Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-7,page-paged-7,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Som att dra av ett plåster.

Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

 

 

Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

 

 

Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

 

 

Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

 

 

Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

 

 

Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

 

 

Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

 

 

Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

2
30

Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!

 

Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu,  på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta.  Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.

Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet  seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.

 

 

Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats  exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!

 

 

Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till.  Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.

 

 

En musikstudio. Såklart.

 

 

Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.

 

 

Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!

 

 

Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.

 

 

Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.

 

 

Vill också ha ett piano närmast köket.

 

 

Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.

 

 

En öppen spis.

 

 

Och ett New York loft. Med utsikt.

 

 

Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.

 

 

Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.

 

 

Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.

 

 

Hejhej Karla-Therese!

 

 

Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.

 

 

Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.

Bilder från  Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

 

3
26

Tjingeling!

 

Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

 

 

Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

 

 

“Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

 Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

 

 

De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

 

 

Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

 

 

En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här🌸⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill 👌🏼

Exakt så!

 

 

Vi påskade också. I förväg.

 

 

Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

 

 

Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

 

 

Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

Jamen dåså, vi syns imorrn!

 

18
65