Såhär landade vi på lördagkvällen. Första april och grillpremiär och nu kan man sitta i verandan utan tusen täcken. Den här lilla verandan och när vi trängs ihop så många vi kan är bland det allra mysigaste jag vet.

Påtal om mysigt. Jag och Kristo hade precis innan kommit från Stockholm där vi startat upp helgen på allra finaste sätt med min mamma och pappa. Så sjukt mysigt att äta fredagsmiddag med dem i lugn och ro. Sedan konsert för Kristo och pappa medans jag tog mamma på musikal. Innan vi tog oss hemåt på lördagseftermiddagen avslutade vi på Svenskt Tenn med afternoon tea och champagne. Rekommenderas varmt. Så himla mysigt! Alltsammans. Något annat jag rekommenderar för den härliga uppmärksamhetens skull är att dra på dig den mest mönstrade klänningen och hänga runt på Svenskt Tenn i ett par timmar. Ni förstår mönsterchocken i varenda hörn va?! Tror aldrig jag fått så många komplimanger för en klänning tidigare. När jag satt här, för sakens skull, kom en utländsk turist och frågade Kristo om man fick fotografera. Ja, sade Kristo, det har de säkert inget emot. Han trodde såklart att turisten menade fotografera på Svenskt Tenn, sådär i allmänhet. ”Ohh no, I mean photograph her!!! Everything is so beautiful!!” Då fick han såklart fråga mig istället, hon där i mönsterhavet. ”Ahhh, shit alltså! sade Viggo nyss när han tittade över axeln. Det är som kamouflage !!! Huvudet svävar ju!! Shit alltså!!!  Haha, tänk vad en klänning kan göra.

Den här söndagen har mest varit ett race då alla hade saker att göra. Viggo hade dock bestämt sig för att få koll på det här med programmering så startade vissa av oss söndagen.

Programmering. Där är jag totalt lost så tyvärr kan jag inte delge er något mer om den saken.

Tagning 17000. Så illa var det såklart inte men Viggo skulle på den första repetitionen inför en sommarteater som han ska spela.

Klänningen där är från For Good Luck  som jag lever i lite för stunden. Helt perfekt att bara dra över jeans och tischa och det blir liksom lite finare, fladdrigare och mjukare på studs. 

Vi fick världens bästa låda ifrån Lush. Lite himmelriket på ett sådant utskick. Vi ska testa oss igenom varje droppe men var tvungna att smygbörja lite. Återkommer med varför Nomi inte kan sluta dofta i Liv´s hår och vad det var för härligt i den där lådan.

Jag började städa i vårt andra pysselskåp men insåg att jag behövde oceaner av tid vilket jag inte hade.

Gympauppvisning med glittertema.

Vi såg två citronfjärilar och den här nässelfjärilen idag. Förra sommaren hade vi massor av fjärilar i vår trädgård, fråga mig inte varför. Och de verkar redan ha vaknat.

Tur i oturen konstaterade vi att Nomi inte hade någon cykel. Otur för att den blev stulen i höstas. Men turligt var att den enda vi hade som passade henne, var denna helt galna. Den har stått ut i ur och skur och sedan i somras då vi plockade bort den från ett av skyltfönstrens vi fixat. Perfekt bland fjärilar och vårsol.

”Fy fan vad jag äääälskar dessa tjejor!!! Sååå sköna!!… Sen hoppas jag att vi missar tåget.”

Utbrast Nomi när vi packade ner i all hast för att avsluta vårt Kustfolk innan det var slut.

Jag kan ju inte annat än hålla med. Man kan ju liksom inte göra annat. Och vi tackar för en alldeles fantastisk helg! Bättre ordnat än så här blir det inte. Och inte mer kärleksfullt heller.

Tack Kristin med finaste familjen för ett förträffligt fint häng! Vi sov som stockar och trivdes så vi kunnat stanna i evigheters. Evighet.

Och tack alla som kom förbi och överöste oss med snälla ord. Jag blev rosig om kinderna och Nomi i det närmaste lite högfärdig. Fast med all rätt.

Lisa hade gjort de allra grymmaste tröjorna. Nomi har flyttat in i sin och kommer inte flytta ur i första taget.

Jennie´s arm gillar vi.

Skål för kärlek och toppenhelger.

Miranda´s blå hår gillar vi också.

Vi tjuvkikade i For Goods Luck´s tankegångar och på vårnyheter.

Har vi inte alltid känt varann? Jaha, kanske bara några timmar. Fast det känns som alltid.

Kristin´s porslinsdröm.

Och nej vi missade inte tåget. Men kommer somna strax med hjärtat fullt av kärlek. Ännu en gång ytterst tacksam för att mina vägar korsats med så många underbara.

När vintern känns som mörkast har jag alltid i bakhuvudet att 12 mars kan det vara vår. För den dagen föddes Liv och det är ju lätt att minnas allting exakt hur det var just 2003. En onsdag. Och en felvänd bebis. I vecka 40+5. Men hon, som vi inte visste då var en hon, skulle vändas rätt. Fast precis kvarten innan satte allt igång och 2003 födde man inte gärna bebisar med fötterna först och någon sade: Om en halvtimme är ni mamma och pappa. Sedan kom hon. Med akut kejsarsnitt. Och det där med den naturliga förlossningen och brevet om ingen bedövning, hitta andning och go with the natural flow (typ) blev aldrig av. Aldrig någonsin förresten. Men det är ju två andra historier, två andra graviditeter, på tre barn.

I alla fall vaknade vi till våren i söndags.

Kvällen innan hade vi haft bordet dukat och ätit världens godaste falafel. Kristo ändrade lite i receptet och de blev perfekta.

Födelsedagsmiddag blev mellokväll. Vårt tv-rum som är husets minsta, å andra sidan var det en halv lägenhet i början av förra seklet, rymde helt klart 16 personer och 3 kilo godis.

På söndagsmorgonen samlade vi ihop allt det som vi låtsades var våren.

För att vända bordet och göra det hälften så stort.

Liv provade presenterna och det grämer mig lite att hennes fötter är större än mina nu förtiden.

Vi dukade upp Liv´s älsklingsfrukost.

Bara så. Plus varma crossianter. Och puffad dinkel  och jordgubbar . 

Den här söndagen så mös vi mest. Och bakade tårta med tre våningar.

Vi hade juiceprovning från det som var kvar från mitt jobb på fredagen med Bodhish. Så lite Tumeric booster och Green Awakening. Plus lite Glowing sunshine på det. Och världens godaste vegoburgare till middag, tips. fast utan det rökiga som i chipotle, jag är inte förtjust i rökigt. 

Bra tröja.

Jaja, vi är ju inte Linda Lomelino direkt.

Kan ju inte starta upp den här helgen utan att fundera på den förra. Egentligen började min helg just den veckan redan på torsdagen. Jag överöste mig själv med fina besök som aldrig slutade. Som en enda lång pepp-fika. Som min syrras man sade vid fredagsmiddagen. ”fick precis en känsla av när vi satt på Heleneborgsgatan…” Fint tycker jag. Året var kanske 2001 eller däromkring. Som om saker egentligen inte ändras om man har tur vill säga. Och allt är nästan samma men ända helt annorlunda. Och precis som på bilden vill jag ha alla mina dagar. Familjen och vännerna på besök. Och ungar. Ingen ordning. Bara skönt. Och en hund. En hund?! Som när jag lovade min då 8-åriga dotter en hund till 13-årsdagen. Och inte höll det där löftet på långa vägar. Men så kom då helgen när alla drömmar besannades. Nästan åtminstone.

Det värsta med att passa chihuahuan Robert över en helg var sorgen över att han skulle åka hem på söndagen. Den grep tag i Nomi så hon var förkrossad i två timmar. Sådär i förväg. Över att allt det härliga hade ett slut.

Hur skulle hennes allra bästa hundvän kunna åka hem? Allas bästa vän.

Jag kan inte säga att de inte tog hand om Robban på bästa sätt. I allt från agility-övningar som hinderhopp och bakbensdans.

Till gos. Gos och gos. De slogs nästintill, eller i alla fall surade, om vem som skulle gå ut med honom. Ge honom mat. Vems säng han skulle sova i.

Första natten stod Nomi, Estrid och Robban vid vår säng 04.28. ”Robbis måste kissa.” Vilket såklart visade sig vara osanning då han inte är en valp. Men tjejerna tog sitt ansvar och gick ut i natten för att omöjligt kunna somna om sedan. Robban ville ju vara vaken. Andra natten började han gnälla klockan 05.10 varav Liv tyckte att han fick byta säng. Hunden själv gick fel och hamnade i Charlies säng och Charlie själv fattade ingenting och vaknade skräckslagen. Kaos i ottan tills Robban själv begav sig dit Nomi och Lilly sov. Alltmedans Kristo stod påklädd och klar för morgonpromenad. Nattpromenad.

Tretton års skillnad. Älskar den lilla knuten och den stora.

Nöjd hund. Miljarders procent uppmärksamhet.

Söndagmorgon är pysselmorgon.

Tycker så mycket om att några av våra vänner har små barn. Det är väl kanske som när man får barnbarn, man blir liksom mer fokuserad på vad som händer och sägs. Jag menar kaoset hos oss när Liv var lika gammal som Lilly, 5 år. Då var Viggo 3,5 och Charlie och Nomi bara 1. Kära hjärtanes att vi inte hade precis lika lugna söndagsmornar med pärlpyssel.

”Vi tar en stjärna för alla oss, så du kan tänka på oss när det skramlar, bra va?!”

Och den stora familjefrågan. Jag är en mot fem. Huruvida det ska komma en ny medlem i den här familjen. Och det tittas på hundfilmer. Gulliga. Och kollas på olika raser. Vilken är bäst? Och plus och minus. Och samlas på ord som talar FÖR en hund. Som alla som säger: Ni är en riktig hundfamilj. Du är verkligen mogen för en hund. Hon sade att det passar ju bra med en hund i er familj eftersom din mamma oftast jobbar hemifrån. Han sade att det är bra för barn. Eller för alla. 

Nuså. Dags att jobba fredag. Snart kommer Sanna ,  plåta juicer och rosenvatten. Sedan är det kalashelg. Jag kan faktiskt inte förstå att jag har en dotter som ska fylla fjorton. Det är galet. Hon är fem centimeter längre än mig och har större fötter. Vi kan sno varandras kläder och hon handlar jeans på Weekday. Det är verkligen så man måste nypa sig i armen ibland… Glad fredag! 

Var det årets musikhändelse? Kanske århundradets? Det beror sig kanske på vem man frågar. Men jag lovar att många fler än hon på bilden skulle skriva under på att det var en självskriven succé, nästintill drömlik, när Marcus & Martinus fyllde Globen ett par gånger under lördagen.

Väldigt mycket tur att bo mittemot Beyond Retro. Mindre tur på storlekarna.

Fikade oss genom lördagseftermiddagen. Allra helst på Petrus på Swedenborgsgatan.

Kan man annat än älska affärer som Pen Store.

Det är  fullt möjligt att hänga på ett sådant ställe resten av en lördag. Gillar dessa skissböcker.  Pappret är perfekt. 

Vissa hade jojo-lära när vi andra provade oss igenom alla tusentals färger av pennor.

Vi bodde i en kompis lägenhet där utsikten är som Paris och Charlie var helt säker på att högra huset egentligen var ett slott. Var det någon som såg månen igår? Den låg kvar precis här över hustaken när jag vaknade och det var magiskt.

En tidig middag på Rost. Gillar när ställen spelar levande jazz på lördagseftermiddagen. När det finns både Råttfällan och Yatzy och allt bara är varmt och liksom långt ifrån det rackarns ängsliga.

Ett flipperspel kommer man långt med.

För att inte tala om en motorcykelverkstad vägg i vägg. Snacka om heaven. För vissa.

Och Nomi sjöng upp sig med Trocadero. Och resten är alltså musikhistoria. Tillsammans med storasyrran bland tusentals. Och en pappa framför storbildsfotboll i på något närliggande ställe för assistans till incheckning av konsert och upphämtning några timmar senare. Jag drog vinstlotten och hamnade med killarna på bio istället. Sorgligt värre men bra mycket bättre än Liverpool – Tottenham. Säger hon som skrev Liverham – Tottenpool först, haha, vilken fotbollsfan man är.

Och tidigt söndagmorgon tog jag en promenad runt Söder. Jag gick nästan alla de fotspår jag inte gått på en hel massa år men nästan alla dagar för länge sedan. Omvägarna som är allt annat än genvägar. Men tusen gången vackrare än de andra vägarna. Jag satte mig på Skinnarviksberget och såg månen försvinna bakom Västerbron och tänkte på alla gånger jag suttit just där, precis där Stockholm blir en av de allra finaste städerna i världen. Långholmen där vi picknickade oss igenom sommar efter sommar. Södermälarstrand som blev Norrmälarstrand i den allra friaste av springturer någonsin. Allra särskilt där Västerbron binder dem samman. Och jag gick över kullerstenarna på Mariaberget, där de är så gamla och runda att man vrickar fötterna om man går för fort. Och kikade över de plank som jag vet har de hemligaste trädgårdarna med drömutsikt. För att inte tala om den lilla lekparken. Nog för att den är något extra som den är, men lekstugorna som byggs där just nu måste göra den till drömmen för småfolket. En gul villa i miniatyr och söderkåkar, lika små även de.  Jag promenerade förbi mitt gamla jobb som ligger kvar mitt uppe på Puckeln och fortsatte över den stora kyrkogården och över till östra söder och Erstagatan, där vi alltid längtade hem och tillbaka till Hornstull. Istället blev det en annan historia. Men för första gången på väldigt länge kände jag i magen att jag nog behöver den här staden så mycket mer. Kanske är det distansen som har gjort det så och lugnet över att jag tio år sedan vi flyttade äntligen har landat i den lilla staden. Det tog sin tid och som jag saknade mitt Stockholm. Nu är det inte saknaden på samma vis men mer något av att jag är ju hemma här också. Alldeles jättemycket hemma. Det slog mig alldeles tydligt denna söndagsmorgon…

Födelsedagshelger är alltid de mjukaste. Vår Viggo har fyllt 12 och vi har kalasat mest hela helgen.

På två köpetårtor och två önskemiddagar. Och fredagsbio med Fantastiska Vidunder, som dessutom var fantastiskt härlig. Egna världar och fantasi bortom all verklighet ligger mig ju alltid varmt om hjärtat. Högsta betyg från hela familjen.

Den natten Viggo föddes föll det drivor av snö, fast jag märkte inte en endaste liten flinga förrän morgonen efter,  men nu var det mest novembermysigt. Vi eftermiddagsfikade med morfar och mormor som hade planer för kvällen. Jag hade otroligt nog lyckats svängt ihop både kanelbullar, kolakakor och nöttoppar precis innan de kom. Eller en timme efter de kommit kanske man ska säga om sanningen ska fram. Det var ju liksom inte särskilt klart i vanlig ordning.

Sedan satte vi i alla iläggsskivor, i vårt bort som kan gå från klaffbord till fyra meter, och åt middag med kusiner och deras mammor och pappor.

Framåt natten var alla samlade igen och jag hade bestämt mig  för att vi absolut skulle sitta i vårt rum med soffor och fåtöljer. Mest bara för att det är något av de rum vi sitter minst i. Slöseri på rummet kan man tycka. Dessutom har vi vinylspelaren där och det är ju höjden av mysighet. Så sagt och gjort, tvingade jag alla dit. Bra tvång kan man tycka. Imorgon ska jag hänga upp den här utestjärnan utanför fönstret ni ser där. Tänker att rummet blir extramysigt då.