Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-7,page-paged-7,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Lite länktips och en salig röra.


I söndags fick jag en sådan perfektionist-pust igenom mig. Det syns inte här. Men det är bara för det höll i sig cirka 3 minuter.

Vi skulle plocka ihop julsakerna. Det kan ju kännas så värt när man packar upp allt nästa jul OM sakerna ligger sorterade, invirade i mjukt silkespapper, i fina lådor och verkligen där var sak har sin plats. Kolla vad fint jag började! Varje barn skulle få sin egen hög med hängen till önsketrädet. Eller de har ju sina egna men nu tänkte jag göra som fyra små lådor. Det stannade här, sedan hamnade allt i samma.

Och här. Så tjusigt ändå. Tänk den som hade julepyntet såhär nästa år. Sedan var det mer hysteriskt itryckande och som en slags tävling om plats. Vet ni att jag tom tänkte stryka banden så de var släta tills nästa jul!!! Sådär som när man lade sina dukar på rullar typ. Eller man och man var väl att ta i. Jag gjorde det inte men det kändes högst lyxigt att tänka tanken.

Eftersom jag inte kom ända in kaklet eller inte ens närmade mig något i kakelväg som ens är värt att viskas perfektion så har jag hunnit surfa lite också.

Lina Kjellvertz och Sanna Fisher har öppnat upp keramikdrömmen Casa Rosa. Handgjord keramik från Mallis.

Johanna Bradford har gjort något på mycket hög WOW-känsla. Vi räknar vilken gång i ordningen och hejjar!

Någon dag tidigare hade Johanna tipsat om The Apartment och jag förälskade mig handlöst i den här mattlösningen då jag klickade runt på deras hemsida. Så perfekt vis att möblera stora ytor, olika storlekar och en brokig blandning av mattor.

Visst sade jag att jag gillar årssummeringar. AnnaCate har gjort en finstämd och bilden ovan är magisk.

Tillbaka till röran. Men det här ändå här det händer. Jag plockade ner mina fredsduvor från flickrummet -85. Fast nu låg de på vinden. De har känts så orätt flera gånger, jag har provat tidigare men så plötsligt hängde de fint där. Tänker att det kryllar av liknande på loppis.

2
0

När ett hem är som ett dockhus med förtjusande detaljer.

Godmorgon efter en sömnlös natt. Senast jag textade Nathalie var vid midnatt och då lovade vi varann att räkna fåren och jag tänkte på bomullsfält. Men nope, hjärnan var ett virrvarr och tyvärr hade en annan kompis tipsat om Cyanotype minuterna innan. Uggghhh, fina tips vid midnatt är som att be om vakenhet resten av natten. Fast det får det vara värt för jag älskar jobbet med boken. Kan lätt erkänna att jag avgudar min hjärna i sådana här tider. Utan att skryta. Men det funkar precis som jag vill. Fast jag vet att underbart kan bli kort. Så kanske ett smart sätt behövs att varva ner och stänga av, hur gör du?

Igår besökte jag Nathalie´s fantastiska hem. Någon undrade om jag var hos Ellen Key när hon såg fasaden. Och kanske kan man tänka att om kära Ellen fått egna barn hade det vart lite såhär. Åtminstone om legot uppfunnits lite tidigare.

Vi jobbade intensivt med boken och kanske hade det varit smart att ta en paus i trapphuset då och då.

Jag gillar verkligen att jobba tillsammans med Nathalie. Hon inspirerar mig på en maxad nivå. Och på ett överraskande sätt. Det är ytterst fint.

Detaljer. Älskar när varje vrå har något att vila ögat på.

Lätt att bli avis på hennes loppisfynd.

Som en skattkista.

Barnens universum. Dröm att det är där vi ska befinna oss den närmaste tiden.

Boken har en form nu och jag lovar att ni ska få följa den mer konkret. Just nu har den aldrig varit yvigare.

Tapeten Nora är ju så fin. Helt ljuvlig faktiskt.

Känslan av dockhus fast våningens rymd är slående. Takhöjden, alla kakelugnar och de allra största rummen.

Åh jag glömde fråga Nathalie hur det går med gitarrspelandet!

Skåpet tack.

Det fanns ju flera så att säga.

Det där med kakelugnar skulle man ju vilja fördjupa sig i på ett och annat sätt. Finns det någon som är lik en annan?

Finstämt och lugnt. Bra ställe att jobba på när hjärnan är det motsatta.

Och ja man ser ju lätt vem som inte tog seden dit en kom.

2
0

Monet´s hus i Giverny.


Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

Trädgården var nästan inne i huset.

Och plötsligt älskade jag gardiner.

Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
 

Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

 
Jatack-fönster.

Det där med att skulptera ändå.
När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

Fast detaljerna och tapeterna.

Och gardinerna. 
När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

Fokus gardin.

Så gullig tavelvägg.

Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
Det var fransar, tassels och pompoms.

Och söta små lampor.

Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

Så jäkla fint trots det maxade.  
Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

Och en hel vägg av förvaring.

Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

Gullisar. Tass versus vansdoja.

2
0