Så kunde vi välja att gå mellan odlingar som ser ut som i Frankrike fast det är äpplen. Och följa den smala stigen genom skogen för att se havet. Och alla var helt säkra på att vi hamnat på en annan strand, en annan semester i ett annat land.

När hästarna är kvar på gården tog vissa saken i egna händer.

Vi tog alltså den hemliga vägen till stranden. Knäbäckshusen ligger precis där vi bor och måste ju vara en av de vackraste stränderna. Att se den lite från ovan fick alla i sällskapet lite stumma av förundran.

Så värt att ta den krångliga vägen till paradiset.

Såklart man får feeling.

Nu kan ju tänka att det är en helt vanlig sandskrift. Men nä, den är perfekt nivå för att inte suddas ut av vågorna. Det hela varade kanske i tio vågor max men ändå.

Stenarna. De runda och alldeles lena. Och de megamånga.

Tur att jag släpade kameran. Alla ville fotografera nya profilbilder. Det får man ju ta, när mobiltelefonerna är lite gömda den här veckan. För vissa är de dessutom helt glömda. Dock inte för en fjortonåring.

”Vi ser jorden!” Gräver man tillräckligt länge hittar man liksom självaste jorden som i jordklot. Det är ju såklart något alldeles extra.

De är såhär mest hela tiden <3

Hålet påväg mot jordens mittpunkt blev en sjöjungfru.

Nomi hade ju sin sjöjungfruperiod. Förra sommaren var vi ju på spaning, en sannerligen intressant upplevelse. Hursomhelst så har hon därför full koll på hur man poserar som just en sjöjungfru. Viggo var dock svårlärd.

Nej jag badade inte, hade inte ens tanken. Jo lite. Men jag fastnade på bild, en ren bedrift.

Vi lämnade en annan sjöjungfru i den väldigt mjuka sanden.

Och letade klätterträd.

Finfika på stranden. Vatten och kex som smakade som prinsesstårta. Märkligt det där.

Lika mycket som det blåser när man kommer över strandkanten lika snabbt får man springa för lite vind i seglen man väl är nära havet. Vid en tidig morgonpromenad utmed samma strand insåg vi att temperaturen höjdes markant så snart vi steg ner mot havet.

Han sprang så långt att jag tänkte att han aldrig hittar tillbaka. Tur att man kan följa strandremsan.

Vi tog stegen och klätterlinan mot skogen.

Och grusvägen tillbaka till huset. Och djuren. De flesta i sällskapet var ju snabbare än andra.

Molnen alltså. Det här är sommaren då jag fastnat i molnen nästan varje dag. Jag tycker de är vitare, fluffigare och flera än annars. Förmodligen har det att göra med helt andra saker.

Kanske den största av maskrosbollar?

Det sista de sade igår vid midnatt var ”väck oss klockan 6, inte en minut senare”. Det kallas att gå ”all in bondgård”. När man ändå har chansen. Sagt och gjort, jag skakade liv i tre av sex barn klockan 6 prick, jag skulle ändå morgonjobba.

Solen var ju redan uppe, samma med hönsen och tuppen. Och katten. Och hästhagen vaknade till allt eftersom.

Resterna från gårdagens middag blev frukost för andra.

Nanna, Drömma och Slumra hade ju såklart vaknat med tuppen. Värt allt att gå upp i tidigaste laget för sommarlov. Kan man tycka.

Växthus alltså. Om morgonen och i åskskurar. Och nu, bland grillad hemmapizza och vin.

Thilde som äger drömstället hade hittat en fågelunge. Nomi tog över passningen.

Gissa stället?

Såklart tillbringade vi första dagen här på Österlen på Mandelmanns gård. Vi kunde ju liksom inte göra annat. Nu har vi ju dock den ofantligt stora turen att vi har vårt ”eget” lilla mandelmanns här kring husknuten, så barna som hade längtat efter Gustaf och Mari kände ganska snart att de fick valp-abstinens.

Fast såklart var det lika ljuvligt som när vi var där för tio år sedan också. Bara lite mer folk. Glöm inte att köpa biljett innan för annars är det fullbokat.

Nu finns det ju extra många växthus just här omkring. Så inspon är det ju inget fel på.

Önskar!

Min man var helt klart impad. Det roligaste med den här bilden är att Viggo redigerade bort de andra människorna i photoshop. Han fick just anställning hos mig.

Känslan att gunga över vatten är alltid lite hisnande.

Jag lurade Viggo att bifftomater har eget liv. Han säger att han inte gick på det fast det tror jag inte på.

En lillasyster.

Och två familjer.

Den tidiga morgonen tog ut sin rätt.

Fjälloumi eller lamm?

Vi har insett att vi kommer äta oss igenom Österlen. Sjukt gott att göra så.

Livet är verkligen nog fint så här.

Så var det där med stormarna. Kanske är det inte exakt en riktig storm. Men blåser i håret gör det i alla fall.

Sedan kom regnet.

Gissa vad som finns bakom dörren?

Tre labradoodle, sju veckor gamla ! Fatta söthetschocken och den stora lyckan ! Att hamna på en gård mitt i myllan av Österlen. Hästar, katter, höns och dessa tre gullisar. Fri gos veckan ut.

Det var ju inte svårt att känna sig som hemma. Fast helt annorlunda då. Min syster hade hittat världens finaste ställe att hyra. Vi huserar här, Pomonadalen, ett ekologiskt lantbruk,  ett stenkast från Mandelmann´s gård och mitt på vackra Österlen.

Rosor bland valpar.

Kära hjärtanes så fint.

Estrid in heaven.

En flygel ingick i veckan. Och en trumma. Vad mer kan man önska egentligen?

KRAV-odlat. Broccoli, potatis, tomater, kryddor… Och så tusen äppleträd.

Barnen kom precis in från hästhagen. Det var tydligen lite dramatiskt på kvällskvisten. Den nydöpta Sunshine var utanför och det skar i hjärtat. Såklart.

Sunshine, i egen hög person. Fast kanske heter hon något annat.

Vi kommer aldrig kunna åka härifrån.

Alla på Charlie.

Snacka om bonus på semestern.

Nej, han vill inte ha en egen hund. Nejdå, inte alls…