• DIY,  INSPIRATION - CHRISTMAS

    DIY – stjärnor.

    Häromdagen slängde jag ihop några stjärnor till en söndagsgrej. Så många frågade om hur man gör den, efter bilden jag lade ut på instagram i lördags. De är långt ifrån något nytt under solen och slänga ihop är verkligen rätta ordet. Du viker helt enkelt en solfjäder, extremt enkelt!  Jag delar beskrivningen i sin simplaste form. Du gör en stjärna på mindre än tio minuter, kanske till och med fem. Vilket skulle innebära att du kan göra hur många som helst. Pappret du väljer sätter stilen och hur du klipper ändarna. Och storleken såklart. Egentligen kan du använda samma bas och göra all världens varianter. Om du klipper hål i dem blir de perforerade. Om du limmar ihop två likadana, har du en dubbelsidig. Om du sätter ihop flera solfjädrar kan du göra en väldigt stor. Och viker du smala vik får du en stil och vice versa.

    Du behöver ett pappersark som är ungefär dubbelt så långt som brett. Jag mäter aldrig och river istället för att klipper. Använd tapetrester, notpapper, gamla boksidor.

    Vik upp och ner som en solfjäder. En noga person skulle säkert låta viken vara exakt lika. Jag är motsatsen när det kommer till den här typen av projekt, och viker bara på. En millimeter hit eller dit spelar ingen roll i slutändan.

    Ser jämt ut eller hur? Är inte på millimetern kan jag lova.

    Vik din solfjäder på mitten. Knyt några varv. Här kan man också göra hål med en syl och liksom dra ihop alltsammans, funkar fint men detta är enklare.

    Samla ihop solfjädern. Klipp spetsarna. Rundade, tvära, superspetsiga, långt ner eller bara på toppen. Gör olika och testa vad du gillar. Om du vill att stjärnan ska vara perforerad så klipper du lite jack och snitt i det här läget. Tänk samma princip som när du viker snöstjärnor i papper.

    Limma ihop ena sidan. Ta ett snabbtorkande lim. Limpistol för all del. Egentligen, om man har brådis, kan man ju till och med häfta.

    Och sedan den andra.

    Klart!

  • DAILY LIFE

    Podd.

    Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria.  Hittas här eller där poddar finns.

     

     

    Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.

     

    Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…

     

     

    Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.

     

     

    Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.

  • BOKEN

    Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade.

     

    Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt!  Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.

     

     

    Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.

     

     

    Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.

    Kolla Nomi! Hon har blått hår!

     

     

    Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så  fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.

     

     

    Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.

    Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln.  Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.

    Men jisses , dagens sidospår varsegod!

     

     

    Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.

     

     

    Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.

     

     

    Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.

     

     

    Bokprojekt still going on…

  • PARIS

    Pappershandel på franska.

     

    Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

     

     

    Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

     

     

    Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    SÅ fint besök.

     

    Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

     

     

    En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

     

     

    Hiro kom direkt från Chiang Mai.

     

     

    Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

     

     

    Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

     

     

    Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

     

     

    En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

     

     

    Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

     

     

    Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

     

     

    Varenda millimeter är fylld med vackert.

     

     

    Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

     

     

    Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

     

     

    Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

     

     

    Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

     

     

    Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

     

     

    Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

     

     

    Åhh.

     

     

    Vi stannade i det här rummet två timmar.

     

     

    Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

     

     

    Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

     

     

    Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

     

     

    Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

     

     

    Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

     

     

    I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

     

     

    Vi drömde färgkartor.

     

     

    Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

     

     

    Kryddor.

     

     

    Typsnittsfrossa.

     

     

    Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

     

     

    Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

     

     

    Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

     

     

    Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.

     

  • BOKEN

    Tjingeling!

     

    Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

    Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

     

     

    Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

     

     

    “Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

    En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

     Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

     

     

    De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

     

     

    Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

     

     

    En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här🌸⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill 👌🏼

    Exakt så!

     

     

    Vi påskade också. I förväg.

     

     

    Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

     

     

    Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

     

     

    Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

    Jamen dåså, vi syns imorrn!

     

  • Okategoriserade

    Finbesök i blomstersvängen.


    Igår observerade jag två saker redan vid frukostfixet. Alltså inte det vanliga, utan det om jag får besök. Annars, tyvärr, laddar jag varken upp med fetaostkräm, nybakat bröd eller semlor. Tänk om var sådan ändå. Lite härlig sådär i sin ensamhet när barna gått till skolan. Men spaningen var i alla fall, så jäkla ljust! Ovanligt ljust för att vara morgon. Vårljuset! Sedan insåg jag att shit vad städat vi har det! Så pass städat, åtminstone på de synliga utrymmena, att jag var tvungen att ursäkta mig när Fia och Paulina dök upp. Nästan minimalistiskt ju. Jag menar vad kan det sätta för griller i huvudet när man får främmande, ska det behöva se ut såhär? Nä, verkligen inte.  Inte en grej, inte en röra, inte ett synligt projekt i sikte. Kanske bara en och annan smula. Jag var tvungen att rannsaka mig själv vad det berodde på. Och insåg att nu när jag jobbar i detta skede med boken och bara med boken så blir det liksom inte stökigt automatik. Bokhögar för inspiration och skissblock samlar man ihop på en sekund.

    Tänker att det här är mer jag.

    Sa jag inte minimalistiskt? Nåväl, Paulina och Fia tyckte det var fint ändå, att komma på besök. Vi åt frukost ända tills vi insåg att vi inte skulle hinna med att luncha. Så vi tog en andra frukost eftersom den ändå stod kvar på bordet.

    Vi delade klokhet och kunskap och det var extra intressant att prata om hur vi gör snittblomsindustrin snäll mot hela jordklotet och luften runtomkring. Hur förgänglighet blir det nya vackra helt enkelt och hur vi inte kan förvänta oss isländsk vallmo i januari. Förändring är på gång även här och jag är så pepp att ta del av allt det nya, eller snarare som det var förr.
    I samma veva ringde hon som vi önskar mest av allt ska bli vår bok´s illustratör. Jag slogs över ett fantastiskt samtal och hur jäkla fint det är att förstå varann till punkt och pricka trots att vi aldrig träffats. Till och med när vi pratade kring medeltida inspiration och andra utsvävningar kunde man bara säga efter halva utläggningen ”- men äsch du fattar va? – ja, exakt! ”.

    Den kamouflerade hunden.

    Paulina hade med sig eterneller.

    Jag får ytterst fina associationer till mitt 80-tal och i år ska jag inte misslyckas med eternell-odlingen. Märkligt att just den gick snett.

    När klockan snart var fyra och jag och Nathalie avslutat dagens telefonmöte så insåg jag att min spaning från morgonen var helt sann. Det var väldigt mycket ljusare och jag kände där och då att jisses vad välkommet ändå.

  • FOOD & DRINK,  VECKOMATSEDEL

    Veckomatsedel Nr 11.

    Veckomatsedel. Hej. Jag gillade dig men vet inte vad som hände. Förmodligen mattorka de luxe. Tänkte i alla fall så kör vi samma upplägg som tidigare. En middagslista på måndag eftermiddag som håller till torsdagen. Sedan någon helgig middag får komma på fredagförmiddagen. Så en hel vecka är ju att ta i men i alla fall bättre än inget alls. Det mesta blir vego, ibland kanske någon fisk. Jag slutade äta kött när jag var tjugo, äter fisk mellan varven. Resten av familjen äter mycket vego men även kött. Vi köpte tex en halv hjort för en tid sedan, bra kött ändå. För övrigt (om man bortser från köttet haha) så äter vi mycket växtbaserat. Med det menar jag att vi har successivt  bytt ut mjölkprodukter till växtbaserade sådana. Det är ju hur enkelt som helst idag och smakmässigt tycker jag det är godare. Kan exempelvis inte ha vanlig mjölk i kaffet utan att få rejäl halsbränna. Det enda som jag egentligen kan tyckas knepigt är ost-alternativet, smöret och i vissa fall äggen. Men den här våren tänker jag ge även det bytet en chans. Sedan tycker jag att det bästa när inget blir slaviskt. Jag menar att vi är alla medvetna om att vi måste dra ner rejält på köttkonsumtionen och om alla försöker hitta en balans som fungerar är väl det allra bäst. Medvetenhet och enkelhet, det tror jag på. Som i vårt fall var det där med hjorten en bra sak. Då har man ju även koll på hur mycket kött som går åt. Okej, uppstart veckomatsedel då. Den får heta Nr 11, det får mig att känna mig mer som om ingenting hade hänt.

    I höstas släppte Julia Tuvesson kokboken Plåtmat. Det är smart för mat på plåt är lätt att älska i vardagen, eftersom det går ut på vad man har. På så vis blir det enkelt och väldigt matsmart med tanke på att du kan köra i rester och får noll matsvinn.  Jag tänkte att ni börjar med att klicka er vidare till hennes guide för plåtmat som ni finner här. Där får ni vet allt om bas, kryddning, topping och sås.

    Mina barn är väldigt förtjusta i husmanskost. Därför tycker de att min mamma är den allra bästa kocken. Men jag tänker i alla fall testa ovannämda Tuvessonskan´s vegovariant på Kålpudding och låtsats som ingenting.

    Vi har hittat ett favorit-recept av falafel. . Förövrigt äter vi falafel ganska ofta, med pitabröd, endivesallad eller kål. Plus någon enkel typ av tsatziki på cremefraiche eller yougurt, blandat med riven urkramad gurka och vitlök, rostade solroskärnor och gärna hummos.
    Falafel ( Efter ett recept från Mingelmat med små ändringar)
    24 st

    • 1 förp 200 gram kikärtor
    • 2 vitlökslyftor, hackade
    • 1 liten gul lök, hackad
    • 1 dl hackad persilja
    • 1 krm cayennepeppar
    • 1 tsk spiskummin
    • 1/2 tsk malen koriander
    • 2 krm kanel
    • 1 msk vetemjöl
    • 1/2 tsk bakpulver
    • 1 tsk salt
    • ca 1 dl sesamfrön att rulla dem i

    Mixa allt utom mjöl, bakpulver och salt. Lägg över i en bunke och rör ner resten väl. Om du har tid kan du låta smeten stå i kylskåp en stund. Rulla sedan till små bollar och rulla dem i sesamfrön. Sedan kör vi våra i ugnen tills de är gyllenbruna.
    Hummos (från samma bok, den här är extra god pga av tahinin)
    2,5 dl

    • 1 förp 200 gram kikärtor
    • 1 vitlökslyftor
    • 1 msk tahini
    • 0,5 msk färskpressad citronsaft
    • olivolja ca 0,5 dl, prova dig fram
    • salt och svartpeppar

    Mixa kikärtor, vitlök, tahini, citronsaft. Häll i olivolja under tiden. Kör till slät röra.

     
    Linnea har ett recept på lasagne med halloumi och spenat. Jag är väldigt förtjust i halloumi som liksom får koka en stund, skillnaden mot att den är stekt eller grillad är stor, det är något med konsistensen, liksom lite som mozzarella. Lasagne får sedan bli en av rätterna där jag testar mig fram till den bästa veganska. Sitter du redan på den kanske, tipsa mig!!

    Och sist tänkte jag tipsa om en godsak. I helgen när vi hade middag gjorde jag dessert som plåtmat fast på en skärbräda. Allt på liksom. Det var kiwi, passionsfrukt, päron, hallon, fikon plus några veganska godbitar som kärleksmums, kakor som jag bröt i bitar, lakritsbollar och dessa Kolabollar. Sedan strösslade jag över riven kokos och serverade med vegansk glass. Det blev bra, fast inte från början när jag insåg att jag glömt kärna ur dadlarna. DET insåg jag efter de var doppade i chokladen och skulle provsmakas.

  • INSPIRATION - INTERIOR,  PARIS

    Monet´s hus i Giverny.


    Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

    För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

    Trädgården var nästan inne i huset.

    Och plötsligt älskade jag gardiner.

    Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

    Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
     

    Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

     
    Jatack-fönster.

    Det där med att skulptera ändå.
    När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

    Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

    Fast detaljerna och tapeterna.

    Och gardinerna. 
    När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

    Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

    Fokus gardin.

    Så gullig tavelvägg.

    Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

    Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
    Det var fransar, tassels och pompoms.

    Och söta små lampor.

    Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

    Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

    Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

    Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

    Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

    Så jäkla fint trots det maxade.  
    Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

    Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

    Och en hel vägg av förvaring.

    Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

    Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

    När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

    Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

    Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

    Gullisar. Tass versus vansdoja.

  • ÅTERBLICKAR,  GATHERINGS - PARTY

    Nyårsdukning då det begav sig.


    Förra nyåret var det minst uppstyrda någonsin. Jag höll i kostymer på stans nyårspromenad och hann överhuvudtaget inte med någon annat än så. Här finns en fin film från promenaden med kostymer och allt. Och Nomi, Estrid och Melvin i täten. Hursomhelst så ramlade jag och Kristo in i vårt eget hem efter fem, då var resten kvar på nyårspromenad. Ändå hade vi stort kalas med vänner, ungar, hundar. Det var yttepyttebebisar och tonåringar. Det rakades hår och spåddes i kort och allt var bara fint. Knepet, att man hjälps åt såklart. Att fixa allt själv måste vara det mest gammalmodiga som finns, åtminstone i mitt huvud. Några hade handlat, någon hade gjort den ena rätten och någon annan den andra. Barna hade pyntat lite. Perfekt så. Precis innan nyår postade jag dock ett inspoinlägg om nyårsdukning, här! Alltid något.

    Jag och Kristo lyckades dock få till en bordslösning på sådär 5 meter som var helt perfekt med inspiration av det där brokiga. Jag tog vårt superlånga med skivor i, ett av våra hemsnickrade fick lite storleksändring med hjälp av sågen plus det här lilla bordet fick avsluta alltsammans. Med lådorna utåt. Så där slapp vi dukarna, vilket jag ville då de inte ens var tvättade.

    Som ett lapptäcke ju.

    Tapetvepan hängde kvar, den passade fint där.

    Barnen klippte upp några girlanger härifrån med metallstjärnor. Och hängde dem i den ena ljuskronan.

    Den andra fyllde vi med vintergrönt från trädgården.

    Och noll snittblommor.Vi tog vad som var grönt i vår trädgård. Häcksyrenen var knallgrön.

    Och den här marktäckaren, som nästan är overkligt vacker. Tror att den heter vitbrokig benved.

    Det var faktiskt det enda vi satte på bordet, och lite fler stjärnor plus tomtebloss för fritt användande. Ända tills Nomi tog typ 15 och tände dem samtidigt strax efter tolvslaget…

    Glasen blev de mest brokiga vi hade hittat runt sjusnåret.

    Dukningen var i guldbrunt sjuttisporslin med de mörkbruna assietterna till förrätten. Superenkelt men så vackert bara.

    Tycker verkligen så mycket om fotogenlamporna från Karlskrona lampfabrik. Min absoluta favorit är Flaggskär. Med ungar överallt så känns det lite tryggt att inte oljebehållaren riskerar att spricka.

    Måste tipsa om det här med långa bänkar från skolornas gympasalar. Kristo har höjt våra till sitthöjd, de rymmer hur många som helst och står ute under tak hela året annars.

    När folket kommer till blir allt fint, bra att ha i bakhuvudet.