Helgen började fint i vår egen yoga med Pernilla. Eller helgen men fredagen i alla fall. Det här är ju så lyxigt så man knappt vågar nämna det men det är vi värda. Den här fredagen var vi dessutom några färre än vanligt och höll till där solen inte nått ännu. Precis när kidsen dragit till skolan och fåglarna kvittrade som allra mest.

Vägkantsblommor är något visst med. Kanske är det letandet och gå utmed dikena med världens största bukett på axeln.

Vi fick en sådan fin present från Kristin och Mir, alltsammans var ju från For Good Luck.  Ni ska få se hela alltet, det var liksom som julafton. Att leka  eller spela Genga roade barn hela helgen. Speciellt bra när man skulle få upp värmen efter timmar i poolen.

Jag vägrar isande vindar. I år ska alla sommarmåltider intagas här. Punkt. Oavsett om vi får pälsa på oss både raggsockor och ullfiltar. Mitt blomsterprojekt för krukorna har avstannat lite. Å andra sidan står de inte i sjön. Men nu har jag i alla fall fått ner näringspinnar.

Lördagsfrukost. Och alla andra dar.

På verandan värmer man sig mellan badvarven.

Hur kan något vara så väldigt mycket mer än just bara en låda fylld av klossar? Här var det något om en stop motion film. Intressant kombo.

Det är bra att brorsan kan illustrator och photoshop när man vill ha ett speciellt inbjudningskort till ponnykalaset.

Tänker, när åtminstone de två första var små, hur jag donade och klippte och klistrade inför varje kalas. Nu fixar de lätt själva, precis som de önskar. Och då är det alltid skriva ut på A4 som gäller…

Äntligen fick vi upp en massa ramar. och nej vi ska inte ha Lottas bild på tvärsen eller ett virkat Drottningholm. En massa egna bilder är på väg, får se hur den slutar. Väggen alltså.

De var visst femton som mest.

Bada, bada, spela, spela… Ja och så gick den helgen.

Det är så bra med vårt superlånga bord. Man vet ju liksom aldrig hur fikat slutar. Hur många som ramlat in när det är dags.

På självaste nationaldagen var vi tvungna att jobba. Vi ligger lite efter kan man säga. För övrigt älskar jag mina nya vikväggar från Folks Interiör. Nog för jag visste att själva möbeln är väldigt användbar men som grädde på moset är de i perfekt tränyans.

Linn var snygg, dagen till ära.

Bästa maskinen. Står pall för det mesta och slår min Bernina med hästlängder. Kristo roade sig med ett syprojekt…

Eller egentligen var det ett helt byggprojekt. En ny sadel till hojen! Från början till slut. Helt otroligt faktiskt. Måste nog erkänna att jag ligger i lä på DIY snart…

Mozzarella, tomat, valnötter, sallad, basilika och jordgubbar. Och vägra gå in så ullplädar åkte fram.

Vi sydde lite på skolavslutningskjolen. Den börjar närma sig.

Jacka från Zara. 

De här har den perfekta färgen om ni frågar mig. Blommar innan pionerna. Bara en sådan sak. Nix, dags att fara iväg. Ladan kallar.

Hur mycket kan man kalasa en helg i maj? Jättemycket om du frågar oss. Vår helg började med ett fyrtioårskalas på fredagen, ett annat fyrtioårskalas på lördagen för att avslutas med Nomi och Charlie´s födelsedag på söndagen. De här sötnosarna hade sovit med sina syskon hos mormor och morfar och firade inte förrän framåt eftermiddagen. Då trötta föräldrar hade kört i ilfart från Stockholm, handlat till kalasmiddagen, bakat, slagit in presenter, gjort festligt, snabbstädat (= allt i garderoben)…I ärlighetens namn  vet jag inte vad vi hade lyckats göra i förberedande syfte dagen innan… Men i alla fall, plötsligt och äntligen var de hemma!

Charlie hade önskat sig en kamera för trädens skull och Nomi glasögon. Kan inte förstå att de är nio år nu. Titta här, så små!

Snabbt som tusan kånkade vi in världens längsta bord och ställde cirkusaktiga blommor på borden.

Sedan var det plötsligt kalasdags!

Att låtsats cirkus är kanske det allra bästa när man inte hinner finlira direkt.

Gillar vårt fyra och en halvmetersbord.

Vi har inte hunnit till vårfixandet av vår terass och som tur var hade ju ändå våren stannat av lite. Den här killen har jag följt sedan han låg i min systers mage och det är då man verkligen inser att åren går. Det är så fint att Filip fortfarande hänger med oss alla, det är ju liksom rätt mycket som kretsar när man är snart 17… Och den illrosa lilla småbarnsgungan höll, otroligt nog.

Hemmamalda burgare hade önskats och fixades i långa rader till alla gäster.

I köket fick Filip fixa kalaspåsarna.

Alltmedan damerna småpratade i finrummet. Nu är det ju verkligen inte så att det här är ett finrum, i ordets rätta bemärkelse,  men det ser ju onekligen ut lite så insåg jag precis. Fast det kanske är helt okej så länge man vet att man får lov att hänga där precis hur mycket man vill. Och hoppa i soffan och dansa på bordet och annat som passar bra i ett finrum. Fast bara prata går också bra.

Charlie provar en ny uppdatering som låg överst på önskelistan till hans mor stora förvåning. Man inser mossigheten hos sig själv, en uppdatering kan det glädja någon?

Den andra tvillingen hade lite mer extravaganta önskningar…

Precis samtidigt som kidsen kom hem slog Viggo´s otur till i vanlig ordning. Är det någon som lyckas bli sjuk på nästintill alla julaftonsmornar, på typ hälften av sina födelsedagar eller när något är extra skoj, så är det Viggo. Så också denna gång.

Nomi har inte fått dålig syn. Inte det minsta faktiskt. Men glasögon är snyggt, mycket snyggt till och med och stod som sagt på önskelistan. Ett par guldiga pilotbrillor. Alla undrade om det inte var otroligt störande med märket i hörnet men ohhh nejdå. Men nu är de inlämnade för klarglas så snart är det väck. Då jag själv var precis motsatsen till Nomi´s entusiasm, när jag själv fick glasögon 1976, tror jag att jag hakade på den här önskan lite extra. Jag själv, satte mig nämligen rätt på de nya bågarna med flit, av förhoppningen om att jag skulle slippa dem i fortsättningen, men icke var det så enkelt minsann. Så lite heja Nomi, för de som inte har något val.

Inga finservetter och trerättersmiddag men önskemiddag med favoritpersonerna, viktigast i världen.

Plötsligt ringde en annan liten favorit-Lilly och sjöng för full hals.

Inte varje dag kanske och tänker att min mor önskade sig något smashing inför studenten om ett par år.

Precis lika speciellt som det är med blinkade skor, galen rosett och lila peruk, är det att få ärvda hästkläder av sin storkusin. Allt åkte på i en rasande fart och de gamla luggslitna hästarna från 2004 åkte ner från vinden. Sedan var det ”stallet” i hörnet av trädgården som var stället man hängde på.

Vi lade ner de arton ljusen för marängtårtorna gick i tusen bitar. Men tomtebloss till sången går minst lika bra.

Tomtebloss för alla, hur festligt som helst ju. Även i maj. Familjen cirkus men det bjussar vi på.

Alltså, vem bestämde att maj skulle vara galen. Borde det inte varit precis tvärtom. Vem i hela världen, skulle inte välja att ligga under körsbärsträden mest hela dagarna? Nämen, nej det går ju inte. Det ska vara bokslut, tusen avslutningar och lika många uppvisningar, skolstress för kidsen, sjuttiotusen deadlines. Nu överdrev jag jättemycket men det förstod ni ju, fast maj är ju inte nådig. Och jag får en lätt klump i magen när jag inser att jag ska iväg och yoga en vecka i Spanien. Mitt i allihopa! En vecka liksom. Det är ju typ en evighet. Hur korkat tänkt var inte det. Å andra sidan kanske det är det smartaste draget ever när man väl kommer dit. Men så här innan… I alla fall kan man ju alltid starta upp en och annan ny rabatt, för att rensa tankarna.

Nomi och jag planterade en kryddkruka. Egentligen har vi redan kryddor i pallkragar men det är vackert att samla i kruka tycker jag, sedan är det ju lätt att masskonsumera under sommarhalvåret. Jag och Kristo har helt olika syn på det här med plantering. I smyg önskar jag att jag var mer som honom. Det skulle aldrig falla honom in att köpa färdiga plantor. Allt ska gro från minsta lilla frö, annars får det vara. Jag tror nog inte på min förmåga här, så därför tar jag det säkra före det andra. Kolla hans potatisar från förra året. 

Det är ju lätt att förstå att man tvekar. Det är ju helt magiskt att något kan komma ur det där pyttelilla.

Är väldigt förtjust i krukorna från Bergs Potter som vi har på Mokkasin. Inte bara för att de är så vackra och såklart handgjorda. I Toscana av alla ställen. Företaget som ägs av två familjer, har total fokus på hållbarhet. Självklart är alla som jobbar där, likväl som i Danmark och Italien, anställda utefter de allra bästa förhållanden. Högsta kvalitet av lera används utan giftiga eller skadliga tillsatser. Känns ju hur viktigt som helst när det kommer till krukor som man ska odla något växande och livfullt i. Man jobbar aktivt för att förkorta transporter och minimera bränsle. Man undviker all typ av resursslöseri. Och alla produkter är eko-märkta så långt det bara är möjligt.

Vi drack citronvatten och lyssande jättemycket på Laleh för att Nomi tycker att hon är bäst i världen. Och coolast dessutom. Högst på önskelistan till 9-årsdagen i helgen står en träff med Laleh och en likadan garderob. Tänk vilken grej, 1 dag Laleh tack!

Fattar inte att sommaren kom.

Vi planterade i alla fall lite Rosenskära och Dahlia i krukor. Och kryddor då. Sedan bestämde jag mig att det var dags för att göra om en sak som vi faktiskt tog bort när vi flyttade till huset. I alla äppel och päronträd var det rosor planterade och klematis. Så när själva trädblommorna blommat klart tog de andra blommorna vid. Som en hel evighetsblommande trädgård. Hur vackert som helst men med trädklättrande barn så är det mer vackert än skoj. Så vi flyttade dem. Men nu ska päronträdet få en klematis planterad bredvid. Och sedan köpte jag dessutom en Sommer Snow. Var liksom tvungen att följa mina blomsterönskningar från det här inlägget. Nu har jag tänkt att den ska växa över vårt tak och runtom. Men just denna Klematis ska tydligen inte planteras i kruka pågrund av det gigantiska rotsystemet så nu måste vi göra ett planeringshål i vårt trädäck. Det var ju inte helt planerat men löser sig säkert.

Här var en sandlåda. Jättefint, om jag får säga det själv, att göra sandlådor såhär. Vi samlade jättestenar och grävde ett megahål. Barnen har lekt jättemycket med sand men sedan ett år tillbaka har det minskat. Så nu får det bli en rabatt. Här ska det planteras pioner, höstanemoner, trädgårdsruta, stjärnflocka och vallmo. Otippat nog slog jag till på brudslöja. Mest bara för barndomsminnena. Vi hade en jättestor brudslöja vid Norrdal, mina föräldrars torp, när jag var liten. Varje år tyckte jag det var magiskt att den kunde växa sig så enorm. Sedan är det vackert i buketter också.

Kvalitetssäkrade krukor.

Det är ju väldigt lyckosamt att plantera under körsbärsträd såhär års.

Hela alltet är ju mest lyckosamt om man nu bortser från själva maj-kaoset.

Nu är det ju inte så att helgen börjar redan på fredagsmorgonen.    Egentligen. Fast man får väl låtsats för själva känslans skull. Nomi knöt lite pappersblommor runt midjan för att spä på feelingen lite extra. Just den här fredagen hade vi inte yoga och lite tur var det såhär i efterhand då vi hade två småhängiga kids på halsen. Här hittade vi på att Leo lade in nya produktbilder på affären. Han hann fixa nästan hela shopen, bra början på dagen.

 Leo och Liv var ju inte direkt sängliggande så vi frågade om de kunde hjälpa till att fixa dekorationerna till lördagens IKEA-föreläsning.

Leo lossade remsor för glatta livet men tyckte ändå att jultomtens jobb slår allt annat.

Kransen med låtsatsblommor gjorde jag.

Men Liv fixade de andra två galant. Knutna remsor, så enkelt, fint och snabbt. Ikeas rockringar  är min favorit när det kommer till bas för kransar. Vacker i sig, så att blommor inte behöver täcka hela ringen. Stor i måtten och väger inte alls mycket. Dessutom är den lätt att måla och väldigt bra att häfta i. Tjusigt på sommarkvällar att fästa ljusslingor i dessutom.

På lördagen var då dags för Hållbara ihop på Ikea Örebro. Det var ju allra första gången jag skulle hålla en föreläsning och lite småläskigt kändes det allt när jag slog upp ögonen på morgonen. Men det visade sig när allt kom omkring att det var väldigt skoj. Ikea-folket var ju hur gulliga och härliga som helst! Alltså, wow vilken stämning, vilken arbetsplats! Supersnälla hela bunten.

Himla tur att Kristo fixade med det tekniska. Jag är så katastrofalt oteknisk så jag kände mig lugn först när han förslog att han kunde fixa med datorn under själva föreläsningen. Löjligt jag vet. Men det verkar bara jag i hela världen som kan misslyckas så grundligt när det kommer till datorer.  

Och med en supersnäll publik så var det hela väldigt skoj. Och direkt när allt var slut började det snurra i huvudet hur man skulle kunna göra nästa gång… Verkligen jätteroligt att småprata med alla er som kom och sade hej, så himla rara och härliga! Blir alldeles varm  i hjärtat av alla fina möten! Tack igen!

Dagen till ära, med medvetenhet och hållbarhet, hade jag drastiskt ändrat mig i klädfrågan. Jag erkänner att jag sprang faktiskt en runda på staden dagen innan. Men så insåg jag att Four fit challenge  drar igång den här veckan och tog mitt förnuft till fånga, jag började där och då med ett par kostymbrallor sedan jag var tjugo och en Conscious collection blus med något år på nacken. Tänka sig att det satt inte i nya kläder…

Bärbar dekoration.

Som sagt, otroligt inspirerande att hänga back stage på Ikea. Och hela grejen med Hållbara ihop planeras inte på en dag kan man säga. Herre jisses så mycket jobb man lagt på detta, heja!

Det fullkomligt kryllade av fina möten denna dag. Jag hade aldrig tidigare mött Frida från Fab keramik men det kändes som det verkligen inte var första gången vi sågs. Så inspirerande hela hon, så det blir absolut inte sista gången. Jag är så nyfiken på projektet restaurang som slår upp portarna i kapellet under våren och kan knappt bärga mig tills vi får fara dit.

Frida hade ordnat med hållbart kafferep och kolla amplarna hon knöt under tiden. Av remsor från återvunna jeans och textil.

Hanna och Estrid sprang runt på varuhuset och provade på allt man kunde. Tomatsticklingarna planterades i toarullar och fick följa med hem.

I odlingshörnet blev man alldeles lyrisk för att det var så härligt.

Där var också en ny och fin bekantskap som höll workshop här, Mikaela från Östansjö Trädgård. Hon hade planterat en hel massa odlingar med Microgreens. Och det var inte bara ljuvligt vackert utan även jättegott, supernyttigt och galet inspirerande.

Sex dagar tar det tills rädisorna kommit såhär långt och då äter man! Som krasse fast funkar med vilka ätbara som helt.

Och som Mikaela tipsade om, plantera i ljushållare en knapp vecka innan bjudningen. Sedan får alla gäster näringsrika småblad att klippa i soppan. Ska berätta mer när jag testat mig fram. Och Östansjö Trädgård ska jag fara till så snart det bara går.

Bra dag! Fina möten, snäll pepp och annan hjälp!

Värsta röran men det finns värre saker. Men kolla kransen, fin såhär också ju. Och en helt annan sak. Men jag måste sälja hörnskåpet som skymtar här och syns ordentligt här. Tyvärr men så är det.

Lets talk to the woods passade fint i 70×100 ram insåg jag.

Och det där Paris-fotot stod på vår vind när vi flyttade hit. Det är rätt skruttigt men idag insåg jag att jag inte kunde sluta titta på det så för att komma ner från vinden över huvudtaget tog jag med det ner. Jag tror att det är fyrtiotal och på Champs Elysee är det tusentals människor på promenad… Det får stå där tills vi listat ut sanningen om det. Eller åtminstone en tillräckligt bra historia..

Alla borde ha lyckan att börja fredag morgon med en yogaklass. På vardagsrumsgolvet. Ledda av superduktiga Pernilla är vi ett gäng som startar fredagen just här. Vi kallar det Mokkasinyoga bara för sakens skull. Så efter lite rens av växter och sådant är det yogamattor istället. Inser att det låter i lyxigaste laget men så har vi det faktiskt och lyllo oss. Verkligen. Sedan går liksom resten av fredagen som en dans. En fin en.

På eftermiddagen är det ju som alltid trummor, innebandy och fiol. Nomi och jag passade på att handla lite presenter under tiden. Och en hel massa låtsatsblomster.

Bekymrad.

Så därför bestämde vi oss för att äta upp två påsar Kinapuffar, allt medans vi slog in två precis likadana presenter. Två påsar är ganska många puffar men i bekymmer är allt tillåtet.

Fina formar från Rusta.

När vi kommit igenom alla Kinapuffarna var vi nästan klara och lade i lite loppisblommor för sakens skull.

På lördagsmorgonen hoppade vi inte ur våra pyamasar innan vi fixade morgonbröd.

Vi spanade in ett hus vi är nyfikna på. Källaren såg inte alls så särskilt bebodd ut tyckte Nomi, å andra sidan kanske man inte kan vänta sig mer av en källare.

Å andra sidan undrar man ju över vad som ryms under själva taket. Vi kan inte riktigt släppa att det ser ut som ett typiskt Parishus och sedan fick vi kalla kårar. Tänk om man river bara för att det är tjusigt. Så vi bestämde oss för att vi kommer hålla det hela lite för oss själva.

En sak som är väldigt fin med att bo nära min mamma och pappa är att de kvistar över sådär då och då och plötsligt. Så blev det ju inte på samma vis när vi bodde i Stockholm. Min pappa tar oftast en cykeltur och säger hej och då passar vi alltid på att dricka en kopp kaffe och småprata. Jag slänger mig alltid med lite gammaldags uttryck som kaffetår och så, bara för det hela känns sådär som man gjorde så mycket oftare förr i tiden. En enkel kaffeslurk på glasverandan liksom, vid elvasnåret. Eller på fredagen, en kaffe med dopp… Här pratar vi om viktiga saker, livet vet du.

Kristo har börjat teckna igen, som sagt. Min pappa är också begåvad med pennan och börjar så sakteligen ta upp det hela igen. Kanske för att hans dotter överöser honom med sådant som kan vara bra att ha när det kommer till det hela. Här visar Kristo sin nya stålpenna.

Och tuschandets konst.

Några supertuschpennor har inhandlats och de är tydligen åt det magiska hållet.

Delat intresse absolut. Kommer ni ihåg den här tavlan som pappa målade när han var sexton? Min favorit for ever.

Lördagen ägnade jag åt ett hysteriskt redigerande av bilder. Nämligen en hel Thailandsresa. Så alltmedan alla andra sysselsatte sig med de mest förvånande saker var jag helt uppslukad i bilder.

Kristo har numera börjat grovmala helt kött i vår Ankarsrum. Och tydligen blir det hamburgare från en annan planet. I alla fall om man får tro honom själv, Charlie, Viggo och William. De andra två var redan hos övernattning.

Påtal om sova över. De här två sov hos Ellen och jag kikade in över deras egna söndagsfrukost för att lämna en nyckel. Charlie sov hos Wille. Och Viggo hade sin kompis David hos oss. Sådärja, en helt normal lördagsnatt…

Idag var det vårigt som tusan. Kristo och min pappa var ute vid Norrdal för att fixa dit ett ekolod på båten. Min pappa älskar fiske och vi tyckte att ett ekolod kanske skulle vara en smart julklapp…

Klev runt en hel massa ute på ängarna och funderade rätt mycket över själva våren. Det är ju rätt märkligt precis innan allt börjar. Är tacksam över årstiderna. Tror att de gör något med oss.

Ekolod ja. Vi får se vem som kommer gilla det mest…

På hemvägen for jag förbi Djulö skola där man samlats i solen. Ännu så länge står skolan kvar men det skär i hjärtat att veta att den snart inte gör det.

Söndagsfika istället för Matkollektiv.

Linn och Isa hade bakat som bästa kafferepet.

Mysigt!

Allt fika på Charlie. Jatack gärna.

Sådär under tiden bestämdes det att vi faktiskt hade kattkalas! Fint kalas för en söt Doris.

Fröken Sarah lär ut allt hon kan om grundvatten.

Helgen började lite såsom den slutade. Om än bekymmer var lite mer åt det sura hållet. Med lasersvärden i högsta hugg. Fast alltsammans mjuknade på kvällskvisten. Lite som verkliga livet och lite såsom en helt vanlig helg. Lite upp och lite ner men när allt kommer omkring ganska så mjuk ändå.

Vi började helgen i helt rätt ände. Egentligen var den fel rent effektivitetsmässigt. Men ändå.

Vårsolen hade kommit och det enda raka var ett bullbak. Nomi kavlade och Viggo snurrade.

Vissa gjorde inte en vettig släng och i ärlighetens namn, ge mig kraft för stundande år av tonårsstämning.

Det tog en faslig tid men framåt kvällen var vi i alla fall klara.

Halvsexfika i solen är ändå rätt gott.

Hela lördagen skulle vi vara i den här trädgården, bland alla kvistar och löv. Men på fredagen klättrade vi mest.

Såklart åt vi middag i senaste laget. Det gör vi alltid. De gjorde några sagolika bön- och kikärtsbiffar som i princip bestod av mosat sådant.

Vår trädgårdsbestyr från påskhelgen fortsatte till lördagen. Fast nu är det rätt uppstyrt. Nu funderar jag på vilka ätbara blommor som är lätt att plantera, några tips?

Jag tog en trädgårdspaus runt frukost och klippte Nomi.

Barnens pärlande utvecklades till teampärlande på dubbelplatta. Dockorna fick senare kläder och hattar. Innan hade de varit på vårt bibliotek tillsammans med Viggo och tovat jongleringsbollar och gjort luffarslöjd.

Alltmedan den här killen var på fotbollsträning och fortsatte på samma bana i en evighet. Hemmasnickrat mål förresten.

Jag nöp sticklingar av pelargoner, Dr Westerlund och palettblomman.

Jag hade dessutom snott till mig några av Therese förra helgen.

Linn hade tipsat om Gympaläraren  som barnen fastnade i.

Vi grillade första gången i år tillsammans med min syster och hennes man. Det var ingen vegofrossa direkt… Men det är ju inte alltid jag får bestämma. De här två älskar matlagning och är ett perfekt team.

Fin lillasyster.

Skräckfilminspelning eller fortsättning följde. Handlingen är en aning oklar men det är något om en mask som förföljer. Djupt värre.

Såklart hann solen gå ner för länge sedan innan vi tryckte in oss i glasverandan för middag. Precis som det ska vara.

Följde Ellen hem senare under kvällen och plötsligt poppade det upp en tanke när jag kom tillbaka hem. Mindes plötsligt hur jag önskade en glasveranda när vi letade hus över halva Stockholm. Det var nog det allra finaste jag visste. Sedan tror jag inte riktigt jag har landat i att önskningen faktiskt är uppfylld mer än jag älskar det där stället. Alla dar på året. Men igår kväll när jag såg alla fina sitta där under ljuskronan sådär på håll. Liksom smygkika och det bara såg så himla mysigt ut så slog det mig, tänk att jag fick äga en glasveranda. Lyckost mig liksom.

Den här morgonen for jag och Kristo och drack förmiddagskaffe hemma hos Sarah och hennes familj. Ännu en tjej som turligt nog har korsat min väg den senaste tiden. Jag är så himla glad för alla fina och superinspirerande människor som liksom bara poppat upp från ingenstans.

Och så ännu en gång föll jag helt pladask över själva hemmet. Lägg av vad sagolikt!

Jag ville helst byta till mig alltsammans sådär på studs, över kaffet och bullarna. Fast igen, att det är så här härligt är ju just bara för att det är ett hem som kommit utifrån människorna som bor där. Personlighet kan ju varken köpas för pengar eller bytas till, hur mycket man kanske än önskar.

Vi for en sväng till Möbelmagasinet och Nomi hittade sina drömmars dockvagn som egentligen var en barnvagn i plysch.

Hur många vaser kan man äga?

Jag skulle egentligen ha en annan sak men Nomi hittade en kopp till sin pappa och det smartaste hon sett på länge. Ett tjusigt fodral i sammet och kantband till hennes röda 80-talstelefon. Smart och satt som en smäck.

Evighetsträdgården var det ju. Och grushögen från förra året. Men nu är den utkrattad. Inte av mig då men ändå.

Så var det ju påskhelgen också. Skön som tusan. Och jättelång. På långfredagens morgon hittade jag Kristo på verandan. Det hade precis blivit ljust och det är kanske allra finast att hitta sin man just såhär när man vaknar. Rofyllt liksom.

Han höll på med ett nytt projekt. Tycker verkligen om att han börjat använda pennor igen.

Varje lediga morgon. Och de olediga också, om han hinner.

Viggo vaknade också ganska tidigt och letade efter noter att skriva ut. Den här boken är en favorit hos honom just nu.

Sedan vaknade ju definitivt resten av huset. Viggo är lite av en periodare när det kommer till musiken, eller ganska mycket faktiskt. Det är liksom noll eller tusen. Älskar när det är det senare, han är superduktig och får gärna drabbas av mani.

Själv drabbades jag också av mani och ägnade långfredagen till ett ständigt ommöblerande som inte landade i något särskilt smart alls. Eller lite kanske, så småningom. Kidsen pärlade som om det inte fanns något annat i världen.

De klagade lite över osorterade pärlor vilket jag tyckte de kunde fortsätta med för vi hade en plan inför nästa dag…

Liv hade sin egna makeupkurs och Charlie gick all in.

Han tyckte ögonbrynen var absolut snyggast. För att inte tala om eyelinern då.

Regndiset låg tungt över påskaftonsmorgonen. Men jag hade i alla fall en plan att barnen skulle leta lite i trädgården.

I körsbärsträdet hängde jag sorterade pärlor i glasburkar. Lite överdrivet kanske någon tycker men det var helt klart värt det.

Godisäggen fick hänga i trädet vid sydost. Och när de tittade åt väster såg de pärlträdet.

Oväntade saker kan ju ofta bli lite magiskt sådär på automatik.

Sorterade pärlor är helt klart ett lyckofynd.

Kristo fick en blompinne av Nomi. Passade perfekt bland de små skotten som ska bli koriander.

Sedan var det här de hängde. Och gör fortfarande. Åtminstone tre av dem. Dag ut och dag in. Tills pärlorna började sina och Nomi hade nackspärr.

Vissa hade planer på att gå påsk. Jag vet inte riktigt varför hon skulle vara en bebispåskhare men så var det. Till mormor och morfar hade hon gjort en girlang med påskharar.

Jag slog in två magiska böcker till våra vänner. Den ena var Martina Hoogland`s  Satellite+Circular Wait som nyligen vann årets fotobok. Och den andra har inte ens kommit ut ännu men går att förboka på Livraison, en bok med Robert Nettarp´s fotografier. Bägge böcker ska få sitt egna inlägg men det går redan att läsa om dem och tjuvkika på Livraison. Men när de damp ner i brevlådan på skärtorsdagen, slutade jag jobba för jag blev helt enkelt fast. I allt från vackert till total fascination.

Pärlplattebordet, där fastnar alla. Även påskharar och en kärring.

Framåt eftermiddagen var vi bjudna till Therese och Christian. Eftersom Nomi ”älskar att panera” (ingenting jag dock visste om innan) och dessutom ser sig som världsbäst på den sysslan tyckte hon att det var på sin plats att hjälpa till i köket med fisk och kikärtsburgare. Hon fick dock snygga expertråd från Yoda alltmedans Liv assisterade. Nu visste ju Nomi redan precis allt om panering men ändå.

Finaste dagen som blev till natt. Bland solkatter, god mat och allra bästa hänget.

På söndagen tänkte vi åka iväg för att se den här utställningen men solen gassade så pass att vi bestämde oss för trädgårdsröj. Vilket vi inte gjort på cirka tre år. Så framåt kvällen kunde jag knappt gå eller ens röra mig. Det är så det känns när man har krattat och krattat och rensat. Men kära nån, under högar av ris och ihopklibbade lövhögar fullkomligt kryllade det ju av små knoppar och illgröna blad, värt all träningsvärk i världen.

Vissa tyckte inte att de behövde hjälpa till i trädgården. De hade liksom viktigare saker för sig.

Annandag påsk. Nu hade vi kommit till de alldeles glömda delarna av trädgården. Som gången bakom rosenbuskarna. Nog för den är gömd men det är finare att slippa plöja genom år av rosenblad. Och hörnet där trädkojan finns. Som om all världens grenar hade blåst till samma del av trädgården. Jag brukar alltid sucka och tänka att vår trädgård är alldeles för stor och drömmer i smyg om den där fyrkantiga radhusträdgården full av översikt. Fast det var som om jag fick en ny syn på saken just den här påskhelgen. En mer positiv. Tänk vad många trädgårdsland vi kan ha när allt kommer omkring. Jättemånga ju.

Jag rostade en nötblandning till min mamma och pappa, vi skulle dit och äta påskmiddag.

Mamma har alltid så fint pynt. Och alltid de allra första av sådant som blommar i skogsbackar. Som tussilago.

Vi konstaterade att denna figur var mer än femtiofem år gammal. Mamma gjorde den i skolan då det begav sig.

Man kan inte beskylla dessa barn för att inte kunna roa sig själva. Här var det Idol med jury och allt. Och Toker med min pappas gamla hölster och pistoler från 40-talet…

Jag och min syster tog en promenad i solen och till Djulö Skola. Och det är med ledsamt hjärta jag berättar att räddandet av dessa unika skolbyggnader har varit förgäves. Rivandet är nu klubbat och klart och kommunstyrelsen river detta för att slå upp åtta nybyggda villor. För mig är det fortfarande så obegripligt och sorgligt.

Vi kände på de mer än hundraåriga träden och tittade på alla knoppar som är så nära att slå ut. Här ska den asfalterade vägen gå, rakt genom päronträdet.

Tur att man har de som muntrar upp.

Så bra helg. Snäll och skön.