Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt!  Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.

Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.

Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.

Kolla Nomi! Hon har blått hår!

Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så  fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.

Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.

Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln.  Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.

Men jisses , dagens sidospår varsegod!

Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.

Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.

Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.

Bokprojekt still going on…

Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

“Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

 Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här?⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill ??

Exakt så!

Vi påskade också. I förväg.

Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

Jamen dåså, vi syns imorrn!