• tack och matkris i paris.

     
    Stor kram till er och tack!

    Tack för alla fantastiskt snälla hälsningar och grattis om Zara-projektet. Jag blir så jätteglad! Och barnen är stolta. Projektet är något av en dröm. Klä mina egna barn i fina kläder  som de känner sig helt hemma i. Att sedan fånga stunder och ögonblick, då kan det inte bli så mycket bättre.  Men också för att det är en stor utmaning. När frågan först dök upp så susade det till i magen och mest bara jajajaaa! Sedan kommer ju fjärilarna. Så är det alltid, själva efterslängen av det hela.  Hjälp liksom, hur ska det gå? I ärlighetens namn, jag var supernervös.Man kan kanske inbilla sig att jag är modigast i världen men å nejdå, inte alls.  Men trots det så är det ju precis sådant här jag håller närmast mitt hjärta. Det är de läskiga sakerna jag älskar mest, när det kommer till jobbet då. Och jag vet att jag alltid kommer säga ja om hjärtat känner så, oavsett om jag vet att jag kommer leva med fjärilar i magen precis varenda stund. Det är ändå de där fjärilarna jag behöver för att utvecklas så jag är tacksam att de finns.
     
     

    Allt medans solen gör sitt yttersta för att gå upp
     håller morgonen som bäst på att blåsa bort i någon regnig storm.  

    Men jag hittade bilder från Paris och nu har jag längt. I Marais, en tvärgata från Rue de Vielle du Temple på Rue des Rosiers finns de judiska kvarteren. Och där insprängt bland bokhandlare och bagerier ligger ett falafelställe. Vi sprang på det helt oväntat när det var väldigt mycket kris just då, matkris. Senare fick vi veta att stället var välkänt för sin falafel. Och om man tänker efter ringlade sig köerna långa.

     

    I matkris funkar allt.
    En trottoar kan vara det allra bästa för stunden.

    Och på parisiska bakgator kan man skippa chic-heten för ett tag och slänga kjolen. Egentligen har hon varit iväg på ett toabesök på ett café i närheten. Mitt i middagen. Body och kjol är då en knepig kombo i dessa fall.

     
    Asfalts-dojor efter miljoner av steg.  

    Vad är ert bästa trick när ni vill dricka ett glas rött, i skuggan, en varm eftermiddag i Paris? I lugn och godan ro. Vårt är att allid ha block och pennor i väskan. Alltid, inte bara i Paris.

     
    Då kan man rita vad man gjort under dagen.
     Som att äntligen käkat sina drömmars glass igen, med smak av ros.

    Eller tävla i svåra ord. 
    Det går ut på att ens pappa funderar ut väldigt långa haranger. Som man på tid ska skriva ner.

     
     
     Asch då! Det blev fel på kortbyxförlängarmaskin. Men det är sådant som händer.
     
    Och sådär ja, nu försvann stormen också.
    Hej sol och stilla vindar, stanna kvar nu, snälla.. Ha en fin lördag!
     
  • skeletten tog aldrig slut och inte det tjusiga heller.

    Jag önskar nog lite i hemlighet att det var jag som kommit på den. Dörren alltså. Här har ni er dörr, jag hade extra flow när jag designade den.

    Men hur mycket jag än önskar så sitter den i ett museum från 1800-talet. I Paris dessutom. Så var det men den saken.
     
    Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet. Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

     
    Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig  fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.  
     
    Men fascinationen för de tusentaliga skeletten
    fanns det andra i familjen som hade…
     
     
     
    Vissa lärde sig allt som fanns om evolution, paleontologi och anatomi.
    På franska.
    Ser ni tvillingarna bland alla ben?
     
     
    Men som sagt. För vissa var det här drömmen. Viggo kunde inte sluta fotografera. Han hamnade i mani. Jag tror att han var rädd för att missa något viktigt. De var ju så många.
     
     
     
    Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.  
     

    Nomi fick också fotomani, fast tvärtom.  Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
     

     Det var lite som på film.

     
    Allt var liksom sådär jugendtjusigt.
     

    Ser ni tryck och lära mackapären till vänster?

     
    Hela trappräcket hade fått nät. Jag förstod aldrig riktigt varför. Önskade mest att det aldrig hade suttit där.
     

    Jag blir salig av sådant där under.  
    Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.

    Om man tittade åt ena hållet såg det ut såhär.

    Och andra hållet såhär. Kolla bokskåpen.

    Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.

    Och snacka om skolplanscher.

    Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.

     
    Det fanns liksom ingen hejd på det hela.

     
     
    Och vissa ville aldrig gå hem.
  • just kids.

    Det är såklart man hänger där någon gång.  När vi ändå bor nästan bredvid. Då på sommaren. Om man vet sig att mamma och pappa ska kolla sommar-rea, då gäller det att ha en plan… En bra.

    Och till slut var det fika. På caféet ut mot gatan känns det som hemma. Inte som hemma hos oss men vi skulle gärna bosätta oss där. Absolut.

     

     
     
    Hmmm…

    Ja det var just frågan…
     
    Alla bilder är från Merci i Paris. Som jag skrivit om tidigare här och här.
  • på landet mitt i Paris.

     
    Paris är som gjort för livlig fantasi. I varenda litet hörn finns historierna. Ni vet de där som bara fortsätter och vävs ihop till något mer magiskt ju mer man fortsätter att berätta. Det finns så många gator och gränder som man inte har en aning om var de ska sluta. Och så många historier man aldrig ens har snuddat vid. Och det är just det som är det  väldigt härliga.
     
     
    Så står man plöstligt vid en sådan här korsning,
    då är det klart man börjar undra.  
     

     
    Men vi sprang åt vänster.  
    För det var nog bäst att springa för lite fjärilar i magen fick man allt.

     
    För ingen kunde ju veta säkert var den lilla gatan åt vänster skulle leda.  
     
     
    Det var tur att vi hade färdkost. Tänk om den lilla gatan saknade slut.

     
    Där fanns turkosgröna dörrar och farbröder som stirrade på oss från väggarna. Vi tror att de vaktade på hundra vattenfall. Bortom dörrarna hörde vi vattnet som rann.
     

     
    Och igenväxta dörrar och grindar som man önskade att man fick komma hem till.
     
     
    Egentligen var hela den lilla gatan en sådan man önskade sig.
     
     

    Det fanns katter i fönstren (men hon smet) och rosa, jättestora på taken.

     
    Vi tänkte att man tyckte nog om sina hus väldigt mycket.
     
     
    Men precis där vi började fanns ju en grind till höger.
    Det kändes som vi var tvungen att kika.
     
     
    Och där mellan de höga husen!
     
     
    Små blad som seglade på vattenytan.
     
     
    Det doftade ros.
     

    Och man fick gå jätteförsiktigt för att inte trampa på smultronen.
     
     
    Det var väl som en trädgård är mest kanske någon tycker.
     
     
     
    Men det var den inte. När man sätter en liten pytteliten plätt i händerna på en gäng människor som bor i de höga husen runtomkring, mitt i Paris, då blir det inte som en trädgård är mest.  Då skyddar man sina smultron som de vore dyrbaraste guld.
     

     


    Och man håller varenda millimeter av den där trädgården lika kär.
    Det var åtminstone precis så det kändes.

    Och fast vi har en egen trädgård så kommer den aldrig att bli såhär trots att vi skulle önska.
    För  den ligger inte bland de höga husen.

     
     
    Och den har inga betongväggar som bakgrund.
     
     
     
    Vi kunde ha stannat på stigarna i evighet.
    Så springer ni på den här skylten. Glöm då för allt i världen inte att titta vad som finns  bortom den stora gatan med alla bilarna, där det är marknad om söndagarna.
     
     
    Korsningen ligger i 20 arr, nära park de Belleville där utsikten är som bäst och det finns tusen saker att leka på. Det ligger också nära en annan park som vi var på väg till men regnet och blåsten kom precis i samma sekund. Det var tydligen Napolen som byggde den när det begav sig. Men jag vet någon annan som var där, den heter Parc des Buttes Chaumont, kika här.
  • när regnet öser ner längtar jag mig tillbaka.

     
     
     
    Egentligen var det bara en vanlig fika. Regnmolnen hängde tunga över Paris och skulle timmen efter bli det värsta åskväder jag någonsin varit i. Vi hade picnicat i Jardin de Luxembourg och ungarna hade lekt som om det inte fanns någon morgondag.
     
     
    Om man promenerar från parken till Le Bon Marche för att köpa kvällsmat så går man alldeles förbi ett fik. Ett härligt. Mamie Gâteaux i 6e, på 66, Rue Du Cherche-Midi.
     

    Där kan man dricka hemmagjord äppeljuice. Den får mig att tänka på att alla våra äpplen som mognar i träden skulle kunna få bli precis sådär. Så skulle vi hälla den i glasflaskor och klistra etiketter i långa rader.  Och hela långa, mörka vintern skulle vi dricka äppeljuice, som om sommaren.

    Och hallonpajerna sen. Gudomliga.

    Fast Nomi valde scones.

    Och Charlie med. Med sylt och grädde.

    Livs frisyr hade fallit med leken.

    Cafén som stannat lite i tiden är de jag älskar mest. 
     
    När det inte är sådär ängsligt trendigt som caféer brukar kunna bli. Med härjiga skyltar och hundra supersnitsiga bakverk som aldrig någonsin smakar så gott som de ser ut.
     
    Mamie Gâteaux var det precis tvärtom.
     

     
    Hade jag varit det minsta tjyvaktig hade gärna sockerkoppen fått slinka ner i väskan.

    Charlie.

     
     
    Genom spetsgardinerna såg vi hur Paris blev mörkare och mörkare. Sekunderna efter var dagen som natt.
     

    Jag kan inte sluta tänka på våra trädgårdsäpplen. Tänk om hela källaren var full med hundratals glasflaskor. Med blekrosa etiketter.
  • la chambre aux oiseaux.

    Vi har fikat väldigt mycket här. Lite för att regnet har duggat eller fullkomligt öst ner eller varit allmänt opålitligt. Lite för snålblåsten. Men mest för att det är himla härligt att fika sig igenom en stad. Här var vi dock väldigt sugna på söndagsbrunch och trots att vi inget hellre ville än att kura inomhus så var det alldeles proppfullt därinne bland Morris-tapeterna. Åtminstone när vi började. 
    La Chambre aux Oiseaux är dock värt alla stopp i världen. För det är ett alldeles älskvärt litet ställe. Precis vid kanalen i 10e, på 48, Rue Bichat. Alldeles bortom Hotel du Nord, som är ett annat perfekt ställe att äta middag på. Och nu började jag minnas en sen januarikväll när snöflingorna yrde utanför fönstrena just där. Vi åt världens längsta middag och ville aldrig någonsin gå ut i vintern igen, för jag hade vårskor och ingen mössa. 


    Hursomhelst. På La Chambre aux Oiseaux var en alldeles perfekt söndagsbrunch. Fast jag åt en himlens god, dubbel, trippel eller jättehög macka.

    Barn-brunch fanns det också. En jättegod som föll ungarna precis i smaken. 
    Tänk på det förresten, i Paris finns det nästan alltid speciella barnmenyer, trots att det inte alltid syns någonstans. Det är bara att fråga. Fast det är aldrig pannkaka och korv och sådant. Utan helt vanlig mat, precis som i resten av menyn,  fast något mindre portioner. Men alltid stora ändå (inte särskilt stor skillnad faktiskt från de vanliga) fast hälften så billiga. Får inte riktigt ihop ekvationen där men så är det.
    Här är det väldigt gott men isigt kalla vindar för att vara en juni-söndag.
    Men då fick vi plöstligt flytta in!

    Och nu kommer ännu en suddig bild på mig men ni fattar ändå väl, hur mysigt ställe?
    Bara snällt, himla gott och här vill-vi-stanna-mest-hela-dagen-ställe.
    Och en skön suck, tapeten. Pimpernel, William Morris såklart. 
    Och ingen brunch utan kaka.

    Sen fanns det ingen hejd på lögnen.
    ”Det här är min första skiva, förstår ni barn…”

    Nomi verkar skeptisk. 
    Skissblocken och pennorna har varit med runt hela Paris.
    Då kan man göra en prinsesstårte-teckning och lämna som tack för maten. 

    Så ska en regnsöndag tas. 
  • det bästa för oss.

    Vi är fortfarande här. Och bara är. Trots den stora staden och allt man kan fylla dagarna med. Men ändå bara är och tar det som det kommer mest. Vi kastades ju från skola, dagis och sista-skeunden-jobb in i det vi skulle kalla sommarlov och semester. Från våren 2013 när det allt skulle hända och tiden bara försvann. Till sommaren. 
    Och vi lovade varandra bara en sak. Att bara vara. Ingen hets, inget skynda. Att bara stanna. Med varandra. Bara älska att något annat inte pockar på uppmärksamheten, såsom det alltid gör annars.   Inga storslagna planer utan bara se vad som händer. Ingenting som skulle heta att vi inte hinner. Vi hinner det vi hinner. Äventyren, visste vi skulle finnas ändå. I det lilla och i alla de små stunderna. 
    Som i en gata runt hörnet.
    Och i rosorna som aldrig, aldrig tar slut.
    När man stannar i pussar och kramar. Länge.
    Och ritar när man helst vill. Och var man vill.
    Och i leken, i park efter park. Med mamma och pappa under ett träd bredvid.
    Och bland pauser på första, bästa plats. 
    Vissa äventyr får vissa dock sukta efter, för då har vi farit hem.
    Med varann i händerna tar gatorna aldrig slut och inte allt man pratar om heller.

    Näsblod hör äventyr till. 

    Och gosedjuren…
    Vid Versailles kan man titta på guld eller spela in filmer i parken.
    Eller ta tusen bilder i labyrinter.
    Lyckligt äventyr är att ta brorsan i handen och handla frukostbröd. 
    Alldeles själva. Och få hjälp av en främling över gatan. 
    Kramas.
    Vissa äventyr tar slut innan de ens börjar. Som när man inser  att vi vi var ju här förra veckan, en tisdag. Och då var det stängt. Och idag är det tisdag. Igen. 

    Berätta historier, de allra längsta. 
    Att lyssna utan avbrott är ett av mina bästa äventyr. 
    Och såhär har vi stannat. Mest hela tiden.
    Många små slantar blir det.

    Det finns alltid äventyr när man minst anar. 

    De kanske inte alltid är så stora men minst lika härliga. Det beror nog mest på hur man ser på saken. 
  • punkt 2012.

    Vi är i Paris. Imorse sov jag mig igenom blixtar och ösregn som smattrade hejdlöst på fönstrena. Jag sov mig igenom åska som mullrade, som den bara kan mellan tusentals husväggar. Jag sov mig till och med igenom en hel familj som vaknade. Och travade runt på de knarrigaste gamla träplankorna. En man och fyra barn som gick ut och handlade frukost. Det var först när dörrklockan plingade på trettionde försöket som jag vimsigt insåg att det inte var drömmen och speldosan på tivolikarusellen. Det var mina barn som kom med baugetter och croissanter från bageriet. Samtidigt ringde Kristo och sa Rise & Shine! men mest för att försäkra sig om att barnen var insläppta. 
    Och barnen är helt säkra på att stan blir galen om nätterna när det regnar på det här viset.. För de såg en film någon gång där tjuvarna blev med galenskap så fort det blev oväder här, så då måste det ju vara så. En katt i Paris, heter den föresten. Jag är inte helt säker på det där med galenskapen men de gillade den.

    Jag skulle postat de här bilderna förra veckan men ni får dem nu. Eftersom jag varit så sömndrucken mest hela dagen. Mest lite som att lägga på tipshögen, ni är så många som undrar om Paris-tips. 
    Eiffeltornet vill man ju se, alla gånger och närsomhelst. Men sommarköerna är inget bra. Ta trapporna! Betydligt roligare och inga köer i jämförelse. Och billigare. Sen kan man alltid ta hissen allra högst upp. Om man vågar. 

    669 steg låter mycket men det är rätt skönt där inne, järn så långt ögat når.
     Och man orkar ha springtävling ner. 

    Men då måste man äta många crepes med choklad sen. Fast såklart inte närmast Eiffeltornet för då kostar en liten pannkaka som något annat, något dyrt. 
    Påtal om att äta. Ibland krisar det ju något alldeles fullkomligt. 
    Men det finns många parkbänkar och man bara tar det närmaste i matväg.

    Ni kanske minns Paris-Nomi. Det är samma visa i år igen. Förutom en sak – gissa vad? 

     
    Mat igen. Här har vi handlat fika på en väldigt härlig mataffär, på Le Bon Marche. Fast i år handlar vi nog annat än kakor där, för herre jisses vad det fanns gott. Jag handlade i och för sig inte någon kaka utan tabouleh och den var den godaste jag ätit. 
    Liv var chic. 

    Vi var i alla fall på väg till Jardin du Luxembourg. Maken till stadspark får man leta efter. 

    Fika. 

    När ni väl ser mig på bild ser jag ut som ett åskmoln men det var jag inte. 
    Det finns en lekpark där. Den kostar 20 kr per barn. Våra barn sa såhär efter ett par timmars lek: 
    – Alltså… Det här var nästan roligare än Disneyland…! Och efter ytterligare fem minuter.
     – Jomen..det var det faktiskt!  Så tänk 6000 kronor mot 80 spänn för att få ytterligare perspektiv på hela grejen. 
    Jag kan lova att vi höll med, parkbänken där i skuggan var perfekt medans de for runt som galningar  i den inhängnade lekparken.  Nya kompisar hittade de med. 

    Det var himla fint där. 

    Man kan segla med båtar, rida, spela tennis och vi kommer gå dit igen. Bara det slutar regna. 

    Först tänkte man ju lite som man gör. Paxa stolarna, innan någon annan snor dem. 

    Sen insåg man att Paris tänker på allt. Många stolar i alla fall. 

    En perfekt äventyrlig och alldeles härlig park.

    Och med det var det punkt Paris 2012. Förresten, en grej till ju. Men de bilderna är i Sverige, så sen. 
  • nästa lördag handlar vi lördagsgodis här.

     
    Godisaffärer med stil kan ju få varje hjärta att smälta. I Paris finns Le Bonbon au Palais 
    På nummer 19, rue Monge, 5 arr.
    Handgjort godis i allsköns färger och smaker.
     
     
    En stund får man kanske vänta för man plockar inte själv.
    Men det gör ju bara saken ännu stiligare.
     

    Och provsmaka får man hela tiden för de som jobbar där är de snällaste.

     
    Snygga. Min darlingsladd.
     
     
    Bara fint godis, inga geleråttor direkt.
     
     
    Och handskrivna skyltar.

     
    Och klubbor i långa rader. 

     
    Alltså. Man längtar ju en aning. 
    Till de lugna stunderna vid de små parisiska borden.
    Så lugnt det nu blir med fyra ungar runtomkring.

    Men med chokladklubbor var allt frid och fröjd.

     

  • så var vi i förra sommaren innan vi kastar oss in i den nya.

     
     
    Idag hämtar jag nyckeln till lägenheten på Rue Oberkampf och hela jag längtar ihjäl mig efter Paris. En dryg vecka kvar, en hysterisk jobbvecka och jag tittar på listan som ligger här bredvid mig och känner mig lite smått panikstressad. Hur ska det här gå ihop sig undrar jag verkligen, men det gör det ju alltid. Och jag tar nästa söndag i bakhuvudet och kavlar upp ärmarna.
     
    Jag insåg igår att jag har mängder av Paris-bilder från förra sommaren. Jag har mängder med bilder från allt. För att inte tala om min systers bröllop… Jag skulle kunna redigera veckor i sträck och jag slås över hur snabbt ett år går. Förra sommaren känns som förra veckan. Hursom helst, jag tror jag ägnar sista veckan innan semester till lite bilder från Paris, mellan varven. Jag menar det kommer ju ändå nya.
     
     
    Versaillles, där var vi ju. Tågen dit ut är blommiga och det är ganska nära stan. När man väl kommer fram så hittar ni slottet på en sekund, svårmissat så att säga.
     
     
    Vi bestämde oss för att skippa själva slottsvandringen för denna gång.
     
     
    Och gick rakt mellan alla byggnader tills vi kom ut på andra sidan.
     
     
    Och det var ju då man såg. Hela den stora trädgården. Eller trädgård är väl milt utrryckt. Det kändes väl mer som om den aldrig tog slut.
     

     
    Vi åt vår matsäck och tänkte att det var nog bra för det hela såg hemskt äventyrligt ut.

    Tänk bara en jättelabyrint. Och det var så många ljud där innefrån det gröna, vad var det som lät egentligen? Förresten har jag nog inte sagt att vi hängde några Paris-dagar med fina vänner. Det är Sarah i ljusa tofsen där.

    Det är en dröm att springa i labyrinter.
    Det är magiskt för det känns som det är en evighet man befinner sig i. 
     
     
    Egentligen hade vi tänkt att springa ända till Marie Antoinette´s lilla (i jämförelse)  sommarhus men vi tog ett litet tåg dit för det var långt dit trots labyrinterna.
     
     
    Det var så vackert där. Jag brukar inte alltid tycka så om kungliga hus, det kan ju liksom bli lite för mycket av det goda. Men här, jag kan ta det om någon skulle fråga.
     
     
    Det var blommigt i sovrummet.
     

    Och detaljer som var helt klart av det utsökta slaget.
    Och porslinet. Oh ja, jag kan ta det med.

     
    Och bakom huset och vid sidan om. Där måste ni bara ta en liten promenad.
     

    Så himlens sagolikt.   

    Ni fattar. 
     
     
    Nomi körde i vanlig ordning sitt eget race.  

     
    Sen kom hon på att här satt hon säkert. Fem centimeter från själva vägen…
     
    Men Versailles, en fin utflykt absolut. Kanske far vi dit igen och kollar guld i överflöd i det stora huset. Och nu kan jag ju inte säga säkert då jag bara varit på ena stället men jag känner i hjärtat att ska man välja något så ta det lilla sommarhuset bortom labyrinterna.