-
140 sidor vackert.
Ser ni boken i mitten? Den kom med posten, bara sådär. Så himla snällt, tusentack! Och nog för jag visste men jag älskar när verkligheten överträffar en sådär på momangen. En önskesaga, jag visste det!
Sagan jag skrev om häromdagen. Den där Lovisa Burfitt illustrerat och Andrea de La Barre de Nanteuil skrivit, Boken om Mademoiselle Oiseau. Drömmigt skrev jag då och den blev liksom inte mindre drömlik när jag fick den i min hand.
Det är en sagobok. Av vackert slag. Om den parisiska våningen med salongerna, djungelpoolen, pianovinden, lådrummet, parfymköket och slottsparken. Och karuseller kvarglömda på terassen.
Och de små finurliga äventyren.
Jag har alltid älskat den här typen av böcker. Där varje nytt blad blir en överraskning. Där bokstäver inte bara är bokstäver. Där man kan bläddra fram och tillbaka och hoppa några sidor och börja om. Och bli varm inombords och tänka att det var då värst vad härligt man kan ha det.
Det fina är att en sådan här bok kan man ge bort till alla åldrar. Det blir liksom alltid bra på sitt eget lilla vis. Min pappa är snart sjuttio och han fastnade helt i illustrationerna och tänkte jädrans vad snyggt och tänkte att man kanske skulle ta fram pennorna igen, och penslarna… Viggo bläddrade och läste och tänkte på husen i Paris, kanske var det sant det som stod. Nomi fick den i smyg och hon svimmade ju såklart lite lätt men det var ju inte direkt oväntat. Men sedan bestämde vi att hon skulle ge den vidare till Liv i födelsedagspresent i övermorgon. Mest för det skulle vara så extra härligt om just Liv läste den för henne. Tänk liksom, en bok bara. -
~ feels so good to be a rose ~
Äntligen får jag lov att visa er något som är bland det vackraste jag sett. Rosor, små och stora. I Roséguld. Igen, det allra bästa hantverket av begåvade Johanna Garmland. En fortsättning på vårt samarbete Garmlands Guld & Silver By Mokkasin. En fortsättning som har fått både Linn och jag att oo:a och ahhh:a varenda gång vi håller en sådan här ros i vår hand. De är de vackraste. Aboslut de vackraste vi sett.
Som armbandet. Precis ett sådant har suttit på Linns handled sedan några dagar innan jul. Och det är precis såsom ett armband ska vara, om man frågar oss. Det där lilla och enkla men ändå det allra vackraste. Något som inte alls tar över men när man tittar noga så smälter man. Av finhetsrysningar liksom. Det där gedigna som håller i ur och skur och tvätt och stök. Men ändå, lika vackert. År efter år efter år. Rosen är liten och så stunning som en ros kan vara. Armbandet passar ihop med allt. Konstigt men så här det. I all sin enkelhet eller tillsammans med en massa annat.
Ringarna. Vi drömmer om dem.Den lilla rosen för den lilla handen och den stora alldeles tvärtom.Som mamma – dotter smycke, hur fint!Och som vigselring, det blir banne mig inte mer tjusigt än såhär.Jag vet någon som drömmer om att gömma en diamant i sin, där under bladen.Kollektionen ~ feels so good to be a rose ~ kommer att lanseras inom de närmaste dagarna i affären. Kollektionen är helt ateljétillverkad av Johanna Garmland och levereras i våra vackra handgjorda askar. Kollektionen består av armbandet, ringar, örhängen och kommer efterhand att utökas. Alla smycken kommer att kunna fås i silver, roséguld 9K och roséguld 18K.Och roséguldet, man hör ju redan i namnet hur vackert det är. Och det fina i kråksången är att det inte bara är så fantastiskt fint och mjukt i tonen, det har dessutom en massa galanta plus jämfört med guld. Tåligare och åldras snyggare. Ibland kan vissa tala om en ny trend i roséguld men i resten av världen har man arbetat med roséguld i precis samma utsträckning som guld och silver i stort sett alltid. I Australien där Johanna bott och arbetat under många år är roséguldet en klar favorit och jag förstår det. Guld har aldrig varit mitt bästa när det kommer till smycken men med roséguldet är det en helt annan sak. Att ett litet sting av koppar kan göra så mycket…~Kära ni, annars har det varit lite tyst här igen. Ärligt talat så händer det så mycket nu så jag hinner inte riktigt med i svängarna. Men det är kul! In i vassen kul. Jag hoppas snart kunna berätta vad jag har sysslat med de senaste tiden, hemlis!Fin fredag och puss! -
sitt godaste.
640.jpg)
Bästa presenter. Hittade de här bilderna på ett par nyårspresenter vi fick av vänner. Tänker att man ibland i presentdjungelns snåriga letande glömmer bort de där fina. Ge bort något av sitt godaste liksom.640.jpg)
Slut på två sekunder.Men jag drömmer om dem fortfarande.
-
att förvåna sig själv.
Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. – Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men… mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför. Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.
Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.
Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
Så fint.
Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut.
Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!
Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls. -
det är nästan att man känner vad de tänker.
Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak.Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.
Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.
Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt. Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga ekosystem.Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.
Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007 hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen. -
jag visste att den skulle vara perfekt men såhär fantastisk trodde nog inte ens jag.
Nu har släpat den här land och rike runt. Inte riktigt kanske man bra mycket mer än vad jag brukar släpa böcker. Och alla har vi dånat av ren och skär lycka. Alltså. Fideli! Du är min idol! Jag visste det hela tiden att det här skulle vara årets önskebok men när jag fick den i min hand så överträffade den dessutom alla mina förväntningar. Det handlar såklart om I love paper som du hittar här!
I boken finns allt du någonsin har drömt om att tillverka av papper. Fideli delar generöst med sig av allt du behöver för att tillverka geometriska figurer, silhuetter, tält och hus, djur och blommor. Och allt är vackert, mjukt och magiskt i mina ögon. Du får mallar, tips om verktyg, material och teknik. Allt du någonsin funderat över om du gillar papper.Boken är utgiven av Natur & Kultur och på deras sida kan du tjuvkika lite. Katy Kimball har satt den perfekta formen och Maria Wretblad har fotograferat.
Och fjädrar. Pappersfjädrar. Så vackert så. Och bilderna, de där finaste från Papier Mache. För alltid mina favoriter. Där Saša Antić stylade och Fideli skapade pappershistoria.
Har du den minsta kärlek till papper kommer du älska den här boken. Det är en sådan perfekt julklappsbok för jisses vad inspirerad man blir. Och vill man jullyxa riktigt till någon så tänker jag mig drömklappen, en låda med I love paper och verktyg och papper. Jag hade svimmat av en sådan låda. På riktigt. Och mina barn hade svimmat de med. Och nu är de ju redan förlorade i den här boken men med tanke på förra årets julklapp så blir det nog skärmattor, skalpell, falsben och sådant i år. Annadag jul förra året såg ut så här, kan bara tänka mig årets juldagar….
-
garnboll på fem minuter, eller max sju.
I det stora hela är ju garnbolls-rationalisering inget man går och funderar på. Och några tänker nog att det är lite som terapi med själva göra´t. Men jag gillar inte grejen med kartongcirklarna och garnbollar. För då tänker jag mest att det var då fasligt vad lång tid det skulle ta att göra en liten garnboll. Och sen blir det knut på garnet. Då ger jag upp. För det är ju alltid många man vill åt. Och supertäta, vilket är samma sak som många meter garn. Vilket är samma sak med evighetsgöra med det gamla vanliga viset.
För ett tag sedan skulle jag göra garnbollar till ett jobb som ni får se om någon månad. Och i en stund av ilska och en deadline nästa dag så mindes jag det där lilla garnbollsverktyget, som jag sålde när jag hade affären här i stan men tydligen hade missat själva poängen med. Nog för att jag tänkte att det borde göra det hela smidigare och enklare. Men att det skulle vara sådär supersmart så man nästan smällde av hade jag inte räknat med. På ett par minter hade jag virat precis så mycket garn som behövs för en halv garnboll, en tät. Och på de andra två minuterna hade jag virat resten. Inget trä igenom ett hål och trassligheter. Nix, bara vira och vira. Snabbt som blixten. Och så ihop med de båda halvorna, som egentligen består av två delar var, för du måste ju klippa i mitten. Allt hålls ihop med magneter. Ingen snygg pryl, inget världsomvälvande och rädda-världen-aktigt men så himla smart. Så jag var bara tvungen att ta in den i affären. Och hur kul är väl en liten boll av garn kanske någon tänker. Framförallt jättesnygg om man frågar mig. Och många är magiskt vackert. Sådetså. -
fredagsfluff!
– Är den till mig!?
Inte ? Nehepp…Men tänk om jag sitter här och vägrar ta av mig den då?I alla dar.
Och kanske snurrar lite i smyg…
Fast nu kom jag på det! Jag fyller ju år snart!Det kom högar med den vackraste chiffong. De mest bedårande balettkjolar vi någonsin sett. Det är något fullkomligt magisk över dem. Jag vet liksom inte hur det funkar rent kjolkonstruktionstekniskt. Men en dans, en piruett eller bara ett enkelt litet hopp blir urtjusigt och alldeles sagolikt. Fluffigt som alla himlens moln. Böljande som havets vågor. Precis sådär man har har ritat vackert i tusentals år. Ja, jo, nu är det ju dock en kjol. Bara. Men hursomhelst är den grann som få. -
paris på en och en halv meter.
Mini-printsen, de allra käraste av finpost, har man svårt att få nog av. Åtminstone jag. Älskvärda i sin litenhet, urtjusiga i de minsta ramarna från loppis, de snirkliga.
Vips gör man en tavelvägg, på en miniyta får man med megamycket. Där det annars ryms 1,5 poster kan man liksom få in ett helt litet Paris.
Och i sin enkelhet får de ju plats precis var som helst. Man kan inte skylla bort ett mini-print på platsbrist eller väggsaknad. Och bästa presenten, en liten tavla. Billigt och bra, nytt plus gammalt och dessutom fint så det förslår.
Helt nya i affären är två pack av mini-prints. Det är Ingela P Arrhenius och Ami på OMM som har satt in sköna figurer på motiv av gamla vykort från Paris och Stockholm. Hela sju stycken kort i varje pack och för att göra vägen till finposten lätt som en plätt får man dessutom med kuvert, tjusiga och tryckta. Pappret är såklart från FSC-märkta skogar. Här är lilla Paris och Stockholm.Stiliga nyheter i stora prints finns också Whale in Paris och Birds in Stockholm. Den grafiska kaninen är också ny och värsta cirkusfeelingen. -
i keramik och underbara.
Varje dag så tänker jag på att rationalisera självaste affären. Ni ska se mina glädjekalkyler med procenter hit och dit. Fast jag är nog inte rationaliseringstypen när allt kommer omkring. Inte alls till och med. Det liksom skär i hjärtat när jag kalkylerar och effektiviserar, om ens bara i tankestadiet.
Jag tycker liksom inte det går ihop när man har att göra med finaste sakerna. Tvärtom.
Som de här underbara.
Handgjorda av formgivaren Jonas Lindholm. För finheter, salt och annat viktigt. Vackrare små askar kan man nog inte äga.
Och därför tänker jag att det här är kanske vårens finaste present. Och för all del annars också. Men då vill man ju få den i en liten låda, visst vill man? I silkespapper. Såklart.
Och med band. Så att det redan är ge-bort-färdigt när det kommer. Visst vill man det? Så får det bli, hur orationellt det än må vara. För det är min affär och jag bestämmer. Sådetså. Nu ska jag äta fredagsmiddag, gokväll!
