OUR WEEKEND DIARY-arkiv - Sida 3 av 7 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
31
archive,paged,category,category-our-weekend-diary,category-31,paged-3,category-paged-3,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Vinyler, maskhål och vinterlandet.

Jag har knappt rört kameran i helgen. Men den var fin. Och så iskall! Alla barnen härjar om vårt kalla hus och nejnej så är det inte hos kompisar ! Vi säger att det är för huset är 105 år och lite till, faktiskt försvarbart för att vara dragit värre men de köper inte det. Men det är inte ett 40-gradigt Sibirien konstaterade vi. Nä, just det. Bara 10. Fast inte inne.

Viggo har stans roligaste rum tror jag. Hur mycket saker kan en unge skramla ihop tänker jag?! Inredningsdetalj Pommacflaska är kanske något att ta efter?

I fredags kom äntligen hans julklapp. Han har förfasat sig över tullhistorier, trasiga paketleveranser, borttappade paket och till sist konstaterat att de aldrig skulle dyka upp.

Men ta-daaa! Högsta önskan!

Uppladdningen inför konserten i april. Och för övrigt lyckan av att äntligen ha fyllt 13 så att man får gå på festival. Och att snapchatandet i evighet, med storasyster på wow och bråvalla är äntligen över.  Sorgen var desto större förra sommaren då han snällt fick hoppa över pga att fylla i november. Så sjukt stenhårda på det.

Det var ju helt klart snyggare förr. Min pappas gamla vinylspelare.

Min morfars gamla kombo med radio och vinylspelare under locket. Observera att detta är en Dux och även den ovan, en studio i teknik över åren. Och sedan Kristos Bang & Olufsen från 70-talet, lite mer framtid över den. Digitalklocka och allt.

Den här är verkligen 2018 men absolut roligaste nöjet just nu. Och maskhål… Jag har fått förklarat för mig, storheten och det viktiga över forskningen men jag fattar ändå inte. Gör du?

Vi slänger inget här. Aldrig i livet att vi gör det. Vi fyller bara på med ytterst viktiga ting.

Imorse tog vi oss ut till skogen igen. För frukost i minusgraderna! Solen gick upp men letade sig inte genom alla träd.

Nästan som fjällen.

Lite oklart med en slips i skogen.

När vi var där i oktober satte jag hjärtat i halsgropen över linbaneåkandet. De var bra sugna nu med men lite mer krångligt i snön.

Egentligen borde jag inte blogga om det här stället. Roligare än alla busfabriker i världen. Tänker om flera upptäcker tjusningen.

Min syster och familj och systervalp var också med.

Minihamburgare från gårdagen var frukost. Tydligen de bästa någonsin, inspirerade från denna restaurang.

Om slipsen var oklar var denna kniv lite mer självklar glömska.

De här två. Så bff.

Mycket öva nu. Tricks, valpkurs, inkallning…

Och belöningar X miljarder.

Tyckte vintern kändes så galen avlägsen nyss. Tänkte att de klarar sig med gympadojjor och kortstrumpor ända till vårens första dag. Men åh nej. Fast om man bortser från vintergarderobsinhandling, finns det något tristare (?!) så är det fint ändå.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Modefoto 1 år och lite skog.

Igår började jag på den här kursen. 1 år av kurs! Inte varje dag då, men ändå. Jag vet inte när det hände! Pepp, sjukt pepp. Jag har inte riktigt glasklart för mig hur mina förväntningar ser ut. Magkänslan är dock att detta kommer ge mer än vad jag kan ana i förväg. Jag vill nog mest ha kul, ge mig ut lite på hal is, du vet där man inte är så ofta. Just att bara göra det där som känns lite extra läskigt. I och för sig gör jag nog just så, ganska ofta. När jag tänker efter. Annat var det förr, då ville jag vara på säker mark helst. Kanske är det åldern och klokheten som satt in.

Såklart kommer ni få se lite vad vi gör. Igår handlade det om upplägg och modefoto som genre. Hjärnan gick verkligen på högvarv under tågresan hem och jag kan bara konstatera ännu en gång att foto gör så himla mycket intryck på mig.
Det är proffsiga Emma Svensson som även bloggar på Elle, och hennes team som håller i kursen. Emma är ju inte bara en av Sveriges främsta fotografer, såhär mellan varven av fotograferingar och workshops så är fullt sysselsatt med att bestiga berg. Kolla in det här projektet, 49 peaks in 1 year ! Hur coolt!? Jag kan faktiskt inte riktigt slita mig, klickar mig in på varenda äventyr och funderar på vad det gör med en, där på toppen närmast molen. Eller i själva molnen är det ju faktiskt. Och jag trodde nog hon hade ett helt entourage i hälarna men ”nej, mest är jag ensam”. Och jag frågar igen för att vara säker. Jo, ensam liksom. På en bergstopp. Eller 49.

I brist på större äventyr tog vi en frukost i skogen imorse.

Fast alltså, skogen är stor för en liten valp! Den är magisk och som ett cirkusland!

Och med ett par enkla äggmackor i ryggsäcken så blir det alltid en kul stund för alla inblandade.

Frukost i mossan är alltid så mycket bättre. Det här var precis innan Nomi fick björnkänningar. Chester tog dock detta med björn rätt lugnt.

Annat var det med spången. Nu var det andra gången i livet men helt säker kan man ändå inte känna sig i magen.

Jag köpte den här jackan innan Chester ens var påtänkt. Men vore jag inte så frusen så skulle jag nog mest använda den i skogen, tidiga söndagmornar. Fatta det komiska där jag och kappan plus två valpar i samma färg och struktur är ute och går. Någon kanske får  Cruella de Vil – vibbar och det vore ju hemskt.

Gosevalpen. Nu är Chester drygt 4 månader och jag konstaterar förvånat att vad bra allt har gått! Jag trodde ju verkligen att allt skulle bli superkämpigt, megasvårt och så in i vassen krångligt. Jag hade förberett mig på sömnlösa nätter och ett sönderbitet hem. Däremot hade jag inte förberett på något annat sätt…. Läst på och sådär. Nu kan det säkerligen komma perioder då allt blir upponer och allt vi lärt varandra ställs på ända. Men såhär långt, är allt prima. Idag tog vi väck det sista ”gallret” hemma och han kan röra sig fritt i hela huset. Bara en sådan sak. Han är lite som vi känns det som. Gör lite som vi, är lite som vi. Beror på dagen och stunden på något vis.
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Det är jullovsmorgon! Och vi plockade nyss undan frukosten…11:37..


Direktrapport från jullovsmorgon. Nu gäller det att sitta lugnt i båten och inte stressa upp sig för det man inte hinner. För allt blir bra ändå. Jag har det som mantra i bakhuvudet under alla de lov och ledigheter när jag INTE är det så att säga. Fast hela huset är fullt av de som är just superlediga. Jag lyckas ibland och då tycker jag det är så himla perfekt att jobba som jag gör och finnas här hemma. De gånger jag inte lyckas önskar jag mig ett kontor långt bort i stan.
Hur ser det ut en morgon den 21:a december då? Fyra barn och två valpar framför julkalendern.

Tre barn framför datorerna. Om jag inte gått och lagt mig efter dem hade man kanske trott att det suttit natten igenom… Det åttonde barnet sov såhär dags. Jag menar det är ju första dagen på jullovet, det är lika bra att passa på..

Jag måste visa några bilder från pepparkaksbaket igår. Det galna.

Det här är väl mysigt värre?! Igår kväll eller natt snarare, efter den storslagna och långdragna showen, bullade de upp med popcorn och julmust. I smyg. Som en picknick strax innan midnatt. Åh, sa någon, så här skulle jag inte få göra hemma. Och syftade på att klockan var på tok för sent för julmust och popcorn. Nää, sade jag, det får man faktiskt inte göra här heller. Men sedan bestämde vi att det är ju inte varje dag man firar jullov!

Jag fick boken till höger skickad till mig. Helt fantastisk och superintressant, längtar efter att slänga mig i soffan med den. Swedish grace alltså. De andra böcker är inte så hemliga julklappar till Kristo. Något tips kanske?

Snön försvann och det blev som vår. Men vad gör väl det om hundra år.

Idag tänker jag allra mest på lättnaden jag känner. Och när oro som legat som en dimma över oss det senaste halvåret, går över till något mjukt och hoppfullt. Jag hejar av hela mitt hjärta, vi alla gör det, på en tjej just nu, vår egen kämpe!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

en helg närmare jullovet.


Lite närmare jullov. Igår var det ju helt ljuvligt i snöväg, älskar det här! Fast det komiska var att två timmar senare regnade det… Inte Västerbotten här direkt. I år hänger en av stjärnorna i verandan och jag styrde upp själva verandan lite då vi har den som in/utgång med Chesters hundhage utanför. Smidigt ändå.
Ikväll tipsar jag om en så fin sak på instagram. Och så enkel! Kolla här! Absolut bäst som present till fröken, som julkort, som sista-minuten. Och vilken grej med Musikhjälpen! WOW, vad bra vi är! Heja alla människor med hjärtat på rätta stället!

Kolla det pyttelilla grenljuset!

Bästa julestrumpantidningen! Minns ni när tidningen kom förra året såhär dags.

Tidningen blir bara bättre och bättre. Hittas numera på många köpställen, listan här. Men kan såklart beställas via hemsidan, tänker att den fortfarande hinner till julaftonsmorgon.

Hästhoppartävling i juletid. Och vinterkonserter. Lite sådan helg.

Min besatthet av dalarna börjar kanske gå överstyr. Skulle det vara konstigt om jag började samla på dem? Inte så väldigt hett kanske. Men hur fina?

 
Lisa Burenius har släppt nya tröjor!

Dalahästar, grenljus och så lite halmkonst på det.

Eller inte så lite. Fick mer av mamma med.

Har en massa gröna kvistar så jag har hängt dem överallt.

Sedan har jag nästan köpt en drejskiva också. Bara en sådan sak. Jullov var det. Snart.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Strax innan midddagen bloggning.


Pjuu fredagkväll. Vilken smågalen vecka. Men fin ändå. Hittade en jul utan snö och tänker att i det stora hela är det alldeles strunt samma. Nomi sade nyss: – Åh jag längtar efter vi ska ta julbilder! – Åh, sade jag, ja jaa! Det är så fint att göra det! Fast det brukar vi väl aldrig göra??? sade hon. Hon menade djurbilder. Djurbilder som i hästbilder! I galopp och barbacka. Och flygande hopp. Och så jag då mitt i alltihop, fotografen. Den livrädda för hästar. Som inte längtar efter djurbilderna. Vad är det för fel på tomtebloss?

Vad har ni för helgplaner? Jag funderar på att gå upp jättejättetidigt och avsluta allt jag ska. Sedan kan jag ju ta jullov! Det måste väl vara värt det. Man jobbar ju bra där innan gryningsljuset. En pepparkaksdeg borde jag blanda ihop så vi kan baka när andan faller på. Sen känns det som en helg i megarace. Så himla mycket som händer såhär års. Varför är det så, när januari är seg.

Och så borde vi fundera på det där med julklappar… Alltså det är på riktigt. Vi har inte ens börjat fundera. Samtidigt vägrar jag drabbas av någon slags köphets, vilket det skulle kunna bli såhär i sista minuten. Nepp, man får tänka lite smart tror jag… Håller med Malin, våga vägra julklappsberg.

Lite länkar då:




Och trots den galna veckan. Då jag tittar till höger har jag faktiskt klätt en stor ljuskrona med en massa gröna kvistar. Det brukar jag göra på julaftonsmorgonen, men nu behövde jag göra den till ett jobb. Julcheck ! Jag satte granris med ljusslingor på trappen ute. Det har jag tänkt på i 4 år ungefär men aldrig fått till. Julcheck! Jag har hittat nästan alla våra fårskinn och lagt ut på strategiska ställen. De brukar aldrig bli hittade. Julcheck! Vi har redan ätit mintkyssar, polkakäppar och en chokladask. Så vi nästan har tröttnat. Julcheck! Räcker fint så. Nu är det fredagsmiddag! Fin helg till er, kram Sofia

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Och där bortom sjön såg vi tomten med rysk pälsmössa.


Pjuu, vilken helg. Ingen rast, ingen ro och från det ena till det andra. Jag har haft en jobbhelg men såhär års måste man ju kombinera den med lucia, julfixeri och julmarknad. Så är det ju bara. Femton minuter innan genrep för julshow på stallet var jag också tvungen att ta den här donnan och den lille valpen på jobbuppdrag. Och solen gick ju aldrig upp den dagen. Ni ser tomten väl? Med rysk pälsmössa. Sådan där de har i Sibirien. Såklart att ni gör om ni kisar lite. Liten är den men absolut synlig.

Viggo var med som någon slags hundskötare för att Chester inte skulle hoppa i vattnet och sitta fint.

Fint jobbuppdrag i alla fall.

Bästa presenten i kalendern hittils var helt klart den väldigt gamla filmvisaren. Eller film och film, inte så rörligt ju. Stillfilm med View-mastern. Viggo blev helt besatt och har släpat med sig den hela dagen.

Hur mycket skivor som helst. Viggo blev snopen då han läste texten till Bambi och insåg att hon var en han. Han kunde inte fatta att han levt i 13 år med helt fel uppfattning.

Idag insåg jag att ljuset på vår övervåning, när solen skiner i december, är absolut perfekt. Det enda kruxet är allt detta spring upp och ner för trapporna.

Vi tog en sväng till julefrid, tuppar och finlunch. Till Ändebols Julmarknad. Precis lika mysigt som alla andra år. Perfekt utflykt nästa helg med. Mellan 11-16 både lördag och söndag. Tänker att då är vi alla i högsta behov av att sätta oss i julistämning.

Hundarna fick vara ute i år. Så vi körde växellunch. Plus att jag var tvungen att fara iväg och fixa koppel när vi väl kommit dit. Nykläckta hundägare som glömmer koppel…

Ljuset i växthuset, som annars är proppat med ekotomater, är magiskt.

Barna har längtat efter denna lunch sedan förra året. Bra betyg.

Älskar att det är sång och musik. Live.

Charlie med.

Hur gulliga är inte dessa barnskor. Nomi fick ett par stora sådan här fårskinnstofflor förra året. De är underbara och min life-saver i ett kallt hundraårigt hus. Alla i familjen vill ha samma.

Men inte bara julklappar, utan även säsongens ätbara.


Grönkål stora som paraplyer.

Ska man ha mistel ska man helt klart ha en gigantisk.

Här var man i sinnesstämning julefrid. Tack för det kära Ändebol, ni är bra på det här. Kanske bäst helt enkelt.

Eftersom vi hade två frusna valpar var vi tvungen att köra på hemmafika. Inget ont i det. Skumtomte-heaven hos syster Sarah med familj.

Estrid hade dock köpt eget granatäpple på gården och ratade resten för eget fika på äppelkärnor.

Fint så. Nu kostymfix!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Our weekend diary.


Det är mycket valpgos nu. Det känns som vi börjar ha lite koll på varann och Chester själv verkar bli modigare och tuffare för var timme. Man vet liksom aldrig riktigt vad han ska få tag på eller dra i eller gömma sig under.

Kristo fixade äntligen en stor inhängnad i vår trädgård så nu kan han springa runt som den vilding han är mellan sovpauserna.

Hela luften är dessutom full av ljusslingor, så sjukt mysigt. Nästan som tivoli från gatan men det bjussar vi på. Vi har det fint under lampornas sken när mörkret faller kan jag lova.

Det är många som hör av sig om vilken ras Chester är. Så jag tar det igen. Han är en labradoodle från Pomonadalen och Thilde Hööks kennel. På hemsidan kan ni läsa massor om själva rasen och allt därtill.

Annars har jag jobbat den här helgen. Alltsammans är lite omkastat, vad är jobbdagar och vad är helg liksom. Plåtade ett par samarbeten, redigerade några fotojobb och styrde upp lite kostymer.

Våra miniekar börjar sakta men säkert anta formen av en liten skog.

Det var inte många alls som ruttnade på det här sättet. Kanske bara fem. Alla andra har fått rötter, nu återstår bara att se om samtliga växer uppåt också.

De små förgyllda ballerinorna. De ska få vita emaljerade kjolar. Sedan hamnar de också i affären. Efter fredagens insamling så kommer vi göra något liknande denna gång. För att vi måste det bara.

Det är hörnet brukar vara bästa måttstocken på om vi är i julefas. Uppenbarligen inte. De senaste åren har det sett ut lite såhär. Jag fingrade på en rumsgram idag men bestämde mig sedan för att faktiskt hämta en och annan kvist istället denna jul.Den stora enen på vår tomt kommer inte lida av den saken.

Det är märkligt det här med valpar. När de röjer runt som mest är det allt annat än sövande. Men sekunden efter har de helt motsatt effekt.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Our weekend diary.


Kalashelg! Älskade barn, vad de växer! Nu var det Viggo som fyllde 13 och därmed har vi två tonåringar i huset.

Visst trodde man aldrig på det där om att ”det går så fort” och råden om att stanna upp i nuet. Men tänka sig, jag har så här i efterhand aldrig hört någon säga tvärtom.

Det tär på krafterna att fylla 13. Men han snackade om det här med att backpacka verkar nice. Asien tror jag. Vietnam, Kina…Och bungyjump ska jag hoppa. Det är rätt många saker man måste prova på när allt kommer omkring. Och jag tänkte nog mest bara – hjääälp!

Nu är det inte födelsedagspresenter. Men tips på bra bok. Och definitivt inte bara för de minsta, som det stod där i någon recension. Viggo frågade om han kunde ta med den till en lärare som han ansåg var i stort behov av den. Förresten, så kul med alla som hört av sig om denna bok. Verkar absolut bli årets julklappsbok.

Den godaste ”yougurt” de ätit någon gång, sade de. Vegansk.

Och lite Pucko på det. Är det födelsedag så är det.

Nu kan man ju fråga sig vem som tyckte att födelsedagspresenten var roligast. Jag lovar att Viggo har haft en ivrig assistent vid sin sida hela helgen.

En DJ controler. Väldigt långt från mina skills kan jag erkänna. Men hur kul som helst uppenbarligen.

Sen fortsatte vi kalasa hela dagen lång. Med släkt och kusiner och två valpar som racade järnet. Lovar att Chester har varit alldeles matt idag.

Imorse vaknade vi i ett iskallt hus och hoppades att känslan av snö var sann. Men jag tror jag kan räkna snöflingorna som föll ner på en storögd Chester.

Hursomhelst, så tyckte vi det var perfekt att börja julstöka lite. Eller det där var väl att ta i men lite julfeeling i november har vi inte gjort så många gånger tidigare, så vi tyckte det var dags nu. Nu tyckte Nomi att vi både kunde baka lussekatter och pepparkakor på en gång. Så att vi verkligen skulle hinna med.

Fast det kändes som att börja i fel ände. Sedan fick hon vara smakråd i guld på nya visitkort som bästa Norrbacka ska ordna till oss.


Alltså de små juldekorationerna från Svensk Tenn är helt ljuvliga. Kolla bara blomman i mässing. Och precis som förra året är hängena till önsketräd eller gran som smycken.

Alltså förlåt.

Fast helt magiska blomsterpinnar. Så perfekt present i sin litenhet.

Lampan i mässing är den absolut fulaste lampa Liv någonsin har sett. Hon tycker den ser ut som en jätteinsekt. Därför är det extra kul att vi nu har två.

Jag skulle förbereda för ett samarbete idag. Jag behövde några händer. Mycket taggad Liv.

Den gula tröjan är slut online men den är en av mina favoriter så spana om den inte finns kvar i någon butik. Det står att den är beige men den är verkligen gul, perfekt gul dessutom.

På kvällskvisten kom jag på den briljanta idén att göra en adventskalender till min mamma, på detta tema. Eftersom hon fick ett önsketräd av oss förra året. Och framför allt för att det är hög tid för paybacktime när det kommer till kalendrar, kan jag tycka. Tänker alla år hon gjorde kalendrar till mig och mina systrar. Och det här kändes ju bara så himla perfekt som överraskningar varje dag. Så värd!

Jag bytte bara till röda sammetsband och skrev siffror, då jag inte hittade stämpeldynorna. Nu blev det bara en halv kalender till att börja med. Men alltid nåt tänker jag.

Och så lite mera julefrid på det. Vi tjuvstartar nu, bara så ni vet.

Och på begäran: Lampan är denna med mässingssockel.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Dagen då världens största hemlighet avslöjades.


Förra söndagen var det ju alltså dags för den stora hemligheten att avslöjas. Faktiskt hade vi hållt det hemligt ända sedan i somras när vi besökte Pomonadalen och Tilde. Jag kan ärligt säga att jag har varit den tvekande länken i familjens hundönskningar. Mycket tvekande.

Allt sedan den här dagen för sex år sedan har det önskats och önskats. Kanske är det miljarder små lappar som klistrats i vårt hem på strategiska platser där man liksom inte kan missa. Som till exempel i kylskåpet, under toalettlocket, på kranen, i skorna osv. Allt med meddelanden om ”Hund önskas”  Skam den som ger sig.

Från bloggen 24 januari 2011
” Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan. Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn 
– Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till  min chans för ro en stund. 
– Jorå, det är klart att ni kan! 
Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket. 
– Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
Men kära nån. Jag upprepar.
 – Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar. 
Men de skrålar vidare.
 – Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket.  Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl? 
Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön. 
– Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.”

Och nej jag hade inte tänkt så. Faktiskt inte alls. Så fult av en mamma. Min man däremot har under åren som gått hamnat på barnens sida. Tillsammans har de önskat, han har visat dem alla gulliga hundfilmer i världen och gissa vem som har varit så tråkig, sååå trist och bara sagt nope, det blir ingen hund. Och Liv fyllde 13 och faktiskt 14 med.

Men så hängde vi ju på helt fantastiska Pomonadalen. En hel vecka i somras. Det hände något då, kanske inte så konstigt, kolla här och när jag då till och med galopperade! Vilket kändes större än själva havet. Jag, den mest hästrädda som gått i ett par skor. Men Thilde är fantastisk och hennes mindset smittar liksom av sig. Men vill typ vara som hon trots att man är ljusår ifrån. Så det var helt klart därför jag började viska med min man när vi lämnade stället och var ungefär vid Ystad. Ska vi? I största hemlighet med min lillasyster och hennes man smed vi planer och väntade på valpar. Och så föddes de då i början av september. Och så här hemligt i vår familj har det aldrig någonsin varit.

Men efter det vi hade varit i Karlskrona på höstlovet var det bestämt att vi skulle överraska min systers man Andreas på hans 40-årsdag. Eftersom de redan hängde på Pomonadalen var det middag på Talldungen som gällde. Vi möttes vi upp på lördagseftermiddagen. Valpmysigt värre och våra barn och deras kusiner anande ingenting. Alicia däremot som kommit med sin familj från Malmö för firandet visste allt men var tyst som muren.

Och vi åt ljuvlig 40-årsmiddag på Talldungen. Somnade till tystnaden och vaknade urtidigt av både tupp och väckarklocka.

Barnen visste att vi skulle lämna Pomonadalen tidigt pågrund av ”viktiga saker hemma” och ville verkligen inte sova bort en endaste minut av valphäng.

Hästarnas boxar behövde putsats lite och hönsen skulle ha flott frulle.

Alltså hösten här nere. Så galet vacker. Så på vägen hem från frukost hade vi redan köpt en Skånegård ihop och bestämt allt som behövdes bestämmas. Dream on…

Totalt ovetande var de alla om vad som komma skall. Tanka myset så länge tid är.

Thilde var så pepp vår idé och har smidit så smart med oss. Och här kan jag lova att alla våra hjärtan slog lite extra.

Vår plan var ett familjefoto som Thilde skulle hjälpa oss att ta. Plötsligt sade hon att vi skulle vänta ett tag, gick iväg och resten är ju sparad historia här. Tror jag kommer kunna se den filmen hur många gånger som helst.

Nomi började storgråta. Liv och Charlie fattade väldigt långsamt. Viggo trodde länge att det var Estrid och Svea som skulle få med sig en valp hem och meningen med det hela var att de skulle få välja av de båda.

Allt var både jättejättemärkligt och väldigt mycket dröm över, förstå själv  dessa minuter.

Samtidigt var ju lyckan större än att det går att förstå. Svårt att ta in liksom.

Här var känslorna i ett enda virrvarr. Den enorma lyckan över att Iris skulle vara Estrids och Sveas valp. Samtidigt blev sorgen  så närvarande över lilla valpen Sigge som är i hundhimlen. Rädslan över att förlora någon man älskat och tagit till sin. Det är en helt annan historia men deras fina Sigge hade en medfödd sjukdom som visade sig först när han var runt ett år.

Sju i familjen.

Och fem.

Chester hette Maui här.

Mycket face-timande den första stunden.

  

Sedan packade vi ihop allesammans och tackade Thilde för att vi fått med hos de finaste valparna hem. Här kan ni läsa mer om Pomonadalens Labradoodle och om själva rasen. Kan faktiskt inte tänka mig ett finare ställe för en liten valp att se dagens ljus på. Kolla bara första bilden i detta inlägg. Det är så de har det tillsammans med Thilde och hennes två barn.

De femtio milen hem var en blandning av kisspauser och namnbryderier.

Att Vaiana skulle bli en Iris var redan bestämt.

Sådärja lilla valp, jag ska lära dig allt jag kan.

Och Chester bytte namn typ tusen gånger under färden hem. Han hette Rusty (det hette han faktiskt längst tid), Elvis, Cooper, Lilo, Nemo, Nico, Mini, Maxi, Lucky, Happy, Dexter, Storm, Pluto, Milo, Jupiter, Diesel, Prince, Bowie, Simba, Bernhard, Pongo… och hur många fler namn som helst. Ni förstår ju själva 6 i familjen ska vara ense. Men framåt 10-tiden på kvällen var skaran enad. Så gick det till i alla fall. När Chester kom till oss.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Our weekend diary.


Imorse hittade jag ungar lite här och var. Och det var som om vi visste att hösten skulle komma till kvällen och tyckte därför det var lika bra att äta frukost i skogen. Medans tid fanns liksom. Någon tittade på termometern och fyra grader blev minusgrader. Vi letade långkallingar, mössor och insåg att det inte fanns en enda vante i huset. Vi köpte 11 par på Ica Maxi en timma senare.

Jag chockade ungarna med att ha bakat en sockerkaka. ”På söndagsmorgonen?!” och jag sade att plötsligt händer det.

Vi fixade varm choklad, och kall,  för vi hittade bara ena termosen. Mackor, äpplen och tomater. Perfekt skogsfrukost.

Det var ett fasligt ståhej om  vilken låt vi skulle spela i bilen, vilket ställe vi skulle åka till, och om det skulle vara en skog eller ett berg. Ett högt som attan. Men så hamnade vi ju vid vår favoritskog  – Kolla vilka småbarn i det inlägget, gulligt!

Vi kunde ju inte undgå att hamna vid äventyrsstället mitt i skogen. Plötsligt var det som jag hade 5 små vildar i släptåg. De var ÖVERALLT! Högt…

..och lågt. Och jag satte hjärtat i halsgropen mer än en gång. (Sorry syrran, för det oansvariga barnvakteriet, men jag försökte verkligen hejda dem, lite i alla fall…)

Vi funderade jättemycket om man hade byggt det snett från början.

Till frukosten hade halva skaran bestämt sig för att bli medlemmar i Katrineholms äventyrsklubb. De tyckte jag kunde slå en signal genast.

Om de hade tur kanske de vintertältade just här om en månad eller så, annars suktade de efter de höga höjderna de inte visste hur de skulle nå just idag.

Oborstad söndagsfrisyr med regndugg i luggen…

Vi pratade om varför skogen är så bra. Varför tillvaron känns mjuk just här. Egentligen tänkte vi att skogen är knäpptyst men just idag lät den massor. Alla vindarna susade så att vi var helt säkra, igen, på det där med hösten.

En varm sockerkaka i ryggsäcken verkar möjligen en smula överdrivet fast det var härligt faktiskt.

Nu var det ju så att den här linbanan var roligare än Liseberg – ”ja faktiskt!”

Det kändes lite som när man satt i parklekarna på Söder. Ungarna lekte runt och härjade.

Själv kunde man dricka en kaffe och titta på löven som singlade som snöflingor.

Här har de familjeråd om huruvida repet håller.

Och strategiprat om flygkonster.

Såhär höll de på. I timmar. Allt medan jag tjatade om halka inte i regnet, tänk om ni faller på en sten och snubblar på en rot. Inte så högt, inte så fort. ”chilla mamma…”

Liv som var tveksam till skogen denna morgon ville åka tillbaka nästa helg.

Den enda skadan var en haltande Estrid som snubblade på en pinne. Nomi ”ramlar inte här” om någon tycker det ser ut så.

Att det inte blev värre kan man ju känna är tur såhär i efterhand.

Sedan plockade vi 13 trattkantareller och hittade ett litet hus som de var tvärsäkra att någon hade dött i. Vi skrämde upp varann och gick åt fel håll. Fast sedan blev vi nästan omkullsprungna av en joggare och tänkte att så vilse var vi nog inte i alla fall.

Så många pauser, så mycket matsäcksätande, så många sanningar som delades.

Observera de tre i bakgrunden.

”Ahh en tjärn. Utan botten kanske, tänk om det bara sade splooosch, så var du borta! Fast det ser ut som hästkiss…kolla färgen liksom”

Bäst att känna på djupet såhär i efterhand.

Såklart.

Vi hade ju ett uppdrag för dagen, att plocka ekollon! Så efter ena skogen letade vi efter en bra ek.

Och just här kom den på riktigt. Hösten alltså. Plötsligt vräkte regnet ner och vindarna som hade susat lite klent i jämförelse, blåste upp till storm. Åtminstone kändes det så.

Här fryser vi så mycket att vi bestämmer att en enda ek till får det bli. Sedan hemåt.

Vi fixade söndagsmiddag, rörde ihop chokladpudding och värmde oss i varma bad, så att hela verandan ångade igen.

Bra skörd ändå, det fina är att många har redan börjat gro. Fortsättning följer!

Hej höst får man nog lov att säga. Jag och Liv har travat runt i huset ett antal gånger för att se om det verkligen inte är något fönster som står öppet. Vinden viner som om den vore i vårt vardagsrum och jag sitter här med långkallingar, ulldräkt, sockor, halsduk, mössa och värsta varma ulltröjan. Men ändå mysigt, har vi bestämt.