PARIS-arkiv - Sida 7 av 7 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
132
archive,paged,category,category-paris,category-132,paged-7,category-paged-7,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

love it.

Vi lever everyday life här i Paris och det är rentutav fantastiskt. Alla tycker mest det är lite åt nyp mig i armen-aktigt. Så vi släntrar mest Paris runt och gör det som faller oss in. Och hela livet är nog så spännande. Och att sitta i en lägenhet på Rue Oberkampf med öppna dörrar mot den franska balkongen och lyssna på tusen ljud i natten det är nästan obeskrivligt underbart. Klockan är halv två och jag vill inte sova. Hela alltet är liksom för bra sådant.
Men ojaaa, jag måste. Imorgon väntar inte på något vis ett parisiskt vardagsliv. Vi tar tunnelbanan till Disneyland… Wish us luck.

men hur härligt har vi inte?

Jag kommer blogga från Paris. Såklart att jag ska. Men just nu känner jag lite matt att börja fixa bilder efter en dag som började 03.45 (speciellt eftersom jag somande runt 2-snåret). Fast lyckligt matt. Hur fantastiskt är det inte att sitta i en av de vackraste och personligaste lägenheter jag har satt min fot i. Mitt på Rue Oberkampf i självaste Paris. Jag kan säga att det är helt fantastiskt alla gånger om. Så nu har hela gänget somnat och jag ska ta ett glas vin med min man.
Och på Instagram kommer det också att bli Paris-feeling. Så följ mig gärna på sofiaatmokkasin. Och har du inte Instagram själv så kan du alltid kika här.

la droguerie.

Ser du inte skogen bland alla träd, frågade K när jag stod härinne och verkligen inte kunde shoppa loss över huvudtaget. Nä, det var just det som var problemet i denna butik där till och med Panduros utbud kändes urfuttigt. Bland tusentals burkar med pärlor, megakartor med knappar och miljoner berlocker, stuvbitar i högar, hela väggar fulla med band och så vidare och så vidare igen, kom jag ut med två körsbärsberlocker (som dessutom försvann)för tre kronor styck. Och en liten nyckelberlock som också är putsväck.
Det enda problemet var väl att det var väldigt strängt därinne. Men fick verkligen inte göra si eller så. Ta bilder var absolut förbjudet och när jag fick skäll för tredje gången tyckte Liv att det hela blev sådär nu-sjunker-jag-under-jorden-pinsamt. Så jag gav mig. Jag grämer mig fortfarande över vilka tjusiga bilder det kunde blivit.

Och nej, de sålde inte maränger.

och gatorna tog aldrig slut.

Jag har aldrig sett Liv och Viggo trava så mycket. Utan ett endaste litet pip till gnäll. Det är ju såklart så mycket lättare när Paris ligger under ens fötter. Men att ha tävling uppför trapporna vid Sacre Coer. Och att fortsätta tävlingen på 669 trappsteg upptill Eiffeltornets andra våning. Då tappade de till och med mig någonstans på vägen.

Men tusan vad vi promenarade runtomkring i den där staden. Fint som snus. I timmar och utan mål och som sagt lite vilse bland virrvarret av gator. Och hoppade in på mysiga fik bland croissanter och blåbärstarteletter. Och ramlade på butiker som var de finaste vi hade sett. Med rosa golv och turkosa väggar och klänningar i alla färger därimellan. Och med de coolaste elgittarerna i hela världen. Och hål i väggen där precis var allt var bubbelgumsrosa och det fanns högar av cupcakes. Och flottaste minimataffärerna med ostar och vin och ankor och fiskar och en massa blåbär. Och restauranger med servitörer som proppade barnens händer fulla med karameller. Och ungarna sa merci och bonjour och can we have the bill, please? Och tyckte de var världsvanast i världen när det faktiskt funkade.

Och nej vi drack inte champagne i plastmuggar på Eiffeltornets topp. Utifall någon undrade.

stadscrush.

Så är det faktiskt. Föll pladask. Det är inte så att jag aldrig har varit i Paris. Det har jag. Ganska många gånger. Första gången var jag nitton och tågluffade. Jag och Kristo (jaaa, vi har varit kära sådär från och till, i evigheters evighet) tog nattåget från Köpenhamn och vaknade upp på Gare du Nord. Senaste gången hade vi precis gift oss. Dagen efter  åkte vi ut till Arlanda på vinst och förlust. Trodde det skulle vara enklast i världen att hitta biljetter sådär på momangen till vilken plats som helst på jordklotet. Det var det inte. Fick i alla fall tag på varsin biljett till Barcelona. På vägen hem bokade vi om och stannade i Paris. 1999. Jisses, årtalet ser ut att hamna på museum.
Och de tio åren därimellan flera gånger till Paris. Fast jag blev aldrig kär. Tyckte alltid att jag aldrig fick något riktigt grepp om stan. Gillade alla andra städer bättre. Fast så slog den då till. Den stora förälskelsen. Älskart.

Inget grepp om stan nu heller. Världens mest oförberedda resa där vi inte hade hunnit kolla upp någon endaste lilla grej. Slängde ner en liten minipackning småtimmarna innan vi flög och glömde hälften. Var alldeles vilse bland alla sneda gator kors och tvärs och en tunnelbana som känns som en myrstack. För att inte tala om vilse i franska fraser. Men ändå så förbaskat underbart. Så himla fint så jag känner mig alldeles knäsvag så här efteråt. Vill dit igen. På direkten.