-
le comptoir général.
Ni som följer mig på Instagram (@sofiaatmokkasin) minns kanske att jag skrev att det finns ett skönt ställe. Ett sådant där som måste bege sig till om man nu har vägarna förbi. Alldeles vid kanalen. I Paris. Så här kommer bilder och de är väldigt många men stället är absolut värt det.
För det första är hela området perfekt. Kvarteret i 11:e kring Canal St Martin. Kanalen och alla broarna och slussarna och inte en endaste bil om söndagarna. Skönaste stråket med restauranger och butiker. En glad överraskning var att Liv´s favoritbutik Antoine et Lili (mest för färgernas skull) sedan sist vi var i Paris hade både barnbutik och en tredje affär med inredning.
Eftersom jag visste att både Anna Malmberg och Ida Magntorn gillar Le Comptoir Général så begav vi oss dit för lite söndagshäng. Lite hemlig som sig bör är själva ingången. Men ni märker direkt när ni är på rätt spår. På västra sidan av kanalen och bakom graffitin.
Det första som slog mig var att här vill jag hänga i evigheter. Det andra som slog mig var att det finns verkligen inte sådana här ställen härhemma. Fast man kanske försöker ibland så blir det alltid lite mer tillrättalagt, lite mer perfekt liksom. Och det är just det operfekta som gör det så väldigt schysst.
Vi åt brunch.
Och hungriga barn avskyr alltid att ha en fotograferande mamma. Men sen så, vi åt och åt tills vi var mättast i världen. Crepes och granola och frukt. Quinoasallad och mangoblandning. Kyckling och äggröra med rökt lax. Och fisk med stekta bananer. Och efterrätter och ananasjuicer och jag minns inte allt, bara att det var gott. Fast barnen vänjer sig aldrig vid koriander.
Det var blommor och växter högt och lågt. Och mellan plankorna på golvet. Inget konstigt alls, bara fint.
Det gjorde inte jättemycket om man klättrade med skorna uppe på stolarna ibland.
Överallt små detaljer. Små fina.
Ganska ofta ville man sno med sig en sak eller två. Som den här jättebyrån men hundratals lådor.
Eller den här griffeltavlan.
Det allra bästa var att stället var som gjort för spännande upptäcktsfärder. Och leka tigerjakt och sånt. Det tog aldrig någonsin slut av saker att titta på. Hela stället var som världens största och bästa skattkista. Och sådana ställen säger man tacktack till som förälder.
Det hände lite sorgliga saker. Som en Bambiring som gick i kras.
Och att en fransman inte förstod när Charlie skulle fråga efter vägen till övervåningen. På engelska.
Skattkista var det.
Och härligt.
Hemskt mycket härligt till och med.
På övervåningen kunde man bläddra i böcker.
Bok som bok liksom. Språket gör detsamma i många lägen.
Och medans det regnade och regnade utanför så fastnade vi i bok efter bok och satte in alla fåtöljer som fanns.
Brevid alla böcker fanns hundratals kläder och en väldigt ovanlig ångmaskin. Alltså en sådan man slätar ut kläder med.
Det är väl klart att en bokaffär ska se ut precis såhär. Med lastpallar som hyllor och man tager vad man haver-inredning.
Med sådana här skyltar.
Ni ser ju själva. Absolut skönaste söndagshänget i Paris.
-
kontrast.
Idag vaknade vi yrvakna och kanske lite förvirrade till fågelkvitter och med sol i ögonen. Och vi räknade myggbett som plötsligt dykt upp under natten. Men allra märkligast var nog det alldeles tysta. Fast alla fönster stod på vid gavel så fanns där inga röster. Inga mullrande bilar, inga gasande bussar, inget ilsket tutande och tjutande sirener. Alldeles tyst förutom fåglarna då. Och där utanför fanns bara en alldeles knallgrön trädgård. Och äppelträden.Men inte tusen människor på väg. De där som vi inte kände men låtsades att vi visste. Vad de pratade om, vad de tjafsade om och varför någon kånkade hem en trasig fåtölj. Vi funderade vem någon väntade på, om hunden var vilse och om duvorna också visste vad man använde övergångställen till. Och tänkte att kanske den och den var kära i varandra. Fast de inte visste om det själva, inte ännu. Och vi undrade om den där tanten alltid var arg eller bara turligt nog hade vaknat på fel sida. Och alla människor på sina cyklar, vart någonstans var de påväg?Tusentals människor och en stad. Och där mitt i alltihopa var vi. Så därför känns det lite märkligt idag. Lite tomt och väldigt tyst. Och väldigt långt från Paris. -
stadsstrand.
På soligaste sidan och med vitaste sanden. Fast utan bad.
Men när den galna hettan slog till och vi kikade över kanten på boklådorna så såg den där stranden och den guldiga sanden alldeles mjuk ut.
Och väl där så kändes det alldeles normalt. Med en strand utan sjö. Som var väldigt lång och hade tusen sandleksaker och hundra parasoller. Lekparker och boulebanor, glasskiosker och barer. Så var det ju de där scenerna där det sjöngs och poppade upp blåsorkestrar och alla möjliga shower och mest stod härliga till.
Och sanden var barfotamjuk och alldeles len.
Och de där ångande duscharna. Om man nu inte har gått igenom vattenånga en smällvarm dag så ska man nog till att göra det.
-
det är morgon i paris.
Att låna en lägenhet i Paris är lyx. Att få bo mitt i allt det bästa är ännu mer lyx. Och när det dessutom visade sig att lägenheten är precis sådär parisaktig som man drömmer om ja då fattar ni själva.
Och då går man runt på det vackraste golvet, som knarrar på det mesta och härliga vis jag någonsin hört, och känner sig allmänt lyxig. Man går liksom runt här och tänker i lite extra vackra banor sådär. Som att å det var minsann tur att jag slängde med den där underklänningen och alla kjolarna. Och de finaste klänningarna, de där som jag nästan aldrig använder hemma. Och packade i blommiga påsar. Bara för att liksom. Att de passar så bra här.
Och sen tänker man att alla garderober i världen borde ha blommiga insidor.
För om man ska hämta en dammsugare bakom en dörr som ser ut såhär så kan man låtsas, mest hela livet, att man kanske är i en fransk film eller så.
Lite så är det nog. Filmaktigt. Och det är en fin film må jag säga. -
everyday life in paris.
-
love it.
Vi lever everyday life här i Paris och det är rentutav fantastiskt. Alla tycker mest det är lite åt nyp mig i armen-aktigt. Så vi släntrar mest Paris runt och gör det som faller oss in. Och hela livet är nog så spännande. Och att sitta i en lägenhet på Rue Oberkampf med öppna dörrar mot den franska balkongen och lyssna på tusen ljud i natten det är nästan obeskrivligt underbart. Klockan är halv två och jag vill inte sova. Hela alltet är liksom för bra sådant.Men ojaaa, jag måste. Imorgon väntar inte på något vis ett parisiskt vardagsliv. Vi tar tunnelbanan till Disneyland… Wish us luck. -
men hur härligt har vi inte?
Jag kommer blogga från Paris. Såklart att jag ska. Men just nu känner jag lite matt att börja fixa bilder efter en dag som började 03.45 (speciellt eftersom jag somande runt 2-snåret). Fast lyckligt matt. Hur fantastiskt är det inte att sitta i en av de vackraste och personligaste lägenheter jag har satt min fot i. Mitt på Rue Oberkampf i självaste Paris. Jag kan säga att det är helt fantastiskt alla gånger om. Så nu har hela gänget somnat och jag ska ta ett glas vin med min man.Och på Instagram kommer det också att bli Paris-feeling. Så följ mig gärna på sofiaatmokkasin. Och har du inte Instagram själv så kan du alltid kika här. -
allt annat känns härligare än första natten med frost.
-
la droguerie.
Ser du inte skogen bland alla träd, frågade K när jag stod härinne och verkligen inte kunde shoppa loss över huvudtaget. Nä, det var just det som var problemet i denna butik där till och med Panduros utbud kändes urfuttigt. Bland tusentals burkar med pärlor, megakartor med knappar och miljoner berlocker, stuvbitar i högar, hela väggar fulla med band och så vidare och så vidare igen, kom jag ut med två körsbärsberlocker (som dessutom försvann)för tre kronor styck. Och en liten nyckelberlock som också är putsväck.Det enda problemet var väl att det var väldigt strängt därinne. Men fick verkligen inte göra si eller så. Ta bilder var absolut förbjudet och när jag fick skäll för tredje gången tyckte Liv att det hela blev sådär nu-sjunker-jag-under-jorden-pinsamt. Så jag gav mig. Jag grämer mig fortfarande över vilka tjusiga bilder det kunde blivit.
Och nej, de sålde inte maränger. -
och gatorna tog aldrig slut.
Jag har aldrig sett Liv och Viggo trava så mycket. Utan ett endaste litet pip till gnäll. Det är ju såklart så mycket lättare när Paris ligger under ens fötter. Men att ha tävling uppför trapporna vid Sacre Coer. Och att fortsätta tävlingen på 669 trappsteg upptill Eiffeltornets andra våning. Då tappade de till och med mig någonstans på vägen.Men tusan vad vi promenarade runtomkring i den där staden. Fint som snus. I timmar och utan mål och som sagt lite vilse bland virrvarret av gator. Och hoppade in på mysiga fik bland croissanter och blåbärstarteletter. Och ramlade på butiker som var de finaste vi hade sett. Med rosa golv och turkosa väggar och klänningar i alla färger därimellan. Och med de coolaste elgittarerna i hela världen. Och hål i väggen där precis var allt var bubbelgumsrosa och det fanns högar av cupcakes. Och flottaste minimataffärerna med ostar och vin och ankor och fiskar och en massa blåbär. Och restauranger med servitörer som proppade barnens händer fulla med karameller. Och ungarna sa merci och bonjour och can we have the bill, please? Och tyckte de var världsvanast i världen
när det faktiskt funkade.Och nej vi drack inte champagne i plastmuggar på Eiffeltornets topp. Utifall någon undrade.
