sakta men säkert.
Jag har ju sagt det förut, det gäller bara att titta åt rätt håll. Och liksom vara glad för det lilla. Till exempel att jag har lyckats få en tiondel av alla jobb-måsten gjorda. Och att jag har fått upp saker på tre och en halv hylla när resten av huset ser ut som något jag inte ens kan förklara. Man får liksom sparka sig fram mellan golvhögarna.
Men söndagen är lång och jag är pepp. Så länge det inte handlar om bokföring är jag alltid det. Och just nu känns det som jag har vinstlotten ändå. K drog precis till Busfabriken med sex ungar. Ensam. Vad är högar av jobb i ett megakaos jämfört med det? Alldeles underbart.
