Liv blev 13 igår. Alltså fem år sedan dagen då jag lovade henne en chihuahua till trettonårsdagen. Och vi må vara uslast i världen men nu är det faktiskt så att löftet var just en chihuahua och vill nu inte trettonåringen ha just en sådan utan en pomerian istället så blev den ingen hund.

Kan bara tänka hur det hade varit om vi hade haft en liten chihuahua i en låda på bordet istället för de andra paketen.

Nu var där nya sneakers, överkast, en bok, doftljus och ett halsband istället. Lugnast så. Och en matchande pelargon istället för granen som står kvar på fönsterkarmen.

Buketten fick hon dagen innan då vi hade släktkalas.

På lördagsmorgonen skålade vi i smoothies.

Och bestämde över frukosten att det var en vacker dag för en utflykt. Liv fyllde år, solen sken och alla var lediga.

Snart tonåring och tonåring. Hjälp! Och nya dojjorna.

Sagt och gjort, vi hoppade in i bilen och for till Stockholm för lunch på Flippin´ Burgers. Trots att vi var där femton minuter efter öppningstid vad kön ringlande lång. Snacka om poppis. Så Kristo fick vänta in bord medans vi andra gick och shoppade lite nya böcker.

Men snart var vi tillbaka och det var dags att välja.

Bara bra råvaror.

Herrejisses vad det levererades hamburgare från det öppna köket. Det kändes som halva Vasastan var där.

Flippins´Burgers populäritet går verkligen inte att ta miste på. Kolla bara press-listan. Betyg kommer nedan på själva maten. Och så himla trevligt, på allt och alla som jobbade där.

Som sagt, älskar att man tänker så mycket på råvarorna. Kidsen älskar hamburgare fast inte från McDonalds då. Och när köttet är bla härifrån känns det hela så mycket bättre.

Charlie har utvecklat en liten besatthet över serien Kapten Kalsong. Inga kommentarer på den.

13 år! Älskade lilla unge!

Nu har vi en riktig hamburgarekännare i familjen. Och kära Flippin´Burgers, era hamburgare var den allra godaste NÅGONSIN hälsar Viggo som ätit sig igenom en hel massa under åren. De andra instämde helt klart.

Själv åt jag en vegoburgare som de lyckats bra med. Gillade konsistensen. Knaprig och inte alls sådär mosig som vegoburgare kan bli ibland.

Tips! Smoothien är fantastisk god men ta den för allt i världen inte till maten, utan efteråt. Den är som en efterrätt i sig. Vi köpte våra som resgodis på vägen hem.

Bra ställen har sin egen bibel, så också Jon Widegren. Sex veckors USA-resande resulterade i Sveriges godaste hamburgare, enligt Viggo.

Kapten kalsong alltså.

Kön tog aldrig slut. På vänstra sidan av lokalen var liksom själva väntrummet om man inte valt att äta i baren då. Även när vi hämtade bilen strax innan 18 var det hur mycket folk som helst.

Så väntade lite shoppingrunda. Jag går gärna till Cow med Liv när det gäller smink och hudvård, helt enkelt för jag tycker de är så bra där.

Planen var ju bakelser men det här gänget var proppmätta och orkade på sin höjd en klubba.

Liv och jag gillar & Others Stories. Kläderna är fortfarande för stora för henne men vi kan gå där i evigheter och kika.

Däremot finns det andra som tycker precis tvärtom. Nomi tyckte vi var själviska, vilket är ett ord hon slängde sig med hela dagen. Ju mer dramatiskt det lät desto bättre.

Men nu var det ju inte den här donnans födelsedag.

Provhyttsgolvet på Hollister… Vad tillåter man inte när storasyrran ska prova sjuttontusen plagg.

Så uttråkade. Tur på fåtöljerna. Och att det inte är särskilt ofta man måste hänga med till Hollister.

På vägen till bilen sprang vi på min syster Sarah och Andreas, Stockholm är litet. De var på väg för middag på Bar  alltmedans Estrid och Svea var påväg mot Mellofinal.

Själva åkte vi det snabbaste vi kunde för att svänga in vid vårt hus prick klockan åtta. Vi hällde upp två kilo godis och bänkade oss framför Mello. Inom fyra låtar somnade jag på golvet och vaknade inte förrän Frans stod omtumlad efter att ha framfört vinnarlåten. Skön lördag.

Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.

Nomi är en järnvarg som heter Mila. Läskigt.

Viggo är en Ymp. Nu kan man ju tro att detta är värsta underlandet. Men det är liksom bara en annan värld, eller kanske en bara som en annan dimension av en alldeles vanlig fabrik. Och tänka sig, verkligheten är ganska så påtaglig när allt kommer omkring.

Snygga men grymmare än du kan ana vid första anblicken. Ikea´s kostymkollektion Lattjo i lite annat uttryck.

Jenny. Vad vore staden utan henne. Definitivt fattigare.  Hon är galet begåvad och ibland tänker jag att det är ju märkligt, men en förbaskad lycka,  för oss att hon inte flugit iväg någon annanstans. Tänker att det finns miljarder ställen hon skulle platsa på. Förutom att hon är ett proffs med en aldrig sinande kreativitet, tycker jag att det är väldigt fint att hon också vågar skriva om sådant som inte är alldeles lättillgängligt och enkelt. Som när jag såg hennes pjäs Baby Blues, en pjäs om galenskap och barnlängtan. Jag grinade som besatt hela första akten. Och då menar jag som besatt. Tårarna rann tills jag kände mig som liten platt pöl, där på första raden.

Här får du allt jag kan – plus en hel massa mod.

  Jag själv har aldrig stått på scen, jag har ingen längtan efter det heller. Däremot älskar jag den här miljön och allt som händer och sker. Älskar att följa regi och receptionerna.  Att få springa runt med kameran och liksom smygkika är som att kastas mellan olika världar varenda minut. Att zooma in miner, uttryck och rörelser. Se hur alla skådespelarna går in i sina karaktärer som att inget annat fanns för stunden. Hur känslor växlar snabbare än blixten, så det knyter sig i magen eller alldeles tvärtom. Jag älskar det och vill helst stanna för alltid. De senaste åren har jag drömt om jobbet som scenograf och förbannat mig lite att jag kom på det såhär vid 45… Men i nästa liv, för det finns väl ett till?

 Gränslös kärlek. Det finns i alla fall.

Och en vilande liten järnvarg på sin mor.

Varje millimeter är en egen värld.

Det låter som en klyscha men här är det helt sant. Skrattet är aldrig långt borta.

För att i nästa stund bli gravallvar.

Vad är en skyddsängel? Är det verkligen det man tror?  Och slående lik han i bilden ovan, eller är det bara en slump? Det kan man ju också undra…

På lördag premiär av 101:an som är utsåld. Men söndagen 14 februari kl.14 och kl.18 finns biljetter kvar. Gå och se!

 Och så var det stället vi hängde på. Lokstallarna här i Katrineholm. Jag har plåtat här tidigare för nu är det så att det inte bara är ett fantastiskt ställe med sagolika rum, ett ungkulturhus ,  det är dessutom en av mina drömbyggnader här i Katrineholm. Utan och innan.

Så lite emellanåt smög jag runt lite. Och drömde om de delar som fortfarande står tomma.

Eftersom jag hade ägnat hela fredagen åt att pinna fönster så jag var ju tvungen att syna dessa i skarvarna.

Jag hittade en slipsklippande Sparvöga.

Snyggt återställt. Jag tar gärna de andra lokstallarna, bara så ni vet.   Den här lilla donnan har lite svårt för logistiken kring de olika rollerna. Plötsligt var hon borta när hon egentligen skulle vara Drottning Sparvögas lilla hundlika betjänt.

Såklart kan en skate park locka när den nu är så väldigt nära. Närmare bestämt på innergården. För övrigt är hon nog den vildaste jag vet.

Tack helgen , du var en mjuk en.

 

Lördagsmorgonen var helt klart kostymer, så det visslade om det. Nomi var provdocka. Mokkasin gör ju som jag nämnt tidigare några utvalda karaktärer till Katrineholms Kulturskola och DUD´s stora teaterföreställning. Såklart snackar vi inte megabudget här så vi tar till vara på det mesta från loppis och får vara så finurliga vi kan. En kjol får bli byxor och tvärtom. Av gamla gardiner gör vi kjolar som hängs över krinolinen. Och dojor inhandlas för en tjuga, max.

Nomi letade igenom våra senaste loppisfynd och dånade på riktigt över detta halsband.

Kristo fortsatte med hattbygget.

Och provdockan intog passande poser.

Mitt i allihopa fick hon syn på några andra små dockor. Min mamma hade lämnat dem dagen innan.

Om någon undrar vad detta är för ett rum så här det en kombo av vårt sovrum, Kristos kontor och så lite musikrum på det. Vet inte helt säkert hur det blev såhär. Eller egentligen gör jag nog det och känner mig lite skyldig.

Vi gick på Öppet hus i en annan skola där Viggo börjar till hösten.

Sedan en runda på stada. Det här är egentligen finaste gatan i Katrineholm men den gapar sorgligt nog nästan tom. Och det allra sorgligaste är att i mitten av gatan ligger en gammal biograf från 20-30 talet. Tom och öde… Jag har hörts så många idéer som kläckts om denna biograf men alltid sätts käppar i hjulet. Hellre får den förfalla tydligen.Får en klump i magen av att tänka på det.

En tygaffär ligger i alla fall där. Lite behövde handlas till hattbygget.

Jag lovade Nomi att vi ska börja på virkkurs till våren. Vi måste nämligen lära oss att virka barbiekläder och prinsesstårtor.

På en av loppisarna var det halva priset. Så Nomi passade på att shoppa loss det mesta i silverväg. Allt för att fylla serveringsvagnen hon fick i julklapp. Så himla bra leksaksservis egentligen.Glänser som attan och formerna är oändliga. Och aldrig kan det gå sönder. Och så slipper vi plasten. Tips till sommarens lekstugeshopping!

” Den skulle passa så fint med sjöjungfrun...” Och trots att den endast skulle gå loss på 5 kronor med rabatten så blev den minsann glömd bland silvershoppingen.

Alla skepp i sikte blir alltid en present till Viggo.

Vi köpte en aprikos ros mest för att det var lördag och Nomi behövde en extra peppig sådan. Sedan handlade vi chokladbiskvier för resten av pengarna.

Hattar byggs inte på en dag.

Sen kostymfixade vi och putsade silver resten av dagen. På ett ungefär.

 Söndagsmorgon. Galet men ändå rätt härligt. Och vårsolen då! Nu när ändå vackraste vintern smälte bort önskar jag vår.

Vi ringde in kusin Estrid för lite bakprojekt som jag var tvungen att slutföra.

Snyggbulle att lägga ogräddad i frysen. Smart.

Data/telefon/allt annat däråt – förbud denna söndag blev plötsligt en musiksöndag. Jag hittade Viggo bland solkatterna, i full färd med någon inspelning.

Svea fick en klänning.   Så går det om man råkar köpa två exakt likadana på rea.

Bakprojektet fortsatte och en skeptisk Viggo fick hoppa in och picka lite bröd, då de andra tvål helt plötsligt hade försvunnit. De hade börjat planera sitt eget fik som öppnar till sommaren. I våran bod. Med tillstånd. Och VD. Och 30 % av intäkterna till Rädda barnen. Småsystrarna skulle bli anställda men mest för själva städningen.

Ser bra ut.

Helt otroligt vad lite dataförbud kan göra…

Och lite fyrhandspiano på det.

Nomi körde kasettband från -85 i brist på annat tekniskt.

Kristo påbörjade nästa projekt till teatern, megavingar. Utfällbara. I ryggsäcken från loppis, som skulle användas till själva stommen hittade han en inrullad lapp i själva metallställningen. Kan du se vad det står?

När ska man öppna café är det bra att kunna dubbelkavla. Kanske är det bara Estrid i hela världen som kan sådant.

Bröd i stekpanna.

Är bra mellisbröd.

Och här är det förhandling. Viggo propsar på VD-posten men slutar som marknadsförare. Tydligen ska det ske runtom i staden framåt våren. I sällskap av Charlie och hans kompis. Boden ska målas om och skylt ska tillverkas. Och blablabla. Det finns ingen som kan planera som Liv och Estrid, båda är projektledare till max. Det värsta är att ganska ofta planerar de så mycket och så hejdlöst så att de till slut missar själva genomförandet. Men i det här fallet så kanske det inte gör så värst mycket…

Och det bästa av allt. Helt plötsligt behövde vi inte tända ljuskronan trots att klockan var efter över. Hej våren!

 

 

Nog för det brukar vara himmelskt att börja fredagar med yoga, som vi vanligtvis gör. Men innan vi har kört igång igen tror jag på en annan rutin. Fredagsfrukost. Mellan klockan 9:00 och 13:00. Minst. Fyra timmar, rimlig tid för en fredagsfrukost om jag får välja.

Fast nu ska ni ju inte tro att vi mest satt och vräkte i oss godsaker. Fast det fina är ju att frukost liksom kan stå där alltmedans vi smidde planer. Så storslagna så jag nästan inte kan tänka på något annat. Det måste gå i lås. Nu funderar jag mest hur vi ska hitta en sponsor med hjärtat på absolut rätta stället. Tänk att det är alltid på den punkten det ska vara lite knivigt. Förstå, vilka stordåd man skulle utföra annars. Minst ett i veckan tänker jag.

Chiapudding är ju inte direkt vackert. Speciellt inte den här med banan, vanilj och mandelmjölk. Men den råkar vara min godaste.

Leo och Charlie var med.

Och nu kan man ju tro att dessa två bilder är tagna i samma veva. Men nepp, här har de gått på frukost nummer 2 eller ett alterniv till lunch när deras föräldrar har annat för sig. Klockan blev ju alldeles plötsligt halv ett…

Inte direkt sparsmakad men fin så. Förövrigt ägnade jag fredagen väldigt mycket till att tänka på att vintern just då var alldeles sagolik. Sådär så jag var tvungen att stanna med bilen, hoppa ur i kvällen, och titta på snökristaller i sken av billyktan. Jaja, lite sådär halvknäppt men helt klart värt det. Eller absolut värt det, då det sorgligt nog inte var – 20 idag.

Lördag – så fint så jag somnade vid tanken om att livet är bra snällt. Två minuter efter att de åkt sade Charlie – Åh jag vill träffa dem igen. Alltså, nu på direkten! Alla vi andra fattade precis hur han menade.

Världen bästa presenter. Egentorkade kryddor, med salt och olja. I vackert återbruksglas…

På söndagen vaknade vi lite som i sockervadd. Ni vet sådär som man gör efter härliga kvällar. Därför blev det jättehetsigt att bli klara till elva. Fast vi hann ju till teaterrepetionerna ändå. Nästan i alla fall. Liv och Viggo sprang i förväg. Det här stället, jag är kär i det. Och vill helst lägga beslag på hela alltet.

Det här är fantastiskt. Och då snackar jag inte längre om själva huset (åtminstone inte bara).  Det är nu dags för ännu  en storföreställning i Katrineholm. Ett samarbete mellan Kulturskolan, Dud och Ungdomshuset Perrongen.  Jag och Linn är lite involverade på Mokkasin-sätt och idag sprang jag bland annat runt och dokumenterade lite. Och mitt hjärta var nära att svämma över, och jag menar varenda ord. Det är så mycket värme och kärlek mellan alla här. Och så mycket skratt. Men också superproffsigt och styrt på ett begåvat och megakreativt sätt. Jag är galet stolt över att detta finns här och nu.

Hela helgen har det repats. Ja, det har de gjort sedan någon gång höstas.

Liv och Viggo är med i pjäsen.

I varenda hörn pågår just nu en massa kreativt kopplat till föreställningen. Här är det ett gäng Ymfer som jobbar på egna kostymer.

Teamwork.

Nomi är en liten järnvarg i pjäsen. Och en drottninghund.

Här finns allt man kan behöva för att ha kul efter skolan. Allt vad man nu kan tänkas göra. Material för all typ av skapande, musik, studios för inspelning, scen, stora ytor. En skatepark på gården. Grymma vuxna på plats som stöttar där det kan behövas.

Lite stöd i pärlplattebygge måntro?

Min mamma har börjat spela teater såhär vid 70 år. Hon är jättebra och spelade sin första pjäs i november. Det är grymt tycker vi. Nu har hon även en roll i 101:an.

Vi hjälper till med kostymen. Och nu snackar vi inte kostym till 2-3 stycken. Det är väldigt många skådisar i denna ensemble. Därför får man lov att tänka lite utanför boxen. Ikea´s fladdermusben passar precis lika bra på Järnvargar.

När vi kom hem hittade jag en hattmakare i källaren. En karaktär vid namn BlingBling ska nämligen ha en rätt galen kostym och en hatt som inte är alldeles vanlig hög en.

Ett hattskelett har sett dagens ljus. Fortsättning följer.

På fredagen lämnade vi barnen hos mormor och morfar och åkte fem minuter, högst, för att checka in i en annan värld. Kanske är det allra bästa sättet. Att lyxa väldigt nära hemma. Peppen hinner ju liksom inte grusas av långa bilfärder eller annat långsamt. Nepp, raskt in i fredagsfeelingen är nog aldrig fel. Verkar uppenbarligen inte alls fel…

Vi installerade oss snabbt, av som en händelse,i sviten på Duwfeholms Herrgård.   Rekommenderar absolut Rum 109.

Otippat nog var vi först på plats, det händer aldrig. Men snart kom min syster Sarah och Andreas. Linn dök också upp och en stund efter kom Jonas, som åkt ända ifrån Småland. Eftersom det var sisådär tjugo minusgrader var vi absolut tvungna att bada bubbligt och ha lite spa.

Linn och Jonas. Fina som alltid.  Fredagslanda är fint hur man än vrider och vänder på det. Egentligen är ju fredagar vår Matkollektivsdag.  Och jag lovar att de åtta barnen var förfärligt avis. Här har jag försökt styrt upp en bild på alla och Andreas är måttligt road av att flytta ljusstakar och blommor. Och egentligen satt vi ju inte såhär men vad gör man inte.

Mat och evighetsprat. Mitt allra bästa. Vad gjorde man annars?Somnade gott den natten.

Vaknade till det här. Vintern nu alltså. Älskar den. Allt glitter gör världen extra magiskt.

Jag smög runt lite på herrgården. Tycker om tapeterna de valt. Jag vet att många är från Lim och Handtryck. 

Till saken hör att jag har kärat ner mig i denna. Så jag har liksom hört mig för…

Glitter var man än ser.

Sarah och Andreas sov i ett litet men väldigt sött rum.

Låt mig få fler rum att tapetsera.

Och mer fransar till folket.

Så var det ju det där med kristallerna. Kanske är jag lite påverkad av min vecka på både slott och herresäten.

Som om den här helgen inte vore fin nog avslutades den med den härligaste söndagen. I halka och snölandskap landade jag lyckligtvis i finaste hemmet, skönaste hänget och den godaste brunchen jag någonsin ätit. Värt all halka i hela världen.

Det var Karla-Therese som bjussade på allt fint och supergott. Jag är så himla glad och väldigt tacksam att hon, helt plötsligt en dag, korsade min väg.

Mmm, nu har man kärat ner sig i ett hus till. Ett av de mest personliga och härliga hem jag någonsin satt min fot i.

Men lägg av vad lyxigt! Inte konstigt att jag aldrig kunde ta mig därifrån. Inte ens när allt det goda var slut och mörkret kom smygande över fälten…

Och en hel massa fina och nya bekantskaper. Jag blir nästan avis på mig själv för den här helgen. Tänker att det vore hemskt härligt om den började om imorgon igen.

Om vi låtsats att helgen började med fredag morgon så gick jag upp supertidigt och försökte strukturera lite. Jag är rätt dålig på det automatiskt så det blir oftast rätt kaotiskt mellan varven. Men när jag lägger manken till så blir det nog ganska bra. Till sist i alla fall. Men där är jag inte riktigt ännu. Fast jag har en ny plan, den här gången ska det nog bli bra.

Jag strukturerade mig mest halva dagen alltmedans barnen jullovade sig sitt allra bästa. Imorgon är det skola igen. Framåt eftermiddagen satte jag Viggo på lite Illustrator-jobb. Det är så bra att när Linn är ledig så fixar han det jag är usel på. Han gjorde iordning presentkort till mig, som Liv senare fick leverera. Bra med hjälp.

Såhär kan ett presentkort se ut på Mokkasin. Man liksom fiskar upp det i snöret.

På lördagmorgonen tog jag min man med mig för att reka lite locations för ett stundande jobb. Vi åkte genom världens vackraste vinterlandskap. Och hade sedan väldigt svårt att slita oss från det vi skulle få se.

Jag kan bli drabbad av hus. Så att jag inte kan sluta tänka på det sedan. Och det var precis vad som hände den här lördagförmiddagen.Det är som om historierna jag får mig berättade blir alldeles levande och jag insuper varje millimeter av det jag passerar. Det är som om hundratals år med dess människoöden bara fastnar i mig, liksom griper tag i hela mitt väsen. Ärligt talat så var jag helt tagen efter två timmar på den här platsen.

När jag kom tillbaka till stan tog jag mig i alla fall samman, för en stund, och letade rekvisita. Och jag lovar att folk tycker man är rätt knäpp på riktigt. Fast det finns ju värre saker än att kånka plastblommor genom snö. Efter det sov jag i ett par timmar. Det var de där husen…

Söndag innan vårterminsstart. Helt klart dags för ännu mer struktur. Vår källarnedgång är allt annat än glassig men den är sjukt bra. Nöjd med korgarna som äntligen kom på plats. Jaja, lite snett men här är det alltid bättre med snabbt än flott.

Kramsnö är bra snö. Kidsen hade fullt sjå att bygga. Killarna var lata och var något avis på de andra två framåt kvällen…

När mörkret kom hade nämligen Nomi och Liv lyckats bygga väldigt höga väggar. Det kändes så ombonat att de spelade Uno därute.

Emellan snöbyggandet for vi på 96-årskalas. Nittiosex år. Det är verkligen jättemånga år. Min mormor Anna-Lisas födelsedag.  Där är bröllopsfotot på min mormor och morfar Sven. Och mamma och pappa ner till höger. Och min mamma med rosett. Mormors hem är verkligen översvämmat med bilder. Tänker att det blir så när man nästan levt i hundra år.   Nomi sjöng lite. 

Tänk att jag har fått ha min mormor så länge. Och att mina barn har fått lära känna henne. Helt otroligt när allt kommer omkring.

Det är bara Anna-Lisa som har kungaböcker till Nomi´s stora förtjusning. Tydligen var Madeleine´s vagga något förskräckligt fult medans Victoria´s var supertjusig…

Kristo fick ett par böcker med sig från bokhyllan. Sedan vinkade vi till mormor upp till köksfönstret på första våningen. Så har vi alltid gjort, så länge jag kan minnas har hon kikat ut där bakom gardinen, vid samma fönster och vi har vinkat varandra adjö.