• De veganska julklapparna som sätter julefriden.


    Jag älskar Lush sedan länge och när jag besökte dem i London och fick svart på vitt om deras sätt att arbeta, och hur allt är genomtänkt i absolut detaljnivå så beundrar jag detta företag djupt. Min barn tycker Lush är drömmenoch därför blir hela familjen stormförtjust när det kommer ett paket från dem. Den här gången får de dock vara hemliga ända fram till julaftons morgon.

    Låt oss titta vad kartongen innehöll:

    • Shoot for the stars – vegansk badbomb. Brusande honungsdoftande stjärnstoft.
    • Golden wonder – vegansk badbomb. En färgsprakande överraskning.
    • Ro´s argan sparkly – vegansk och förpackningsfri kroppsbalsam. Ros absolut, geranium och citronolja. 
    • Sugar plum fairy – vegansk kroppsskrubb. Fint havssalt exfolierar och polerar. 
    • Cinders – förpackningsfri vegansk duschgele. Förpackningar är skräp, men det visste vi ju redan. Så skönt att slippa dem. På Lush´s hemsida finns videos hur man använder produkterna om man nu skulle vara så himla van med att hälla duschgele ur en flaska så man har glömt det enda vettiga.
    • Snow fairy – vegansk jellybomb. Segla på ett bubbelgumshav i en båt gjord av sockervadd och älvstoft. 
  • I lucka nummer 17 i Den hållbara kalendern.


    När vi hade affären gjorde vi alltid så fina tackkort! Alla var de som små tavlor och detta kom att bli min favorit. Så pass att jag håller hårt i det endaste enda jag har kvar. De tog så himla slut. Jag får fortfarande mail från folk som tappat sitt kort och undrar om de kan få ett nytt. Lite fint ändå, sådan uppståndelse för ett litet kort. Fast det var också den uppståndelsen och alla önskningar som gjorde att vi bestämde oss att göra det väldigt gamla notbladet – anno 1917 – som ett print. Där vår enda tanke var att så mycket som möjligt (och lite till) skulle gå till något bra.  Linn fixade och trixade och så en dag !

    Vi ville förvalta orden lite extra och detta blev alltså vårt välgörenhetsprint, att liksom ta vara på den hundraåriga gamla bilden och bidra till något bra. Och vi växlade organisationer, först ut var SOS barnbyar och till dem samlade vi in 26 000 kronor! Så stort! Och det blev så mycket mera, helt otroligt faktiskt när jag kikar tillbaka i en vilande webshop hur många vi sålde.

    För några dagar sedan instagrammade Nanna månen och jag mindes den. Jag började leta, för jag tyckte verkligen den skulle platsa i Den Hållbara Kalandern. Ni vet den vi kör just nu på Tradera, där varenda litet öre går direkt till Naturskyddsföreningen.

    LA MEME LUNE NOUS VOIT ~ DENSAMMA MÅNE SER OSS

     ” Så liten och självklar i orden men ändå stor i tanken och nära hjärtat. Att där, under den vida himlen, är vi alla lika. När våra liv korsas av snåriga vägar, när dagar ter sig sannerligen annorlunda, när platsen där du är född ska bestämma om du har lyckan i din hand. Då och där och varje dag slår mig tanken att vi bara hade en evinnerlig tur. Det kunde lika gärna varit du eller jag. ”

    Här kan man buda på printet. Imorgon är det dags för en ny lucka i kalendern och hurra det är Emma från Whats decorate my day. Hennes första lucka hänger kvar i budgivning ännu ett dygn och den är minst sagt ljuvlig, kolla bara! En antik järnsäng som tagen från Paris.

  • Our weekend diary.


    Har aldrig känt mig mer lugn i juletid. Med det inte sagt att jag inte har saker för mig, det har jag. Och inte heller sagt att julklappar är inhandlade och inslagna, egentligen raka motsatsen. Och kanske slutar det med att jag dan före alltsammans är helt uppskruvad och inser att allt bara var på låtsats men nåja då får det väl vara skönt så länge det varade. Jag har faktiskt köpt några nya pynt till vår gran! Det hände förra gången för femton år sedan så ingen köpångest på den. Tycker om dem så mycket så jag köpte några till en kompis i samma veva. Finns här!

    Så dessa slog jag in i en gammal Cloetta-låda.

    Med mässingsbjällra i rosetten. Blir alltid så överförtjust när man hittar pinglor på loppis. De är så tunga och gedigna i jämförelse mot de nytillverkade. Och så kostar en tråd med flera stycken inte mer än en tia.

    Snöflingorna i cloetta-lådan tog vi med hos hem till Linn, Isa och Leo. Alltid lika mysigt och varmt där. En vill liksom aldrig gå hem vilket jag knappt inte heller gjorde. Jag har liksom en vana att alltid dröja mig kvar extra här, sådär som när en snabb promenad blir tre timmar. Fint ju.

    Eftersom jag uppenbarligen tror mig ha all världens oceaner av tid fortsatte jag att möblera om i morse. För den vane läsaren ser man att vi nu har sofforna i detta rum. Eller vi har snarare fem soffor i samma rum… Det kändes en aning knäppt när jag insåg det. Fast en är schäslong.

    Här tyckte jag fortfarande kändes helt okej.

    Här med faktiskt.

    Fast här hade jag tröttnat och det är faktiskt värre än det ser ut. Och så snöade det ut. Klart man vill göra annat då.

    Så vi stoppade in barnen i bilen och for ut till vår absoluta favoritjulmarknad på Ändebols Gård! Så pass att vi bara tycker vi behöva denna och att våra barn börjar påminna sig i september om lammkorven till lunch.

    Liv var julig.
     

     
    Emma och Albin sjöng så vackert och inom loppet av ett par timmar kände jag mig helt uppfylld av julefrid. Om jag hade känt mig i fas innan så var jag det definitivt nu. Så enkel är jag eller andra kanske skulle kalla det strutsbeteende, att liksom glömma allt man borde göra.

    Vi handlade grönkål, brysselkål och en massa annat gott. Man vill ju liksom ta allt med hem. Sedan fick jag och familjen en sådan fin present av Katarina och självaste Ändebol, jag blev så överraskad och glad så jag var på vippen att börja gråta. Så. Himla. Snällt.

    Tack helgen du var fin och hej kära julefrid.
     

  • For the monday coffee.


    Imorgon ska jag fixa en sådan här gardin som hos Fanny! Eller det ska jag inte, kom jag på och fick som en händelse chans att hinta lite också. Imorgon MÅSTE ni checka min story kanske jag kan lova, blir nästan helt knäsvag när jag tänker på det… Hej dröm! Jaja, men efter det ska jag ordna en sådan här gardin, måste bara hitta upphänget på loppis.

    Catarina har bloggat så strålande vackert från det Dala-hem som fick mig att tro (önska jättemycket) att jag vore besläktad med typ hela Dalarna. Det hemmet besökte jag nämligen när hon och Nanna bjöd in till en vistelse i deras hemtrakter.

     
    Alltid så finstämda rum hos Nanna 

    Och alltid så fint skapat av Elisabeth Dunker och Fine Little Day.

    Förtjust är jag också i Ulrika Nihlén och Clara Dayet´s bild – The waiting for Santa.
    Godkväll på er finingar och vi ses på story imorgon då  ? ? ?

  • Ommöblering är kanske mitt bästa i juletid.


    Sicken härlig helg. Lite hysterisk mani men det var det värt. Är sjukt förvånad att detta inträffar redan för så länge jag minns har jag fått för mig att möblera om typ dagen innan julafton. Kanske blåst till loppis och köpt exakt den där fåtöljen vi alltid har saknat (egentligen inte alls sant) och bytt lampor hit och dit, flyttat soffor och hittat nya hörnor perfekta för ett soffhäng osv. Jag inser att detta är något barna kommer minnas från sin barndomsjular, hmmm. En mamma som istället för att koka knäck möblerar om, målar lite och syr sofföverdrag. Idag sov vi väldigt länge, tittade vi ikapp på julkalendern och sörplade choklad och vispgrädde. Sen tittade vi ut på regnet och fann ingen anledning till att inte julpynta. Vi orkade inte ens städa undan från middagen vi hade igår, för att göra minigranar eller för all del tallar. Observera att middagen intogs i ett annat rum än vanligtvis, ändå nice tyckte barna. Ommöblering ändå, förnöjer tillvaron liksom! Billigt är det också, kan ju inte bli billigare och så jäkla hållbart.

    De har sina egna pynt. Liv körde på ytterst sparsmakat i år. Helst bara vitt. Vilken överraskning.

    Jag skulle lyssna ikapp på BillgrenWood-podden häromdagen och började bakifrån med adventsavsnittet. Där sa Sofia att hon brukade knyta rosetter i granen och jag sa till barnen att det är ett tips. Alla tyckte det var superfint och knöt rosetter som aldrig förr.

    Liv kostade ändå på sig några blekt rosa.

    För ett par veckor sedan kom jag på att vi absolut bör ha en sittbänk i detta hörn och vi låtsades på riktigt och bytte bord för en dag, och öste på med skinn och kuddar och en passa pallar. Vi provsatt, provåt och liksom provhängde. Liv med sina kompisar, jag när Kristo lagade mat. Snacka om att vi gick till botten med det hela. Smart. Imorse var det dock inte särskilt planerat men då vi tagit bort sittbänken i glasverandan för jag tänkte att jag ville testa en annan möblering där så blev det ju liksom bara en materialflytt, säger hon som inte snickrat en enda spik. Men det blev så fint! Nu ska färgen torka och jag ska montera ihop en kaktuslampa!

  • Karin & Carl Larssons hem i Sundborn.


    Insåg precis att jag inte bloggat om när vi besökte Sundborn i somras. Eller har jag det?! Jag har bloggat väldigt skralt ifrån sommaren vilket jag väl får råda bot på. Men i alla fall besöket där i somras var som att hitta hem. På riktigt. Tyvärr för barna och alla andra. De tyckte liksom det hela var liiite smått underligt beteende när jag klev över tröskeln och suckade högt ” jag vet med säkerhet att jag levt här tidigare, kanske som piga men ändå:” Nu har jag släppt pigan pågrund av vissa som förstår sig på det där med släkt. Kanske husdjur då. Hur som helst är jag typ kär i denna Karin Larsson. Och jag höll ju definitivt  ju på att svimma av när jag fick inbjudan om bokkalas på Sundborn, tur och retur på samma dag, för att fira Elisabeth Svalin Gunnarssons alldeles nyutkomna bok – En matbok – Inspiration, recept och mathistoria från Sundborn. Från idag går boken att köpa på Carl Larsson gårdens webshop, här, med fin rabatt! Just sayin. ( Så jäkla fin julklapp. Plus I min trädgård vill jag vara Karin. Hej du inspirerande 2019 liksom) För övrigt är den exakt så fin och inspirerande som jag räknat med. Hur pass inspirerad jag blivit av boken – I min trädgård vill jag vara Karin, skriven utav samma författare har ju inte undgått någon. Den har förändrad hela min syn på vår trädgård och absolut anledningen till att jag kunnat plocka buketter av detta slag. Och ja mitt odlande gick till och med överstyr men faktiskt är denna bok någon av de mest inspirerande jag någonsin läst, jag har lusläst och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt och absolut genomförbart. Som blomlådan, snickrad på direkt beskrivning från boken. Så nu tänker jag att jag kommer bli en stjärna på mat också. DET är jag inte. Jag är typ lika kass som jag var tidigare på att göra sådant som kräver gröna fingrar. Jag ska ge er en riktig recension på boken men nu tänkte jag ni skulle få hänga på in till Carl och Karin´s hem Lilla Hyttnäs. Vi fick nämligen fotografera där! Något som man inte får annars. Alltså, jag är typ avis på mig själv. Så mycket inspo inom de där väggarna så man nästan blir gråtfärdig, fast på ett bra sätt. Att få känna sig som hemma på Lilla Hyttnäs är ju som en dröm. Att få äta lunch där, hänga sina kläder på samma krokar och bara gå runt och fingra på allt som man annars inte får. Jag tänkte passa på att varva bilderna med frågor och mina svar inför en intervju som publicerades Elle i somras , just om paret Larsson. Intervjun i sin helhet hittas här.

    Det enda nackdelen men denna dag var att den var alldeles för kort. Tre timmar är ju som droppen i havet när det kommer till detta ställe. Min hjärna gick på högvarv och det hela kändes verkligen som ”once in a lifetime”. Men liksom varenda vrå är ju som en typ av skattkista. Karin var väldigt förtjust i tofsar och pompoms. Såklart knyter man kring granriset.

    En samling fint folk, så roligt att hänga med dem alla.

    Elisabeth Svalin Gunnarsson var vackert klädd bollfranssjal, såklart en exakt sådan som Karin hade.

    Jag har hundra uppslag på sådant som ska byggas. En annan dag, darling.

    Bron. Ni vet att släkten Larsson lever och bor på delar av gården. På bron  har man bröllop.

    Gissa vem som har gjort garnbollar idag och letat vävda band på loppis.

    Såhär ser det alltid ut i mina föräldrars torp. Mossa och eterneller för att hålla kylan ute.

    Målar barna, det är sådant man gör. På farstubron.

    Den här frågan är så himla kul eftersom jag har NOLL relation till paret Larsson men går som sagt och önskedrömmer. Som när guiden i somras sa, vid rabatten utmed ån ”Nu ser du ut som Karin” så sken jag upp som en sol och utbrast Jaaaaaa gäääärna! Lite malligt sådär. Alltså, shit. vad är det med en! Mycket ska man råka utbrista innan öronen ramlar av.

    Vilken är din relation till Karin och Carl Larsson? Egentligen har jag ingen personlig relation till dem men under ett dygn i Dalarna förra året blev jag nästintill besatt av stilen som råder där. Då var vi inbjudna till Zorn-gården och en dalagård, efter det var jag som uppslukad av allt som hade med Dalarna att göra. Kort efter besöket insåg jag att min mamma under årens lopp försett mig med böcker om Karin och Carl Larsson (framför allt Karin) , långt innan jag ens hade intresse av att läsa dem. Hon måste, redan för 20 år sedan ha förstått att detta var jag i ett nötskal, då jag fick boken Ett hem i namnsdagspresent. 


    Det var liksom aldrig snofsigt när det begav sig och det är det jag älskar mest.
     

    Den första ateljén. I boken Ett hem som utkom på Albert Bonnier förlag 1899 så kan man läsa: Sedan någon tid är jag sysselsatt med att bygga mig en stor låda till atelier, med rikligt nordljus och tillräckligt svängrum. Sedan de andra två äro ratade kallas denna superlativus. Denn, där vi nu äro, har så småningom antagit en helt annan karakter och blifvit slöjdsal åt barnen, pojkarna hyfla och hamra och Suzanne väfver. 

    Sedan platsen där Karin skapade sina magiska textilier. Gissa vem som ska börja brodera? Jag och Johanna har ett vad, en tävling, en battle ihop. Eller kanske en  önskan ?! Att göra klart Kärlekens pilar. Innan vi blir pensionärer.

    Min novemberkaktus som jag fick av mamma blommar som galet just nu.

    Små hörn överallt. Och hundra innefönster. Jag älskar väggar som inte är hela. Om man vill kan man ju fönstermåla lite också.

    De handmålade sitt eget porslin.

    Varje millimeter är som en tavla.
     

    Varför tror du att de är så i ropet just nu? Jag vill tro att det först och främst är för att vi inspireras av starka kvinnor. Och då är ju Karin Larsson ett sådant självklart val. Karin var ju absolut före sin tid. En superkvinna och förebild som gick i bräschen för den självständiga kvinnan. Egensinnig, personlig och väldigt kreativ. Och så modern i sitt tankesätt. Människor som vågar gå emot strömmen inspirerar mig alltid.  Framför allt är det ju Karin vi allra helst vill veta mer om. I själva verket var det ju tack vare henne Carl fick sina uppslag till alla vackra målningar. Målningarna är ju i stort sett en dokumentation av livet de levde. Med detaljer, trädgård, möbler och vardagen som skapades utav Karin. Idag kan man ju se målningarna som århundradets flottaste inredningsmagasin. Jag tror även det ökade intresset för hantverk, textilier och personligt tänk inom inredning och mode gör att intresset för ett par som Karin och Carl Larsson ökar. Å andra sidan tänker jag att intresset för dem kommer och går. Jag vet att mina föräldrar målade köket i sitt torp med inspiration från Sundborn och det var under 80-talet.


    Förra veckan köpte jag jättemånga mässingspinglor på loppis.

    Man firade ofta det ena och andra, men allra helst namnsdagar med kaffe på sängen. Eller choklad till barnen. Är det inte det perfekta kaffe-på-sängen-bordet.

    Kärlekens ros sade Elsa att draperiets namn är. Och liksom där från sin säng kunde Carl se direkt till Karin´s säng, på andra sidan draperiet. Såhär skrev han om sitt eget rum : Det lär vara hälsosamt att ha sängen midt på golvet, med det visste jag icke om när det bestämdes så. En granne – månne majorn – lär ha sagt att rummet ser ut som en drängstuga. Männerna, härstammat från ett gammalt krigarfolk, anse det passande att ligga på dunbolster, med spetsar på lakan och örngott, och kokett och nätt på alla sätt. Men i min enkla säng, påp min halmfessing, sofver jag godt och djupt, som en kung på sin lit de parade. 
    I ett annat stycke förklarar han att han då och då stryker väggarna med krita och limvatten, det blir så rent och skinande, som en himmelens boning. 

    Ni vet väl att Karin´s devis alltid var – låt handen synas. Att inget hantverk i världen ska se ut som en maskin har skapat det. Så bra att påminna sig om man är perfekt lagd, en sådan som aldrig är nöjd förrän allt är millimeter-anpassat. Själv har jag nog inte riktigt fått den där perfektheten alls. Är oftast rätt nöjd med de synnerligen snabba lösningarna.


     

    I ateljén serverades vi Lilla Hyttnäsglöggen och pepparkakor med smör och ost. Det där med svängrum fick plötsligt en annan innerbörd tänker jag.

     

    Julefrid.

    Väven bakom glasdörren var inspirationen för hyllningskollektionen till Karin som HM gjorde tidigare i år.
    Inspireras du själv av dem? Om så, hur? Själv inspireras jag enormt över tankesättet och hennes sätt att skapa sin egen värld. Paret reste ju väldigt mycket och bodde en tid innan barnen både i Frankrike och Stockholm. Jag kan se likheter till mig själv vad som händer med en när man får distans till platser som influerar och inspirerar vare sig man vill eller inte, platser där man liksom inte kan värja sig mot trender och rådande stilideal. När man sedan flyttar till ett ställe där allt detta inte finns tillgängligt på samma vis så händer något med en, man hittar sin egen personliga still och kreativitet på ett annat sätt. Man går liksom till botten med vad är det man uppskattar själv och ens kreativa sida blir mer sann och jordad. På den tiden var det ju om ännu mer tydligt med avsaknaden, då man inte hade tillgång till internet och media.
    När det gäller själva stilen så inspireras jag främst av brokigheten, blandningen av gammalt och nytt alla mönster och färger som kanske inte känns helt självklara men i sitt sammanhang blir just det. Allt känns snillrikt och totalt oängsligt. Det är stilkrockar både interiört och exteriört men rasande vackert. Men samtidigt finns en grundtanke i valen man gjorde.
    Jag känner också stor igenkänning i ett hem som är tillgängligt för alla och utformat för att framför allt leva där. Ett högst levande hem som personifierar de som bor där, och inkluderar hela familjen, även barnen och husdjur vilket inte var självklart vid den här tiden. Deras hem var öppet för lek, umgänge och aldrig pedantiskt. Hemmet stod alltid öppet för gäster. Personligt i allra högsta grad och långt ifrån det som sågs som den tidens stilideal.  
    Även inom mode gick hon ju helt emot den rådande konservativa trenden med tillhörande korsett. Karin vägrade korsett och hennes klädstil skilde sig väsentligt från andra kvinnors under denna tid. Samma sak var det ju med sättet hon klädde sina barn, nytänk och verkligen före sin tid. Självständigheten och att hon var modig inspirerar. 

    Esbjörns lilla kök. Hur gulligt?

    Här serverades vi ur menyn från boken. Så otroligt gott. Originalrecepten har inspirerat koken Görgen Tidén och han har skapat rätter, ibland med en liten extra finess och ändring för att passa tiden. Boken innehåller 25 recept men då den är 200 sidor förstår du att det är så mycket mera. Kulturhistoria om mat, matvaror, tankar och händelser i familjens liv.
    I Ett hem läser jag igen om detta rum, ni vet ateljen som blev slöjdsal: Här bruka vi fira julaftonen. Det är sannerligen en äkta julstämning, med de båda gamla och alla de barnen, de rara tjänarinnorna och den hederlige Johan. Och här sitter jag som en patriark och delar ut julklapparna från alla till alla. I spisen spraka och knastra hela vedträn och midt i slaen strålar den vackraste af de granar vi på morgonen tagit. Du härliga midvinterfest här i norden!
    DET vore nåt, att klä granen på morgonkvisten…

    Vyn man sett så ofta. Som hemma kände vi oss, som sagt. Här sitter Li som annars sitter på Sköna hem.

    Takmålning check.

    Lampan hamnar oss hos trots att min man tyckte att jag borde göra en liknande själv. Jag har aldrig varit superförtjust i stolsdynor men efter den här varianten är jag det. Så enkel är jag.

    Vi fick ju alltså att ströva runt i hemmet. I alla de rum som annars används bara av släkten. Köket hjärta hjärta.


    Bården. Och de vävda överkasten. Och i fönstret hängde halmstjärnan.

    Dotterns Suzanne´s rum. Detta är ett annat av rummen som man inte får se som ”vanlig” besökande. Bården målade flickan själv. På tavlan här , daterad 1901 ser man hela händelsen. Hon föddes 1884 så hon var väl sisådär 16-17 år.

    Parets inredningsstil känns verkligen på uppgång just nu, hur tror ni att människor kommer att ta in stilen i, och applicera den på, sina hem (genom typ färger, textilier, konst eller liknande)? Jag tror ju att inspiration kommer mynna ut i ett sätt som ändå är anpassat för idag. Att man inspireras av stilen men lägger en personlig tvist på det. En 2020-talstvist.  Jag hoppas att det framför allt inspirerar till att tänka i personliga banor och fundera lite vidare över vad ens eget hem ska vara. Vem inreder man åt? Sig själv och sin familj eller andra som ett slags uppvisningshem? När jag nu har lusläst det mesta om Karin Larsson återkommer ofta ordet hemtrevnad. För hemtrevligt var just vad Lilla Hyttnäs var, sägs det. Så ska man sukta efter något att inspireras av allra främst så är det kanske just hemtrevnaden man ska ha i första tanken. Sedan kan det säkert diskuteras, vad är det som gör ett hem just så himla trevligt? Jag gissar att lite av hemligheten ligger i att omge sig med ting som speglar människorna som bor där och som verkligen ligger just dem varmt om hjärtat. Och välja att ha hemmet öppet för gäster och små besök var och varannan dag, oavsett damm i hörnen. Lägga det pedantiska på hyllan så att säga.

      

    Mer tofsar åt folket.

    Och fler innefönster som man kan kika ner ifrån.

    Barnens rum i julskrud. Fönsterluckor istället för rullgardin.

    Karin´s säng. Och genom garderoben kan man ta sig till den trånga, lilla vinden med ett litet fönster att smygkika ner i ateljén.

     
    Bården fick Karin av Carl i namnsdagspresent.


    Bonaden att fästa i taket över barnen sängar.

    Fint till och med i golvhöjd.

    Karin´s skrivarhörna. Säkert där alla de tusentals breven skrevs. Och den egenritade blomsterhyllan.

    Om du aldrig besökt Lilla Hyttnäs så gör det. Jag erkänner att mina barn inte fattade själva storheten i somras, men det gick sannerligen ingen nöd på dem, myset var det inget fel på ändå. Och tids nog kommer även de falla dit, det är jag säker på. Men nej imponerade eller besatta som sin mor, de blev de inte. Liv tittade nyss över axeln. Jag frågade om hon kände igen sig. Verkligen INTE. Men efter en stund: ”Ahaaa, ja just det fast jag fattar ändå inte varför du älskar det där så mycket?  Vaaaa, åååt du i Carl Larsson´s hem!??? Ameeen guuuud, då mådde du va?! Vilket unn!! Alltså shit mamma, du måste ha mått!! På riktigt. Kanske bästa unnet någonsin i livet!!!”  Japp, som jag mådde. Känner mig fortfarande helt uppspelt av hela alltet. Tack kära släktingar till Carl och Karin att jag fick komma! Riktiga släktingar alltså. Inte sådana här wannabe-släktingar….
    Nu kom Viggo förbi ” Alltså mamma, fattar inte ??? Det är ju inte ens hype???” Och sen fick han jordens föreläsning om vad som är hype och inte hype. Tids nog…
     

  • Hållbara julkalendern lucka 5 : En sänghimmel med circusfeeling!

    Jag skrev ju i måndags om att Maria från Husligheter har anordnat  världshistoriens finaste julkalender!! En second hand kalender, den Hållbara kalendern, till förmån för välgörenhet! Sicken stjärna hon är va?? Vinsten går oavkortat till Naturskyddsföreningen och eftersom Tradera slopar auktionsavgifterna  till oss så är det verkligen allt du budar som går raka vägen till bra miljöarbete! Här kommer alltså 24 luckor öppnas och nu är det alltså dags för min lucka.

    Man vill ju gärna att den här luckan ska vara något speciellt, lite extra flott liksom. Någon sa en gång att de bästa presenterna är de som man älskar mest, de som svider lite att ge bort. Nu är ju detta inte en present fast ändå lite, till Naturskyddsföreningen och på så vis till jorden. Och nu råkar det vara så att jag väldigt gärna sparar på rekvisita som jag gjort själv, mycket stories som gömmer sig i de där prylarna ändå och en hel del tid och slit. Jaja, lite kär blir jag nog allt. Men i alla fall.

     

    I lucka nr 5 ryms sänghimlen med circusfeeling som vi gjorde till plåtningen av Mrs Mighetto´s kollektion Circus Mighetto, såhär såg den ut då. Och här kan man buda på den! Och på alla andra fantastiska prylar som redan öppnats i de första luckorna. Imorgon får vi se vad som ryms i Fair Living´s lucka.

    Hållbara julkalendern 2018

    1 dec Husligheter

    2 dec Emma Sundh

    3 dec Studioelwa

    4 dec Malin Persson

    5 dec Mokkasin

    6 dec Fair living

    7 dec Living by W

    8 dec Volang

    9 dec Helena Lyth

    10 dec Dnilva

    11 dec Whatdecoratesmyday

    12 dec Hemmafixbloggen

    13 dec  Studioelwa

    14 dec Malin Persson

    15 dec Emma Sundh

    16 dec Living by W

    17 dec Mokkasin

    18 dec Whatdecoratesmyday

    19 dec Volang

    20 dec Dnilva

    21 dec Fair living

    22 dec Helena Lyth

    23 dec Hemmafixbloggen

    24 dec Husligheter

  • Mrs Mighetto – dessa starkt lysande stjärnor!


    Om den här pop up shopen /galleri hade öppet i en evighet hade jag väntat tills imorgon med att blogga för jag ska upp så väldigt tidigt imorrn. MEN nu är det såhär. Mrs Mighetto har släppt en bok som är den finaste man kan tänka sig. Den var dock slutsåld innan solen gick upp i morse! Fattar ni succén! Men imorgon har deras popup shop på Heleneborgsgatan 14 öppet 12-16 och när jag lämnade shopen idag fanns faktiskt några ex kvar just här. Som det verkligen grädde på moset så har Anna & Malin skapat ännu en magisk kollektion utav prints relaterade till boken. Denna kollektion finns bara att köpa i deras pop up eller genom att maila dem. Kollektionen är väldigt begränsad så därför vill jag hojta till såhär på kvällskvisten, tips!! Och kolla mina storyss idag, jag har aldrig skickat upp så många storys någonsin. Var bodde vi i Stockholm, var skulle vi bli gamla och dricka konjak varje kväll och en massa fint från dagens bokrelease. Nu kommer ett bildsvep som får sammanfatta dagen med all lycka man känner för Malin och Anna, grymmare blir det inte!

    Finingar de luxe. Så genomfina, rakt igenom. Och så sjukt begåvade. Viggo när jag sade att boken sålt slut på några timmar : Fattar man ju. Hon är så sjukt bra, alltså hon är grym Fattar inte att hon kan, ska vi fråga om hon kan måla av Chester? 

    Påtal om Chester. Ditte har också en labradooodle! Gösta! Jag dog sötchocken, som sockervadd! Förresten kommer ni ihåg Miss Della. Anna och Malin berättade idag att Miss Della samlat in 50 000 kr till Hjärnfonden! Ryser vad fint!

    Hur många bra människor på en och samma plats. Helena Lyth, Anna Malmberg och Elin Wallin.

    Jasmina fingrar på boken ALLA vill ha!

    Och bästa Emma som var på jobbsprång olyckligt nog, man vill liksom aldrig sluta hänga med henne.  Kolla in detta inlägg förresten.

    Denna väldigt limiterade kollektion. Paris, New York och glittrande åkrar tillsammans med franska farmödrar och bästa vänner.


    Fina Marlene / Fru vintage som bjussade på finkaffe där en stor del av vinsten går till Läkarmissionen. ALLT är så bra!



    Älskar dessa etiketter, eller små tavlor! Får mig att tänka på Paris, glömda vindar och svepande klänningar. Köpte ett helt gäng och ska såklart ha dem till julklapparna. Nästan så det räcker med dem.

    Snart på en vägg hos oss. En fågel viskade att om man inte bor nästgårds till Heleneborgsgatan så kan man maila direkt till Anna och Malin, de har liksom en pop up på mailen också. Dessa prints går alltså inte att köpa hos vanliga återförsäljare, så limiterade är de.

    Oh no, ska ju upp snart! Dalarna imorrn. Sa ja Dalarna?! Sundborn?!
     

  • For the monday coffee.


    Klimatklubben går från klarhet till klarhet. Klimatsmart julkalender, en hel radda med utmaningar! Älskar Klimatklubbens bjussighet och alla följare som hakar på med det ena tipset efter det andra. Jag tror på påminnelser även i det väldigt lilla för att agera snabbt och smart i klimatfrågan.

    Igår var det #stjärnklaradvent. Hanna Wendelbo slängde ihop några stjärnor av tapetrester, för det är liksom sådant hon gör, och OMG så fina. Bjussigt igen i form av nedladdningsbar mall till stjärnan!

    Maria från Husligheter har anordnat  världshistoriens finaste julkalender!! En second hand kalender, den Hållbara kalendern, till förmån för välgörenhet! OM jag ville vara med! SÅKLART! Vinsten går oavkortat till Naturskyddsföreningen och eftersom Tradera slopar auktionsavgifterna  till oss så är det verkligen allt du budar som går raka vägen till bra miljöarbete! Här kommer alltså 24 luckor öppnas och nu återstår bara för mig att klura ut vad som ska hamna i mina luckor…
     
     
     

    När det damp ner en inbjudan från Lilla Hyttnäs i Sundborn höll jag på att ramla av stolen av lycka. Jag som ALLTID glömmer att osa, hopplöst dålig på sånt, hade tackat jaaaaa! Inom en timme. Mina barn tyckte att min resa upp och ner till Dalarna på en dag känns som det mest onödiga och undrar varför jag inte övernattar där, nu när jag ändå tror att jag levt ett tidigare liv som Karin Larsson. Det kan man ju diskutera, både om övernattningen och mina band till släkten Larsson, som alltså bara är ett önskepåhitt från min sida (min mammas kusin släktforskar och upplyste mig om en mffffmffm (m=mor, f=far) var född i Dalarna men njaeee, kopplingen till larsson-släkten må vara okänd. Åtminstone hittills okänd, vem vet vad som göms i tidernas begynnelse liksom. Eller i framtida upptäckter.) . I alla fall så vet ni sedan förut att jag fullkomligt älskar boken I min trädgård vill jag vara Karin. När jag fick veta att samma författare Elisabeth Svalin Gunnarsson skrivit En Matbok – en bok om matlivet på Lilla Hyttnäs, så tänkte jag att eftersom trädgårdsboken gjorde att jag fick gröna fingrar så kanske ändå blir jag en gourmet på gamla dar. Tänker att den är full av personlighet och från det minsta till det största, att man får läsa om vardagsfest och storkalas. Årets julklappsbok kan man tänka!

    Och ännu en. Julklappsbok. Där satt den. Äntligen. Att Mrs Mighetto´s figurer skulle hamna i en bok har ju bara varit i en tidsfråga och nu är det alltså dags. Ensam i bokstävernas land – må vara exakt lika drömmig som resten av deras värld. Och DÄR kom jag på vad som skulle kunna hamna i min auktion i den Hållbara kalendern! Dags att leta från vind till källare, åh vilken superide! Hoppas, hoppas jag har sparat det jag tänker på.

  • Jag vet, jag är totalt besatt men huset är det vackraste!

    Dagen efter vår workshop på Julita Gård sladdade jag bokstavligen in vid skylten där det står Fogelstad 1 km. Till saken hör att när man är i workshop-mood (jag hade städat undan på Julita) så kan ingen ta ifrån mig energi och en minst sagt speedad sinnesstämning. Faktum är att jag har en liten besatthet sedan några månader tillbaka – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Eftersom jag trodde att skolan hade varit på själva godset Fogelstad så parkerade jag bilen innanför grindstolparna. Konstaterade att dörren vid verandan stod öppen som om det skrek till mig, kom och hälsa på!! Så jag slängde kameran på axeln och kände spänningen i hela kroppen när jag hoppade ur bilen. Tre steg vidare i gruset rusade dock en stor (inte jättestor) svart hund mot mig och skällde ruskigt läskigt (förmodligen inte alls så arg) och jag rusade tillbaka till bilen. Supersnabbt, som om mitt eget liv stod på spel. OM detta inte hade hänt hade jag absolut knackat på och frågat snällt om det var just här den Kvinnliga medborgarskolan låg. Nu ringde jag istället till Johanna, som alltid har sådan koll på den här världen. Medborgarskolor, kvinnohistoria och gods och gårdar liksom. Hon berättade för mig att skolan inte alls var på själva godset utan vid dess inspektorsbostad – Lilla Ulfåsa… Och förresten var min granne uppvuxen där också. Plus att Johanna egentligen var bekant med han som bor på Fogelstad nu, en nära släkting till hon som startade alltsammans. Världen är liten när man känner Johanna.

    Denna besatthet har jag tänkt skriva om så länge. Men eftersom det skulle kunna bli hur långt som helst, typ en bok så har jag filat så länge på det hela. Inte på själva inlägget alltså men kanske tänkte jag rama in det lite poetiskt, genomtänkt och så. Faktum är att det finns så mycket jag vill berätta. För på något vis känns det som det var så mycket så började där, som om de första kapitlet i kvinnors rätt. Första kapitlet i det som är högaktuellt just nu. Tänk att det skulle ta hundra år…


    Lilla Ulfåsa – platsen för Sveriges allra första Kvinnliga medborgarskola! Med start år 1925. Och jag konstaterade att ALLT hände ju nästan där vi bor. Och jag förundras gång på gång att detta är ju så galet stort, coolt och fantastiskt! Varför vet inte ALLA om detta? Varför står det inte i historieböckerna? Och alldeles utanför Katrineholm, borde man inte vetat det sedan man var 10 eller nåt. DET är väl något de borde berätta om i den lokala historien, inte bara hur August Kullberg vinkade om söndagarna.

    Som sagt, jag vill berätta allt men nu börjar vi som en hint. Det råkade nämligen vara så att  sent igår kväll messade min kompis Sanna, som inte hade en aning om denna besatthet, om ett sådant vackert hus som var till salu. Så seså – resten av bilderna och allt man behöver veta hittas på Historiska Hem. Och jag svimmade redan vid själva namnet – Lilla Ulfåsa. Visste hon egentligen vad det var för ett ställe, messsade jag tillbaka henne. Visste hon det storslagna som jag är helt tvärsäker på sitter kvar i väggarna. DET visste hon inte från början, hon tyckte mest det hela var väldans fint och sannerligen nära i krokarna, för min del inte för hennes. Men i alla fall, jag ringde upp på en sekund och drog den korta versionen av det hela, utan att andas mellan meningarna. Och bestämde att hon skulle köpa det, så att jag får vara där och liksom insyras av hela historien. Det sista var ett önsketänkande.




    Det hela började med att jag läste Ett jävla solsken, där figurerade också Elin Wägner. Och alla var ju bekanta genom rösträttsrörlesen. Och det ena gav det andra. Jag läste om Elisabeth Tamm, initiativtagaren till Kvinnliga medborgareskolan, född och uppvuxen på godset Fogelstad. Som tillsammans med Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren, kom att driva den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det ena gav det andra så att säga. Det blev som ett pussel att lösa och väva ihop historien i mitt eget huvud. Ju mer jag läste desto mer besatt blev jag.  Jag har läst in mig på allt från Fredrika Bremer till suffragetter, fast hon levde en annan tid och det andra var i England. Om Selma Lagerlöf och Ellen Key. Bra besatthet ändå.


    Men ihop med Lilla Ulfåsa hör alltså den Kvinnliga medborgarskolan. En kursskola som skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati (som faktiskt blivit på riktigt efter att kvinnor fick rösträtt, vad var liksom demokrati innan dess?) och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna var allt från superunga till nästan 80 år och från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst. Genom samtal, genom att sjunga i kör och genom att spela teater med en rollista på de befattningar bara män tidigare hade haft i samhället gavs styrka och mod. Man uppfann en slags mönsterkommun KomTeMåtta och därpå vinden på Lilla Ulfåsa blev det påhittade det verkliga.

    Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. När jag läste om hur de trängde ihop sig tätt, tätt på golvet ofta vid en brasa, faktiskt i rummet ovan. Och hur alla kursdeltagarna fick berätta om det viktigaste i sin livshistoria då ville jag tillbaka i tiden.
     



    Och  den radikala veckotidningen Tidevarvet, som startades på intiativ av Elisabeth Tamm.  Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år?? Och flera av dessa kvinnor blev tidigt invalda i Riksdagen, bland annat Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, så nog tog de sin plats i samhället.


    Siri Derkert ristade in dem i Stockholms tunnelbana, närmare bestämt på Östermalmstorg. Hur många gånger har man inte stått där och inte haft en aning. För jag är helt säker på att det inte bara är jag. Patrikatets undergång och livet tillbaka, skrev Derkert på en annan teckning med motiv från kören på Fogelstad. Har vi hört den förr, kanske igår eller nåt? Hursomhelst, fortsättning följer. Och du, om du flyttar dit, först:  förvalta det väl. Sen : jatack jag kommer gärna och hälsar på.
    Bilder från Historiska hem – Till salu Fågelsta Lilla Ulfåsa Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad