-
brooklyn & wythe.
Ni minns kanske var jag sover som bäst. Det där med tjusiga hotel har aldrig legat mig för. Kanske beror det på åren tog vi bara tog ryggsäckarna och bodde där det passade för stunden. Det enklaste enkla, men alltid hjärtligt.Och vi hade inte tänkt smälla till på något speciellt den där helgen i New York heller om det inte varit för ett tips och en plötslig avbokning dagen innan vi skulle åka. När jag fick nys om detta så tyckte jag nog lite, innerst inne, att jomen visst hur härligt som helst såklart. Men sen var det ändå fullbokat och jag andades ut och tänkte skönt. Skönt på pengarna liksom. Känner jag oss rätt så är vi ju ändå aldrig där. Men sen blev det som sagt den där avbokningen och på den vägen hamnade vi där ändå. Och skulle jag någon endaste gång inte bo billigt och inte dragit och inte bara enbart hjärtligt så var det hemskt turligt att det var just här. Alltså, helt perfekt att det var just här.
Så där i Williamsburg mittemellan alla fabrikslokaler och garagegår det ju inte att missa.Och inte för jag vet vem som bor där helt säkert, nu gissar jag ju. Men på våningarna överst med helt fri utsikt åt alla håll och kanter, med andra ord en New York skyline i klart sikte, så kunde jag spana både spjälsäng och myssoffor. Så kanske, en hotelchef med familj har sin lya där… men något ska man väl ha liksom om man nu ändå sitter på ett hotel. Och lya det var väl kanske inte precis rätt ordval. Man undrar ju lite hur det känns faktiskt och ärligt talat. När man vaknar och hasar upp i sockorna i gryningstid och så ligger Manhattan där, mitt framför näsan på en. Alla dar. Det ända som kan skymma lite är ett och annat moln.
Vissa rum har fri utsikt åt alla håll men vi hade tre fönster åt söder och hela Brooklyn.
Det stora var mer mot en vägg. Men en snygg sådan.
Men ändå tittade man till vänster så var det såhär. En väldigt disig dag. Och vill ni vakna till hela Manhattan en gång så ska ni bo på våning fyra.
Och alltså, vad är väl en minibar. Egentligen.
Men när allt är snyggt så kan man ju bli förtjust för mindre.
Lokalt producerat. Och nu snackar vi inte Manhattan-New york-producerat utan Brooklyn som varumärke. Hela Brooklyn fullständigt kryllar av bryggerier, chokladfabriker, whiskey-destillerier. Åtminstone en av varje av sitt slag. Ska berätta mer om det senare.
Bara som en parantes – jag såg inte en enda servett i Brooklyn som inte var en handduk.
Sängar gjorda av återvunnet trä från själva byggnadens tak, bara sådant man gör i krokarna.
Önskeväggar.
Och drömgolv. Och nya dojjor.
Badrummet var så himla fint men olyckligt svårt att plåta. Organiska produkter.
Varför kan inte alla vattenflaskor se ut såhär.
Där själva huset slutar och glaskuben tar vid är takterass. Runt halva liksom. Härlig sikt, sensommarvarmt och stjärnklart. Kanske alltid. Vem vet.
Snyggt på rätt sätt.
Den där tavlan är ett jättetyg.
-
hade det inte varit för den där fågeln till dörrstopp hade jag aldrig satt min fot på andra sidan vattnet…
Hejhej bloggen och alla ni. Först var det dagarna innan New York när allt bara var rörigt. Sedan var det dagarna efter New York med värsta jetlaggen en människa kan ha om man aldrig någonsin har drabbats av jetlag tidigare. Lägg ihop det med jobb,jobb,jobb och mannen på långt-borta-jobb så fattar ni den lätta svackan som infann sig. Men därimellan var det hemskt fint. I New York alltså. Och nästan bara i Brooklyn. Förutom en väldigt snabb sväng till Manhattan timmarna innan flyget skulle gå. Bara för en endaste affärsönskans skull. Min.Och nu plåtade jag ju inte så jättemånga dörrstopp liggandes på marken. Men alla mina Brooklyn-bilder är på en dator i Los Angeles. Fast nu är de nog på ett flygplan uppe i luften. Himla skönt. Inte för bildernas skull utan allra mest för att min man kommer hem imorgon. Lagom när jetlaggen har gått över…
Gissa då, vilken är den enda butik som kunde få mig till Manhattan? Okej, en ledtråd. Om jag vore en butik – alltså i egen hög person (typ) – så finns det bara den jag skulle vilja vara. Bara den. Men har man fåglar som dörrstopp så har man.
Men först åt jag en lunch runtomhörnet med min man. En sådan där väldigt snabb, på stående fot alltmedans alla sprang från regnet. På sådär lite speciellt new-yorkigt vis. Och jag tänkte att sämre lunch kan man ha.
Några snabba span uppåt hustaken måste man alltid hinna med. Bara för fantasins skull. Och jag tror inte att ni ser men det är vita spetsgardiner som fladdrar lite däruppe. Där på Spring Street.
Och suck. Har man megasvampar i fönstrena då får man skylla sig själv att andra vill vara som den.
Sedan flängde jag runt och drog en massa välbehagssuckar i allt det vackra. Och pillade på allt och sa att jag gärna kunde bo där. Åtminstone jobba där om det nu inte gick att bo. Och eftersom tiden gick sådär jättesnabbt och min man hann säga säkert tjugo gånger att nu måste vi gå så satt alla reaklänningar jag provade som en smäck. Jag som alltid är i veligaste laget insåg att det var liksom allt eller inget som gällde. Min favorit är den prickiga,långa på dörren där.Men Brooklyn var det. Det kommer mera, var så säker. Herregud, vad jag gillade.Och affären då – ni tog det vid svampbilden väl?
