välgörenhet när den funkar.
Precis innan vi for till Paris i somras råkade jag trampa på min mans glasögon. Den känslan är inte så bra. Ett liksom mjukt kras under ens fot. Och sen vill man helst inte titta ner för man vet med sig att det där var inte någon legobit eller så.Men just därför fick Kristo ge sig ut på glasögonspan i Paris.
På 64 rue Vieille du Temple (3.e arr) sprang han som en slump på Jimmy Fairly. Mer om detta koncept strax.
Den gatan är förövrigt en flott shoppinggata med glassiga butiker. Kläder, skor och en massa annat. Precis brevid ligger också Aesop vars butiker är ursnygga. Provade deras produkter nu när vi var där och jag gillar.
Jimmy Fairly igen och deras koncept. Köp ett par bågar och ge på så vis bort ett par. För varje såld glasögonbåge ger alltså företaget ett par nya glasögon till någon som behöver det. Man samarbetar med välkända välgörenhetsorganisationer som ser till att detta fungerar på bästa sätt. Och som det står på deras hemsida, 733 miljoner människor lever idag med synproblem i världen och väldigt många av dem får aldrig någonsin möjlighet att få hjälp med detta. Eftersom jag själv har urdålig syn och fick mina första glasögon vid fyra års ålder förstår man verkligen vidden av det hela. Mitt liv skulle kännas halvt utan möjligheten att se. Det skulle i alla fall vara fruktansvärt annorlunda.
Glasögonen håller hög kvalité, en stor del av tillverkningen sker för hand. Man tillverkar dem i Frankrike.
Och designen är perfekt och urvalet helt rätt i tiden. Det finns även en stor kollektion av solbrillor.
Snygg butik med fantastiskt hjälpsam personal. Och vädligt långt från de optiker jag är van att besöka. Tusen vägar enklare.
Jimmy Fairly började som nätbutik och den finns kvar. Och det är liksom inte stopp på bra saker. Frakten är fri och du får även prova bågar hemma helt gratis. Fast du bor i Sverige eller någon annanstans. Osannolikt bra. Och leveransen funkade galant. Ett par dagar efter det vi kommit hem ringde det på dörren och ett litet brunt paket med brillor och godis levererades. Direkt från Paris.
Det är bara så himla bra.Och just det. Priset. Kristos glasögon med lite tillägg och så slutade på 130 euro. För er som inte handlar glasögon så ofta så kan jag säga att det är inte dyrt över huvudtaget.och glassen för allt i världen.
Som sagt, terapi-bloggingen à la saknad Paris fotsätter. Jag glömde ju ett strålande tips från bästa Paris-donnan Anna G igår. Glass måste man ju ha. I alla lägen.
Och godaste äter man på Berthillon. Ligger på själva huvudgatan, till vänster strax efter bron, på ön Ile St Louis i Seine.
Och äter den gör man såklart med utsikt mot floden. Förörvigt lade Nomi till sig med en ny favoritsmak i Paris. Ros. Och rosenglassen från Berthillon var tydligen underbar. För att inte tala om macaroonsen eller något slags fluffigt naturgodis likt marschmallows, fast det var det inte. Till sist gick hon på äkta varan och smällde i sig kanderade rosenblad som en galning.
lördagsshopping.
Är man parisisk och trendkänslig och familj med barn i släptåg så handlar man på Merci och Bonton. En lördag runt Marais och varendaste en kommer släntrande med detta par i påsar. Då drabbas jag av någon slags överdos. Men inget ont om dessa butiker egentligen. Det är såklart att de är härliga ändå. Trots rådande superduperhype.Och ni som följer mig på instagram (@sofiaatmokkasin) vet ju att jag ännu en gång suktade över deras bäddtextil. Och min man har nu ändrat åsikt i frågan, blinkblink..
Och utan att avslöja för mycket. Färgskalan som är så typisk Paris ligger snart på Little Cute Mokkasin´s hyllor…Jag kan knappt bärga mig att visa vad det är som kommer, lagom till juletid.
Och jag imponeras av all energi men lägger på skyltningen. På en månad har hela butiken bytt skepnad. Och då menar jag hela. Entrén är just nu någon slags digital verkstad.
Med hundratals Urbanears i höstens nya kollektion. Det är absolut gilla på färgerna.paris och det handlar om mat.
Marché des Enfants RougesJag har en crush. På Paris. En stor en, som bara blir större för var gång jag är där. En sådan där som nästan ger en magknip för att hela alltet är så himla långt borta. Inte strax utanför dörren som jag skulle önska. Så fast jag inte alls har tid så fastnar jag i bilderna därifrån. Det känns som någon slags terapi. Så det lutar nog åt lite terapi-blogging denna vecka. Tror minsann att jag är så illa tvungen.
Det finns så mycket jag älskar med den här stan. Och jag som inte ens kan franska. Men nu skulle det ju handla om mat.
All den bästa maten. Härligast är som i somras när vi hade kök och kunde handla oss igenom alla små affärer. Som hela Rue de Bretagne (3.e arr) och runtomkring. Och alla marknader. Två minuter från där vi bodde, på Bd Richard Lenoir (11.e arr) var det marknad varje tisdag och fredag förmiddag.
Heli tipsade om Marché d’Aligre (12.e arr) som är en superhärlig matmarknad med en liten saluhall. Och vill man inte äta allt (men nästan) så vill man ha burkarna och förpackningarna.
Där finns de sicilianska oliverna. De är fantastiska. Låter väldigt ofranskt i det stora hela men jisses… Första gången vi åt dem var förra hösten på en liten italiensk restaurant på andra sidan Seine, vid en liten tvärgata till Bd Saint-Germain.
På Rue de Bretagne (3.e arr) ligger kanske det härligaste lunchstället Marché des Enfants Rouges. En marknad proppad med små hål i väggen ställen. Och det fina är att man kan välja och vraka av det mesta.
Och där är liksom skönt att vara.
Absolut skönt att vara.
Och fast bilden fortfarande är Marché des Enfants Rouges så tipsar jag på om lite om ställen att hänga på natten. Jag tänker att det är nog lite si och så med tips i allmänhet. Att för någon kan ett ställe vara det mest fantastiska på jorden bara för att just den stunden var allt bara helt perfekt. Medans för någon annan är det helt tvärtom.Men vi nattsuddade lite här och var i Marais och i elfte. Mest för att det är där vi gillar att vara. Omkring och på Rue Oberkampf och upp mot kanalen. Runt Rue Bretagne, Rue Vielle du Temple och Rue Charlot. Det är ju liksom inte så att det lider brist på sköna ställen att hänga på.
Här är några ställen:Le Comptoir Général (11.e) (som jag skrev om här)Ave Maria rue Jacguard (11.e)Le Kitsch rue Oberkampf nästan nere vid Bd des Filles du CalvaireLa Briciola 64 rue Charlot (3.e)
Och så var det Bentos-paradiset. Och nu kan jag inte sluta tänka på den där vego-bentosen…
Här åt vi i alla fall middag en kväll och det var väldigt gott. Nanashi heter stället och ligger på 57 rue Charlot(3.e).
Och på Rose Bakery 30 Rue Debelleyme (3.e) äter man drömluncher i hälsosammaste laget. Alltså inte att de är alltför hälsosamma. Bara bra och goda.
Och det sista för idag. Här inne fick man ju verkligen inte langa upp en kamera. Men instagramma i smyg går alltid. Här har Nomi i alla fall shoppat matsäck för att bege sig till Jardin du Luxembourg. På La Grande Epicerie, varuhuset Le Bon Marchés fullständigt eminenta matavdelning, 38 Rue de Sevrés (7.e arr). Ohh my är rätta ordet. För fy tusan vad goda grejor det fanns där. Och säg vad som inte fanns. Och deras tabouleh, alltså…Jag var så nära att smälla av.Oj, längsta inlägget. Men så var det terapi-blogging också.
rum 305.
Ibland sprang jag jättefort. Bara för att de slingriga korridorerna tre trappor upp var så väldigt mörka. Och så smala att man inte ens kunde mötas. Och mötte man någon så hoppade man nästan lite högt. För man blev så förvånad i mörkret. Sen fick någon backa. Så man kunde komma fram till toaletten eller duschen. Och egentligen så var de nog garderober från första början. Och heltäckningmattorna där runtomkring var inte alls så väldigt fina. Inte ens lite.Och i det allra minsta rummet rymdes bara en säng. Och ett handfat från åttiotalet. Och det var verkligen inget härligt över det hela alls.Om det inte hade varit för de franska balkongerna. De TVÅ franska balkongerna, med 30 centimeters mellanrum. Med de fyra höga fönsterdörrarna från golv till tak. Som var så nära sängen att du nästan trodde att du sov i kastanjeträden.Jag älskar träd utanför fönster. När de är så nära så att du nästan kan känna på dem. Allra helst utanför sovrumsfönster. Jag har härjat om nedsågade träd och jag har sörjt.Men de där träden står mitt i Marais. På en liten smal gata där nästan inga bilar åker och egentligen inga höga ljud alls finns. De står utanför ett rum där du somnar med vidöppna dörrar mot natten. Till staden när den bara är mjuk av sorlet från tusen människor. Och där du vaknar till av någon som sopar gatan. Eller som tidigt igår morse när regnet föll över Paris. Då tror du att du drömmer lite grann. Och vill inte vakna i något annat rum i hela världen.Fast ändå. Jag kan inte rekommendera detta hotell. För då kommer ni förmodligen tro att jag är spritt språngande galen. För det är skruttigt och supersunkigt. Och väldigt långt och mörkt till toalett och dusch. Men ändå. Jag sa det säkert hundra gånger. Det här är mitt favoritrum och så sov jag som en stock. I en dröm. Med vidöppna fönster åt kastanjerna.
Och mittemot var det inte ens ett vanligt hus. Det en väldigt vacker byggnad som man såg himlen ovanför och igenom. Den restaurerades och allt var liksom bara som ett skal av spröjsade fönster och glas. Där skulle man hålla dansföreställningar och sånt när allt var klart. Och det går överhuvudtaget inte att förstå hur vackert det var såhär på bild. Men släntrar du runt i kvarteren ta en titt för allt i världen.
Och för att förtydliga det där speciella med att sova som en stock. De normala kanske alltid gör det på hotell. Men jag gör det aldrig. Inte på vanliga hotell och inte på lyxiga hotell (men alltid på de skruttiga). Jag vrider och vänder på mig och lyssnar på surrande luftkonditioneringar och tycker kudden är för fluffig och täcket är för varmt. Sen vaknar jag hundratals gånger och tänker att det var då alldeles typiskt nu när man äntligen skulle få sova. Så är det jämt. Och nu var det väl inte direkt så att vi valde ett skruttigt hotell just därför utan för att hela Marais var mer eller mindre fullbokat när vi väl fick tid att ringa runt. Och Marais skulle det vara. Bestämt.det är knappt jag vågar säga det…
Det känns onekligen lite märkligt. Att lämna hela, sköna gänget hemma. Men vi tar en sväng till Paris. Imorgon bitti. Jag och han där nere till vänster. Min man alltså. Kristo heter han förresten. Inte bara K. Så hejdå på ett tag.ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.
Det här är Paris-Nomi.
Hon som hela tiden låg tjugo steg framför oss. Med näsan i vädret och låtsades mest som ingenting när vi hojtade – Vääänta!
Och vi röt till mest hela tiden. Och sa att du får inte smita in i affärer utan att säga till. Och du måste gå åt samma håll som resten av familjen. Inte ens lite snett får du gå. Och då åkte näsan upp i vädret igen och sen slängde hon med håret och fnös till. Jättehögt, fnös hon.
Och ibland när vi handlade glass i kiosken var hon alldeles väck. Då hade hon tagit plats vid något av borden på någon av de flotta restaurangerna utmed gatan. Vid ett litet tvåmannabord satt hon och kollade på folket. Och på glitter och rosa frisyrer. Och kunde verkligen inte förstå det omöjliga att äta kioskglassen där.
Och vi sprang efter henne i trappor. Sådana där långa som kändes som om de aldrig tog slut.
Och vi kastade oss efter henne när hon klättrade på jättehöga staket. Sådana som har 15 cm långa och väldigt spetsiga piggar gjorda av järn.
Men ibland hittade vi henne blixtstilla. Och då vägrade hon att röra sig ur fläcken förren hon hade tittat alldeles klart.
När hon blir stor ska hon flytta till Paris. Precis som Liv. Fast först ska hon bara bli lite modigare. Så hon vågar gå igenom svängdörrarna på tunnelbanan. De där läskiga som slår till jättehårt när de åker upp alldeles av sig själv.
Men det var nog just bara det.och det var blogg och instagram och fb och jag får nog inte riktigt ihop det.
Det handlar om Instagram. Jag tror att många av er vet att jag finns där. Och jag kan inte bestämma mig vad jag tycker. Egentligen. För det allra första blir det precis som vanligt för min del när det gäller sociala medier. Jag postar ett inlägg eller en bild eller vad det nu är. Sen är jag som uppslukad ur jorden och borta från stora internet-världen. Man kan ju lätt tro att det är precis tvärtom men det finns nog ingen som är så osynlig som jag när det gäller själva fortsättningen.Det där som känns lite viktigt i själva verket. Att like:a, att kommentera och reflektera. Och framför allt att svara. Och att susa runt hos alla er och liksom heja på. Läsa och titta och att vara artig liksom. Att ge tillbaka av den där stora snällheten som faktiskt råder.Det här grämer mig så till den milda grad. Men jag får inte till det helt enkelt. Ibland kommer jag på mig själv och det är då den stora stressen slår in. Över att vara bortkopplad. Och oartigast i världen. Och då blir det glasklart att den här sociala medievärlden är alldeles för stor. Som ett jättenystan där man varken hittar början eller slut. Eller knappt något mitt emellan. Och jag tänker mest bara hjälp, den är verkligen alldeles för stor för mitt eget bästa. Och sen funderar jag fram och tillbaka på någon strategi men kommer aldrig på någon. Så jag vill helt enkelt säga förlåt, att jag är så osynlig.Och så var det ju det här med själva grejen. Att gilla Instagram eller att inte gilla. Eller att överhuvudtaget inte veta riktigt. Inte veta hur man ska förhålla sig till hela mediet. Jag postar lite hipp som happ med bilder som jag i vanliga fall inte skulle posta i bloggen. De är lite sneda och vinda och oftast i dåligt ljus. Och jag tycker väl själv att det var väl sisådär…Och hur ska man använda dem tillsammans? De tre jag finns på är Instagram, FB och blogg. Är det ens okej att korsanvända dem? Är det tillåtet att göra reklam för sin egen blogg på Instagram (och vice versa), såsom en liten post om att nu är bloggen uppdaterad. En liten teaser om vad som är pågång i aktuellt inlägg, precis såsom FB används. Såklart lagligt men blir det bara en massa trista Mokkasin-upprepningar? Är det så man vill ha det eller inte ha det?
Mycket tacksam för lite feedback…le comptoir général.
Ni som följer mig på Instagram (@sofiaatmokkasin) minns kanske att jag skrev att det finns ett skönt ställe. Ett sådant där som måste bege sig till om man nu har vägarna förbi. Alldeles vid kanalen. I Paris. Så här kommer bilder och de är väldigt många men stället är absolut värt det.
För det första är hela området perfekt. Kvarteret i 11:e kring Canal St Martin. Kanalen och alla broarna och slussarna och inte en endaste bil om söndagarna. Skönaste stråket med restauranger och butiker. En glad överraskning var att Liv´s favoritbutik Antoine et Lili (mest för färgernas skull) sedan sist vi var i Paris hade både barnbutik och en tredje affär med inredning.
Eftersom jag visste att både Anna Malmberg och Ida Magntorn gillar Le Comptoir Général så begav vi oss dit för lite söndagshäng. Lite hemlig som sig bör är själva ingången. Men ni märker direkt när ni är på rätt spår. På västra sidan av kanalen och bakom graffitin.
Det första som slog mig var att här vill jag hänga i evigheter. Det andra som slog mig var att det finns verkligen inte sådana här ställen härhemma. Fast man kanske försöker ibland så blir det alltid lite mer tillrättalagt, lite mer perfekt liksom. Och det är just det operfekta som gör det så väldigt schysst.
Vi åt brunch.
Och hungriga barn avskyr alltid att ha en fotograferande mamma. Men sen så, vi åt och åt tills vi var mättast i världen. Crepes och granola och frukt. Quinoasallad och mangoblandning. Kyckling och äggröra med rökt lax. Och fisk med stekta bananer. Och efterrätter och ananasjuicer och jag minns inte allt, bara att det var gott. Fast barnen vänjer sig aldrig vid koriander.
Det var blommor och växter högt och lågt. Och mellan plankorna på golvet. Inget konstigt alls, bara fint.
Det gjorde inte jättemycket om man klättrade med skorna uppe på stolarna ibland.
Överallt små detaljer. Små fina.
Ganska ofta ville man sno med sig en sak eller två. Som den här jättebyrån men hundratals lådor.
Eller den här griffeltavlan.
Det allra bästa var att stället var som gjort för spännande upptäcktsfärder. Och leka tigerjakt och sånt. Det tog aldrig någonsin slut av saker att titta på. Hela stället var som världens största och bästa skattkista. Och sådana ställen säger man tacktack till som förälder.
Det hände lite sorgliga saker. Som en Bambiring som gick i kras.
Och att en fransman inte förstod när Charlie skulle fråga efter vägen till övervåningen. På engelska.
Skattkista var det.
Och härligt.
Hemskt mycket härligt till och med.
På övervåningen kunde man bläddra i böcker.
Bok som bok liksom. Språket gör detsamma i många lägen.
Och medans det regnade och regnade utanför så fastnade vi i bok efter bok och satte in alla fåtöljer som fanns.
Brevid alla böcker fanns hundratals kläder och en väldigt ovanlig ångmaskin. Alltså en sådan man slätar ut kläder med.
Det är väl klart att en bokaffär ska se ut precis såhär. Med lastpallar som hyllor och man tager vad man haver-inredning.
Med sådana här skyltar.
Ni ser ju själva. Absolut skönaste söndagshänget i Paris.
kontrast.
Idag vaknade vi yrvakna och kanske lite förvirrade till fågelkvitter och med sol i ögonen. Och vi räknade myggbett som plötsligt dykt upp under natten. Men allra märkligast var nog det alldeles tysta. Fast alla fönster stod på vid gavel så fanns där inga röster. Inga mullrande bilar, inga gasande bussar, inget ilsket tutande och tjutande sirener. Alldeles tyst förutom fåglarna då. Och där utanför fanns bara en alldeles knallgrön trädgård. Och äppelträden.Men inte tusen människor på väg. De där som vi inte kände men låtsades att vi visste. Vad de pratade om, vad de tjafsade om och varför någon kånkade hem en trasig fåtölj. Vi funderade vem någon väntade på, om hunden var vilse och om duvorna också visste vad man använde övergångställen till. Och tänkte att kanske den och den var kära i varandra. Fast de inte visste om det själva, inte ännu. Och vi undrade om den där tanten alltid var arg eller bara turligt nog hade vaknat på fel sida. Och alla människor på sina cyklar, vart någonstans var de påväg?Tusentals människor och en stad. Och där mitt i alltihopa var vi. Så därför känns det lite märkligt idag. Lite tomt och väldigt tyst. Och väldigt långt från Paris.
