-
söndagsbild och we ♥ minirodini.
Det är inte alltid vi är överens när det kommer till kläder. Jag och ungarna. Det kan gnällas och klagas till förbannelse. Men inte när det gäller minirodini. Vi gillar som tusan. Allihopa. Viggo har väntat på sin korvtröja ända sedan han först såg den för sådär ett halvår sen. Och deras nya jeanskollektion sen. Grymma brallor. Här på bilden har de Santiago Slim (heavy stone wash). Liv som har ratat jeans i flera år drog på sig ett par sådana igår. Först vrålade hon i högan sky att hon ville minsann inte ha några jeans. Sen blev det knäpptyst. Jag vill ha dom, mamma. Sen har hon bara tagit av sig dem när hon skulle sova.
Imorgon är deadline för AW11. Och som vanligt är jag ute i sista minuten. Så här väntar nattjobb och en snabb tur till Stockholm imorgon för att spana in kläderna på plats. Och ett är säkert, de har gjort det igen. Nästa kollektion är minst lika schysst.Söndagsbilder på Fabriken. -
kan man få en helg på 200 timmar. tack.
Oj, så skoj att ni gillade att spana in min affär! Det gör mig peppad som sjutton att få upp Mokkasins nätbutik. Nu tycker ni säkert att jisses vilken tid det ska behöva ta. Speciellt eftersom den där nätbutiken verkade vara på tapeten redan förra sommaren. Men nu är den faktiskt väldigt mycket på tapeten. Fast inte riktigt ännu ändå. Men håll utkik.Och om jag lade ner allehanda små projekt så kanske det skulle gå ännu snabbare med nätbutiken. Men nu kan jag inte riktigt det. Helt oförmögen är jag faktiskt. Att hålla mig till en och samma sak. För det är ju så mycket man vill. Precis hela tiden. Jag kan inte avsluta något innan ger mig i kast med nästa. Så därför blir jag nästan aldrig riktigt klar med något men tusen saker blir halvklara.
Fast jag lovar ju såklart att så blir det inte i nätbutiksprojektet. Men kanske i detta ”klä om sypuffs projektet”. Eller i ”sätta upp ny tapet i Livs rum projektet”. För den här gula tapeten blev nog alldeles för gul. För senaps-guld-gul. Så om någon sitter med någon flott tapet med gul-petrol-turkos blandning så hojta till. Har ni sett den här förresten? Så himla cool men där räckte inte väggen till. Typiskt.
Nu är det helg men vet ni vad jag ska göra? Plocka upp vårens kläder från Minirodini. För i dag kom det en jättekartong med posten. Så har ni vägarna förbi imorgon, titta in och säg hej. Så ska ni få se på mega schyssta kläder! Jag skulle nog vilja påstå att det här är det bästa de har gjort, någonsin.
Fin helg! -
mokkasin tar och tackar med en liten lista.
Såhär på fredagskvällen skulle jag vilja lägga till en liten ny grej här på bloggen. En liten lista här i kanten. För att jag blir så himla glad att andra finfina bloggar vill visa mina bilder. Varje gång det händer så blir jag lika överraskad och så väldigt glad och lite stolt. Förstås. Och kanske har jag glömt någon men det är inte alls meningen. Så klickar man i listan så ser man varför jag vissa dagar har gått runt och varit en lite extra glad tjej. Och här nedanför kan ni kila vidare till de fina bloggarna där mina bilder har fått den stora äran att var med. Så tack söta ni.
-
pics från mokkasin. butiken alltså.
Jag väntar och väntar. På grymma vårkollektionen från Minirodini. På vårigaste klänningarna från Freoli. På makalösa lampor från Taj Wood & Scherer. På magiskt papperspyssel från Frankrike. På coola krokar från Our Childrens Gorilla. På askar från House Doctor. Tusan, vad jag väntar. Det är lite tomt nu. Nämligen. -
tisdagstema om designfavorit.
På dagens tema på Fabriken kände jag att det säkerligen skulle blir en upprepning från min sida. Det känns som om mina favoriter syns allt som oftast här på bloggen. Men så kom jag på att jag minsann hade en ovisad favvo. I en låda på vinden. Som inte har kommit upp i taket sedan vi flyttade från Stockholm. Hade faktiskt glömt bort den alldeles tills för ett par veckor sedan när jag såg den på en bild. Och det är ju nästan inte klokt så synd på en sådan fining till lampa. Så välkommen tillbaka, vår kära Falkland. Som vi fick i present av våra fina vänner när vi gifte oss. För snart tolv år sedan. -
rackarns vad de glittrar.
Just nu är alla i familjen väldigt inspirerade av den här bruden. Och uj, uj. Så snygga tights hon hade där på galan. Som tur var så fanns kopiorna på Åhlens bara i Nomis storlek.
-
söndagsbilden.
Tänka sig att man kunde springa på ett par Thonet-stolar som var målade i precis rätt färg. Samma som jag har snöat in på till projekt Livs rum. Kanske lite synd på att par så fina stolar men just nu kunde det inte bli bättre. Till skrivbordet med drivvedsbets och det gamla arkivskåpet i mörkt trä. Självklart ska ni få se rummet när det är klart men det är det inte. Ännu. Men arbetsfärgkoden är petrolblå, mörkt trä, gult och guld. Och lite turkost. I allt det vita. Nu ska vi bara enas om tapeten.
Och det var väldans vad glad man kan bli för en pall i helt rätt tränyans. Ni vet ju att jag har snurrat om det där förut. Jakten på den perfekta nyansen. Pallen är i alla fall just det, så nu funderar jag på om man skulle ta och fixa lite med 60-talsskåpet.Förövrigt har det varit lite mycket skor här på sistone. Men ibland är de ju som små konstverk i sig. Speciellt min mammas gamla. Så det lär nog bli fler.
Spana fler söndagsbilder på Fabriken. -
oj, så skönt med fredag.
Och oj, så skönt det skulle vara med ett städat hus. Om ni skulle komma på oväntat besök hemma hos oss idag skulle ni svimma. Min man är bortrest och vi andra fem har gjort vårt bästa för att vända upp och ner på hela huset. Värre än såhär blir det inte. Därför känns de här bilderna så perfekta just idag. Som en påminnelse om hur det kan se ut.För ett par veckor sedan rök de hemsydda överdragen på vår soffa. Vi har ju lite hangups på just soffor. Det blir ju aldrig bra. Och de jag drömmer om lär jag fortsätta att drömma om. Så vi dras med vår snart tio år gamla soffa. Men det finns värre saker. Och det blir ju lite billigt ombyte på det här sättet. Vävt tyg (lite 60-talsaktigt) i beige känns ju alldeles okej just för tillfället. Och när man inte köper nya soffor kan man ju lyxa till det lite med en ny finfin kudde härifrån. Kolla vår soffa i olika varianter. Att man aldrig kan bestämma sig. Sommarsoffa här. Höstsoffa här. Vintersoffa här.
Mystiskt nog kändes soffbordet för högt när soffan blev beige igen. Så vi fick leta upp det gamla brickbordet som stod i källaren. Brickbord måste vara det absolut sämsta när man har små barn. Ni vet när de precis har lärt sig att stå och vill ta stöd mot allt. Vi tejpade bordet med målartejp på undersidan när Liv hade fått det i ansiktet ett antal gånger. När hon bara skulle sitta på det fastän det välte fick vi nog och slängde upp det på vinden. Sen kom det aldrig fram igen. Och ska jag vara helt ärlig så tycker jag funktionen med brickbord är sådär. I och för sig känns det här extra ostadigt. Kanske något med benkonstruktionen trots att den borde vara genomtänkt när en av dessa tre har designat bordet. Råkar man liksom stödja sig bara en liten gnutta så far bordet all världens väg. Men det kanske är vi som inte är tillräckligt sofistikerade för sådana möbler.
Hursom helst. Det är fredag och det är skönt så. Trots att hemmet är kaos. Städar gör vi en annan dag. Ha en fin helg alla! -
tisdagstema om porslin och bestick.
Hej Fabriken. Idag är det en mycket sömnig bloggerska med grus i ögonen som ska försöka skriva något väldigt inspirerande om porslin och bestick. Det går ju inte alls. Så kort och gott. I love it. Kan liksom inte få nog. Av porslin och glas. Det är nog det enda här hemma som jag inte retar mig på. Om det råkar bli lite för mycket. Detta är en bråkdel, om man säger så.
Jag letar på loppisar, köper nytt, tigger av släkt och vänner. Men så använder vi det också. Allt som oftast. Till vardags och partaj. Och ibland går något i kras. Det får man liksom räkna med. Och oftast är det en alldeles världslig sak. Men ibland kan jag känna ett styng av sorgsenhet om det händer. Som om halva ens barndom satt i en tallrik.
Bland besticken finns nästan ingen loppis. Förutom lite bakelitgafflar. Vi har egentligen bara två uppsättningar bestick. Den ena är Oval Steel och den andra är silverbesticken som jag svor över (inombords) varendaste julafton i flera år. Men som jag såklart är väldigt förtjust i nu. Och de där besticken förvånar mig lite. Jag valde ut dem när jag var tretton (tror jag) och tycker att formen är perfekt nästan trettio år senare. Snacka om att vara konsekvent i sin besticksmak.Uppdatering.
Ajdå, då hade man läst fel då. Tallrikar och bestick skulle det ju vara. Nåväl, ni fick ju ändå se de tjusigaste tallrikarna, ever. Och de vita tallrikarna på första hyllan kommer härifrån och är mina favvo.Uppdatering igen.Jag svarar lite snabbt såhär, till er som undrar om skåpet. Har nämligen alldeles glömt bort en väldigt viktigt sak som måste göras BUMS, så jag får ta en högst ofrivillig paus från bloggvärlden idag. Nåväl, skåpet är ett IKEA-skåp som heter Linnarp. Jag blev lite osäker på vilket det var, men det måste vara det. Fast när vi köpte det fanns det som obehandlat och var därför väldans smidigt att måla om.Ha en bra dag och nu tar jag tag i det jag hade glömt bort… -
tack.
Det är sannerligen inte klokt vad ni är snälla. Jag blir alldeles rörd när jag läser era hälsningar och små mail. Det känns hur fint som helst, så TACK. Så hemskt mycket.Och det var ju precis som många av er visste. Det kommer lite efteråt sådär. Att man känner sig ganska så liten och darrig. Och att tanken mest stannar vid gulp, vad skört livet kan vara. Lite som att ha hjärtat i halsgropen fast flera dagar i sträck. Men idag har jag kört bil igen. En hyrbil utan automatväxel. Det var väldigt länge sen sist och var minst sagt en intressant upplevelse. Ungarna tyckte det var en konstig bil och jag höll med.
Jag köpte en hund häromdagen. En liten knallturkos med hallonrosa blomma, gul svans och en pärla som nos. Kanske inte alldeles nödvändigt men det var något med färgerna som gjorde köpet absolut viktigt. Just då.Han som jobbade på loppisen sa, liksom lite som att försäkra sig om att hunden kom i rätta händer, – Hörru du… du vet väl att sådana här är jättepopulära, verkligen populära.. att ha i bakrutan på bilen. Det visste jag såklart inte men han lät mig köpa den ändå. Liv höll på att svimma när hon såg prislappen. – Tio kronor!!! Kostade den bara tio kronor?! Tänk att något så sött kan vara så billigt.
