PARIS-arkiv - Sida 4 av 7 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
132
archive,paged,category,category-paris,category-132,paged-4,category-paged-4,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

skyltning bonton.

Bonton´s skylt går ju sällan av för hackor.  Trots mellanläget mellan julrusch och vårfeeling var den lovely. Älskvärd teater-stass formgiven av någon som jag ju glömt namnet på. Så typiskt, men kanske någon vet? Hojta till i så fall!
 
Jag skrev om Bonton här i somras. Och ni vet väl att jag sparar Paris i en egen hög, här till höger.
 
 

 

spaning merci.

 
Ett Merci-stopp såklart när man ändå är i krokarna. Vi bodde ju i bästa Marais, dock inte här. Eller egentligen skulle vi för hela Marais var fullbokat (och kanske tänkte jag lite ändå att det var ju himlars fint, de där sensommarnätterna med öppet mot gatan). Men när ett rum på samma gata blev ledigt så var det mest såhär : Because I´m worth it (dusch och toa på rummet liksom). Fast det var bara 3-stjärnigt men ändå hästlängder från rum 305 (åtminstone i snöstormsnätter). Nåväl på Merci´s bottenvåning har de världsgoda luncher. Ni vet sådär sunt så man svimmar. Lite raw-food, lite juicer och lite annat. Gott.

 Sen har de drömfönster.
Jag tänker att nästa gång ska vårt hus ha precis sådana här.

 

Och absolut såhär. För det första är jag ju såld på inomhusfönster, som våra här hemma. Men alltså. Den här varianten. Med hyllorna sådär. Det är så jäklarns snyggt och jag har tänkt att kanske kan vi göra så någonstans ändå. Men njaee, det går nog verkligen inte när jag tänker efter. Fast kanske jag kan tjata in en sådan där vägg hos någon annan…
 
 
Annars så shoppade jag mest ingenting. Mer än ett par supersnygga kängor för halva priset, för jag var tvungen. Litegrann. Låga moccaskor i snöstorm är sådär.
 
Men jag fingrade på dessa fina.

 
 
Annars då. Emalj, emalj och igen. I lite mer strikt tappning.
 

Och tema i mat med portionskarotter. Himla flott och gullig på samma gång. Men jag tror inte vi är målgruppen. Vi som knappt får plats runt middagsbordet som det är. Tänk om alla sex skulle ha en egen liten gryta. Och en gratäng. Var…

 
Och de här kaffekannorna, i emalj, var ju också suktningsvärda.

 
Hejdå Moccamasters och espressomaskiner. Back to basic.
 

Och den mest förekommande bilen i bloggvärlden var ovanligt söt med snö.

butiks-vägg?

Vi besökte alltså Maison & Objet i Paris. Och nu kan man ju tro att jag sprang runt där med kameran i högsta hugg men tyvärr inte. Eller tyvärr och tyvärr, men det handlade ju trots allt om span till affären och träffa leverantörer och så.  Och när jag fastnar i min kamera så glömmer jag tid och rum, sällskap och framför allt vad jag egentligen skulle där att göra.  Nu är det egentligen förbjudet att plåta bara sådär plus att det är extremt mycket folk men lite i smyg ändå.

 
Jag gillar när man ritar på väggar. Butiken Bonton är väldigt bra på det där, gillar deras stämplade väggar som nästan blir tapet-feeling, kolla stjärnorna och fjärilar plus prickar. Här är det illustratören Charlotte Gaustaut som har ritat NY-baserade Oeuf´s monter. Helskön butiks-display om man frågar mig.

 
 
 
 
 

jag tror jag fryser fortfarande.


Jag har varit en sväng till Paris. Och jobbat lite för affärens skull. Och det har jag ju verkligen ingenting emot. Och min man var med. Det är alltid fint. Bara att prata ostört flera dagar i sträck kan vara nog så perfekt. Fast det var ett snöigt Paris.
 

 
Som gärna blev väldigt grått i gränderna. Där smälter snön till tusen vattenpölar. Som liksom blir iskalla utan att frysa.
 

 
Och på något underligt vis går kylan in under skinnet och fastnar där. Så det mesta vi gjorde förutom att mässhänga var mest att äta långa middagar. Och sitta timme ut och timme in på cafeer och barer. Fast inte mig emot. Inte det heller.
 

 
Men i Paris måste man promenera. Planlöst. I alla fall lite, fast man fryser. Och titta uppåt taken och önska balkonger. Den här var bäst den här gången. Tänk på våren.

i snö och iskyla, måste jag sommarblogga.

Eftersom snön yr så det står härliga till och jag önskedrömde om vår i januari, i vanlig ordning, så får jag sommarterapiblogga lite. Så lite Paris och lite museumtips. Här är en uppgiven Liv och Charlie som precis har insett att de magiska dörrarna, de jättestora och supertunga, till Moderna Museet (16 arr) inte går att öppna.


 

 
Men några chips senare var alla vid gott mod igen.

Så just den dagen gick vi fem minuter åt väster istället. Så är där en öppning mellan husen. Och fast det inte borde komma som en överraskning med ett Eiffeltorn i Paris så blir man lika överrumplad varje gång. Vi bestämde att det här var absolut bästa stället att ha sin första date på om sisådär 10 år eller nåt. Om man vill impa lite liksom.

Men till Moderna Museet kom vi igen. Bara för det oväntade och spännande. Törs man verkligen gå alla dessa trappsteg. Ända upp? Vad är det egentligen där ?

 En rund sal, med ett enda stort konstverk från golv till tak som handlade om elektricitetens historia. Det var ju det sista man hade trott.
 

 
 
Moderna Museeum har ju för vana alltid vara lite snyggare än andra ställen.

 
Och det finns ju verkligen något för alla. Och man väljer ju liksom själv vad som är intressant. Eller tvärtom.

Och är det inte Matisse så kanske det är två tjock-tv som spelar upp en fransk film i olika takt i ett kolsvart rum. Och där kan man ju sitta jättelänge med franska i öronen när resten av familjen spanar in moderniteterna i rummen bredvid.
Alldeles bredvid Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris ligger  Tokyo de palais. Nutidskonst, rufft och punkigt om man nu kan säga så om ett museum. Eller mer en institution för dagens konstnärer.

Hela huset är som upptäcksfärd i megaformat. Jag lovar, diskussionerna blir långa och många. Och väldigt intressanta. Det är ju så olika vad man ser, vad det är, vad det betyder. Och betyder det alltid något? Och vem har rätt, den längsta diskussionen av dem alla eftersom man i själva verket inte kan veta.  Här finns också en gammal fotoautomat, precis som här. Fotokonst i miniformat.
 

Man väljer ju själv hur man vill framstå i museimiljö. Djup och svårmodig. Eller mer som om man förstår all konst i hela världen. Det är glasklart, bara så ni vet.
 
 

Byggnaden är ett stycke för sig. Och ner i underjorden, det ska man…
 

För det är där det händer. Och underjorden på Tokyo de Palais är gigantisk, den tar aldrig slut. Och tydligen ska Palais de Tokyo växa från 8.000 kvm. till 22.000 kvm.

Jag tror verkligen inte på att skippa museum för att man tror att barnen ska tycka de är trist. Det är en total missuppfattning. Våra barn är superförtjusta i museum av alla de slag. Det är som sagt som hisnande upptäcktsfärder vad den än må handla om.
 
Jag tror det handlar om vad man gör det till. Lägg ribban lågt. Tänk inte, nu ska vi få ut så mycket som möjligt av detta besök och ränna huset runt. Det är verkligen inte där det ligger. Hinner man bara en bråkdel av allt så var nöjd så. Skippa stressen, resten kan man ta en annan gång. Och blir det ingen annan gång så är det ingen större skada skedd. För det bästa är att man kan stanna, dröja sig kvar och fascineras. Oavsett om det är vid två saker av tusentals. Det är dessutom oftast gratis för barnen och kostar inte särskilt mycket för oss vuxna heller.
Som Louvre. Detta makalösa palats är ju inte av denna värld. Varken i storlek eller innehåll. Men tänk inte att detta är ju så oöverstigligt att vi kommer behöva dagar. Och strunta inte i det för just den anledningen. Tänk för allt i världen inte – att det är ju ingen idé. Det är idé, en jättespännande och magisk. Redan vid glaspyramiden börjar det. Första gången vi kom dit med Liv och Viggo insåg vi att det hela stängde om dryga timmen. Men vi tog en sväng. Till mumiekatterna, sakrofagerna och mumien själv. På vägen dit passerade vi en massa härligheter och barnens ögon var stora som tefat. Vi spatserade genom de stora salarna och stannade upp vid några av de tavlor som vi tycket var mest spännande. Har ni tänkt på hur mycket man kan se i de där jättetavlorna?
 
Och det räckte. Det räckte för att sätta minnen och starta fantasi. Och vilja dit en annan gång. Massor av gången. Och hellre så, lite lagom doser för ha nyfikenheten kvar om resten. Än att maxa timmar och dagar och aldrig vilja se åt stället igen. För det är synd på något så spännande som upptäcktsfärder.
 
Och på Louvre kan man snurra också. Jättebra. Genom sal efter sal. Efter sal.
 

söndag som söndag.

Hoppsan, kolmörkt innan man ens hann blinka. Tur att man har datorn full med andra dagar. Så det här en annan söndag. En julisöndag. På Rue Oberkampf. Det får duga som söndagsblogging denna dag. 
 

en käpprätt skogsfredag och lite ljusslinga.

Och så var det fredagen då det gick käpprätt åt skogen med nyheter i affären. Som vanligt när man tror att man har rott sina to-dos i hamn så händer miljarder saker som är tusen gånger viktigare. Så käpprätt var det. Men de kommer under kväll eller helg. Phu, phu… Och till alla er som frågar och mailar om ljusslingan. Jag har nyss fått veta att den finns på huvudlagret i Paris och de kommer att skickas till mig i rekordfart. Ni som har fått en av denna sändning har fått veta det av mig under dagen och alla ni andra är varmt välkomna att förboka den här.
 
Och ni, ha en härlig fredag! Och just det, en fin läsare upplyste mig om att jag blivit veckans blogg på Sköna hem! Tusen tack!

bonton.

 

Picture:  Sofia Jansson/Mokkasin with permission by  BONTON

Dags för ett butiksbesök igen. I Paris. Som jag skrev förut så har väl inte Bonton gått någon förbi. De oblekta bomullspåsarna med stjärnor hänger på allas axlar men inte desto mindre härligt för det. Eller snarare väldigt härligt, bomullspåsar är väl i alla fall bland det lyxigare i shoppingväg.
 
Bonton har ett stort sortiment av inredning och kläder. Kläderna går från minsta storleken och upp till 12 år. Det finns massor av kalasprylar och små presenter. Man har också ett specialsortiment i form av Bontons egen färgkollektion och liknande.

Bonton består av ett helt gäng butiker lite varstans men alla har de sin unika stil. Hela konceptet är personligt och inspirerande så det förslår. Jag är så imponerad över sättet man visar sina saker och det gäller många butiker i just Paris. Att man har vågat att vara personliga och lagt ner mycket tid och hjärta i det hela. Så känns det åtminstone.

 
Det här är butiken på 5, boulevard des Filles Du Calvaire, ett stenkast från Merci. Och jag känner mig lite hemma i sortimentet, mycket dyker upp i min egen affär. Men är det något jag inte känner mig ett dugg hemma i men absolut väldigt gärna skulle göra så är det den sagolika lokalen. Vackrare än såhär blir det nog inte.
 
Och hörrni, missa inte den gamla fotoautomaten. Bästa familjenöjet! Barnens önskar sig en sådan i julklapp, så kul var det.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

FILLES DU CALVAIRE 5, boulevard des Filles du Calvaire
BONTON BAZAR 122, rue du Bac
GRENELLE 82, rue de grenelle

tisdagsönskan.

 
 
Om jag fick önska så skulle jag ta en sådan här port.

 
Bara för att göra livet lite extra tjusigt.

Och det här är inga hittepålås. Sådana skulle jag också ha.
Och sen skulle jag hänga vimplar på balkongen. Och något som spelade ljusa toner i vinden. För det är alldeles säkert att de som går förbi skulle le en extra gång, bara därför. Och det är bra.