det gäller att tagga ner en smula.
Jag lovade ju er tidernas julkort. Det mest ostajlade ever. Förr i tiden så pysslade jag julkort så det stod härliga till. Snygga var de om jag får säga det själv. Men så kom barnen och då började det hela svikta. Jag tror att vi skickade en vacker bild på en liten nyfödd Liv första julen hon fanns hos oss. Men sen blev det tyst, ganska så knäpptyst i julkortssvängen.
Men så 2007 fick jag en väldigt stark ingivelse om att skicka julkort var viktigast i världen. Och skulle det vara så skulle de banne mig vara ett kort på barnen. Vi hade ju flyttat långt bort från alla kompisar och jag tänkte väl att alla skulle bli superglada om det kom ett tjusigt julkort med fina barn. Kompisarna på landet liksom. Glada och uppsnajdade till tänderna i vårt vackra julehus. Men dagarna gick i renoveringskaoset och jag kan tillägga att på den här tiden var just mamman i huset lite sliten. Ett halvår som fyrabarnsmamma i ett upponervänt hus började ta ut sin rätt. Så egentligen var jag rätt opeppad på det hela taget. Men julkort skulle det bli, absolut julkort.
Det är ju som det är liksom. Vi är ju inte speciellt snajdiga just nu, vårt hem är ett kaos, barnen är inte välfriserade och vi har inte ens städat. Vad är väl barn i pyamas, en tvättställning och obäddat säng som bakgrund och rosa klädnypor på fingrarna och fultatuering på knäet och allt det andra mot inget julkort alls? Jättetråkigt faktiskt. Så Hejhej verklighet. Men en väldans hjärtlig hälsning i juletid.