-
den har ju alltid funnits där II.
Vissa dagar åker man Twister på Grönan och är en cool åttaåring som besviket får konstaterat att hon ”bara” är 139,5 cm och därmed går bet på Fritt Fall Tilt. Andra dagar åker man väldigt gärna i en röd vagn bakom morfars gräsklippare. Genom skogen på grusvägen med några grodor på lift. Och vissa dagar längtar man ihjäl sig efter den där chihuahuan och andra dagar leker man i evighet med de där smågrodorna. Som får namn och egna hus med bassänger och som efter en stund blir så många så de växer ur glassburkshuset och får en hink till hem istället. Fast bara för en liten stund.Och som vanligt var det mest Nomi som ville bli fotograferad. Kan i och för sig bero på att de andra satt hukade över grodorna hela eftermiddagen. -
den har ju alltid funnits där I.
Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Internet kan man glömma och ringa kan man bara göra från en plats mitt på gräsmattan. Om man har tur. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Det finns förresten inget vackrare sken än just skenet från fotogenlampor. Nu finns det lite solenergi men bara så det räcker till några småsaker som gör livet lite mer modernt. Som ett kylskåp istället för jordkällaren som har blivit lite ringrostig med tiden.Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var små och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta.När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.Fortsättning följer.. -
lite loppis.
Om man är en blomsterbegåvning kanske man en gång i livet får chansen att lägga kosingen på en sådan här urtjusig. Eller någon kanske skulle tycka det var värt att ge, när man firar värstinghögtidsdag. Men om man aldrig, verkligen aldrig lyckas hålla något som växer vid liv, då får man vara nöjd med det lilla. Några tior på loppis. Och om man kisar lite så kanske. Nä. Men om man har livlig fantasi, då kanske den kan se lite Svenskt Tenn-aktig ut. Nähä. Fast lite fin ändå. -
perfekt just nu.
Precis vad jag behövde. En bra bok. Efter 117 sidor på tågresan hem kände jag ett starkt behov av långsamläsning. Annars lär den vara slut imorgon.
-
svårt.
När man inte kan svara barnen – att det är inte på riktigt.
Eller att det var bara en otäck film.
Eller att det var bara en mardröm som försvann i samma ögonblick som du vaknade.Det är då världen blir så svår att förklara. Och det är då det är så lätt att bli rädd. Att tankarna skenar och man blir skräckslagen för mest hela världen. För livet självt. Och jag börjar fundera på hur jag någonsin ska våga släppa mina egna. Jag törs inte. Jag vill inte. Och 4-åriga Nomi frågar ”men de skulle ju bara på en tur till havet?” Och Viggo säger ”de var ju på sommarläger.” ”På ungdomsläger” säger Liv. Och frågorna fortsätter. Det är då man måste till att sansa sig. Och hur små orden än tycks låta i jämförelse till det som händer och hur maktlös man än kan känna sig som förälder så tror jag ändå att man måste fortsätta att inge känslan av att världen, trots allt, oftast är en god plats. Precis som Anne Heberlein skriver i dagens DN. Och det allra viktigaste, rädslan får inte ta överhand. För då blir allt så mycket värre.
-
♥ norge.
-
sommarjobb.
Här bloggas det minsann inte så att det står härliga till. När det går så här långt mellan inläggen är det ju nästan så att man drabbas av prestationsångest. Ska man nu ändå blogga får det liksom till att vara rejält. Men nu struntar jag i det. Så ni åtminstone vet att jag lever. För det gör jag, i allra högst grad. Jag lever en sommar i vårt matrum som blivit arbetsrum. Som i och för sig är en alldeles perfekt lösning. För att ha ett rum som man bara äter middag i känns otroligt lyxigt. Men mest för att jag och min man tokjobbar samtidigt som vi försöker ha sommarlov med fyra ungar. Så nu sitter vi liksom mitt i sommarlovslivet, ett par meter från trädgården och poolen bakom ryggen. Vi lyckas inte vara jätteeffektiva och supersnabba men ändå. Det närmar sig för nätbutik, sakta men säkert.Och jag har säkerligen hasplat ur mig vid något svagt ögonblick (eller ett starkt sådant) att nätbutiken öppnar alldeles mitt i sommaren. Typ nu. Men det gör den alltså inte. Inte än men vi jobbar på. -
stadshäng.
Så fick vi nog av den där sommarstugefeelingen och drog till Stockholm istället. Sköna veckan. -
lata dagar.
Lägligt nog så försvann vi från internet i några dagar. Eller egentligen tvärtom. Totalt offline utan anledning och det var på sätt och vis lite bra när man lever sommarhusliv hemma. Och om det är något vårt hus passar till så är det just det. För somrarna här är himla sköna, som om vi bodde i en enda stor sommarstuga på vischan. Nu bor vi ju alldeles mitt i den här lilla pluttiga staden, fem minuters cykelfärd från tågstationen. Så det är ju inte direkt riktiga landet med kossor bakom husknuten. Men det är väldigt lätt att låtsats. Och just nu har jag inga som helst problem med den saken.
Det enda problemet är att det är ju lite lätt att sväva iväg. Ut till det där sommarlivet. Och när man egentligen ska göra bokföring kan man fastna i att göra jättestora pompoms att hänga högt i träden. Beskrivning finns här fast gör med stora silkespappersark. Det blir urtjusigt. För att inte tala om när man sätter ihop två tillsammans.. Men nu måste jag ta tag i de där fakturahögarna. Från hängmattan. -
teater-nomi.
Nomi fyndade en leksakstelefon igår på loppis. Hon skulle ha den i lekstugan (skrev kelstugan först, sweet…). Nu var det ju i allra högsta grad en alldeles riktig telefon. Men vad ska man tro i hightechlurarnas tid. Om det är någon mer som tycker hon har maxad outfit så kan jag lova er att hennes 8-åriga syster (som älskar svart) tyckte detsamma. När vi hämtade de stora ungarna på 4H-lägret viskade Liv:– Mamma, vilka kläder Nomi har…– Jaaa, hon är lite färgglad idag.– Alltså… Hon ser liksom teaterklädd ut.– Hurdå, som om hon ska gå på teater?– Nä, som om hon spelar teater.– Jaha..Den enda slutsatsen jag drar av detta är att mina barn har bara sett glada pjäser. Inga tunga, sorgligheter ännu. Skönt.
