-
en stad, tack.
An interview with Wendy White, NYC.Ge mig lite kontraster till villaidyllen i småstadsland.Tack. -
he is in heaven.
De finns ju de som fyrtioårskrisar på de mest egendomliga vis. Min man köpte en synth. Lyllo mig kan man tycka.Fast lyckligast är nog han. Det är en drömsynth nämligen. Ni hajjar va? Som han typ har drömt om de senaste tjugo åren sedan han sålde sin förra. En exakt likadan. En Roland JD-800. Nu hajjar ni väl?
Eller kanske inte. Det enda jag hajjar är att vi har fått en ny snajdig inredningsdetalj. Inte direkt diskret. Inte alls egentligen. Och där är min man som fastlåst. Med lurar. Bortkopplad från verkligheten.Fast det kunde ha varit värre.
-
tittburk.
Picture: Erika GunnerbladLäste precis om Beckmaneleven Erika Gunnerblad som fått Design House Stockholms glas-stipendium. Anledningen var de här minneskapslarna i trä och glas, där hon har gjutit glaslock som fungerar som förstoringsglas. Så man ser sin minnessak väldigt bra. Och en sådan fin liten sak tycker. Kommer i produktion under våren hos Design House Stockholm.Erika Gunnerblad har hämtat inspirationen från inglasade insekter i så kallade dioramor. Och jag kan inte låte bli att tänka på min mormors blå fjärilar. Från Brasilien tror jag de kom någon gång som en present, för en herrans massa år sedan. Jag minns att vi som små fascinerades något så oerhört av de mest gudomliga fjärilarna. Blå och nästan självlysande. Det var med en skräckblandad förtjusning vi betraktade dem. Så vackra men sen där på väggen bakom glas, hos min mormor? När de skulle flyga runt i Brasilien. Och bara vara gudomliga.Men säg den fascination som varar förevigt. Jag var tvungen att ringa och fråga nyss. Var de verkligen på riktigt? Och en yrvaken 92-årig mormor sa att hon minsann inte var alldeles säker på att den saken. Såhär fyrtio år senare.
– Jomen, sa jag. Det sa ni ju?– Nähädu, sa hon. Det är jag minsann inte alldeles säker på. Är det viktigt?– Nae.. jo lite faktiskt.Uppdatering.
Min mormor ringde tillbaka en timme senare.
– Nu har jag ringt till England.
– Ojdå, det var inte riktigt så jag menade…
– Det gjorde du nog. Fjärilarna är på riktigt i alla fall. Torkade. Ända från Brasilien.Nu sa jag ju inte att det var väl det jag visste, utan tackade för hennes långväga telefonsamtal som räddade ett av mina barndoms minnen. Tänk om de varit i plast liksom. Fyrtio års trollbinderi käpprätt åt … skogen kan vi säga.
-
affären på efterkälken.
Om man ligger lite efter med hela sitt liv just nu så är ju såklart jobbet inget undantag. Det är som med julpyntet liksom.Nyss insåg jag att det ploppar upp texter när man förbokar i affären – Jag kan inte garantera att de kommer fram till jul men om ni vågar chansa så är det möjligt att förboka. De lämnar min affär senast onsdag och ska då levereras torsdag, senast fredag men eftersom man vet att leveranser kan vara sena under julveckan så lovar jag inte att det blir så.
Eller att det står på infosidan – Och så var det alldeles strax julafton och här packas paket för fulla muggar. Men trots det så tar det lite längre tid än vanligt för det är en himla massa paket. Och för att vara på alldeles säkra sidan för att få sina saker till jul så beställ senast den 16:de december. Beställningarna som inkommer efter kan jag tyvärr inte garantera kommer fram till jul.
Alltså. Jag ber om ursäkt. Och det enda jag tänker är : Kom igen nu, jobba ifatt en gång för alla. Hur svårt kan det vara, människa? Jaja. Jag ska bara äta lite middag först.Och våra trasiga lampor som ska ner till källaren har ju såklart inget med detta att göra. Nej. -
tisdagstejp.
Idag kände jag att gul washi var det enda rätta. Och en helt annan sak – vad säger ni om lite prints från Mini & Maximus dyker upp på hemmaplan? Inte helt fel på tavelväggen om jag får säga det själv. -
hej hej ny vecka!
Nää ni, nu dammar jag av mig den här feberdvalan. Man blir ju nästan lite förvånad när man helt plötsligt känner piggheten komma smygande efter en sådan här dänga. Men tack för det.
-
lite ynklig.
Om man aldrig blir sjuk i vanliga fall så passar man på när det väl börjar. Tydligen. Och kära nån, så risig man kan känna sig. Inga stordåd härinne med andra ord.Och tack för alla krya på sig-hälsningar i inlägget innan. Ni är söta! Nu tillbaka under pläden. Med dubbla raggsockor. -
nästan jämt.
Livet är en fest. Särskilt på fredagar. Fast jag har feber och nästan hostar mig ihjäl mig. Och jag som skulle städa bort julen (som i och för sig var skral i år) för att göra det hela lite extra festligt. Vi brukar göra det i mellandagarna i vanliga fall, så vi är lite försenade. En bekräftelse i hög grad på vårt härliga kaos just nu. Nope, ohärliga. Och granen slutade vi vattna för sisådär två veckor sen. Är det någon som vet vad som händer med en gran då. Kulorna ramlade i alla fall ner av sig själv. Alltid något.Äsch, nu lägger jag mig under pläden och tittar på eländet. Och känner att livet trots allt är rätt så mycket som en fest. På sitt eget lilla besynnerliga vis.
Fin fredag! -
nya kärlekar.
Å vad jag gillar Jenny von Döbelns Mini Empire. Som nu är på hedersplatsen i affären. Ni måste spana nya fina hemsidan och följa inspirationsboards på kära Pinterest.Jag blev i alla fall så himla överraskad. Inte för jag inte förväntade mig att Mini Empire skulle vara finheter av klass men de var alldeles underbara när de väl damp ner häromdagen. Så vackra och så lätta att placera. Varsomhelst, i barnens rum liksom i ett tjusigt vardagsrum. Tidlöst på ett väldigt bra sätt. Klassiskt och stilrent utan att bli tråkigt. Fantasifullt utan att bli barnsligt.
Och nu vill jag göra tavelväggar så det står härliga till. Jag tänker mig Mini Empire tillsammans med supergrafiskt. O så fint det kommer bli.
Tog upp en gammal crush på sicksacks-band häromdagen. Det är stiligt som tusan på paketen. Och kände att creme och mörkgrönt kändes så himla fint. I vanlig ordning vet jag inte vad jag ska med den färgkombon till. Men på några rullar är det flott. Och spana in bandet till höger, så himla elegant med sömmarna i kanterna. Den idén är prima. -
junk.
Jahapp, nu samlar vi leksakerna som inte används längre. Inför nästa säsong av Junk. – För det blir väl en nästa säsong, mamma?! Säg att det blir det!SVT prickar onekligen rätt med sina kreativa barnprogram. Mina barn (och ett par vuxna) är klistrade och blir superpepp direkt. Som med Fixa rummet och nu med Junk. Hela grejen är att man ska göra om gamla leksaker till nya prylar med hjälp av finurliga metoder. Varje program gästas av en väldigt kreativ person. Så idag slog himla bra Bea Szenfeld till och klädde in en väst med högar av små plastgubbar. Fattar ni lyckan hos den nye lilla ägaren? Tänkte väl det.För övrigt har jag så saktligen knappat runt på min nya kamera. Och nu snackar vi noll teknisk koll, that´s me. Och helt okunnig så ni får ursäkta nu, ni som kan. Och säkert är alla jättehemmastadda med vitbalansen redan. Men jag var det inte. Vad är vitbalans liksom. Min förra kamera hade väl bara turligt nog råkat på någon bra inställning. Men nåväl fotot ovan går inte till världshistorien på något sätt men det som jag blev megaförvånad över är ändå resultatet. I ett stort sett mörkt rum omringat av tre gula, små, svaga lampor så drog jag ner vitbalansen (eller jag vet faktiskt inte hur man utrycker sig) till 2500 och upp med ISO till 3200 Och jisses, det blev ju vitt. Ganska så i alla fall. Otroligt. Jag har aldrig använt blixt och har aldrig lampor tända annars, inte ens i dagsljus bara för det blir så gult. Så det här var ju lite magiskt faktiskt.
