-1
archive,paged,category,category-tip-about-gifts,category-67,paged-5,category-paged-5,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

sitt godaste.

 
 
Bästa presenter. Hittade de här bilderna på ett par nyårspresenter vi fick av vänner. Tänker att man ibland i presentdjungelns snåriga letande glömmer bort de där fina. Ge bort något av sitt godaste liksom.
 
 
 
Slut på två sekunder.
Men jag drömmer om dem fortfarande.

 

att förvåna sig själv.

Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. – Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men… mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.

Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon  och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är  inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför.  Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.
 
Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.
 
 

 
Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.
 
 
Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:
Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
 
Så fint.
 
 
Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut. 
 
 

 
Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!
 
 
 
Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls.
 
 

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak. 
Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.
 

Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.
 
Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.

Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt.  Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga ekosystem.
 
Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.

Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.
 
Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007  hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen.

jag visste att den skulle vara perfekt men såhär fantastisk trodde nog inte ens jag.

Nu har släpat den här land och rike runt. Inte riktigt kanske man bra mycket mer än vad jag brukar släpa böcker. Och alla har vi dånat av ren och skär lycka. Alltså. Fideli! Du är min idol! Jag visste det hela tiden att det här skulle vara årets önskebok men när jag fick den i min hand så överträffade den dessutom alla mina förväntningar. Det handlar såklart om I love paper som du hittar här!
 

I boken finns allt du någonsin har drömt om att tillverka av papper. Fideli delar generöst med sig av allt du behöver för att tillverka geometriska figurer, silhuetter, tält och hus, djur och blommor. Och allt är vackert, mjukt och magiskt i mina ögon. Du får mallar, tips om verktyg, material och teknik. Allt du någonsin funderat över om du gillar papper.
 
Boken är utgiven av Natur & Kultur och på deras sida kan du tjuvkika lite. Katy Kimball har satt den perfekta formen och Maria Wretblad har fotograferat.
 
 
 

Och fjädrar. Pappersfjädrar. Så vackert så. Och bilderna, de där finaste från Papier Mache. För alltid mina favoriter. Där Saša Antić stylade och Fideli skapade pappershistoria.
 
Har du den minsta kärlek till papper kommer du älska den här boken. Det är en sådan perfekt julklappsbok för jisses vad inspirerad man blir. Och vill man jullyxa riktigt till någon så tänker jag mig drömklappen, en låda med I love paper och verktyg och papper. Jag hade svimmat av en sådan låda. På riktigt. Och mina barn hade svimmat de med. Och nu är de ju redan förlorade i den här boken men med tanke på förra årets julklapp så blir det nog skärmattor, skalpell, falsben och sådant i år. Annadag jul förra året såg ut så här, kan bara tänka mig årets juldagar….
 

garnboll på fem minuter, eller max sju.

 

 
 
I det stora hela är ju garnbolls-rationalisering inget man går och funderar på. Och några tänker nog att det är lite som terapi med själva göra´t. Men jag gillar inte grejen med kartongcirklarna och garnbollar. För då tänker jag mest att det var då fasligt vad lång tid det skulle ta att göra en liten garnboll. Och sen blir det knut på garnet. Då ger jag upp. För det är ju alltid många man vill åt. Och supertäta, vilket är samma sak som många meter garn. Vilket är samma sak med evighetsgöra med det gamla vanliga viset.
 
 

För ett tag sedan skulle jag göra garnbollar till ett jobb som ni får se om någon månad. Och i en stund av ilska och en deadline nästa dag så mindes jag det där lilla garnbollsverktyget, som jag sålde när jag hade affären här i stan men tydligen hade missat själva poängen med. Nog för att jag tänkte att det borde göra det hela smidigare och enklare. Men att det skulle vara sådär supersmart så man nästan smällde av hade jag inte räknat med. På ett par minter hade jag virat precis så mycket garn som behövs för en halv garnboll, en tät. Och på de andra två minuterna hade jag virat resten. Inget trä igenom ett hål och trassligheter. Nix, bara vira och vira. Snabbt som blixten. Och så ihop med de båda halvorna, som egentligen består av två delar var, för du måste ju klippa i mitten. Allt hålls ihop med magneter. Ingen snygg pryl, inget världsomvälvande och rädda-världen-aktigt men så himla smart. Så jag var bara tvungen att ta in den i affären. Och hur kul är väl en liten boll av garn kanske någon tänker. Framförallt jättesnygg om man frågar mig. Och många är magiskt vackert. Sådetså.

fredagsfluff!

– Är den till mig!?

Inte ? Nehepp…
Men tänk om jag sitter här och vägrar ta av mig den då?
I alla dar.

 
Och kanske snurrar lite i smyg…
 


 

Fast nu kom jag på det! Jag fyller ju år snart!

 
Det kom högar med den vackraste chiffong. De mest bedårande balettkjolar vi någonsin sett. Det är något fullkomligt magisk över dem. Jag vet liksom inte hur det funkar rent kjolkonstruktionstekniskt. Men en dans, en piruett eller bara ett enkelt litet hopp blir urtjusigt och alldeles sagolikt. Fluffigt som alla himlens moln. Böljande som havets vågor. Precis sådär man har har ritat vackert i tusentals år. Ja, jo, nu är det ju dock en kjol. Bara. Men hursomhelst är den grann som få.
 

paris på en och en halv meter.

 
 
 
Mini-printsen, de allra käraste av finpost, har man svårt att få nog av. Åtminstone jag. Älskvärda i sin litenhet, urtjusiga i de minsta ramarna från loppis, de snirkliga.
 
 
 
Vips gör man en tavelvägg, på en miniyta får man med megamycket. Där det annars ryms 1,5 poster kan man liksom få in ett helt litet Paris.
 
 
Och i sin enkelhet får de ju plats precis var som helst. Man kan inte skylla bort ett mini-print på platsbrist eller väggsaknad. Och bästa presenten, en liten tavla. Billigt och bra, nytt plus gammalt och dessutom fint så det förslår.
Helt nya i affären är två pack av mini-prints. Det är Ingela P Arrhenius och Ami på OMM som har satt in sköna figurer på motiv av gamla vykort från Paris och Stockholm. Hela sju stycken kort i varje pack och för att göra vägen till finposten lätt som en plätt får man dessutom med kuvert, tjusiga och tryckta. Pappret är såklart från FSC-märkta skogar. Här är lilla Paris och Stockholm
 
 
Stiliga nyheter i stora prints finns också Whale in Paris och Birds in Stockholm. Den grafiska kaninen är också ny och värsta cirkusfeelingen.

i keramik och underbara.

Varje dag så tänker jag på att rationalisera självaste affären. Ni ska se mina glädjekalkyler med procenter hit och dit. Fast jag är nog inte rationaliseringstypen när allt kommer omkring.  Inte alls till och med. Det liksom skär i hjärtat när jag kalkylerar och effektiviserar, om ens bara i tankestadiet.
Jag tycker liksom inte det går ihop när man har att göra med finaste sakerna. Tvärtom.
 

 

 
Som de här underbara.
 
 
Handgjorda av formgivaren Jonas Lindholm. För finheter, salt och annat viktigt. Vackrare små askar kan man nog inte äga.
 
 
Och därför tänker jag att det här är kanske vårens finaste present. Och för all del annars också. Men då vill man ju få den i en liten låda, visst vill man? I silkespapper. Såklart.
Och med band. Så att det redan är ge-bort-färdigt när det kommer. Visst vill man det? Så får det bli, hur orationellt det än må vara. För det är min affär och jag bestämmer. Sådetså. Nu ska jag äta fredagsmiddag, gokväll!

smått och hemmagjort.

Jag och min svaghet för små presenter. Övertygad om att det inte behöver det vara så himla storslaget alla gånger, det är ju liksom inte där det sitter.  Ganska ofta ser jag den där present-ribban höjas till skyarna och jag funderar lite på hur det blir där i ändan av slutet. Har man glömt då tillsist, att lyckan kan sitta i det lilla? Som i en rulle med vackert band. Ett nytt, ett gammalt eller ett hemmagjort.


Jag skrev om hemmagjorda band här men det tål att skrivas igen, det är så lätt och ibland hittar man ju inte det där finaste bandet. Det är egentligen bara tyget det hänger på. Sen behöver du bara ett strykjärn.Och så får ni ursäkta att det här Liberty-tyget har gått lite följetong här, men låtsats att det är annorlunda. Riv en remsa tyg. Tänk på att det färdiga bandet blir en fjärdedels bredd av den ursprungliga remsan. Om du vill ha längre band är det bara att skarva några remsor (med en symaskin då såklart). Vik sedan remsan på mitten, fukta den rejält med vatten och stryk sen som en galning så det blir skarpa veck.
 

 
 
Efter mitten-strykningen så viker du in kanterna mot mitten och stryker vidare. När du sedan är klar och vecklar upp bandet helt så ser det ut som till vänster på bilden, med tre strykveck. Och har du bara vikt upp det halvvägs som den högra bilden.

 
 
Men ihopvikt och färdigpressat, såhär!
Förresten så kan man köpa trådrullar i affären nu. Här är de!

 

och så var det ju det där med presenterna…


Jag kan inte rå för det. Men när man åker några futtiga dagar till Paris (eller varsomhelst) så finns det alltid ett litet gissel. Presenterna. Det är ju såklart att kidsen förväntar sig något när man kommer hem. Absolut inga värstingsaker men såklart borde man ju komma hem med något. När man  dessutom åkt till Paris alldeles på egen hand. Utan de fyra barnen i släptåg (jag lovar er, dessa solo-resor är inget de hoppar högt åt, varför ska ni åka själva?!!) . Och missförstå inte, jag köper mer än gärna små presenter till mina barn. Jag älskar att hitta presenter men jag vill att de ska vara rätt annars kan det vara. Så. Först och främst, jag vill inte bara köpa något för köpat skull. För det andra är det ju sannerligen inte helt säkert att de där fyra perfekta presenterna ligger precis framför näsan på en. För det tredje så hinner man ju inte ränna runt i tusen affärer. För det fjärde så tycker jag inte det är kul att ränna runt i tusen affärer om jag så ens skulle hinna, i själva verket tycker jag det är urtrist. Jag vill mycket hellre sitta och fika med min man. Och äta middagar. Och dricka vin. Och promenera. Och prata i timmar. Och nu lät ju det här som en klyscha av värsta romantikslaget. Men vad sjutton, det är ju precis så. När man väl är hundratals mil ifrån kaoset och där meningar alltid avbryts vid hälften då är det ju lätt att falla dit. I romantiken liksom.
 

Så därför tyckte jag att jag var helt smart förra helgen. Vi tog en snabb promenad i snöslasket till La Droguerie och så ägnade vi en timme åt att välja ut de finaste berlockerna vi kunde hitta. Det tar så lång tid för man måste peka, sen måste expediten gå och hämta just den berlocken i någon av de tusen askarna och sen måste man peka igen och så håller man på. Tills man är klar. Sen köpte vi kedja på meter och lås.

Så himla perfekt i presentväg, om jag får säga det själv.