• Monet´s hus i Giverny.


    Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

    För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

    Trädgården var nästan inne i huset.

    Och plötsligt älskade jag gardiner.

    Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

    Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
     

    Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

     
    Jatack-fönster.

    Det där med att skulptera ändå.
    När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

    Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

    Fast detaljerna och tapeterna.

    Och gardinerna. 
    När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

    Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

    Fokus gardin.

    Så gullig tavelvägg.

    Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

    Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
    Det var fransar, tassels och pompoms.

    Och söta små lampor.

    Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

    Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

    Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

    Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

    Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

    Så jäkla fint trots det maxade.  
    Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

    Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

    Och en hel vägg av förvaring.

    Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

    Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

    När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

    Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

    Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

    Gullisar. Tass versus vansdoja.

  • For the monday coffee.


    Och då började barna skolan igen och allt är precis som vanligt. Jag och Nathalie jobbar intensivt med boken och det är nu vi sätter en strikt ram utan sidospår och utsvävningar. Haha, skoja bara. DET måste vara vår största utmaning, att boxa in oss i en bok. Just nu känns det som en serie på tusen. Det räcker med att vi textar varann så är utsvävningarna ett faktum. Jag kan inte ens blogga det vår konversation slutade vid igår. Men har någonsin sett en pudel gjord av snäckor? Tänkte väl inte det. Däremot är bilden Nathalie tog på Chester senast hon var här,  den gulligaste!

    Något annat som är fint nu är att följa bloggarnas årssummering. Hos Marlene är jag med! Och WOW vilket år denna grymma kvinna skapat! Och psst, kolla in garderoben hon byggt!

    Något annat jag tycker ska kika på är Sandra Beijers boklista. Många av de böcker jag själv läst är med på den. Och nummer ett på listan är kanske densamma jag har (är inte helt säker) men absolut etta, tvåa eller trea. Obs, det är inte boken på bilden.

    Har kommit på mig själv att bara planera vår trädgård (och mina loppisplaner i vasväg) utifrån blomstriga stilleben från Charleston. Måste tänka på det ätbara också. Och påtal om det, nästa vecka lovar jag att kicka igång veckomatsedlar igen. Blev både glad och överraskad när jag blev haffad på Ica nyligen och en lokal läsare önskade dem tillbaka. Idag lagar vi det här.

  • Tasha Tudor.

    Jag lovade insidan på ett konstnärshem men måste fara till ett vintrigt stall istället. Eller är det vår i januari?? Så en instickare om det absoluta fina med tipsen som haglar från  mina följare. Igår tipsade Karin om Tasha Tudor. Och wow vilket fint tips! Det roligare var att när jag tipsade vidare på min story så fick jag så många DM från de som inspirerats av denna kvinna. Så kul tycker jag! Och en hel massa andra trädgårdsidoler, ska kika in dem alla och ge dem vidare till er.

    Och min pinterest fylldes.

    Och jag tänkte att sådär barfota och nästan 100 ska jag också gå i min trädgård.

    Hon var en amerikansk illustratör och barnboksförfattare. Men vi tar det historiska senare. Fast är inte bilden goals? Om tja 45 år eller nåt.

    Bokbörsen finns flera ex utav den svenska upplagan av Tasha Tudors trädgård. Och vidare tips. Igår tipsade Josefine om att köpa biljetter online, dagens innan besök, till Monet´s trädgård för att slippa köerna. Supersmart! Själva bestämde vi ju oss i vanlig ordning när vi insåg o det är en vacker dag men framförhållning är alltid att fördra i turisthetsen. Fin lördag till er!

  • Fransk trädgård i januari och dagens tipsiga för hållbar odling.

    Kanske kan man inte börja 2019 innan man rensat sin kamera från året innan. Kanske handlar det mest om att ta igen en inte särskilt intensiv bloggperiod. Sådant sammanträffande att min utrustning är på reparation då. Sommaren 2018, gjorde vi längsta road-tripen med ungar och hund. Paris var stoppet och ta sig runt stan var ändå ganska så enkelt när vi hade bilen med oss. Claude Monet´s trädgård. Det mest hysteriskt turistiska på den franska landsbygden men om man bestämmer sig för att se där bortom, då är det minst sagt ljuvligt.

    Om man kryssade snyggt mellan alla människor så kunde man lätt drömma sig bort. Och ja det är krasse som väller ut över gruset. Krasse – den checkar vi alla i år va? Fjärilskrasse om det ska klättras på trådar. Indiankrasse och Slingerkrasse om det ska välla, som marktäckare alltså. Min krasse blommade som besatt tills frosten tog den. Och jag petade ner den exakt överallt. Sedan kan man ju äta både blommor och blad.

    Giverny är en fin liten by. En timmes bilresa från Paris. Eller tåg till Vernon och sedan buss den sista halvmilen. Det finns dock inte så mycket mer just där men vi hittade en fin restaurang längst ner på bygatan. Mer om den sedan.

    Köerna är långa i turstsäsong. Extremt långa till och med.Vi kom mitt på dagen eller snarare på eftermiddagen. Fast vi hörde att det inte var bättre på förmiddagen. Glassläge är bra.

    Hundar får INTE vistas alls innanför Claude Monet´s murar. Inte i trädgården, inte i huset. Vi visste det, så Kristo och Chester solade sig i glansen av att vara en mycket populär hund och dess husse i Frankrike… Men alternativet en sommardag är ju såklart att någon tar hunden, något annat finns inte.

    Blomsterhavet var det ljuvligaste. Mina topp tre när det kommer till blomsterinspiration är.

    Och lystring! Paulina visade mig sk Soil blockers. Ett alternativt och hållbart sådant till de traditionella plastkrukorna och brättena. Hon visade mig de stämplade jordkuberna och jag häpnade! Wow så smart! Här kan du läsa om själva verktygen och hur man går tillväga och hurra Paulina har dem nu i den alldeles färska webshopen. BÄSTA investeringen för att odla hållbart, skrev hon och gjorde en beställning.

    Smacka på som om det inte fanns någon morgondag måste vara knepet.

    Solrosorna fick stå kvar över vintern, som godis åt fåglarna.

    Observera backen till höger i bild. Är det möjligen en backdrop kan man tänka. Nope.

    Grusgångar är check.

    Viggo´s sysselsättning var att bildscanna blommor jag inte visste namnet på.

    Andra barn var ungefär lika pepp som på Carl Larsson gården.

    Hmm, var det kinesisk smörboll?

    Innan regnet eller platsen där alla tog en bild. Vi ville ju inte vara sämre. Och där bokom är själva huset.

    Som sagt, alla broar och vyer var fulla.

    Blev man då inspirerad tänker ni kanske? Jooo, men sekundvis av bortkopplande.

    Fast definitivt inte genom kameralinsen. Den kunde nästan ha stannat hemma.

    Mer såhär.

    Och genom att smyga över avspärrningar.

    Här slog vi vad, jag och Viggo vem som vågade smyga bortom avspärrningarna närmaste vakterna som det fullkomligt kryllade av. Viggo vann.

    Huset gick inte av för hackor. Det gör väl aldrig ett hus utav konstnärssjäl. Vi tar det imorrn!

  • Den Strenghielmska villan och ett fint avslut.


    Hej 2019 och hoppas ni landat mjukt på andra sidan så att säga! Vi vaknade hemma hos Mari och hennes familj efter fint firande av det nya året.

    Alltså den Strenghielmska villan på Dalarö är den vackraste och det slog mig (som hundra andra gånger tidigare) att jag nog inte bloggat om när vi besökte dem i sommarljus och när solen aldrig gick ner. Well, det får börja året tror jag. Paris, Amsterdam, Danmark, Dalarna och Dalarö. Bra början ändå. Och eftersom min kamera är inlämnad på reparation kan det vara bra för uhhh vad jag slogs med min gamla.

    Vi firade in året i lill-stugan på berget, där stormen Alfrida märktes alldeles särskilt.

    Innan mörkret lade sig totalt promenerade vi genom byn till gemensamma vänner.

    Hej julehus! Det är så märkligt att Hannah´s och mina vägar skulle korsas just här. Igen. Ytterst fint sammanträffande. Hon och jag mailar i sådär tre år mellan varven och sedan ses vi som om ingenting hade hänt. Fast uppenbarligen så händer det en väldigt hel massa på flera år. Som en flytt från stan till Dalarö.

    Om jag var er skulle jag susa in till Mari för bild och dukningstips. Fast trotsiga kamerainställningar så var allt så himla mysigt.

    Här satt vi tills ungar och hundar hade somnat lite varstans. Samtal högt och lågt och om alla hörn av världen.

    Mari!! Vi glömde de urgulliga små djuren! Jag vill ha Juno´s lilla Chester på min fönsterbräda!

    Dagen efter var jag vimmelkantig av trötthet men en snabb husesyn hinns alltid med.

    Så himla fint med fågelbordet utanför köksfönstret. Bara att kasta ut solroskärnorna.

    Slagen stjärna! Att leva livet med en liten valp-Tassa kan göra även den bästa helt slut. Men kul vare!

    Har jag sagt att Liv älskar det här huset? Mina barn älskar å andra sidan alla andra hus mer än sitt eget. Var de än kommer vill de flytta in.

    Details.

    Och dagbädd med sjöutsikt.

    Nu råkar jag ÄLSKA  där det inte är prydligt vikt och städat i millimeterform.

    Juno´s universum.

    Vet att det händer grejor där exakt nu…

    Docksamling de luxe!

    Efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag hämta ett färgprov. Blev lite inspirerad nämligen.

    Är detta alla års vackraste prylhylla möjligen.

    Med det öppnar vi 2019 här på bloggen. Borde jag ha en plan för den kanske?

  • Världens kortaste summering men inte mindre hjärtlig ❤️


    Jag brukar aldrig ha koll på den där topp nio på mest gillade instabilder men igår så. Och det gjorde mig ändå glad att den här bilden hamnade på listan. Med bestämd blick och knytblus. Valdagen 2018. Och känslan om att vägra ge upp. Att världen måste få kännas hoppfull framför all jävelskap. Tänker att så går vi in i 2019. Nu får vi ordning på det hela eller hur? Jorden snurrar fortfarande och i alla fall jag vill high-fiva mig själv invid tidens ände.

    Minns allt med sådana här frukostar. Hur solen värmde och fåglarna kvittrade och hur taket var av äppelblom. Ren och skär tacksamhet att sitta sådär med min familj. Charlie och Nomi fyllde 11 år och på samma dag för 19 år sedan gifte jag mig med Kristo. Vilken märklig slump ändå. Det kunde man ju inte tro där 1999 – att vi några år senare skulle bli både tre och fyrabarns föräldrar just den dagen. Idag firar Liv sitt nyår med kompisar och vi tar tre barn och åker iväg. DET är så märkligt. Så van att vi är så många. Ni vet väl hur allt började, att vår historia ser helt annorlunda ut än vår stora familj. Att vi inte hade en aning under sex år om det ens skulle bli ett barn.

    Och ja det har väl varit året av polerad vackerhet och sanningsögonblick. Det är bra med blandningen tänker jag. En våningssäng?! Vilket ståhej ändå!

    Jaaa, jag vet att han är söt. Och neeej något My name is Chester – konto blir det inte. Men sicken fin hund han är. Tänker alltid tillbaka på vår roadtrip till Paris och hur självklar han är.

    Blommor och åter blommor. Älskar det här och är glad att närmaste tiden innehåller åtminstone ett par skarpa uppdrag med blomstergöra.

    Ett år med många ärofyllda uppdrag. Det för ett Örebro konserthus var ett av dem. Det ni inte fått veta var att alla svackor under detta år. Tids nog förklarar jag kanske saken men nu är det bara anledningen till att den här bloggen inte haft sitt mest intensiva år.

    Mycket hundar var det. Hunddagis kommer aldrig mer igen tänker jag. Kära hjärtanes.

    Vinterstjärnor.

    Ja det är väl såhär det kan se ut. Därbortom vardagskaos och diskberg. Och framför allt, livet pågår även där utanför bilderna.  Allt ryms och det är exakt så det ska få vara.

    Nu har väl ingen missat att jag glömt mina Dahliaknölar, upplockade men ute i en låda i en frusen trädgård. Fasen vad klantigt. Men alltså, det här var ytterst härligt med 2018. Stolt som attan ju. Och om allt var på låtsats hade jag skjutsat iväg den här buketten till var och en av er som läser. TACK, ni är ytterst fina! Trots att det skevar med blogg och instgram och hela alltet och jag funderar ihjäl mig på hur jag ska fortsätta så är ni helt enkelt fantastiska. Så snälla ❤️ ❤️ ❤️  Tack och ett Gott Nytt År till er alla! Puss och kram, Sofia.

  • Nyårsdukning då det begav sig.


    Förra nyåret var det minst uppstyrda någonsin. Jag höll i kostymer på stans nyårspromenad och hann överhuvudtaget inte med någon annat än så. Här finns en fin film från promenaden med kostymer och allt. Och Nomi, Estrid och Melvin i täten. Hursomhelst så ramlade jag och Kristo in i vårt eget hem efter fem, då var resten kvar på nyårspromenad. Ändå hade vi stort kalas med vänner, ungar, hundar. Det var yttepyttebebisar och tonåringar. Det rakades hår och spåddes i kort och allt var bara fint. Knepet, att man hjälps åt såklart. Att fixa allt själv måste vara det mest gammalmodiga som finns, åtminstone i mitt huvud. Några hade handlat, någon hade gjort den ena rätten och någon annan den andra. Barna hade pyntat lite. Perfekt så. Precis innan nyår postade jag dock ett inspoinlägg om nyårsdukning, här! Alltid något.

    Jag och Kristo lyckades dock få till en bordslösning på sådär 5 meter som var helt perfekt med inspiration av det där brokiga. Jag tog vårt superlånga med skivor i, ett av våra hemsnickrade fick lite storleksändring med hjälp av sågen plus det här lilla bordet fick avsluta alltsammans. Med lådorna utåt. Så där slapp vi dukarna, vilket jag ville då de inte ens var tvättade.

    Som ett lapptäcke ju.

    Tapetvepan hängde kvar, den passade fint där.

    Barnen klippte upp några girlanger härifrån med metallstjärnor. Och hängde dem i den ena ljuskronan.

    Den andra fyllde vi med vintergrönt från trädgården.

    Och noll snittblommor.Vi tog vad som var grönt i vår trädgård. Häcksyrenen var knallgrön.

    Och den här marktäckaren, som nästan är overkligt vacker. Tror att den heter vitbrokig benved.

    Det var faktiskt det enda vi satte på bordet, och lite fler stjärnor plus tomtebloss för fritt användande. Ända tills Nomi tog typ 15 och tände dem samtidigt strax efter tolvslaget…

    Glasen blev de mest brokiga vi hade hittat runt sjusnåret.

    Dukningen var i guldbrunt sjuttisporslin med de mörkbruna assietterna till förrätten. Superenkelt men så vackert bara.

    Tycker verkligen så mycket om fotogenlamporna från Karlskrona lampfabrik. Min absoluta favorit är Flaggskär. Med ungar överallt så känns det lite tryggt att inte oljebehållaren riskerar att spricka.

    Måste tipsa om det här med långa bänkar från skolornas gympasalar. Kristo har höjt våra till sitthöjd, de rymmer hur många som helst och står ute under tak hela året annars.

    När folket kommer till blir allt fint, bra att ha i bakhuvudet.

  • Här städas inte julen ut i första taget, har ju fullt upp med viktiga saker som pinterest.


    Som om ingenting hade hänt står julbordet kvar. Här hemma går allt i snigelfart och det är bra så. Själv har jag VÄLDIGT sent på bollen upptäckt storheten med Pinterest. Det är ju inte så att jag aldrig använt det, jag är här,  men det var först nu jag fastnade på riktigt. För mig slår det allt annat när det kommer till att hämta inspiration om vi snackar på den icke analoga sidan. Bloggar är fortfarande ytterst fint men de är få och instagram är jag inte helt sams med, ska försöka förklara varför en annan dag. Men pinterest, ahhh. Kanske är det för att man är fullt tillåten att drabbas av mani och det liksom bara fortsätter och fortsätter. Så träffsäkra algoritmer där. Som när jag fastnade i…

    Den här bilden! Och såklart är Laura Ashley på 70-talet allt jag drömt om. En sekund senare så har man en lite lagom stor anslagstavla där.

    Min favorit-board är den om Bloomsbury-gruppen eller snarare om själva Charleston house. Den började med att jag gjorde det här inlägget men efter det fick annat smyga sig in under samma.


    Sedan har jag ju en massa hemliga anslagstavlor inför kommande jobb. Den mest pinnade är ju såklart inspiration för min och Nathalie´s bok. Så från soffan pinnar jag hundratals drömprojekt. Ska det kanske bli en bokserie??!! Hursomhelst så funderar jag på att göra mina tidigare hemliga anslagstavlor ohemliga, tror att det räcker med att man följer mig där så blir man varse.

    Så jag och Pinterest alltså. Och där hamnade alltså skåpet tillsist. Tycker om att ha det där och faktiskt första gången det står exakt där. När det kommer till glas, porslin och keramik köper jag mycket sällan nytt. Jag har lätt att bli förälskad i sådant vi äter på och jag gillar att duka olika, så därför är nästan allt sådant från loppis. Jag är helt osentimental här och diskar i maskin trots gulddekor och rosenmönster. Och med fyra barn så går en del i kras. Därför är udda bra, till och med superudda. När det kommer till nyköpt har jag en ”servis” med keramik som råder under mycket bestämda regler. För att inte falla dit i allt vackert som ändå finns och ändå hålla fast vid ett hållbart tänk så köper jag uteslutande vit keramik. Men gärna från olika keramiker, i olika uttryck och former.  Det kan låta hemskt trist men för mig är det perfekt. Jag konstaterar miljarder gånger hur mycket vacker keramik det finns men stoppar där. Så därför är detta skåp så väldigt vitt. Fast jag gillar kontrasten med det helt ovita rummet till höger.

    Juldukningen kommer säkert stå kvar över nyår med, för då åker vi till den här familjen. Ska bli väldigt fint.

    Hade jag haft nyårsdukning på schemat hade jag låtit det vara precis såhär. Fast gjort en egen bukett till ett annat bord med de röda blommorna. Jag tror jag låtit det vara bara grönt och ljuskronan hade fått andra band bara, de gråa tror jag. Ska nog leta fram bilderna om nyårsdukningen från förra året. Minns att den var helt annorlunda.

    En av de bättre sakerna med julhelg är att jag flyttar mitt arbetsrum lite.

    Det är för lugnet skull.

    Och för kommande nystart rensar jag anslagstavlan.

    Ett nytt hörn. Eller inte så nytt bara lite ommöblerat.


    Gillar den här ommöbleringen extra mycket. Dubbel soffa är alltid ett bra upplägg.

    Jag fick en sådan fin julklapp av Kristo och barnen. Fint att önska via bloggen, faktiskt två av klapparna finns i detta inlägg.

    ÄLSKAR den här blusen! Och att den är i 100 % supermjuk bomull.

    Knappar i ryggen, lagom hög krage och så volangen då. Leta nyårsdukningen nu då. På återseende!
     

  • Från stöket till julklappskaos och julefriden däremellan.

    Hej och hoppas ni har haft en riktigt fin jul! Sådär mjuk och full utav kärlek bara. I mitt fall älskar jag mest när den är lite som vanligt, det känns tacksamt i magen. Vi firade julafton hos oss och såklart stökade vi lite dagarna innan.

    Liv stod för servettvikningen.

    Mina barn vill helst bara synas i periferin för tillfället men såklart kollar man serier under tiden. Weronica tipsade om En väldigt engelsk skandal, en miniserie. Den såg inte Liv men jag och Kristo, så bra. Weronica är briljant när det kommer till titta-tips (ja andra tips med för den delen) alltid så spot on, och för en sådan icke-titta-på-tv-människa tar jag tacksamt emot.

    Julklappar inslagna i tapetrester. Och sedan kom etiketterna på, om jag än virrat in mig själv i märkningen av paketen. Vilket märktes på julaftons morgon…

    För första gången på miljarder dar fick vår gran lite nytt pynt. Snowflakes från Afroart. Och rosetter då.

    Det är smart att slå in i förväg, allra särskilt när man har fyra barn. Man kommer liksom fort upp i mängd. Note – rationalisera inte bort etiketterna för senare tillfälle.

    Skåpet har bytt plats.

    Har snöat in på ljuslyktorna från Skruf. En tia på loppis. Så värt. Även att de röda pelargonerna blommar i källaren.

    I år höll jag nere extremt på snittblommorna. Har faktiskt gjort ända sedan min sista Dahlia blommade ut. Därför fick en Begonia agera snittblomma till juldukningen och lingonris och kottar från skogen. Plus en julstjärna. Uhhh, vet ni vad jag mindes nu.Jag har glömt mina dahliaknölar ute!!! Upplockade från jorden, i en låda men UTE!! Vilken miss!

    Linneduken är sedan gammalt metervaran Aina från Ikea som jag snabbtråcklat ihop på mitten. Jag döljde sömmen med en massa smådukar. På vissa strategiska ställen knöt jag ihop dem synligt.


    Chester blev julfin.

    Den här hunden alltså. Han somnade under klippningen.

    Kolla njutet!

    Ljuskronan fick också lingonris.

    Den fick bli enkelt i år. Tröttnade plötsligt på det väldigt ostyriga.

    Julaftonens tidiga frukost. Pannbröd, julgröt och en febrig Nomi. Själv tyckte hon det kändes som 45 men det var bara 40,5… Och det är väl först idag hon är på benen igen, influensa tänker jag. Annars är det Viggo som brukar bli julaftonssjuk. Det är liksom inte bara en gång vi vaknat på julaftonens morgon av en nedkräkt säng.


    Nomi hade fixat en sådan fin julklapp. Bilder med livsviktiga citat på baksidan.

    Sedan kom familjen! Min mamma och pappa. Och systrar med barn och män.

    Bordet var dukat och de där julgransljusen i vänstra ljusstaken brann i en rasande fart.

    Men solen sken och julafton var vacker!

    Vi dukade julmaten i köket. Tycker så mycket om att placera Liljeholmens kyrkljus i grupp såhär. Jag ställer dem direkt på stenskivan och de brinner i evigheter.

    Såklart rymdes inte allt på ett ställe.

    Någon undrade om vi möblerat om igen. Såklart. Det skulle bli ramaskri och tandagnisslan om vi inte hade julmiddag exakt just här.

    Julgransljusen byttes ut till Birgitta-ljus, mycket lugnare så.

    Knepigt med alltför nära ljus.

    <3

    När andra tittade på Kalle Anka så snajdade far min om till tomte. Hans gamla förflutna som tomte både under unga 60-talet och när vi var små går inte av för hackor. Nu for han iväg till mina kusiners små barn.

    Så sedan passade vi på att ha dubbeltomte!

    Klapp-kaos de luxe! Det var den julaftonen. Tack, du var fin.

  • Vi ska ge ut en bok!!!!


    En bok. Att vara en bokmakare. DET har alltid varit en dröm. När jag nu ska få möjligheten att göra det känns det nästan för stort att förklara. För ni har väl inte missat?! Jag och Nathalie / Babes in Boyland ska göra en bok!!!  Min hjärna går på högvarv och vårt största problem kommer nog bli att begränsa oss och kanske vara tvungna att ”kill one or two darlings.” Just nu är vårat inspirationsspann så förbaskat obegränsat och jag funderar på hur jag ska förklara för er vilken typ av bok det kommer att bli. Jamen som en bok förstås. Med miljarder bilder, tankar, ideer och tips. Sådant som jag velat dela med er i typ hundra år, om jag nu hade funnits så länge. Med avstamp i fantasin, den där några av oss kanske glömde på vägen. I allt det där magiska, där världen är så mycket större än man någonsin kan förklara. Ni vet väl att den aldrig har ett slut? Det går liksom inte för sig. Oändlig va?!  Som när varje liten vrå rymmer som en saga. Eller annars kanske man skulle kunna säga – en handbok för vuxna till barns magiska värld. Sådär som att ge den fantastiska fantasin en spark där bak ibland.

    Dagen då vi skulle skriva bokkontrakt försökte vi lugna fjärilar i magen med en frulle på Vetekatten.

    Sedan en lunch på Centralbadet.

    Har liksom aldrig tänkt på Triton på delfin. Hur kommer det sig?

    Sedan kom Mari . Hon och Nathalie ska nämligen hålla en workshop på Möbelmässan, kolla in här!

    Till sist hamnade vi tillslut på vårt bokförlag! Bookmark heter det och här sitter vi med Ebba och Louise.

    Så många storys skickades upp denna dag och TAAAACK för all pepp! Ni läsare är ju helt magiska! Det betyder typ allt. Bredvid kontraktet ligger Alex Schulman´s Bränn alla mina brev som jag läste nyligen, superbra som alla hans böcker. Kanske kan jag hinna med en liten boklista imorrn förresten. Har läst mycket bra under hösten.
     

    Nathalie hade med sig ett paket häromdagen och jag började nästan lipa igen. Kan inte fatta att hon gav bort det som fanns inuti. Måste visa! Gör det imorrn!

    Det svåraste kommer bli att hålla oss till saken. Här snackar vi sidospårens mästarinnor. Tänker att om någon ”normal” hör oss måste de bli smått galna.

    Åhh det var ju vinter i måndags när vi hade bokens första skarpa möte om man bortser från kontraktskrivningen. Kolla vad mysigt när vi käkade lunch på Parken. Igår åt vi middag där med alla barnen och gick fick vibbar av Central Park?! Alltså jag fattar inte den vibben i småstaden. Fast nu håller jag mest tummar att snön kommer tillbaka. Och så lade jag till en ny kategori här på bloggen BOKEN, det känns ytterst fint!