Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-8,page-paged-8,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Sängen.

mokkasin-kids-1

Den där dagen då Nomi hittade sina drömmars säng. Juli, sommar och söndag.

Den här sängen, som inte gick in genom dörren trots att den kunde delas i tre delar.

mokkasin-kids-4

Att hänga hos Helena i Vännevad är ju drömmigt värre. Egentligen hade Nomi varit spårlöst försvunnen i sådär tjugo minuter. Jag och Helena babblade på som vanligt. Helt plötsligt ploppade hon upp från hörnet i det här rummet. Fråga mig inte exakt vad hon gjort där längst inne i hörnet, under alla gamla kläder. Förmodligen var det bara mysigt och det perfekta stället för tjuvlyssning.  Fatta flätan?!!

mokkasin-kids-5

Halva sortimentet blev väl genomprovat.

mokkasin-kids-2

Sådan säng, sådan donna. ”kör mig, bär mig, vart jag än ber!”

mokkasin-kids-3

”Jag tänker sitta här, ni kör!  Och jag kommer känna mig alldeles drottningaktig.”

mokkasin-kids-6

Snyggare än såhär blir det kanske inte.

mokkasin-kids-7

Blå himmel och fluffiga moln. Alltmedans det viner i grådiset utanför.

4
28

En nyckel och en sänghimmel sedan är resten av världen någon annanstans.

mokkasin-mokkasin-1

For Numero 74

 

De här bilderna tog jag en väldigt ensam dag i huset. Jag brukar jag lyxigt nog förse mig med en assistent i form av Linn eller Kristo men just den här dagen var det inte så. Eftersom jag är min egen stylist plus fotograf så kan det vara en smula knivigt. Man kan ju liksom, som bekant, inte vara på två ställen samtidigt. Men just den här dagen var det bara så himla fint. Trots att jag for som en liten vind fram och tillbaka mellan pudriga saker och kameran. Och upp och ner i halmhögarna som ligger i trapporna. Det fina hade såklart med huset att göra och att jag känner mig så himla hemma där trots att många säkert skulle tycka precis tvärtom. Tur för mig.

 

 

mokkasin-mokkasin-2

Den här tiden på året är träden precis som moln. Det är bara färgen som skiljer dem åt. Därför tycker jag så mycket om när träd är alldeles nära. Ute fast nästan som inne. Som att leva bland molnen. Det kan jag drömma om ibland, själva känslan av att kliva runt där allt bara är mjukt och lent. Som sockervadd fast utan det klibbiga. Det finns väl ingen i hela världen som inte drömt om detsamma. Ibland är det skönt med drömmar som man vet med säkerhet alltid kommer stanna i som just en dröm.

mokkasin-mokkasin-3

 

Just den här dagen skulle det finnas en plats där man kunde vara lite hemlig om nu kände för det. Kanske är sänghimlar en av världens bästa uppfinningar när det kommer till just den saken. Alltid ett knyt upp, eller två, från en osynlig plats. Åtminstone känns det så när man är på insidan, det är väl inte för inte det kallas för himmel.

mokkasin-mokkasin-11

 

Kanske är hemligheter egentligen det man samlar på…

mokkasin-mokkasin-8

 

…och doft från blommorna. Tänker ofta på hur dofter är ens helt egna.

 

mokkasin-mokkasin-4

 

Kläder ska torka där solen landar, trots att sommarregnet faller alldeles utanför. Det kanske mest magiska regnet av dem alla.

 

mokkasin-mokkasin-5

 

Puder. En av mina favoriter i färgskalan. För att den är lugn och mjuk. Och tyget som är nytt för säsongen är ljuvligt. Ett lager av spets. Ihop med enkelheten hos No 74 blir det en perfekt match av sött.

 

mokkasin-mokkasin-6

 

Påtal om match så är det detsamma med speglar och fönster. Alla speglar borde liksom höra samman med ett fönster.

 

mokkasin-mokkasin-7mokkasin-mokkasin-10

 

En nyckel och allt blir hemlisar automatiskt. Smart så.

 

mokkasin-mokkasin-12

 

Det behövs liksom inte så mycket då förrän något litet ska kännas extra värt. En bambi med tre ben och en och annan stjärna…

 

0
18

det handlar om Skam.

mokkasin-skam-1

Jag är benägen att säga, sänd det i varenda klassrum. Landet över. Utifall det nu är någon som missat, inte får se eller inte tycks sig behöva se. Efter tredje säsongen av Skam är jag tvärsäker. Lika självklart som de rullade in tjock-tv:n under åttiotalet och vi fick se Stenmark, vare sig vi ville eller inte. Nu handlar det dock inte om landets stolthet eller vad det nu var, utan att grunda för en bättre värld. Stora ord när det kommer till en tv-serie. Fast faktiskt inte. Verkligen inte.

 

Besatt. Jag är besatt av Skam. Det är så bra. Så jäkla begåvat skildrat så jag dör lite av nyfikenhet på seriens skapare Julie Andem. Vem är denna människa som fångat så många rätt att man blir alldeles knäsvag, kanske på alla plan. Och jag vet, det är en tv-serie. Men samtidigt – det är som på riktigt.

 

Innan jag sett serien var jag tveksam. Ungdomsserie. Man är ju liksom inte där nu. Liv, min 13-åring hade plöjt alla säsonger på norska. Det kändes liksom som man skulle smygtitta på en annan värld. En passerad tid. Men så började vi se. Och efter att ha sett tills sista avsnittet på säsong 3 är jag överväldigad och förälskad. Det är så bra. Allt startar och landar i trovärdighet rakt igenom. Det känns på riktigt. Det är briljant. Jag anser mig kunna sitta med den sanningen trots att jag är född 71.

 

Att sätta ord och göra film av ungdomars utmaningar, funderingar och osäkerhet. Att närma sig och få in allt det där som förmodligen kommer korsa den ena eller den andra på något sätt under den här tiden av livet (och förmodligen även senare). Och händer det inte direkt dig så är det någon alldeles bredvid som är precis just där. Att lyfta föreställningar och fördomar. Att lyckas med konststycket att belysa ångest, psykisk ohälsa, matnojor, sexuell tillhörighet och ja egentligen alla funderingar man kan tänkas ha. Och dessutom komma med svaren på ett så pass subtilt men ändå helt övertygande sätt, att du aldrig någonsin tvekar på trovärdigheten. Utan att lägga till en massa pekpinnar från vuxna, inga överdrivna gester eller övertydlighet. Inga floskler. Utan enligt ett sätt alla borde samla på – för att bygga broar och lägga grund.

 

Jag älskar frånvaron av vuxna. Att man inte ser deras perspektiv på saken. det vi är så vana vid. Med det menar jag inte att livet inte bör ha engagerade vuxna men det är i första hand inte där en sjuttonåring lägger fokus. Har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara.

Skådespelarna är fantastiska. Varenda tonfall, minerna och sätter de tar sig an minut för minut. Det var länge sedan jag såg någon sätta känslor i bild på ett mer trovärdigt sätt. Fotot. Är magiskt. Det är verkligt och underbart icketillrättalagt och sjukt snyggt. Och sedan älskar jag slow scenerna. Och känslan av när man utgår från en person och känsla och världen där utanför kan liknas vid ett fält av händelser du aldrig kan förutspå. Det liksom känns i magen. Och musiken, så bra. Jag dör vad bra.

 

Trean. Min absoluta favoritsäsong. Okej, man kärade ju ner sig i hela Noora och Williamgrejen. Men trean. Så jäkla fint. Och utan att spoila så tänker man ju att detta måste varit det bästa som någongång gjorts för alla 17-åringar och runtomkring som tvekar, som våndas, som undrar. Jag vill inte vara 17 igen. Men jag vill vara 17 och få det här framför ögonen, som ett brev skrivet från framtiden, från de som var med och satt med facit i hand. Ett brev till dig själv om valen som står dig fritt att göra. Få modet serverat, inte som den enklaste sak i världen (för så är ju inte livet) men som ett stycke grundpelare som bygger till att våga. Att våga fullt ut att vara den man är.

 

Tillbaka till seriens skapare. I DN kan man läsa om hur Julie Andem arbetat för att göra Skam trovärdig. Man har utgått från den sk NABC-metoden framtagen av universitetet i Stanford. Bokstäverna står för needs, approach, benefit och competition. Metoden utgår från att man gör djupa intervjuer med målgruppen, vilket alltså Julie Andem har gjort, och utifrån den skapat karaktärerna och historien. På det viset får man också en direkt trovärdighet som inte grundar sig i föreställningar som vi vuxna förmodligen lägger oss till med, när vi själva hamnar i distans till den här tiden. Med direktkontakt med målgruppen får man också sanningen, per automatik. Sedan kan man ju fråga sig, trots att ungdomsserier gjorda av vuxna, annars har en helt annan föreställning, är skillnaden verkligen så stor?

 

Kanske är det nostalgin som fångar mig. Kanske är det att allt man tänkte och gjorde som kommer igen. För visst känner man igen sig i mycket, trots att kanske ditt liv inte var det exakta. Kanske är det för jag blir liksom lite gråtig i var och varannan scen. Utan att ni ska behöva ha min ungdom serverad. Så kan jag säga såhär lite kort. Från en matnoja som utvecklades i anorexi under alla mina högstadieår, sammanföll mitt 16-åriga jag med ett närmande om att bli frisk igen med en ny stad, nya vänner och en överväldigande känsla av att livet var där här och nu. Eller där och då. Att liksom komma ut från en värld som hade inneburit så mycket ångest och mörker att jag knappt minns en enda dag, en enda händelse från åren mellan 12 och 15. Att vid 16 fånga livet igen var totalt livsbejakande men samtidigt alldeles omtumlande och vacklande. Ganska ofta tror jag att jag inte förstod något av allt som skedde. Men det var som om världen var en ny plats och mitt liv ett annat från de åren jag hade med mig bagaget. Men det är från 16 jag börjar minnas igen. Och att fundera på de här åren med en distans är nästintill lite som på film. En egen. Att min väg sedan korsades med min nuvarande man när jag var 17 gör att vi tillsammans kan gotta oss i nostalgi. Fint faktiskt. Fast, därmed inte sagt att allt och alltid var rosenskimrande och romantiskt, det är det aldrig.

 

Det enda ”felet” med Skam må vara att det finns bara lyckliga slut. Åtminstone tills säsong 3. Att världen känns extra snäll och alla uppbrott, ledsamheter och kaos landar i kärlek och det är tillsist mjukt, fint och vackert. Att det är en överdos av förståelse. Men kanske är det där pekpinnen ska vara. Den absoluta enda pekpinnen vi kan tänkas behöva. Hoppet om att världen är en vacker plats. Att framtiden är ljus. Just i det livet som pågår…nu.

2
41

när du känner att din gamla avlagda bandyhjälm från 60-talet behöver piffas upp.

mokkasin-katrineholm-1

Tänk er min pappas gamla avlagda jofa-hjälm från den tid då bandy var stort som tusan. Vi snackar 60-tal nu. En sådan där röd, tunn sak utan någon som helst vaddering. En sådan hjälm som folk skulle förknippa med ren livsfara och ödesdigra händelser nuförtiden. Tänk en sådan hjälm och sedan en diskokula på toppen plus en hel massa andra kulor av olika slag. Då får du liksom en nyårshjälm, väl värd en stad som fyllde hundra.

Mokkasin hade ju fått äran att göra kostymer till den dag då Katrineholm fyllde 100, närmare bestämt nyårsafton. Det resulterade i en promenad på 10 000 katrineholmare med sex kostymklädda figurer i täten. Jag var ett knippe kaos den dagen och hann inte ta några bilder alls under själva förberedelserna. Och precis när jag tänkte filma hela alltet där i mörker och snålblåst, så lade såklart min telefon av. Och jag minns med säkerhet att jag lyckades knäppa några bilder men var de blev av är en annan fråga. Men jag ska se om jag lyckas sammanfatta det hela på något vis så småningom. Ärofullt var det i alla fall, hur man än vrider och vänder på det.

mokkasin-katrineholm-2

Min man är väldigt bra på sagolika lösningar. Jag kan verkligen inte ta på mig äran för själva konstruktionen och att den satt där den satt sedan. Och faktiskt i några timmar, utan att vippa i vinden eller få kostymbärerskan att få huvudvärk, den vägde liksom en hel massa. Tänker att det var spegelmosaiken som gjorde det. Och ja, såhär kanske det hela ser en smula överdrivet ut. Och det var den ju, överdriven alltså. En diskohatt. Inte var dag liksom. Men det var ju liksom det som var grejen. Och i själva verket, ihop med alltsammans var den absolut helmagisk.

mokkasin-katrineholm-3

Syrener. Så helt fel. Så mycket o-säsong så det skriker om det. I snödrivor och en massa minusgrader. Men jag var tvungen, ska man leka vår i januari är man liksom det. Det galna är att det till och med doftar syrener om dem.

1
28

byebye 2016 – del 3.

 

I September släpptes promofilmen inför Christians Kjellvander´s nya skiva, den jag varit med och filmat.

mx8a8786-1000x667-1
Och tack så mycket för att vi startade upp matkollektivet igen.
mx8a8417-1000x1500-1
Under den här månaden jobbade vi väldigt många dagar, kvällar, helger och supertidiga mornar med att inreda Ungdomskulturhuset Perrongen och med facit i hand blev det nog Katrineholms skönaste ställe, får man säga så? Men det är i alla fall galet härligt och mysigt där.

Vi tog barnen och for till skogen och Kristo fångade allt på film. Fint!

 

27092016-27092016-mx8a2536-3
Så blev det bestämt då. Jag tog pick och pack och lämnade kära Lovely Life för mitt eget ställe. Jag har trivts väldigt bra precis såhär, det har landat väl i magen hos mig, gjort mig gott för den egna känslan och det kreativa. Kanske har jag inte hunnit göra exakt såsom jag tänkte då det har varit en extrem jobbhöst. Men å andra sidan, har det inte gjort något alls. Det är ju liksom min blogg och bara jag bestämmer. Tycker det har varit rätt skönt att ta samarbeten, annonser och allt sådant i den takt jag hinner med. Men funderar ibland på vad ni som läser min blogg tycker. Var det smart med flytt eller inte så smart? Vad är bra och mindre bra? Berätta!  I can take it ; )

Världens roligaste rekvisitatillverkning hann vi också med till Mrs Mighettos nya kollektion, där vi plåtade bilderna. Kristo gjorde behind the scenes film. 

 

mokkasin-circus-mighetto-collection-1

Och jag kärade ner mig  i det här jobbet

mokkasin-nomi-1

Och precis strax efter flytten av bloggen släppte jag den där saken som nog får ses som det mest avgörande beslutet 2016. Jag berättade att affären Mokkasin skulle stängas ner. Omtumlande och fullt med fjärilar i magen. Men om det är någon som undrar hur det känns såhär i efterhand? Fantastiskt. Det bästa beslutet någonsin.

 

mokkasin-bodhish-4

En vän blev med lokal. Och jag lovar att det händer saker där på Borgmästaregatan på Söder. Och under de senaste dagarna har jag åkt bil på snötäckta småvägar och vilse bland vita granar, rent utav lite snöblind för att landa vid en alldeles ensam ek. Det enda jag tänkte på varför den växte just där, hur gammal den kunde vara och isiga vindar på kinderna. Sedan trampade jag ner mig till midjan i snön. Det såg liksom ut att bara vara ett litet millimeterlager…

 

mokkasin-superthursday-1

Om 2016 räknas som grubbleriernas år så är det extra fina att jag har så många att grubbla med. Hur många frukostmöten kan man klämma in egentligen? Aldrig för många.

sneek-005

Affären blev historia och allt kändes jättemärkligt. Sista paketet packades, jag släckte lampan i packrummet och gjorde världens längsta inlägg om varför jag stängde och hur saker hade börjat, varit och slutat. Det blev som en hel liten historia om affären. Som ett tack för den tid som varit och som ett hej till det skulle komma.

mokkasin-23-november-9

Sådan tur att affären stängdes innan julrusch och sådant insåg jag ganska snart. Ni förstår hur jag menar väl? I detta kaos hade vi faktiskt inte haft tid till något endaste litet yttepyttigt paket.

mokkasin-23-november-1-2

Kalasvimplar blandades med rekvisita och nyårskostymer.

mokkasin-inspo1-1-2

Och ett Katrineholm i miniatyr.

mokkasin-numeronov-13

Sådärja. Året får avslutas med en bild på mig och min man. Han som fångade mig så många gånger under året som gick. Och lite kärlek där på väggen. Eller väldigt mycket kärlek faktiskt, till alla er sköna människor som läser! Tack!

8
34

byebye 2016 – del 2.

mx8a8485-1000x667-1

I maj så filmade jag för första gången och tyckte att det var fantastiskt skoj. Tänker att platsen och allt runtomkring gjorde sitt till.

mx8a0468-1000x667-1

Det var väldigt många kalas och vi tyckte att tomtebloss passade lika bra om våren.

20052016-mx8a9982-1000x831-1

Operan. Påtal om det så släpps biljetter till barnlördagar på operan nu i januari.

26052016-mx8a1078-1000x667-1

Jag och Linn åkte på yogaresa. Ett av årets kanske smartaste drag.

mx8a5205-1000x768-1

För sedan väntade  en massa jobb hela sommaren lång.

mx8a8993-2-1000x667

Midsommarnatten var extra drömmig 2016.

mx8a8376-1000x1500

Alla fina möten under året som gått. Så tacksam och glad för dem.

mx8a9343-1000x667-1

Och vi utökade vår egna smyckekollektion med It´s like Summer On A Straw. 

mx8a8547-1000x667-1

Såhär kände jag mig inte alls under sommaren. Det var i ärlighetens namn precis tvärtom. Jag tror att alla funderingar och tankar som jag haft under den senaste tiden kraschade just då. I ett enda sjukt virrvarr och kaos. Jag grät floder, jag ältade sönder mig tillsammans med man, syster och svåger. Men kanske är det precis så det ska vara  vara om allt ska landa i förnyelse och någonting bra. Säkert är det så.

mx8a0396-3-1000x1500-1

Och juli försvann i jobb, världens varmaste sommar och det där fasliga vridandet och vändadet. Sömnlösa nätter och tusen frågor fast inga glasklara svar. Eller jag fick nog det, hur glasklara som helst egentligen, hade bara lite svårt att ta in dem.

mx8a2155-1000x667-1

Fast det jag minns bäst är ända allt sådant här.

mx8a3040-1000x1500

Och sådant som kommer med en fjärilscirkus. 

mx8a3602-1000x667-1

Jag mådde alltid väldigt bra i det här huset. Just där är allt bara som att vila i sockervadd. Trots att jag faktiskt jobbar varje gång jag är där.

mx8a2347-3-1000x681-1

Det här är sommar för mig. Långluncher eller middagar tills myggen tvingar en att gå in. Babes:en kom på finbesök och Mari flera gånger, lyckligt nog.

mx8a5757-1000x1500-1

Vissa av oss dansade i regnet på Way Out West medans vi andra förtrollade oss i ett gammalt hotell och förälskade oss ännu en gång i Göteborg.

mx8a7065-1000x1266-1

Jag och mina barn på självaste omslaget av Family Living. 

mx8a7216-1000x1500-1

Och hösten startade med världens roligaste jobb. Och plötsligt hade allt det andra fallit på plats och jag visste exakt hur jag skulle göra med alltsammans…

2
21