• DAILY LIFE

    2011.

    Å 2011 var året som gick i en rasande fart.  Och det har varit ett fantastiskt år på alla sätt och vis. Ett tacksamt år på alla plan med en massa kärlek. Och bloggen, allra käraste bloggen, och ni alla som hör ihop med den. Ni som läser och hejar och gillar, ni är så himla fina.  Jag blir berörd så till den milda grad över er ödmjukhet och otroliga snällhet. Varje dag blir jag det. Ni är fantastiska och ni sätter glans på mina dagar. Så är det.

    Men i allt detta fantastiska så var det året då flera bedrövelser slutade med en enda stor förbannad sorglighet. Så stor och så sorglig att jag knappt idag fattar att det hände. Kanske trodde jag först när rädslan satt där som ett stryptag på mig att aldrig någonsin kommer jag ifrån det här, att jag aldrig blir hel. Men vet ni, det blev precis tvärtom. Idag är jag nästan tacksam att det hände. För det fick mig att för alltid att förstå vem som är viktig i mitt liv. Vilka människor som betyder allt, precis allt. Och vilka som inte betyder något, som inte ens är värda en tanke. Och att kunna släppa de evinnerliga tankarna och det förödande ältandet och bara se tillbaka med ett kallt konstaterande, som att det här var det som hände och det var riktigt illa. Men sedan, inget mer. Den insikten är nog min värdefullaste detta år. Den har gjort mig alldeles hel igen.

    Så alla ni fantastiska männsikor som finns i min närhet på ert eget lilla vis. Ni är så värdefulla. Och jag önskar er alla ett underbart nytt år med en hel massa kärlek!
    Och tack för att ni finns.
    Sofia


  • DAILY LIFE

    jo, man kan bli lycklig av prylar. helt överlycklig faktiskt.

    Tänka sig. Nu är det gjort. Nästan för bra för att vara på riktigt. Klicket med min största pryl-önskning någonsin. Det är sant. Jag har aldrig suktat så efter en sak. Samtidigt känns det lite nervigt, blir det bra nu då? Men taa-daa, mina önskningars önskan.
    Jag är ju ingen köp och rea-tipsare av stora mått. Men faktiskt är det ett herrans bra pris på mitt bästa objektiv. Det är liksom billigt i vanliga fall så nu är det vrakpris kan man nästan hävda.
    Älskart. Jag är fast övertygad att min gamla skraltiga, gnissliga och halvtrasiga Eos350D överlevde pågrund av just detta objektiv. Jag fick det av K för några jular sedan och jag trodde nästan inte det var sant när jag plåtade med det för första gången. Skillnaden från standardobjektivet var så markant och otroligt fantastiskt. Det är ett fast objektiv med stort ljusinsläpp och det går att plåta i riktigt dunkelt ljus. Den enda nackdelen är att man får backa väldigt långt för att få med miljöer. Hänga ut genom fönster och sånt där läskigt. Men det är det absolut värt. Jag använder det nästan alltid. Till och med sedan det föll ihop när vi var i Paris (och K fick det att hålla ihop igen efter en timmes meckande på Centre Pompidou) så funkar det utmärkt. Och nu är det nog inte så att det är ett objektiv som oftast faller sönder och samman, utan det var nog helt enkelt för det råkade tillhöra mig. Min historia av tekniska prylar är ungefär såhär. Så därför lovar jag att min nya pryl ska få all omtanke och omsorg den bara kan få. Jag ska bära den på silverkudde och putsa (först skrev jag pussa, snacka om att lyckan över en liten pryl kan stiga en över huvudet) på den varje da. Eller åtminstone använda kamerarem och linsskydd och kanske inte ha den skramlande i en sådan där tygpåse som man har när man handlar på Ica.

     
    Och just det, när jag ändå håller på. Fotografiska har rea på alla posters.
  • DAILY LIFE

    winter ladybug.

    Inte för man tror att ett vinterland kan försvinna på fyra dagar men det kunde det. Vår julafton var vårlik och vi tänkte att det kändes som påskafton. Vareviga dag pratar vi om den konstiga vintern. Och om den alldeles tokstormiga vintern. Alla går runt och saknar snön lite. Jag för ljuset och ungarna för allt det roliga. Och vinter förresten, kan man verkligen kalla det vinter när man inte ens behöver mössa och vantar?
    Och själv stirrade jag nyss förvånat på silkespappret. Hej där, du lilla nyckelpiga. Och vad säger man mer? Det är egentligen fasligt långt kvar till sommartiden, men jag förstår om du blev alldeles lurad.
  • DAILY LIFE

    underbart är kort.

    Å min kära lilla blogg är alldeles åsidosatt. Nästan så det skär lite i hjärtat. Nu skulle man ju kunna tro att jag sitter kvar under pläden och julmyser och inte kommer mig för att blogga. Men ack nej om det vore så väl. Jag insåg ju där på juldagen när någon sa ”Nu börjar man rea..”, att det inte var läge för soffmys längre. Och hjälp tänkte jag, julen som nyss har börjat. Detta var ju inte alls enligt mina lateriplaner. Men vad gör man? Har man en affär på stora, stygga internet får man lov att följa reglerna. Så därför blev julen väldigt kort.

    Men underbar ändå. Nomis julklappsöppnande fick ett lite snöpligt slut. Eller som hon själv berättade på juldagen. ”Jag fick en sönder balettjej….” Men när allt kom omkring var det inte riktigt så illa. ”..och en hel balettjej.”
    Orsaken till missödet var nog egentligen att asken de låg i var alldeles för vacker för att ligga och vänta under granen. Den var turkos (ala Tiffany) med ett svart brett sidenband. Det är såklart att en sådan flott ask är svår att motstå och hamnade därför på de flesta ställen innan den var dags att öppnas.

    Och den förträffligt fina rean får ni inte missa. Det är en riktig superrea. Fyrtio procents rabatt är faktiskt jättemycket.  Ska det va, så ska det.
  • DAILY LIFE

    bästa genvägen till julefriden.

    Ni minns det där om julefriden. Det är ju lätt att tänka att den infinner sig först då allt är klappat och klart liksom. Städat och putsat och fejjat och piffat och pyntat. Att tänka att det är enda sättet. Och då är det väldigt lätt att kasta sig från den ena galna racet in i det andra. 
    Men man kan också välja. Ett annat sätt. Istället för att göra precis det där galna piffningsracet. Och gå runt här och gräma sig för allt vi uppenbarligen inte kommer att hinna så har jag intagit samma förhållningssätt som Viggo.
    Igår när jag hämtade honom på fritids, sista dagen innan jullovet, så satt han och vävde. Jag visste redan  att det var en julklapp till K. Och om man säger såhär, själva grejen var inte särskilt färdigt, inte ens lite färdig (precis samma läge som vårt juldonande).
     – Ojojojdå, sa jag. Hur ska du hinna? Ska vi ta med den hem och så väver vi klart (vi?!).
    Viggo tittade på mig och sa lugnt. – Närå, jag gör klart den när jag hinner. Han får den i födelsedagspresent istället! När fyller pappa?
    – I juli ju, suckade jag.
    – Perfekt! sa Viggo.
    Och med det menar jag ju inte att vi ska fira jul till midsommar. Men det man hinner det hinner man liksom. Och ibland är det sä jäklarns onödigt att stressa upp sig onödan. Julefrid var det ju.

    Och granen är köpt. Och lådorna med julgransglittret är nedtagna från vinden. Och massor med levande ljus brinner. Och vi ligger i soffan och käkar högar med skumtomtar. Så julafton, kom nurå! 

    Och om någon funderar på att göra en jättetavelvägg så kan jag upplysa om att ta ner tavlor från väggarna går jättesnabbt. Det är sen det jobbiga börjar. Men det är framflyttat till midsommar.

  • PUBLICATIONS ABOUT OUR HOME

    plaza koti.

    Häromveckan ringde Anna Mård mig och sa att hennes och Karin Fobergs fina reportage från Plaza Interiör hade hamnat i Finland. Vi sa att det blir nog inget omslag såhär i juletid. Men det blev det!
    Igår damp tidningen ner i lådan. Det roliga är att man har valt att blåsa upp helt andra bilder än i det svenska. Vilket gör att det känns ganska så annorlunda.
    Och finska, wow vilket språk. Jag tycker att finska är grymt snyggt i skrift, älskar alla dubbelbokstäver. Det är ju inte för inte Mokkasin har två k istället för ck. Däremot omöjligt att förstå, jag har verkligen försökt gissa vad som står men det är helt omöjligt. Så jag får hoppas att det står något bra.

    Psst! Tack för alla supersnälla hälsningar här och där och alla mail om att ni gillar paketen som skickats. Det betyder ofantligt mycket efter denna nästintill galna julrusch ska ni veta. Och fast jag inte hinner svara alltid så blir jag så glad ska ni veta. Helt överlycklig faktiskt.
  • DAILY LIFE

    hej där, vinterland.

    Ja ni, hej igen. Herre jisses vilka bråda dagar jag har haft på sistone. Jag tror faktiskt att om jag bara känner efter litegrann så faller jag ihop i en liten hög någonstans. I något hemligt dunkelt hörn i det här stora huset. Och ni hittar mig inte förren jag sovit tusen timmar och börjat drömma om annat än paket och tejp och silkespapper. Och avprickningslistor och fraktlappar och brunt inslagningspapper.

    Men det går ju för all del inte för sig. Det är ju förtusan juletid trots att det nästintill undgått mig såhär långt. Juletid och det ska minsann bli julefrid det här året också.
    Men just nu ska jag pusta ut. För idag har alla (nästan) julens paket lämnat huset. Och jag ska dricka andra koppen glögg för i år (jag minns inte den första men någon sa att jag druckit den) sen ska jag lägga mig väldans tidigt. Och imorgon är det dags att ta tag i julefriden. Väldigt mycket dags.
    Och tack kära snö, för att du kom till sist.
    Litet svar: Stjärnan fick jag för flera år sedan av en av mina vänner. Älskar den, så vacker. Foten och stjärnan är i keramik och den är gjord av Eva-Marie Kothe. Finns fortfarande att köpa på Blås & Knåda.
  • DAILY LIFE

    do something.

    – Fett fubb, sa Viggo. Och det är precis så det är. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten.En övervägande majoritet av dessa är flickor.” Så därför är årets tema för Musikhjälpens insamling – Alla flickor har rätt att gå i skolan. Så nu hojtar jag till såhär på insamlingens sista dag –  gör någonting! Ni kan lägga ett flott bud på någon av alla fina auktioner som pågår men glöm för all del inte bort att ett litet mess som kostar dig 50 små kronor hjälper en hel massa.

    Själv tar jag tillfället i akt att å Mokkasins och Little Cute Mokkasins vägnar hälsa till er alla fantastiskt snälla människor därute genom att önska Lalehs sång Live Tomorrow och skänka 1000 kronor till Musikhjälpen.  

    Do something – i kampen mot denna fett fubbiga värld!