Vi har alltid varit hemma på barnens kalas. men bland ridskoleönskningar och fullproppade helger så nappade jag när jag hörde talas om  Björkviks Ponnyridskola. Ridskolan ligger ett stenkast härifrån och minsann ordnade de hästkalas. Tror ni att Nomi tackade nej till en sådan sak? Knappast. Så förra lördagen tog vi med ett gäng barn och hamnade här.

Jörgen, hälsade tjejerna välkomna och redan här började braiga hästfakta att samla på. Två tjejer fanns med som storstilade hjälpredor och vissa av Nomi´s kompisar har redan vanan inne.

Lite korv och bröd med sjöutsikt. Två meter från stallet.

Sedan började hästfixet. Nu pratar vi totalt ohästig mamma så jag vet varken om de ryktade, tränsade eller bara borstade. Men de fick fina instruktioner och råd om hur man gör. Till och med jag vågade ju närma mig de här små ponnyerna.

Allt prat handlade såklart om hästar. En annan värld liksom. Det känns som lite samma som jag och fotboll. Som en annan planet.

Fast jag fattar ju det mysiga och väldigt fina. Fyra ponnysar på nio barn gjorde ju att alla hade tid och borsta, fixa och fläta.

Det känns inte som den här ponnyn var van vid just flätande men ändå tjusig där bakom luggen.

När stunden i stallet var färdig tog gänget ett par vagnar..

..och ponnysar.

Och begav sig hit. Är landskapet på riktigt kan man ju fråga sig? Ibland är det så lätt att bli hemmablind. Men just den här dagen sög det till i magen att allt är så himla vackert. Den här tiden, när alla vägkanter är fullproppade med lupiner och hundkex. Träden är extra fluffiga och så galet gröna. Och kossor betar på ängarna och grässtrån vajar i vinden. Och sjön glittrar som om det inte fanns någon morgondag. Då är det ju lätt att känna sig helt lycklig över själva världen.

Snacka om hästkoll. På kort tid fick tjejerna veta så mycket de kunde ta in och jag insåg att det här med min hästrädsla handlar nog allra mest om vem som styr runtomkring. Med en Jörgen när det begav sig hade nog också jag fastnat bland hästar istället för totalt raka motsatsen. Bara svaret när Liv frågade om vad hon kunde tänkas behövas inför ridskolestart till hösten. Skor med en liten klack, sådana du har och ett glatt humör. Resten finns att låna, detta är ingen snobbsport. 

Nästan som en egen häst.

Selma.

Signe.

Det här med vagn var tydligen extra härligt.

Svea, Estrid och Svea.

Sten, sax eller påse kan behövas mellan varven.  Vem ska leda ena hästen och vem ska leda med vem…

Så nöjd.

Inte varje dag man har en ponny med på kalaset.

Supersugen på tårta.

Plötsligt var det något om att leta hästbajs. Fast trots att ingen gick på det så var de helt säkra på att andra överraskningar väntade.

Här uppe på höskullen var det ingen idé. Kanske lite osäkert också, bland ett och annat spöke. Eller var det bara en katt?

Bättre bland ängar och hundkex.

Helt klart bättre.

Världens mysigaste kalas. Ovant att inte fixa något själv men helt klart värt det. Stämningen på Ponnyridskolan var så himla fin. Enkelt, genuint och med fokus på rätt ställe. Jag hade hört mycket gott om dem innan och allt stämde på pricken in.

Och trots att jag är livrädd för hästar sedan långt tillbaka så önskar jag inte hellre än att mina barn får slippa den känslan. Kanske kan jag bli kvitt den rädslan också om jag får hänga här i Björkviksskogarna en höst eller två…