37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-7,page-paged-7,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.

 

När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.

 

 

Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där  man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då  loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.

 

 

Vissa har fått en ny besatthet.  Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.

 

 

Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.

 

De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar!  JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar.  Vad ska ni ha dem till sa du?? 

 

Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.

 

Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?

 

 

 

4

Vilket fir!

 

”Lämnade nyss det här för att sätta mig på tåget mot Göteborg. 15 maj, så mycket fir på en och samma dag.” Haha, exakt så långt hann jag igår  imorse på det här blogginlägget, sedan kastade jag mig av tåget och hann aldrig börja om. Vi skulle fara till Asperö i Göteborgs skärgård och plåta hemma hos Cattis. Något elfel gjorde att tåget stod på stationen här hemma i en timme och sen tog en helt annan väg mot västkusten. Och det var då, när de hojtade ut om omvägen kring Nässjö vi insåg att det hela skulle gå i stöpet.  Men det blev planering de luxe i sex timmar på ett och samma café istället. Lite irriterande tonårsaktigt att bosätta sig sådär. Nog för vi hann med både frulle, lunch och fika.

 

Men i alla fall, lämnade soligaste rummet med spåren av en 20-årig bröllopsdag och Nomi & Charlies 12-åriga födelsedagar! Det har inte direkt varit lätt att fira bröllopsdag innan den 20:e heller , åtminstone inte de senaste 12 åren. Och lägger man nu till en fru som gör en bok så är det högst omöjligt. Min man har försökt boka in det ena och det andra men hans tråkiga fru har avstyrt och ändrat. Min man är väldigt romantisk, jag vet inte hur många blandband jag  fick de första åren vi var tillsammans. Lenny Kravitz It ain’t over til it’s over någon av de femtielva gånger vi gjorde slut och Sinead o’connor såklart. Tur att han inte drog in några Kraftwerk-favoriter i alla fall, frågan är om blandbandens effekt varit lika framgångsrik då. Och jaja vi är hundra år och levde då kasettband forfarande funkade. 90-talet ändå. Och barnens ständiga fråga, 90-talet… var det på 1800-talet?

 

Att två av våra barn skulle födas på vår bröllopsdag puttade helt klart romantiken lite åt sidan just den där dagen för tolv år sedan. Fast å andra sidan, det kanske inte blir mer romantiskt än att få barn på just den dagen man en gång valde varann. Dessutom två. Men när det kommer till att vara romantisk är jag mer åt men jaja det går ju lika bra med en annan dag ett annat år till och med. När tillfälle ges liksom. Men där är vi helt olika. Jag skulle tex kunna ta ett  20årsjubileum året efter eller resa på en weekend en annan vår. Men oh no! Kommer alltid få äta upp att jag avstyrde en New York-resa när vi firade den 10-åriga bröllopsdagen…

 

 

Hur gullig present gav inte Nomi oss?! I slöjden hade hon gjort varsin nyckelring!

 

 

Inristat med namn, året och ringar!

 

 

Sedan kom mina föräldrar över och vi tittade i albumen som nog inte var bläddrade i på 20 år. Jag insåg att jag glömt, hur jag knåpade alla inbjudningar för hand, hur mamma och mina systrar gjorde maten, hur himla fint allt var! Hur det snöade på morgonen! Vitsippor på borden! Pioner i brudbuketten! Och jag bar min mammas brudklänning från sent 60-tal.

 

 

Och tvillingarna. Som för första gången hade födelsedagen på varsitt håll, då Nomi flyttat tillbaka till sin gamla skola. Annars har de ju alltid gått i samma klass och allt har varit dubbelt! De är ju så olika. Nomi har ju alltid varit såhär: sjung för mig helst tre gånger, hurra högt och jag står gärna på bordet och tar emot allas jubel. Medans Charlie är exakt raka motsatsen och vill helst inte ha sång över huvudtaget.

 

 

Idag får vara en mjuk dag. Jag ska sortera upp kläder inför en stor barnplåtning nästa vecka. Sedan ska jag gå med mina föräldrar och ta ett kärt farväl. Våren är vacker idag och visar sin bästa sida. Det är fint.

 

5

Teparty i boden och maskrostricket!

 

Igår for jag och Nomi ut på landet och styrde upp en plåtning inför boken. Den skulle handla om papier maché och har jag sagt att det är bland det finaste vi har DIY-väg? Jag tänkte på Alice i Underlandet och hade gjort en hög med tekoppar. På lördagen torkade de på klädstrecket i solen.

 

 

Evy kom till fotograferingen i en kärra. Å!, utbrast Nomi. Hon ser ut som en influencer!!

 

 

Världens bästa klister fick kanel på toppen.

 

 

Sådärja! Ätbart med lite knastrig kanel.

 

 

Det var ytterst bra att plåta i vedboden på Annersa. Helt enkelt för det finns så väldigt mycket papier mache saker här. Sen var det en ovanligt bra bod när jag rensat ur ved och bråte. Och sopat en del.

 

 

Fast vi i förväg hade bestämt raggsockor  så var det rimligt för attan vad kylslaget i maj. Det enda gisslet med dagen var att det regnade och jag var tvungen att stå utanför boden när jag tog bilderna.

 

 

Vi hittade Nomi och Evy i köket.

 

 

Nomi hade tydligen dragit till med ett dagis-minne! Själv har jag aldrig provat men det hela var uppenbarligen väldigt fascinerande.

 

 

Hon delade maskrosor för att låta de krulla sig i ett glas vatten.

 

 

Tjusigt trick!

 

 

Dags för nästa plåtning. Ny outfit.

 

 

Det regnade så mycket att vi var tvungna att pausa i bilen. Nomi hade nämligen ett eget förråd där. Med kakor, bullar och nudlar (?).

 

 

Lilly värmde sig i morgonrocken. Det är såklart att man inte har varma kläder till hands såhär i mitten av maj.

 

 

Vi skulle fotografera kalasblommor.

 

 

Sådan stjärnor till barn. In och ut i regnet, fotografi efter fotografi. Konstaterade att jag lyckats ta 1800 bilder på en dag?!!! Inse DET sorteringsjobbet…. Det ska ju max bli 10!

 

 

Evy blev en superhjälte i samma sekund vi knöt rosetten under hakan och de första regndropparna började falla. Eller långt ifrån första, det var kanske den tjugonde skuren. Fast det ju aldrig regnar i Annersa, sägs det. Det roliga var att på vägen hem, svängde vi i en kurva och sedan sken solen och inte en droppe regn. Å, sade Nomi igen. Vi passerade precis en portal, märkte du den?

 

 

Himlen blev kolmörk och vi tog skydd i det lilla härbret.

 

 

Lilly var klar för dagen och bestämde nu sina egna kläder.

 

 

Här har Evy tröttnat med en lång och ljudlig suck. Och jag lovade henne att manteln är hennes så snart jag är färdig med den.

 

 

Sedan öppnade affären. Dyrbarheter såldes till höger och vänster så Nomi tipsade om att det kanske var bäst att de hämtade sin pappa och kortet. Det är ju så fiffigt det där med kort, aldrig någonsin slut med pengar ju! Artonhundra, tretusen tack och sju miljoner.

Och nu ska jag sortera artonhundra bilder, wish me luck. Sortera och välja, DET är mitt allra värsta när det kommer till foto.

0