37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-8,page-paged-8,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

En extra romantisk cykel.

 

Idag glömde jag bort självaste bloggen. Jobbat så fasligt hårt nämligen att min hjärna slutade fungera redan vid 11-snåret. Det känns som de mail jag skickat idag inte går till världshistorien som de mest genomtänkta. Fast ändå, ett mail må vara bättre än inget alls, visst är det så? Förresten har jag fått en väldigt fin present av min man idag.  Först sa han, över frukosten, att han hade tänkt att ge mig en present på vår tjugonde bröllopsdag, (Hallååååå, läste du rätt?? ja det gjorde du! den 15:e maj har vi varit gifta i 20 år!!) men nu fått för sig att det liksom inte var en särskilt romantisk present, fast han sa något fint i förbifarten om att ”jag hade tänkt vi skulle cykla iväg på picnic sedan…”

Men så fick jag den alltså idag! En cykel! En helt vanlig fredag!  Den är pistagegrön och så väldigt fin! Den mest romantiska cykel jag någonsin ägt!

 

Det var allt! Tack för ni läser och kommenterar igen! Det gör mig jätteglad!! Fin helg!

 

Psst! Psssst! Vill bara säga att den där buketten kom från vår trädgård en oktoberdag! Så, kämpa på, säger jag till mig själv som ju har tröttnat lite. De blev nog alldeles för många plantor det här året… Men nu så, oktober-goals.

 

2

Trädgården på Sundborn.

 

I vintras när jag fick gå runt på Sundborn som det vore mitt eget, jaja, det är lätt att inbilla sig, insåg jag att jag aldrig bloggat om när vi besökte platsen i somras.  I bildserien innefrån Karin & Carl Larsson´s hem publicerar jag också frågor och svar av mig, från en Elle-intervju. Om just min relation till paret Larsson. Som ju grundar sig helt på önsketänkande.

 

 

Den här dagen i somras, då vi åkt från familjen Mc Allister på morgonen, var en stor dag. Jag gjorde allt för barnen skulle förstå hur pepp jag var. Insåg under bilresan att de aldrig skulle förstå storheten ”Carl, vem sade du?” så därför placerade jag dem och Chester på en restaurang. Tog Kristo i arm och sedan gick vi helt själva på visningen av stora huset. Sedan fick barnen gå tillsammans. Inte ens efteråt fattade de det märkvärdiga. Medan jag var helt matt efteråt, av all inspiration och sov hela vägen till Stockholm.

 

 

Jag tog även en trädgårdsvisning. Rekommenderas starkt. Inte bara för att guiden tyckte jag var lite lik själva Karin. Finaste komplimang jag fått någonsin haha! Ni som läser här vet ju att jag är minst sagt besatt av Karin Larsson och tackar henne för alla mina trädgårdsframgångar.

 

 

Vill dock understryka att framgång för mig i trädgården är lika med att ett litet krassefrö blir en blomma. Men ärligt, vår trädgård har aldrig blommat som förra året och jag läste den här boken från pärm till pärm.

 

 

Allt gick fullkomligt överstyr den där sommaren, men härligt var det. Och vi byggde till och med tre gigantiska blomsterlådor med inspiration från boken.

 

 

Här är föregångaren i verkligheten. Så fint och enkelt med bara krasse. Ska tänka på det i sommar när jag förmodligen är i läget ovan igen.

 

 

Byggstudier. Jag tycker det gröna är väldigt fint mot det röda men mot vårt vita hus blev det så väldigt mycket kontrast. Men i vår trädgård är det bara falurött och grönt.

 

 

För de som inte går igång på själva gården.

 

 

Eller de som inser att härifrån kommer vi inte i första taget.

 

 

Fjärilskrasse är den som klättrar på trådar.

 

 

Indiankrasse och slingerkrasse är den i lådor och som marktäckare.  Som här hos Monet. Snacka om goals.

 

 

Parantes! Krasse vill man ha för den kan man äta! Som tagetes och ringblomma.

 

 

Det är fint med de enklaste av spaljéer. Vi ändrade oss från Humle till Kaprifol förra året. Jag trodde att de dött allesammans men vintern gjorde dem gott, nu är de på gång igen. Och vi planterade en äkta kommun-ros, Flammentanz, ni vet en sådan där som man nästan kör av vägen av för den blommar så galet. Fast som alla trädgårdskännare tycker är banal. Varje år klipps den ner till obefintlig sedan är det samma visa, miljarder rosor! och jag frågar mig om hur det någonsin kan bli banalt?  Den vi planterade ser ut som den vuxit i fem år minst och kanske vågar jag tro att vi inom snar framtid ska ha en veranda dränkt i röda rosor. Skit samma om det är den enklaste av rosor, jag har noll prestige i den saken.

 

 

Ett sådant här trädgårdsbord kan man snickra.

 

 

Eller en sådant här runt litet skjul.

 

 

Boken innehåller så många tips att man skulle behöva ett helt liv för att gå igenom alla. Allt från byggbeskrivningar till vad man kan plantera och historien. Som jag älskar att läsa om och om igen.

 

 

Dalarna ändå. Kanske dags för en tur igen. Blir ytterst svårt att locka med barnen, nu när Isabelle och gänget verkar stanna i evighet på Bali.

4

Pappershandel på franska.

 

Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

 

 

Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

 

 

Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

8