Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-7,page-paged-7,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Vi kommer alltid ha Stockholm.

Vi kommer alltid ha Stockholm. Precis som vi har Paris.

Som staden där vi sover med öppna dörrar mot natten. Där vi låter barnen gå till närmsta bageri alldeles själva fast de inte kan ett ord franska, för att vi vet att någon kommer ändå att hjälpa dem om det skulle behövas. Där vi kan åka vilse och hamna på andra sidan staden mot vi tänkte från början och det gör inget alls. Där vi kan promenera med varann på ryggen fast mörket lägger sig. Och sedan dingla med benen över Canal St Martin och tänka att allt i den här staden är som någons vardagsrum. Vi kommer fortsätta äta den allra godaste  bobun på La Petit Cambodge trots att det var där det hände. Detta proppfulla ställe med världens trevligaste myller ända ut på gatan. Gatorna där allt känns så lugnt och varmt. Där staden bara är som den är och liksom menad att vara. Inte som det kan kännas bland hetsiga turiststråk och Eiffeltorn. Nej, precis tvärtom. Som ett enda stort vardagsrum.  Jag tänker inte låta någon ta 10:de och 11:de arrondissamenten ifrån oss. Våra käraste kvarter.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag texten ovan. Det är samma ord som kommer just nu. Det är bara platserna och namnen som är annorlunda. Men annars är det ju precis lika. Vi bodde femton år i Stockholm, den stad som jag tog som min i allra första sekund jag flyttade dit. Och som jag så länge jag lever kommer behålla exakt så. Det kommer ingenting någonsin att förändra. Inget.

1
33

#Backasysterskapet

Jag postade ett inlägg om jämställdhet för ett tag sedan. Lite såhär skrev jag:

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

För det är det jag tror på.

Jag fick under samma inlägg en kommentar som gjorde mig en aning ställd. Kanske mest för att jag inte riktigt förstod kommentaren, då den sade emot sig själv.

Ibland funderar jag på att vi är många som omedvetet är en produkt av normerna som samhället bygger på. Det gäller även mig själv. Kanske yttepyttelite och så det nästan inte märks, men ändå så tydligt om man öppnar ögonen i varje sekund och vänder och vrider på orden. Om man helt ärlig och självkritisk. Kanske inser man om man analyserar sina egna uttalanden och beteenden att våra samhällsmönster liksom har nästlat sig in nästintill omärkbart. Att samhällssystemet är orsaken till detta och det är svårare än man tror att slå sig helt fri från den beteendenorm som råder. Inte för att man anser att det är rätt, inte på något sätt, utan för att det liksom bara sitter i ryggmärgen. Lite så tänker jag om kommentaren jag fick, inte kan det varit exakt det som skrevs som menades, eller?

 

Ibland blir jag rädd sådär i efterhand att en felsägning (men inte en helt uppenbar sådan) som går av bara farten ska sätta sår hos andra. Rädd att inte vara den förebild jag önskar, fullt ut. Jag vill bryta normer men ändå så har ju även jag formats av samhället och dess rådande struktur. Å andra sidan vet jag att mina värderingar är tydliga och jag tror såhär: är man medveten och självkritisk så ska det nog ordna sig tillslut. Den primära huvudsaken må ända vara att man kämpar för jämlikhet och människors lika värde, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Punkt.

 

Jag tänker att det är viktigare än någonsin att ta ställning. Och våga dela med sig av de tankar man har. Världen ser ut som den gör och även på nära håll ser vi sådant som talar emot att vi sätter medmänsklighet allra högst. Och idag är det enklare att hata, det är enklare att smutskasta och mobba, genom alla digitala kanaler som finns. Du behöver aldrig stå till svars, du kan till och med vara hemlig. Det är en utveckling som vi aldrig får blunda för, utan snarare vara supermedvetna om att det är så det fungerar idag. Hålla koll och se signaler är något vi måste se som lika självklart i den digitala världen, liksom den som vi kan ta på.

 

Men man också vända på det. De digitala kanalerna öppnar även för att ta ställning och dela med sig av tankar. Att vara förebilder. Ge kraft till andra för att våga förändra. Att våga säga ifrån och ingjuta mod. Det finns så mycket stöd i varandra. Att alla som kan inspirera gör det och på det viset ger styrka till de som inte har den. Ännu. Att ju fler vi blir som vågar ta ställning, desto mindre plats finns det för hatet att växa. Vi måste backa varandra, våga backa.

 

Jag ÄLSKAR Backa Systerskapet. Backasysterskapet är en rörelse för systrar som backar varandra. Systrar som står upp för sig själva och andra. Som vågar ta sin plats och inte låter sig begränsas av normer. Som hämtar kraft och inspiration i systerskapet, som ser sina medsystrar som kompetenser och möjliggörare. Det krävs mod och kraft att våga förändra och vi behöver vara många som backar. Backa Systerskapet drivs av Fryshuset, projektet startades tillsammans med bla Hanna & Amanda från Perfect day.

Utdrag ur manifestet. 

Vem kan bli Backare?
Alla som vill backa och ge plats åt sina medsystrar kan kalla sig Backare.

Alla som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap kan bli medlemmar i rörelsen #backasysterskapet. Du blir medlem i rörelsen #backasysterskapet genom att gå med i Facebookgruppen #backasysterskapet och ta del av manifestet.

Som medlem i #backasysterskapet använder vi ordet syster, för att inkludera alla som vill vara med i ett systerskap. Med syster menar vi tjejer, icke-binära och andra som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap.

När backar vi?
När någon blir hatad på nätet genom att använda hashtag #backasysterskapet

När du vill synliggöra en syster som står upp för systerskapet

När du vill synliggöra en syster som helt enkelt är en grym människa

När vi vill visa på systerskapets styrka och kraft (goda exempel)

Var backar vi?
Backandet är lite som en livsfilosofi, det kan ske överallt och när som helst, på bussen, på jobbet, i skolan, i basketlaget och i sociala medier. Vi backar där vi ser att det behövs.

Hur backar vi?
Vi backar genom att vara inlyssnande, förstående för allas olikheter och respektfulla i vårt bemötande. Vi ser människors inneboende kraft och står upp för våra systrar, så de vågar ta den plats de vill. Slut upp bakom dina systrar och backa där det behövs.

Payitforward: Backa dina systrar genom att posta din story under hashtag #backasysterskapet. Lyft, synliggör och inspirera andra att göra desamma.

 

I samma veva vill jag bara säga hur jag vill göra från min kant så att säga. Jag vill att mina döttrar ska backa systerskapet men också att mina söner ska göra det. Jag vill att mina tjejer ska ta plats, vara modiga! Jag vill att mina söner ska vara precis lika modiga och våga stå upp för exakt samma sak. Att de också ska förstå fullt ut vad allt handlar om. Inte att de skulle vara sämre än sina systrar, som någon kompis till min son uttryckte det. Nej, såklart inte. Så mycket vet de, om allas lika värde. Det sitter i benmärgen att alla är vi lika värda, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Och det värdet går ju liksom åt alla håll. Det är också viktigt att de förstår historien och varför vi kämpar mot normer i samhället. Det är viktigt att ha vetskapen och inte bara landa mjukt i att deras förutsättningar skulle vara bättre, i och med att de föddes som pojkar. De ska även ingå i systraskapet genom sättet att stödja. Alltid. De ska också låta sin röst vara hörd, en röst som talar för ALLAS lika värde. Vissa menar ju att systerskap inte kan inkludera män. För att vi kvinnor bär på en annan erfarenhet, suttit i samma båt liksom. Jag kan absolut förstå det argumentet men om män är formade av medvetenhet är det precis samma sak som vi engagerar oss i andra människors kamp. Jag går Pride, för jag vill stödja. Kamp som kamp. Handlar det om mänskliga rättigheter så stödjer jag. Handlar det om människors lika värde måste vi alla hjälpas år. Alla vi som tror att världen kommer bli bra. Jag tror på att resa sig upp tillsammans. Ge svar på tal och liksom slå tillbaka. I det fallet är vi alla som syskon.

 

 

 

5
38

Link love of the day.

 

När jag hittar gamla bilder på barnen slås jag alltid att jag inte fattar tiden. Den är så förgänglig. På ett sätt känns det som igår. På ett annat så väldigt länge sedan. En annan tid liksom. Som när Liv var 6, Viggo 5 och Nomi och Charlie 2,5 ungefär. Jisses vilket kaos men det syns ju inte på bilderna. Det är det som är det fina. I bilderna ser man bara det mest bedårande av allt, då är det lätt att drömma tillbaka på det allra bästa.  Kolla in det här till exempel, det är så galet. Och visst strålar kaoset igenom på just den bilden men mest är den rolig.

 

I alla fall. När jag ser gamla bilder från vårt hem tänker jag alltid att jag inte känner igen mig.

Och det är egentligen så märkligt. Jag har egentligen har jag exakt samma saker omkring mig, till och med vissa inspirationsbilder kvar och ändå ser allt så olika ut. Som någon annan bor där.

Undrar vad det beror på. Det är något med högarna. Fast egentligen är nog bara åren som gått. Och lite tankar om tapet vs vitt.

Länkkärlek av idag kommer här:

 

1
7

Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in här.

Häromkvällen lade jag ut en film från det här stället och så många undrade, var är du? Jag var ju såklart på mitt absoluta favoritställe här i Katrineholm. Perrongen, ungdomskulturhuset som vi inredde i höstas. Ta gärna del av ett sammanfattande inlägg om hela projektet här. Toppar helt klart alla mina jobb från 2016. Framför allt för det var så kul, alla darMänniskorna vi hängde med är fantastiska och alla var liksom involverade. Kristo, Linn, ungar, min pappa och det är nog därför allt känns som hemma där. 

Tur att julstjärnorna hänger kvar på fler ställen. Slipper man känna sig ensam i valet. För övrigt är det underbara och ”hemma”gjorda!

 Teckningarna av Jasmine är såklart kvar.

Och runtomkring börjar orden fyllas på. Om det finns boktips, se till att kolla in dem!

Foldrar på en hel massa olika språk.

Den allra bästa anslagstavlan. Den 5 maj kl 17. Alltså 5 / 5 kl 5 är det dags för Katrineholms allra första Prideparad. Såklart ska vi gå och alla jag känner också. Planeringen tog fart redan förra året och jag har tjuvkikat bakom kulisserna och det kommer blir så bra. Så bra på alla sätt. Framför allt för de mänskliga rättigheternas skull. För ALLA. För övrigt var jag på en temakväll igår kväll, just här på Perrongen, om hbtq-flyktingars situation i Sverige och världen, Tema Tystnad.  Det hela är dock värt ett eget inlägg med all fokus.

Kolla paraplyerna!

Jag var ju absolut tvungen att kika in i lokstall nr 1 och 2. Är det någon som ser skillnaden från här. Och jisses, tror ni att jag drömmer mindre när fönstrena är ditsatta. Inte direkt.

Att älska byggnader suger ju till så fruktansvärt i magen. Av miljarders önskningar.

Sluta liksom. Sluta vara så ljuvligt. Fast jag menar ju exakt tvärtom. SLUTA ALDRIG vara så här vackert.

Är det ingen mästare på takisolering som läser här? Jag menar ge mig alla sätt att isolera utan att det syns. Ge mig tricket på osynlig isolering eller andra smartheter vad man gör åt hundraåriga industritak i trä. Jag känner att jag vill veta, bara för att.

Hyllan från ett mörkt skrymsle har sett dagens ljus. Bra.

Jag vill flytta in här.

Jag fattar inte att det här är bakom husknuten. Nästan. Jag fattar inte att jag kan smyga runt här.  Och fantisera. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in. Hur många middagar med fina människor jag dukat upp vid de här fönstrena. Hur många samtal vi har fört. Och hur många klokheter vi har delat. Alltmedans de som vill spelar basket bredvid.

2
17

Göteborg alltså.

Jag fick en himla tipsig kommentar för ett par veckor sedan. Och det ena gav det andra.
”Ni har inte nåt cykelkök i din stad? Eller ska vara i nån av storstäderna ett par dagar? Det hade jag satsat på i så fall. Världens bästa grej: en ideell förening där alla hjälper varandra att ta vara på avlagda (ofta jättefina) cyklar. Reservdelar är gratis, en cykel per år ingår i medlemsavgiften (som brukar vara 50-100 kr) och ofta finns det fantastiska cykelnördar där som hjälper dej att få ditt renoveringsobjekt bättre än en ny cykel. Då kan du ju pröva en massa olika cyklar för att se vad som passar dej. Plus att du vet att du kommer kunna underhålla din cykel för all framtid (himla trygg känsla). Plus att det ofta är ett himla fint socialt sammanhang (sjukt fint att hänga med riktigt gamla cykelgubbar, glada utbytesstudenter, pålitliga miljökämpar, ensamkommande flyktingbarn och så de underbara nördarna förstås, på en och samma kväll).”

Hur fint lät inte det?! Tänker att jag skulle hänga på ett sådant Cykelkök hemskt mycket och hela tiden. Och som på köpet (som nu verkade vara nästintill obefintligt) bli alldeles grym på att laga cyklar. Fnular på att starta ett alldeles eget cykelkök.

Och nix jag visste inte vad cykelkök var förrän denna kommentar. Men exakt samma kväll så läste jag om det i tidningen Vi, i ett reportage om delningsekonomi. Och i samma reportage stod det om Smarta kartan.  Kommunen plus föreningen Kollaborativ ekonomi som startat upp detta. Göteborg alltså.”Smarta Kartan vill underlätta för göteborgare och besökare att leva hållbart, genom att uppmuntra till gemenskap, nya möten och tillgång framför ägande.” På sajten hittar man verksamheter och nätverk som finns i staden. Bland annat då Cykelkök ,bytesgrupper, klädbytardagar, gratisbutiker och digitala plattformar. Dessutom tipsas om parker och olika typer av möten. 

Man sätter alltså tillgång framför ägande. Och främjar hyra, dela, byta, låna och ge. Alltså inte köp och sälj. Och en sak är helt säker. Det saknas inte kreativa tankar och engagemang om hur vi ska få den här planeten att överleva. Detta är så bra. Solidariskt kylskåp för att minska matsvinn, samåkningsapp, byten av sticklingar, frön, kläder och leksaker.

Här kan man också läsa om Dela mera – projektet.  Ett projekt för att öka delning av prylar hos Göteborgs Stads kulturhus och bibliotek. Man syftar till prylar som sällan används i hemmet. Pluset blir då att kunna spara utrymme, ekonomi och miljö. 

Och ja, reportaget i Vi. Där frågan var, vad händer om vi lägger ”slit och släng” på hyllan? Om vi lappar och lagar istället för att köpa nytt? Kraschar då det kapitalistiska systemet? Ett superintressant reportage som avslutades med Lin Lerpold forskare på Handelshögskolan, syn på saken.  ” Sverige är ett av de värsta exemplen i världen när det gäller ekologiska fotavtryck på den här planeten. Det kan inte fortsätta så.”

Exakt. Tänk om alla städer kunde ta efter den Smarta kartan. Tänker att allt skulle bli snällare på så vis.

 

0
17

Vi har inget att göra… baka då!

Det här är min systers dotter Estrid. Hon är en hejare i köket och som rör ihop sin egen tomatsås. Till frukost!

På sistone har hon och Nomi bakat en hel massa. En hel rulltårta senare kan man ju helt klart gilla läget.

Alldeles säkert blir Nomi väldigt inspirerad och pepp av Estrid.

” Jag föredrar matlagning framför bakning, det är lättare att improvisera då, man går liksom bara på känslan”,  sade Estrid en dag när de bakade bullar

och samtidigt som hon snodde ihop den ena kanelsnurren efter den andra.

Nomi hummade bredvid och förstod nog inte riktigt poängen mer än att baka är härligt. Hur man än må gå tillväga med improvisionen liksom. Fast rätt så imponerad i smyg kan jag tänka.

Det är härligt när de bakar, tycker även jag. När de nu är så stora så att det redan vid inköpet av ingredienser fixar biffen så att säga. Recept – check (den här kokboken är enkel och recepten perfekta). Inköpslista – check. Gå till affären – check. Handla -check. Och så vidare. Och när de kommer hem och säger att det tog en omväg genom skogen som egentligen är en ås, bara för det var härligare så. Vuxet värre. Eller bara väldigt påverkade av hela härligheten med Mandelmanns gård.

Så pass att vi tar en Österlenvecka framåt sommaren. Jag tror Nomi säger ungefär en gång i halvtimmen, att tänk vad härligt vi ska ha det på gården. för det är en annan gård. Med promenadavstånd till Djupadal. Sådär nära så att hon tror att hon ska möta upp Gustav och Marie i ottan för gårdsfixet. Hon tänker att de är som kompisar. Några gamla, man känt länge.

Man kan liksom låta dem ta över köket för en dag eller så.

Det där med att få sköta sig själv är kanske det största av härligheten.

Sedan gick de över till lemonaden. Och färgade med frysta hallon.

”Bodde vi på Djupadal skulle vi gör lemonad varje dag, skulle du gilla va?!” Jag gillade det alldeles särskilt lite morgonen efter, då jag trodde att jag fyllt upp lagret med citroner och skulle dricka mitt gamla vanliga citronvatten. Soprent. Samtliga citroner hade tydligen blivit kvällslemonad med sockrade kanter på finglasen…

Om man som förälder taggar ner rejält på drivor av strösocker och kletiga köksluckor så är nog bakning en av de bättre tidsfördriven för kids. Hos oss är det nog den sysselsättning de kan hålla på allra längst med.

Och deg är ju som lera. Only the sky is the limit.

Finfika.

Och när man bakat slut på allt går man på annat man kan hitta.

Citrussalt. Flingsalt med lime och citronskal. Perfekt för absolut alla maträtter.

Kolla bakande gullisar även för fyra år sedan!

 

 

0
21