Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-6,page-paged-6,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

For the monday coffee.


Jag är stormförtjust i att bokgörandet gör det fullt tillåtet att ägna sig åt ett nergrottande utan dess like. Vem vill inte befinna sig i mönstervärldar?
 

Av samma anledning drömmer jag om ett studiebesök på Ulricehamns tapetfabrik. Jag älskar att fabriken inte stängdes ner då Sandberg flyttade sin verksamhet utan fortsätter att drivas galant. Littlephant gör sin barnkollektion där och vi följer med spänning det nya Långelid/Von Brömssen. Redan i färgvalen är jag såld.

Att en bok om bokbinderi står högt på min lista. Såklart kommer inte just vår bok bindas för hand men jag skulle inte ha något emot att kallas just bokbindare i ett senare liv. Jag följer #hantverksakademin och skulle lätt kunna checka in på samtliga utbildningar på Hantverksakademin.

Om inte annat kan man boka in sig på Nathalie´s och Mari´s workshop på Stockholm´s Furniture Fair. Kreativ workshop (boka och info här) med inspiration från naturen kan ju också vara fint. Om man inte satsar på bokbinderiet vill säga. Eller för all del, det ena utesluter ju inte det andra.

Och jag håller vad jag lovade. Inte alltid men ibland så. Veckomatsedel, en vego, utlovas i eftermiddag.
 

0
0

Får man känna sig nöjd ändå trots att storslagheten uteblir? Jomen jo!


Slänger in ett snabbt hej i söndagsvilan. Tänker väldigt mycket åt det hållet nu för att inte hamna långt där under isen igen. Kanske är de där med ledigt när alla andra är lediga hemskt viktigt ändå. Åtminstone för mig. Har alltid försäkrat mig om att frilansandets frihet överväger allt men insett med tiden att det är rena, raka motsatsen. Om man liksom inte räknar in alla jobb med självaste återhämtningen. Då brakar det, var så säker. Att ha återhämtningen med familj, nära och kära är det som absolut passar mig allra bäst. Att inte missa att livet pågår liksom. Plus fingrarna i jorden. Det kan jag lätt konstatera efter förra året. Det var liksom dit jag ville till. Jämt. Så därför gör jag listor på frön, frågar Paulina om en värmedyna bara är för proffsodlaren?

För hur intensivt det ändå kommer bli under året så ska jag låta en del av tiden vara här. Det ska vara mitt unn, som barna slänger sig med. Och helgerna. Och kvällarna. Ska inte vara jobb. Så var det bestämt. För DÅ vet jag att risken är väldigt liten att missa någon.

 
Sedan har jag redan bestämt en sak såhär i januari. Förra året kom inte insikten förrän i juli. Ni vet när det där slår en att de tusentaliga projekten gör att din andra tid blir noll. Zero. Obefintlig. Ni vet när man börjar och tänker att nu jäklar ska vi göra allt vi drömt om. På samma gång. Exakt så var det förra året. I våra hjärnor snurrade. ”En till rabatt och en till. Bygga fönstervägg under det stora taket och kanske lite växthus, men bara ett enkelt sa vi ju. Plantera om och flytta. Bygga staket till norr, åt hörnet i söder och där det var trasigt i norr. Flytta vildvinet vi hittade under rhododendrom-buskaget. Flytta buxbom vid andra trappen för att plantera ännu mer rosor. Bygga ett utekök. Ordna med elen under taket så vi får dit de stora grislamporna. Göra en utedusch. Och en pergola eller vad kallade vi det senaste, en meditationsrundel, haha! Så blint inspirerade av Yasuargi. Samtidigt kom en iskall källa på tal. Och en mur i olika nivåer. Lite rundat sådär.”  Men minsann jag blev matt redan av att skriva texten och flyttade några kartonger i den 30-gradiga juli-morgonen och kände mig sjukt nöjd så. Då var liksom helt klart för det året. Från tusen till noll. Jag satte ner foten för mig själv, andades långsamt ut. Efter det vattnade jag lite, knipsade några blommor och jagade några bladlöss. Och tänkte tanken att shit vad fint det är ändå och slutade aldrig tänka så en enda gång. Jag skryter till och med såhär i efterhand om vår trädgård och visar mobilbilder på blomsterbuketter, senast igår.

Egentligen var det inte särskilt märkvärdigt. Jag menar inga storslagna projekt alls. Inget växthus, inget utekök, inte ens en grind (vi köpte sådana där betongstolpar som skulle grävas ner men de står kvar på samma ställe forfarande, ovanför jord. Vi tog hönsnät istället) . Men minsann tre blomsterlådor! Och så alla blommor helt enkelt. Så. Himla. Nöjd.

0
0

När en blir så himla himla glad, att man inte kan låta bli att dela med sig.

Alltså. Jag blev så himla, himla glad häromdagen. Först så tänkte jag, kanske borde jag hålla det för mig själv. Kan det verka lite skrytsamt liksom…?! Men äsch det bjussar jag på. Orden träffade mig rakt i hjärtat och det är så otroligt ömsesidigt. Jag klickade nämligen in på Numero 74´s alldeles nya hemsida och överraskad läste jag en text om mig! Så himla snällt 😭 😭 😭 Som den finaste referens någon skrivit nånsin, jag skulle lätt kunna göra en copy paste och använda som CV.

Mitt jobb för Numero 74 har varit sagolikt rakt igenom. Hårt jobb javisst men ändå fantastiskt på så många sätt. Allt från första gången våra vägar möttes, hela vägen till Chiang Mai med hela min familj och alla tusentals bilder jag fått äran att plåta för dem.  Äntligen är deras hemsida live och jag säger grattis och heja av hela mitt hjärta. Så fint det blev! Och så mycket att upptäcka när man kikar runt! Bra jobbat, jag vet ju att ingenting har hamnat där av en slump. Och än är den inte klar, det kommer mera var så säker! Som i allt No 74 så finns det liksom en större mening… En hemsida är inte bara en hemsida.

Som sagt, alla ord de skriver är verkligen right back. För mig kommer Numero 74 alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. För mig har samarbetet med Tara och hennes team aldrig bara varit ”ett jobb”, från steg 1 har det varit så mycket mer. Jag skulle nog vilja säga att jag aldrig utvecklats i samma riktning om inte våra vägar möts. Jag hade inte sett saker på samma sätt, jag hade inte vågat det jag gör idag . Långt ifrån. Samtidigt som jag fått en alldeles särskild ödmjukhet inför mitt jobb har de också gett mig en ovärdeligt oängslighet som jag hoppas att alltid bära med mig. Och jag är så in i vassen stolt av att vara en del av allt detta. Här på bloggen finns en kategori som heter Thailand – Chiang Mai och där finner man allt vad den stoltheten handlar om. Har du inte kikat på detta inlägg från deras fabrik så gör det. Inblick i ett företag av detta slag vill man helst dela till hela världen.

0
0