-
När en blir så himla himla glad, att man inte kan låta bli att dela med sig.
Alltså. Jag blev så himla, himla glad häromdagen. Först så tänkte jag, kanske borde jag hålla det för mig själv. Kan det verka lite skrytsamt liksom…?! Men äsch det bjussar jag på. Orden träffade mig rakt i hjärtat och det är så otroligt ömsesidigt. Jag klickade nämligen in på Numero 74´s alldeles nya hemsida och överraskad läste jag en text om mig! Så himla snällt ? ? ? Som den finaste referens någon skrivit nånsin, jag skulle lätt kunna göra en copy paste och använda som CV.
Mitt jobb för Numero 74 har varit sagolikt rakt igenom. Hårt jobb javisst men ändå fantastiskt på så många sätt. Allt från första gången våra vägar möttes, hela vägen till Chiang Mai med hela min familj och alla tusentals bilder jag fått äran att plåta för dem. Äntligen är deras hemsida live och jag säger grattis och heja av hela mitt hjärta. Så fint det blev! Och så mycket att upptäcka när man kikar runt! Bra jobbat, jag vet ju att ingenting har hamnat där av en slump. Och än är den inte klar, det kommer mera var så säker! Som i allt No 74 så finns det liksom en större mening… En hemsida är inte bara en hemsida.
Som sagt, alla ord de skriver är verkligen right back. För mig kommer Numero 74 alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. För mig har samarbetet med Tara och hennes team aldrig bara varit ”ett jobb”, från steg 1 har det varit så mycket mer. Jag skulle nog vilja säga att jag aldrig utvecklats i samma riktning om inte våra vägar möts. Jag hade inte sett saker på samma sätt, jag hade inte vågat det jag gör idag . Långt ifrån. Samtidigt som jag fått en alldeles särskild ödmjukhet inför mitt jobb har de också gett mig en ovärdeligt oängslighet som jag hoppas att alltid bära med mig. Och jag är så in i vassen stolt av att vara en del av allt detta. Här på bloggen finns en kategori som heter Thailand – Chiang Mai och där finner man allt vad den stoltheten handlar om. Har du inte kikat på detta inlägg från deras fabrik så gör det. Inblick i ett företag av detta slag vill man helst dela till hela världen. -
Lite länktips och en salig röra.
I söndags fick jag en sådan perfektionist-pust igenom mig. Det syns inte här. Men det är bara för det höll i sig cirka 3 minuter.
Vi skulle plocka ihop julsakerna. Det kan ju kännas så värt när man packar upp allt nästa jul OM sakerna ligger sorterade, invirade i mjukt silkespapper, i fina lådor och verkligen där var sak har sin plats. Kolla vad fint jag började! Varje barn skulle få sin egen hög med hängen till önsketrädet. Eller de har ju sina egna men nu tänkte jag göra som fyra små lådor. Det stannade här, sedan hamnade allt i samma.
Och här. Så tjusigt ändå. Tänk den som hade julepyntet såhär nästa år. Sedan var det mer hysteriskt itryckande och som en slags tävling om plats. Vet ni att jag tom tänkte stryka banden så de var släta tills nästa jul!!! Sådär som när man lade sina dukar på rullar typ. Eller man och man var väl att ta i. Jag gjorde det inte men det kändes högst lyxigt att tänka tanken.
Eftersom jag inte kom ända in kaklet eller inte ens närmade mig något i kakelväg som ens är värt att viskas perfektion så har jag hunnit surfa lite också.
Lina Kjellvertz och Sanna Fisher har öppnat upp keramikdrömmen Casa Rosa. Handgjord keramik från Mallis.
Johanna Bradford har gjort något på mycket hög WOW-känsla. Vi räknar vilken gång i ordningen och hejjar!
Någon dag tidigare hade Johanna tipsat om The Apartment och jag förälskade mig handlöst i den här mattlösningen då jag klickade runt på deras hemsida. Så perfekt vis att möblera stora ytor, olika storlekar och en brokig blandning av mattor.
Visst sade jag att jag gillar årssummeringar. AnnaCate har gjort en finstämd och bilden ovan är magisk.
Tillbaka till röran. Men det här ändå här det händer. Jag plockade ner mina fredsduvor från flickrummet -85. Fast nu låg de på vinden. De har känts så orätt flera gånger, jag har provat tidigare men så plötsligt hängde de fint där. Tänker att det kryllar av liknande på loppis. -
När ett hem är som ett dockhus med förtjusande detaljer.
Godmorgon efter en sömnlös natt. Senast jag textade Nathalie var vid midnatt och då lovade vi varann att räkna fåren och jag tänkte på bomullsfält. Men nope, hjärnan var ett virrvarr och tyvärr hade en annan kompis tipsat om Cyanotype minuterna innan. Uggghhh, fina tips vid midnatt är som att be om vakenhet resten av natten. Fast det får det vara värt för jag älskar jobbet med boken. Kan lätt erkänna att jag avgudar min hjärna i sådana här tider. Utan att skryta. Men det funkar precis som jag vill. Fast jag vet att underbart kan bli kort. Så kanske ett smart sätt behövs att varva ner och stänga av, hur gör du?
Igår besökte jag Nathalie´s fantastiska hem. Någon undrade om jag var hos Ellen Key när hon såg fasaden. Och kanske kan man tänka att om kära Ellen fått egna barn hade det vart lite såhär. Åtminstone om legot uppfunnits lite tidigare.
Vi jobbade intensivt med boken och kanske hade det varit smart att ta en paus i trapphuset då och då.
Jag gillar verkligen att jobba tillsammans med Nathalie. Hon inspirerar mig på en maxad nivå. Och på ett överraskande sätt. Det är ytterst fint.
Detaljer. Älskar när varje vrå har något att vila ögat på.
Lätt att bli avis på hennes loppisfynd.
Som en skattkista.
Barnens universum. Dröm att det är där vi ska befinna oss den närmaste tiden.
Boken har en form nu och jag lovar att ni ska få följa den mer konkret. Just nu har den aldrig varit yvigare.
Tapeten Nora är ju så fin. Helt ljuvlig faktiskt.
Känslan av dockhus fast våningens rymd är slående. Takhöjden, alla kakelugnar och de allra största rummen.
Åh jag glömde fråga Nathalie hur det går med gitarrspelandet!
Skåpet tack.
Det fanns ju flera så att säga.
Det där med kakelugnar skulle man ju vilja fördjupa sig i på ett och annat sätt. Finns det någon som är lik en annan?
Finstämt och lugnt. Bra ställe att jobba på när hjärnan är det motsatta.
Och ja man ser ju lätt vem som inte tog seden dit en kom. -
Monet´s hus i Giverny.
Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.
För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.
Trädgården var nästan inne i huset.
Och plötsligt älskade jag gardiner.
Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.
Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.
Jatack-fönster.
Det där med att skulptera ändå.
När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.
Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.
Fast detaljerna och tapeterna.
Och gardinerna.
När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.
Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute sammanflätades med huset.
Fokus gardin.
Så gullig tavelvägg.
Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.
Nu ser ni ju inte, men det är som en linneväv på väggen.
Det var fransar, tassels och pompoms.
Och söta små lampor.
Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.
Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.
Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.
Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.
Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.
Så jäkla fint trots det maxade.
Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.
Blev lite besatt av själva köksplaneringen.
Och en hel vägg av förvaring.
Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?
Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…
När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.
Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat! Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.
Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.
Gullisar. Tass versus vansdoja. -
For the monday coffee.
Och då började barna skolan igen och allt är precis som vanligt. Jag och Nathalie jobbar intensivt med boken och det är nu vi sätter en strikt ram utan sidospår och utsvävningar. Haha, skoja bara. DET måste vara vår största utmaning, att boxa in oss i en bok. Just nu känns det som en serie på tusen. Det räcker med att vi textar varann så är utsvävningarna ett faktum. Jag kan inte ens blogga det vår konversation slutade vid igår. Men har någonsin sett en pudel gjord av snäckor? Tänkte väl inte det. Däremot är bilden Nathalie tog på Chester senast hon var här, den gulligaste!
Något annat som är fint nu är att följa bloggarnas årssummering. Hos Marlene är jag med! Och WOW vilket år denna grymma kvinna skapat! Och psst, kolla in garderoben hon byggt!
Något annat jag tycker ska kika på är Sandra Beijers boklista. Många av de böcker jag själv läst är med på den. Och nummer ett på listan är kanske densamma jag har (är inte helt säker) men absolut etta, tvåa eller trea. Obs, det är inte boken på bilden.
Har kommit på mig själv att bara planera vår trädgård (och mina loppisplaner i vasväg) utifrån blomstriga stilleben från Charleston. Måste tänka på det ätbara också. Och påtal om det, nästa vecka lovar jag att kicka igång veckomatsedlar igen. Blev både glad och överraskad när jag blev haffad på Ica nyligen och en lokal läsare önskade dem tillbaka. Idag lagar vi det här. -
Tasha Tudor.
Jag lovade insidan på ett konstnärshem men måste fara till ett vintrigt stall istället. Eller är det vår i januari?? Så en instickare om det absoluta fina med tipsen som haglar från mina följare. Igår tipsade Karin om Tasha Tudor. Och wow vilket fint tips! Det roligare var att när jag tipsade vidare på min story så fick jag så många DM från de som inspirerats av denna kvinna. Så kul tycker jag! Och en hel massa andra trädgårdsidoler, ska kika in dem alla och ge dem vidare till er.
Och min pinterest fylldes.
Och jag tänkte att sådär barfota och nästan 100 ska jag också gå i min trädgård.
Hon var en amerikansk illustratör och barnboksförfattare. Men vi tar det historiska senare. Fast är inte bilden goals? Om tja 45 år eller nåt.
På Bokbörsen finns flera ex utav den svenska upplagan av Tasha Tudors trädgård. Och vidare tips. Igår tipsade Josefine om att köpa biljetter online, dagens innan besök, till Monet´s trädgård för att slippa köerna. Supersmart! Själva bestämde vi ju oss i vanlig ordning när vi insåg o det är en vacker dag men framförhållning är alltid att fördra i turisthetsen. Fin lördag till er!
-
Fransk trädgård i januari och dagens tipsiga för hållbar odling.
Kanske kan man inte börja 2019 innan man rensat sin kamera från året innan. Kanske handlar det mest om att ta igen en inte särskilt intensiv bloggperiod. Sådant sammanträffande att min utrustning är på reparation då. Sommaren 2018, gjorde vi längsta road-tripen med ungar och hund. Paris var stoppet och ta sig runt stan var ändå ganska så enkelt när vi hade bilen med oss. Claude Monet´s trädgård. Det mest hysteriskt turistiska på den franska landsbygden men om man bestämmer sig för att se där bortom, då är det minst sagt ljuvligt.
Om man kryssade snyggt mellan alla människor så kunde man lätt drömma sig bort. Och ja det är krasse som väller ut över gruset. Krasse – den checkar vi alla i år va? Fjärilskrasse om det ska klättras på trådar. Indiankrasse och Slingerkrasse om det ska välla, som marktäckare alltså. Min krasse blommade som besatt tills frosten tog den. Och jag petade ner den exakt överallt. Sedan kan man ju äta både blommor och blad.
Giverny är en fin liten by. En timmes bilresa från Paris. Eller tåg till Vernon och sedan buss den sista halvmilen. Det finns dock inte så mycket mer just där men vi hittade en fin restaurang längst ner på bygatan. Mer om den sedan.
Köerna är långa i turstsäsong. Extremt långa till och med.Vi kom mitt på dagen eller snarare på eftermiddagen. Fast vi hörde att det inte var bättre på förmiddagen. Glassläge är bra.
Hundar får INTE vistas alls innanför Claude Monet´s murar. Inte i trädgården, inte i huset. Vi visste det, så Kristo och Chester solade sig i glansen av att vara en mycket populär hund och dess husse i Frankrike… Men alternativet en sommardag är ju såklart att någon tar hunden, något annat finns inte.
Blomsterhavet var det ljuvligaste. Mina topp tre när det kommer till blomsterinspiration är.- I min trädgård vill jag vara Karin – min absoluta trädgårdbibel.
- Weronica /Living By W – följer allt hon skriver till punkt och pricka. Som Dahlia-inlägget som fick mig att lyckas.
- @paulina.velobloom – mer generös i blomstertips finns inte. Minns ni intervjuen med henne – Paulina & Blomsterhavet. Om tips, förebilder och om hur totala trädgårdskatastrofer som jag går att vända.
Och lystring! Paulina visade mig sk Soil blockers. Ett alternativt och hållbart sådant till de traditionella plastkrukorna och brättena. Hon visade mig de stämplade jordkuberna och jag häpnade! Wow så smart! Här kan du läsa om själva verktygen och hur man går tillväga och hurra Paulina har dem nu i den alldeles färska webshopen. BÄSTA investeringen för att odla hållbart, skrev hon och gjorde en beställning.
Smacka på som om det inte fanns någon morgondag måste vara knepet.
Solrosorna fick stå kvar över vintern, som godis åt fåglarna.
Observera backen till höger i bild. Är det möjligen en backdrop kan man tänka. Nope.
Grusgångar är check.
Viggo´s sysselsättning var att bildscanna blommor jag inte visste namnet på.
Andra barn var ungefär lika pepp som på Carl Larsson gården.
Hmm, var det kinesisk smörboll?
Innan regnet eller platsen där alla tog en bild. Vi ville ju inte vara sämre. Och där bokom är själva huset.
Som sagt, alla broar och vyer var fulla.
Blev man då inspirerad tänker ni kanske? Jooo, men sekundvis av bortkopplande.
Fast definitivt inte genom kameralinsen. Den kunde nästan ha stannat hemma.
Mer såhär.
Och genom att smyga över avspärrningar.
Här slog vi vad, jag och Viggo vem som vågade smyga bortom avspärrningarna närmaste vakterna som det fullkomligt kryllade av. Viggo vann.
Huset gick inte av för hackor. Det gör väl aldrig ett hus utav konstnärssjäl. Vi tar det imorrn! -
Den Strenghielmska villan och ett fint avslut.
Hej 2019 och hoppas ni landat mjukt på andra sidan så att säga! Vi vaknade hemma hos Mari och hennes familj efter fint firande av det nya året.
Alltså den Strenghielmska villan på Dalarö är den vackraste och det slog mig (som hundra andra gånger tidigare) att jag nog inte bloggat om när vi besökte dem i sommarljus och när solen aldrig gick ner. Well, det får börja året tror jag. Paris, Amsterdam, Danmark, Dalarna och Dalarö. Bra början ändå. Och eftersom min kamera är inlämnad på reparation kan det vara bra för uhhh vad jag slogs med min gamla.
Vi firade in året i lill-stugan på berget, där stormen Alfrida märktes alldeles särskilt.
Innan mörkret lade sig totalt promenerade vi genom byn till gemensamma vänner.
Hej julehus! Det är så märkligt att Hannah´s och mina vägar skulle korsas just här. Igen. Ytterst fint sammanträffande. Hon och jag mailar i sådär tre år mellan varven och sedan ses vi som om ingenting hade hänt. Fast uppenbarligen så händer det en väldigt hel massa på flera år. Som en flytt från stan till Dalarö.
Om jag var er skulle jag susa in till Mari för bild och dukningstips. Fast trotsiga kamerainställningar så var allt så himla mysigt.
Här satt vi tills ungar och hundar hade somnat lite varstans. Samtal högt och lågt och om alla hörn av världen.
Mari!! Vi glömde de urgulliga små djuren! Jag vill ha Juno´s lilla Chester på min fönsterbräda!
Dagen efter var jag vimmelkantig av trötthet men en snabb husesyn hinns alltid med.
Så himla fint med fågelbordet utanför köksfönstret. Bara att kasta ut solroskärnorna.
Slagen stjärna! Att leva livet med en liten valp-Tassa kan göra även den bästa helt slut. Men kul vare!
Har jag sagt att Liv älskar det här huset? Mina barn älskar å andra sidan alla andra hus mer än sitt eget. Var de än kommer vill de flytta in.
Details.
Och dagbädd med sjöutsikt.
Nu råkar jag ÄLSKA där det inte är prydligt vikt och städat i millimeterform.
Juno´s universum.
Vet att det händer grejor där exakt nu…
Docksamling de luxe!
Efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag hämta ett färgprov. Blev lite inspirerad nämligen.
Är detta alla års vackraste prylhylla möjligen.
Med det öppnar vi 2019 här på bloggen. Borde jag ha en plan för den kanske? -
Världens kortaste summering men inte mindre hjärtlig ❤️
Jag brukar aldrig ha koll på den där topp nio på mest gillade instabilder men igår så. Och det gjorde mig ändå glad att den här bilden hamnade på listan. Med bestämd blick och knytblus. Valdagen 2018. Och känslan om att vägra ge upp. Att världen måste få kännas hoppfull framför all jävelskap. Tänker att så går vi in i 2019. Nu får vi ordning på det hela eller hur? Jorden snurrar fortfarande och i alla fall jag vill high-fiva mig själv invid tidens ände.
Minns allt med sådana här frukostar. Hur solen värmde och fåglarna kvittrade och hur taket var av äppelblom. Ren och skär tacksamhet att sitta sådär med min familj. Charlie och Nomi fyllde 11 år och på samma dag för 19 år sedan gifte jag mig med Kristo. Vilken märklig slump ändå. Det kunde man ju inte tro där 1999 – att vi några år senare skulle bli både tre och fyrabarns föräldrar just den dagen. Idag firar Liv sitt nyår med kompisar och vi tar tre barn och åker iväg. DET är så märkligt. Så van att vi är så många. Ni vet väl hur allt började, att vår historia ser helt annorlunda ut än vår stora familj. Att vi inte hade en aning under sex år om det ens skulle bli ett barn.
Och ja det har väl varit året av polerad vackerhet och sanningsögonblick. Det är bra med blandningen tänker jag. En våningssäng?! Vilket ståhej ändå!
Jaaa, jag vet att han är söt. Och neeej något My name is Chester – konto blir det inte. Men sicken fin hund han är. Tänker alltid tillbaka på vår roadtrip till Paris och hur självklar han är.
Blommor och åter blommor. Älskar det här och är glad att närmaste tiden innehåller åtminstone ett par skarpa uppdrag med blomstergöra.
Ett år med många ärofyllda uppdrag. Det för ett Örebro konserthus var ett av dem. Det ni inte fått veta var att alla svackor under detta år. Tids nog förklarar jag kanske saken men nu är det bara anledningen till att den här bloggen inte haft sitt mest intensiva år.
Mycket hundar var det. Hunddagis kommer aldrig mer igen tänker jag. Kära hjärtanes.
Vinterstjärnor.
Ja det är väl såhär det kan se ut. Därbortom vardagskaos och diskberg. Och framför allt, livet pågår även där utanför bilderna. Allt ryms och det är exakt så det ska få vara.
Nu har väl ingen missat att jag glömt mina Dahliaknölar, upplockade men ute i en låda i en frusen trädgård. Fasen vad klantigt. Men alltså, det här var ytterst härligt med 2018. Stolt som attan ju. Och om allt var på låtsats hade jag skjutsat iväg den här buketten till var och en av er som läser. TACK, ni är ytterst fina! Trots att det skevar med blogg och instgram och hela alltet och jag funderar ihjäl mig på hur jag ska fortsätta så är ni helt enkelt fantastiska. Så snälla ❤️ ❤️ ❤️ Tack och ett Gott Nytt År till er alla! Puss och kram, Sofia. -
Nyårsdukning då det begav sig.
Förra nyåret var det minst uppstyrda någonsin. Jag höll i kostymer på stans nyårspromenad och hann överhuvudtaget inte med någon annat än så. Här finns en fin film från promenaden med kostymer och allt. Och Nomi, Estrid och Melvin i täten. Hursomhelst så ramlade jag och Kristo in i vårt eget hem efter fem, då var resten kvar på nyårspromenad. Ändå hade vi stort kalas med vänner, ungar, hundar. Det var yttepyttebebisar och tonåringar. Det rakades hår och spåddes i kort och allt var bara fint. Knepet, att man hjälps åt såklart. Att fixa allt själv måste vara det mest gammalmodiga som finns, åtminstone i mitt huvud. Några hade handlat, någon hade gjort den ena rätten och någon annan den andra. Barna hade pyntat lite. Perfekt så. Precis innan nyår postade jag dock ett inspoinlägg om nyårsdukning, här! Alltid något.
Jag och Kristo lyckades dock få till en bordslösning på sådär 5 meter som var helt perfekt med inspiration av det där brokiga. Jag tog vårt superlånga med skivor i, ett av våra hemsnickrade fick lite storleksändring med hjälp av sågen plus det här lilla bordet fick avsluta alltsammans. Med lådorna utåt. Så där slapp vi dukarna, vilket jag ville då de inte ens var tvättade.
Som ett lapptäcke ju.
Tapetvepan hängde kvar, den passade fint där.
Barnen klippte upp några girlanger härifrån med metallstjärnor. Och hängde dem i den ena ljuskronan.
Den andra fyllde vi med vintergrönt från trädgården.
Och noll snittblommor.Vi tog vad som var grönt i vår trädgård. Häcksyrenen var knallgrön.
Och den här marktäckaren, som nästan är overkligt vacker. Tror att den heter vitbrokig benved.
Det var faktiskt det enda vi satte på bordet, och lite fler stjärnor plus tomtebloss för fritt användande. Ända tills Nomi tog typ 15 och tände dem samtidigt strax efter tolvslaget…
Glasen blev de mest brokiga vi hade hittat runt sjusnåret.
Dukningen var i guldbrunt sjuttisporslin med de mörkbruna assietterna till förrätten. Superenkelt men så vackert bara.
Tycker verkligen så mycket om fotogenlamporna från Karlskrona lampfabrik. Min absoluta favorit är Flaggskär. Med ungar överallt så känns det lite tryggt att inte oljebehållaren riskerar att spricka.
Måste tipsa om det här med långa bänkar från skolornas gympasalar. Kristo har höjt våra till sitthöjd, de rymmer hur många som helst och står ute under tak hela året annars.
När folket kommer till blir allt fint, bra att ha i bakhuvudet.