-
Godmorgon och ett livstecken.
Hej fredag och galen vecka! Fast en kul! Igår vaknade jag i London, nu i Stockholm tillsammans med Kristin och Miranda. Mitt huvud är fullt av historier och möten. Fin känsla. Dags för frukost och sedan möta denna sköna böna. Hörs snart, kram! -
19:04 på verandan.
Vilken vecka, pjuuu! Så jädrans glad att vår först Hidden Places blev en sådan lyckoträff! Helt otroligt härligt! Ett drömhus fullt av en massa fina människor! Såå inspirerad av alla som var där så jag vet knappt var jag ska börja. Men börja ska jag, ni ska få veta allt! Och jag knappt vänta tills jag får kika runt på allt underbart som våra deltagare skapat, tips kika under #hiddenplacesworkshop så länge. För jag måste bara söndagssova lite först… Note to self – om du drabbats av kreativ mani i ett par veckor, planera då för tusan in ett par dagar av återhämtning. Gör inte såhär : Packa inte upp som en dåre en hel fredag för att inse flera timmar senare att det bara blev värre än innan. Milda källare, ojojoj vilken röra. Åk dessutom inte på retusch-kurs en hel lördag. Försök inte lära dig Photoshop under den dagen om du aldrig någonsin varit inne i det programmet tidigare, min hjärna gick i tusen bitar där och då. Gå inte på 40+50 årsbaluns (eller det är såklart att du inte kan tacka nej på en sådan sak) direkt när nu kommit hem på kvällen. I alla fall inte så du passerar alla gäster som köar för festen och säg hej, jag kommer strax, ska bara hem och byta om. Stanna inte på festen tills den slutar men det var ju så trevligt. Dra inte fram klockan en timme. Börja inte städa ett hus de första du gör när du slår upp ögonen på söndagen. Möblera inte om i sovrummet. Så många osmarta drag om man ser till själva piggheten just nu. Men som sagt, glad ändå för veckan som varit! Och tacksam! Tjingeling och gonatt så ses vi imorrn! Kram! -
Det är inte var dag man blåser liv i ett hus.
Att blåsa liv i ett insomnat hus är inte gjort på en kvart. Jag, Nathalie & Matilda har huserat i ett hus idag där alla rum har lite av något filmisk i sig. Och middagen blev vid 21 och väckarklockan är satt innan tuppen. Vi har förberett för vår workshop Hidden Places och jag kan knappt vänta tills imorgon. Detta känns som allt jag drömt om i jobbväg! ”Vi har en förkärlek för det otillrättalagda, det som kanske har varit glömt eller gömt i många år. Vi vill blåsa liv i insomnade hus och ödeplatser, fylla dem med liv och kreativitet för en stund.” Det var så vi sade och imorgon bitti klockan 8 är det dags för 20 fina människor att dyka upp. Att hämta inspiration i andras människors historier och kreativitet är så viktigt för mig. Allra viktigast faktiskt. Jag tror inte på ”ensam är stark” Lite av poängen med en sådan här workshop är just att knyta ihop människor, deras tankar och det man vill berätta för oss. Och vad vi vill dela med oss till dem. Såhär såg det ut hemma hos oss igår. Innan släpet packades imorse.
Nomi pillade bort prislappar på loppisporslin.
Herre jisses, det var inte glest i den där släpvagnen i full höjd.
Det var högt och lågt och massor. Och huset svalde allt på ett kick.
En andra chans eller hur?
Min sista packning var snabb, allt i en hög.
Så mycket fint som ni ska veta allt om när klockan inte är nästan midnatt.
Sänghimlen är just nu i rummet där väggarna är skog. Och bredvid rummet där jag byggt en prinsessan på ärten säng med flyttkartonger från Biltema.
Ylva von Rosen´s tygskatt alltså.
Måste fixa de här innan jag somnar.
Älskar det fina i vår goodie bag. Banden från Studio Carta är favoriter.
Kolla bara in pennorna från Katie Leamon!
Säg den inspiration som inte föds ur denna bok.
Hidden Places Workshop alltså. Fjärilar i magen men så kul det ska bli. Kika instastory imorrn! -
Stans absolut skönaste affär.
Men hur blev klockan snart tio? Och jag som inte ens tänkt på att blogga. I ärlighetens namn snurrar en workshop runt i mitt huvud ganska friskt. Blev dock överraskad när jag insåg att den 22 mars faktiskt är på torsdag och inte onsdag. Så plötsligt kändes det som vi har oceaner av tid. Våra första leveranser till välkomstgåvorna har trillat in och jag tror minsann jag måste sneek peaka lite. Men först – en helt annan dag.
När jag hängde med Petra och Elin på stans allra skönaste lilla affär. Stan är Stockholm och adressen är Nytorgsgatan 23 B. Och affären är såklart Petra´s Betón studios. Att man är kär i den. Upp över öronen faktiskt.
Petra är ju så grym så man vet knappt inte hur man ska börja. Men hennes baby Minimocks har alltså gått och blivit Betón och resten är väl historia för de flesta. Elin där till höger är också grym, ni följer väl dem båda? Inspo på hög nivå. Tänkte berätta att Petra har faktiskt gått och blivit med blogg. Hurra! Elin bloggar redan här. Såhär skriver Petra i första inlägget : ”I’ve decided to start a blog. It’s personal. But only my personal work related life. Not my family’s. I need to document my business path and to help you create your own. It will include guidance and support for you out there that feel a little lost in the independent business world. Are you your own boss? Great! Do you run a retail shop? Brill! Have you just started a brand? Awesome! Then this blog will be for you. I will support you being the most unique version of you. Because that’s what it’s all about, right?!” Och jag tänker att det är Petra i ett nötskal, otroligt proffsig för att inte säga briljant, huvudet på skaft och superkoll PLUS så in i vassen generös. Så varsegoda gott folk! The Blóg hittas här.
Den där dagen hade vi ju varit på releasen av Miss Della.
Första gången jag träffade Petra var när vi sålde Minimocks i vår affär. Efter ett tag bestämde vi oss för att göra ett samarbete, Minimocks for Mokkasin.
Alla små mockasiner fick små präglade stämplar. En limiterad kollektion där den ena hette Woods och den andra Flower field.
Alltså kolla, hur fina! Liberty-tyg och allt!
Och tillbaka till affären på Nytorgsgatan. Så fint urval. Så noga utvalt. Allt producerat på bästa sätt och enligt konstens alla regler. Den totala motsatsen till när konsumtion går överstyr. Kan vi inte bestämma här och nu att det är just såhär vi shoppar allra helst?
Där kärleken för hela alltet till och med sitter i väggarna. och definitivt i alla handgjorda saker.
Alltså jag vet, jag vet så jäkla väl hur mycket jobb det ligger bakom. Kommer ni ihåg inlägget om mina egna tankar av att driva en liten personlig butik, liksom i utkanten av de stora kedjorna?
Men just därför blir det ju såhär himla fint. När till och med en strumpa blir en skatt.
Tur för oss alla att Betón också finns som webshop. Faktiskt kan jag inte tänka mig en bättre nyföddspresent än ett par mockasiner härifrån. Själv tänkte jag införskaffa ett par woman size – ska bara välja färg först.
Som en godisaffär ju.
Hade lätt kunnat hänga där hela dagen. Och pilla på allt fint. Och babbla med Petra och Elin.
Mina gamla hoods faktiskt. -
På riktigt fobi och ett simpelt spel.
Idag har jag jobbat för del nr 2 i detta samarbete. Extra kul att mina två döttrar hade fått tycka till om sakerna i deras rum. Fortsättning följer. Dessutom insåg jag ännu en gång – jag har fobi mot döda fåglar. Alltså jättemycket. Om det ligger en halv fågel i trädgården ryser jag, räcker med ett fågelben om det varit slagsmål i naturen. Om det flyger in en fågel i fönstret tycker jag det är så hemskt jobbigt och vågar inte se på den. Om en fågel flyger runt inomhus och tuppar av för den flyger i fönstret på insidan kan jag inte ta den. Och den skadade lilla fågelungen som vid världens ände, var ett alldeles för sorgligt kapitel.
Den här lilla lurvtussen hade fullt sjå med att fastna på bild trots att han inte fick. Då och då kilade han ut i trädgården. Jag var på övervåningen, hörde att han kommit in men sedan var det väldigt tyst. Och då hittade jag honom på hallmattan, stolt med en död Sädesärla framför nosen. Inte för att han hade dräpt den själv, han hade väl hittat den i trädgården för den var stelfrusen. Jag ljuger inte om jag säger att jag blev totalt matt. Totalt livrädd. helt överdrivet livrädd. Bortom all sans och vett. Neeeeej Chester, neeej vrålade jag. Och sedan tog jag några steg bort för att andas. Andas Sofia, andas. Tårarna rann nerför kinderna och svetten forsade. ALLTSÅ !! Jag vet. Jag vet så jädrans väl, det var en död liten fågel. Och varför i hela friden reagerar man så?
När jag tittade upp igen hade Chester studsat upp i soffan. Med fågeln. Jag ringde till Kristo säkert tio gånger för att liksom få ett stöd. Han är ju i Stockholm på dagarna men kanske kunde han bara vara sådär klok och sansad tänkte jag. Han svarade inte. Jag hämtade handskar och påse. Tänkte hela tiden, jag ska inte ringa min pappa (jag är ganska van att ringa mina föräldrar, de är liksom vardagshjältar men nu kändes det så överdrivet. Inte som när det är stopp i toaletten.). Jag är jättevuxen. Jag är inte fem år. Jag måste hantera sådant här. Det är bara att andas, blunda, ta den, lägga ner den. Nä. Jag hämtade stora snöskoveln. Om jag har den emellan oss. tänkte jag. Fågeln och jag och en meter snöskovel, minst. Skoveln är jättestor, Sädesärlan är jätteliten. Men nä. Ni vet när hjärnan bara skriker nejnejnej fast förnuftet säger SKÄRP DIG. Men nej. Jag var som ett vrak. Totalt orimlig proportion till vad det hela handlade om. Så rädd. För något som inte fanns att vara rädd för. Svimfärdig.
Tillsist ringde Kristo ”jag ringer Ronny”. Och pappa kom på fem minuter och frågade varför jag inte ringt direkt. Och jag snörvlade och snörvlade och sa att jag tyckte att jag borde ha fixat det. Kära hjärtanes, hur vek är man? Men det kallas väl ren och skär fobi. Det enda positiva är väl att man kan sätta sig in i andra människors fobi. Trots orimligheten så är det högst verkligt. Och ja, får nog ta tag i det där.
Från det och till något helt annat. Älskar mina miniekar. Måste vara det mest perfekta gröna dukningstipset året runt. Måste tipsa i höst igen så ni alla samlar på er små ekollon.
Bordet var fullt med små lappar efter vi spelade en grej igår. Ska försöka förklara. Superenkelt men så kul. Och Liv sjönk genom jorden när hennes mamma trodde Travis Scott var ”en gammal gubbe med fiol”. Fast jag tänkte mer en amerikansk sing songwriter, haha! Inte så rappig. Så mossig morsa.
Vi hade ju redan firat Liv i helgen, så 15-årsdagen var mest kalas i mysbrallor.
Spelet var lite som visk-leken. Du behöver en massa papperslappar och pennor till samtliga. Alla deltagare får en hög lappar framför sig, så många lappar som antalet spelare. I vår fall 6 st lappar framför var och en, samt en penna. Allt går på tid, ca 1 min per lapp. Och nedan gäller ju liksom samma för alla.- Skriv ditt eget namn på första lappen. Sedan skriver du något. En sak eller vad som helst. Något som är ritbart. lägg lappen överst i din hög.
- Skicka hela högen med den lappen du skrev överst, till spelaren till vänster om dig.
- Denna spelare läser vad det står, tar nästa lapp och ritar det som står. Lägger lappen överst och skickar vidare till vänster.
- Denna spelar tittar på teckningen, tar en blank lapp och skriver vad den tror det är. Lägger lappen överst och skickar vidare till vänster.
- Så håller man på så tills man gått laget runt. Då tar var och en den hög som den startade och redovisar vad som hänt.
Ovan blir det alltså så här.
- Jag skriver En unicorn med halsont.
- Nomi ritar En unicorn med halsont.
- Charlie skriver Bebisskallra.
- Viggo ritar en Skallerormsbebis.
- Kristo skriver Ormbebis
- Liv ritar en Ormbebis.
En unicorn med halsont blir en Ormbebis.
Och soltaket på Peugeot 5008 blir En rullande valnöt.
Mest komiskt var nog ändå när jag fick Nomi´s startlapp > HokiToki. Jag hade ingen aning, hokitoki liksom, vad var det för figur?? ”Fast det finns faktiskt på riktigt, sade hon triumferande. ”Det är sådana som poliser har och pratar i…” -
Toatavla, duktransparens och lästipsigt!
Jag njuter så himla mycket av att ljuset är tillbaka. Det känns mer nödvändigt i år än alla andra år, men det sa jag säkert förra våren med. Om man jobbar med bild så är det ju tacksamt med råge. Under sommarhalvåret kan man ju ta fina bilder fram till 10-snåret medan man sliter sitt hår när solen bara är framme några futtiga timmar. Kanske är man mer observant på hur mycket ljusare det blir från dag till dag. Idag var det fortfarande ljust vid halv sex!
Nathalie frågade igår varför jag hade Matisse-tavlan på toa. Så just därför tänkte jag flytta ut den lite mer i ljuset. Det komiska är att jag köpte själva printet när jag var typ tonåring och på besök i Paris. Sedan ramade jag in det några år senare, sådär på ramverkstaden för jag gillade motivet så mycket. Trots att det inte var något exklusivt alls. Och så hängde det i min första lägenhet ( eller faktiskt den andra då jag flyttade hemifrån första gången när jag var 16) som var full med tavlor, hattar och torkade blommor.Hade nästan glömt hur det såg ut där förrän en gammal kompis upplyste mig nyligen.
Well, tavlan har mest stått på vindsförråd för att slutligen hamna på toaletten då. Fast jag har i alla år tyckt att motivet är ljuvligt, färgerna likaså och sedan älskar jag det skeva.
Innan ljuset försvann idag var jag tvungen att testa transparensen på dukar.
Bra genomsläpp här ändå och så väldigt vackert broderi.
Sådant man gör, inget konstigt alls.
God onsdagskväll på er finingar. En helt annan grej. Minns ni när jag skrev det här inlägget och tipsade om ett sådant bra podavsnitt. Det hela handlade om hur pass genomtänkt och uträknad vår mobilanvändning är. Det handlade om hur skaparna av allt har börjat ”hoppa av” och istället varnar för vad allt detta gör med oss. I alla fall, flera hörde av sig och var besvikna att man inte kunde lyssna tex i Norge. Nu har jag hittat en sammanfattning av programmet här.Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
-
Alla dessa sidospår.
Jag måste städa. Jag som började så bra. Det går så otroligt långsamt på den fronten just nu. Sedan var det ju det där med rekvisitan. Man kan ju inte bara springa förbi små franska trehjulingar och 1800-talsdragspel. Eller kan man det?
Eller rosor på 1 meter. Man vet ju liksom aldrig när det är högst nödvändigt.
Påtal om något helt annat fick jag ett jeanstips häromdagen på Weekday. Det handlade om att svarta jeans ofta tappar färgen. Tricket var då att alltid strunta i tvättmedel och sköljmedel och bara pytsa i en halv tsk salt i bakfickan. Och 30 grader. Det skulle göra att jeansen alltid såg ut som nya. Värt att prova.
Läste om en sådan härlig bok nyss. Som varken har med städande eller rekvisita att göra. Stuglandet – en guide till fria övernattningar. Klimatsmart och asbillig turism som en guidebok. Moa Karlberg och Kjell Vowles har kartlagt Sveriges öppna övernattningsstugor. Inte mindre än 200 stycken myshus runtom landet. Samtliga är gratis och kan inte bokas i förväg. Och själva poängen är mötet med andra människor på samma villkor. Jag kan dock inte låta bli att fundera på hur det skulle vara om vår familj tog sovsäckar och begav oss ut till stugan in the middle of nowhere och så var det någon annan där. Är inte helt säker på att lugnet skulle hålla i sig så att säga.
” Med boken bidrar vi till en ny typ av resejournalistik, som inte bygger på dyr konsumtion eller flygresor med stora koldioxidutsläpp. I stället lyfter vi fram resmål som är tillgängliga för alla oavsett inkomst, plaster som ligger vackert i naturen utan också berättar om landsbygdens historia, berättar Kjell för magasinet Camino. Läser också på hans hemsida att med tanke på klimatkrisen har han slutat att flyga, trots att han älskar att resa. En stor personlig uppoffring, enligt honom själv. Ja tacka tusan för det. Att sluta med sådant man värdesätter på flera än ett sätt är en jätteuppoffring. Flyga eller inte flyga, skapar nog debatt var man än ställer sig frågan. Även då jag ställer frågan till mig själv. Man väger hit och dit. Fast väldigt direkt inser man problematiken samtidigt som man förstår vidden av det katastrofala. Ändå så har vi inte slutat flyga. Nu talar jag om egen del för vi flyger faktiskt då och då. Trots att. Och sanningen är den att de flesta, liksom oss, som är helt och fullt medvetna om att flyget förstör planeten, ändå gör vi mer än någonsin tidigare. Som den nya livsstilen.
Men det är en fråga som man ändå måste ställa sig själv och andra. Det handlar inte heller om att kasta sten i glashus, för som sagt, vi har inte heller slutat flyga om vi än gör det mer sällan (å andra sidan kan man ju alltid fundera över hur vi skulle agera om vi hade ekonomisk möjlighet att göra det oftare, skulle vi då ta den..?) Men diskuterandet borde helt klart handla om att du kan leva ytterst klimatsmart till vardags men så förstör faktiskt den där flygresan alltsammans. Jag är såklart för själva äventyret men vi måste ju börja se detta på annat vis, agera utifrån den lyx det ändå är. Jag gillar att man vågar reflektera över sitt eget beteende som här. Och slutklämmen på krönikan är bra mycket mer än bara en poäng , det borde snarare vara frågan på allas läppar .”Är vår önskan om att ge barnen långväga upplevelser försvarbar i förhållande till konsekvenserna det har för klimatet – konsekvenser som DE måste leva med i framtiden?”
Läser ni Camino förresten, gillar den tidningen. Och ursäkta sidospåret.
Det känns som jag börjat blogga som jag pratar. Stickspår till höger och vänster. Jag menar jag skulle egentligen bara tipsa om en bok. Eller var det jeanstvätten? -
En tröja, en kjol, en hund och när jag trodde min sista stund var kommen.
Kära nån. Vilken vecka. Jag far hit och dit, däremellan försöker jag balansera lediga barn. Det är skidbackar här och skidbackar där. Igår var jag med flickorna i Stockholm och myste, shoppade och finfikade med kompisar. Tack rara bloggläsare som kom fram på Petrus och sade snälla ord, jag blir alltid så glad så jag blir helt rosig.
Snacka att man är i plockaretagen igen. Chester tror att allt från strumpor till gosedjur är attraktiva byten och lägger den överallt.
Måste berätta en så himla knäpp sak som hände i måndags kväll när jag varit på kurs i Stockholm. Skulle hoppa på t-banan mot Centralen från Telefonplan strax innan 21. Jag hade inte särskilt mycket tid innan tåget skulle gå så kände att det kröp lite i benen när t-banetåget var sent.
Men så kom det, fullt med folk och vi var rätt många som klev på vid Telefonplan. Dörrarna stod och slog några gånger och lyset i vagnarna blinkade av och an. Men inget sade något i högtalaren. Inte om att något var fel eller inte något alls. Sedan slog dörrarna igen och alla vagnar blev becksvarta. Sedan körde tåget, UTAN ATT STANNA! Alltså inte alls.
De susade förbi station efter station. Det var knäpptyst i högtalaren, ingen information över huvudtaget och helt mörkt i vagnarna. Vid Liljeholmen stod det still en liten stund, utan att öppna dörrarna och på skylten vid perrongen stod ”ingen påstigning”. Sedan körde det vidare genom mörka gångar, vi passerade Hornstull, Mariatorget.. och jag ringde Kristo och skrattade lite nervöst att jag satt på ett tåg som liksom skenade under mark. Och ja där åkte vi förbi Slussen och Gamla stan och sedan sa jag om det inte stannar vid T-centralen heller då vet jag inte… Det gjorde det inte. Då hann jag bli rädd och kände verkligen paniken komma som ett rätt kraftigt slag i magen. Utan att ta allt nu om panikångest så kan jag säga att instängdhet absolut triggar igång detta hos mig (det är inte en gång jag har bytt bort för små hotellrum exempelvis) . Jag har aldrig problem med just tåg inte ens när det fullproppat men mörkret och vetskapen om att inte vara benägen att öppna dörrarna satte helt klart igång något. Jag hann dessutom tänka att nu kommer det explodera på ett strategiskt utvalt ställe under mark. Precis under något viktigt. Och då stannade det. Vid Östermalmstorg. Dörrarna gick upp, fortfarande ingen som helst info och fortfarande mörkt. Jag hann på sekunden med ett tåg på andra perrongen och for tillbaka till T-centralen och hann otroligt nog med tåget.
Men sedan var jag så sjukt skakis. Det är ganska långt mellan Telefonplan och Östermalmstorg. Efteråt tänkte jag jättemycket på hur det skulle vara att hamna i någon annans händer. Som en tyst spökchaufför. Som en kapning. Det konstiga var ändå att fast jag hann bli rädd, så är det ju inte så man ringer hem i affekt och säger allt man borde säga. Jag tänker att det kanske är så när det händer på riktigt också, man hinner tänka att något händer men kan ändå inte greppa.
Det komiska var att när jag passerat T-centralen lade vi på för kristo skulle ringa SL för att se vad som stod på. Och när tåget då väl stannade en halv minut senare ringde Charlie. Jag trodde att han blivit rädd, att han hört mitt samtal hem eller något. Så jag svarade jättesnabbt, utan att lyssna,”hej Charlie, du kan vara helt lugn, allt är bra nu, mamma kommer hem snart, vi har stannat blablabla” … helt tyst i luren. ”ehhh hej mamma, kan jag få lite speltid”… haha!! Han fattade ingenting…
Den här hunden alltså. Fattar inte hur gosig han är! Som ett stort gosedjur, en liten nalle. Helt otroligt att trots all sin päls så passar just labradoodles för många som har pälsallergi.
Är för övrigt väldigt kär i den här kjolen som var min mammas på 70-talet. – Det känns så himla mycket som julafton, sade barnen idag. Och ja så mysigt men vår nu väl??
Det är ju inte så man prioriterar att hänga själv i provhytterna när kidsen har en maffig önskelista. Ärligt talat tar det på krafterna att leta jeans med en snart 15-åring… Fast jag sprang faktiskt på den här tröjan på Urban outfitters. De här var sjukt fina men hade inte kommit i butik ännu. Jag får ofta frågor om var Liv handlar sina kläder. Mest är det Weekday, Urban Outfitters och Monki. Ett tag handlade hon en del på Brandy Melville men är nu såå irriterad över att deras kläder bara görs i onesize vilket hon tycker är exkluderande, vilket hon i och för sig har rätt i. Hon har även börjat kika på vintage, Beyond retro och Humana fast det krävs ju en hel massa tålamod och tid, vilket vi inte hade igår.
Lilla knähunden.
-
Jag har ett lyssnatips till dig – Kriget om din uppmärksamhet.
Idag vill jag egentligen bara tipsa om en grej idag. Förutom lördagsmyset då men det har ni ändå hoppas jag. Jag fick nämligen ett lyssna-tips av Maria som jag träffade häromdagen i Örebro.
Så otroligt intressant, det näst senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1 – Kriget om din uppmärksamhet.Så intressant och skrämmande att jag nu haft långa föreläsningar för mina barn. Och ni fattar ju intresset… som uteblir. För det första går de in i försvarsställning, nästan så nära kränkthet man kan komma utan i själva verket vara det. Som om de tar det hela personligt. Å andra sidan är de en generation som verkligen inte vet om något annat. Som har varit i den uppkopplade världen ända sedan de föddes, oavsett om de inte ägt en egen mobil förrän 10 år senare. Sedan förstår de ju , nu kommer det igen. Mobilförbudet. I den här familjen är de där förbuden minst sagt ogenomtänkta, det är oftast jag som hört någon alarmerande forskning, drabbas av panik och agerar i affekt. Och samlar in allt vad skärmar heter, gömmer dem, så pass bra att jag inte hittar dem själv sedan. DET har hänt tusen gånger… ”mamma, var lade du min mobil?…” och jag har ingen aning. Sedan är den borta i tre veckor. Minst. Å andra sidan uteblir ju katastrofen av detta faktum och får helt motsatt effekt i slutändan, än vad de från början befarade.
I bland är vi dock mer sansade när det kommer till skärmtid och restriktioner, fast såklart är det inte våra mest populära drag när det kommer till vårt föräldraskap. Å andra sidan ser man effekten ganska snart och jag vet att barnen också känner den trots att de aldrig skulle erkänna det sådär direkt. Vår senaste grej har varit insamling av mobilerna även våra egna vid 18 varje dag. En annan grej som vi ska prova nu är att ställa in wifi i huset, att det går ner under en viss tid. Jag behöver inte ens gissa irritationen som kommer uppstå.
Själv är jag rätt analog, paradoxalt nog för att kallas influencer, Ni som följer mig på instagram märker det tror jag. Ibland ”tar jag mig i kragen” och lägger ut massor av inlägg och stories, men det hör absolut till undantaget. Jag vet att det genererar högre rankning i synlighet men jag kan inte leva så, det tar för mycket från mig personligen. Det kräver en hel massa energi av mig. Jag postar mitt inlägg och stänger ner. Jag kollar nästan aldrig min feed på instagram, istället gör jag då och då så att jag går in på specifika konton som inspirerar mig och kollar igenom dagar och ibland månader. Scrollandet har aldrig varit min grej och jag måste aktivt bestämma mig för sökandet. Det är exakt så jag gör när jag hittar intressanta länkar hit till bloggen. Jag tar mig i kragen och bestämmer mig för en tid att surfa och leta, det kommer aldrig till mig per automatik.
FB är jag usel på och jag är aldrig där.Jag delar mina inlägg från bloggen automatiskt, that´s it. Och jaa, jag har missat saker. Jag lider inte av det så men det kan vara allt från festliga inbjudningar till sorgliga saker som händer. Om jag fick välja så skulle jag inte finnas på FB överhuvudtaget (kan dock inte separera mitt företagskonto från det privata) bara för att vänner och bekanta ska förstå att jag INTE ser den vägen. Nu kan man ju tro att jag ska veta om någon hamnar på sjukhus, en hund blir skadad, någon separerar och i allra värsta fall att någon dör. Jag vet inte sådant via den vägen, så är det första stället det annonseras ut på så har jag ingen aning. Häromveckan hade jag ”missat” att min kusin väntar barn. Och jag hade uppenbarligen varit ovetande om det i flera veckor. Vet inte hur många gånger jag fått frågan ”men såg du inte på facebook? ” Nej, jag såg inte på FB, kan du vara så vänlig att ringa mig och berätta nästa gång. Men i allmänhet är det ju inte så det ser ut. Jag har suttit på möten där man kräver en messenger-grupp och jag hävdar att jag kommer missa. Någon säger att du kan ha på notiser och då kommer inte missa. Och jag säger att det vill jag inte, jag hatar notiser. Då är man bakåtsträvande och korkad. Typ.
Som sagt, programmet då som ni borde ägna en timme till inom det snaraste. Ni kommer slås av det otäcka i hur genomtänkt allt är. Hur någon verkligen har designat för att ta uppmärksamhet från din hjärna. Hur det från början är genomtänkt i det yttersta och megasmart genomfört med grund i forskning och beteendemönster. Men det megasmarta har ett pris, ett så pass högt att högt uppsatta tech-skapare nu hoppat av och varnar för vad de skapat.
Avslutningsvis. ALLT är inte otäckt med uppkoppling. Långt ifrån, mycket långt ifrån till och med. Jag tror bara vi måste ha klart för oss hur det funkar, vad det gör med oss och vad priset är. Utifrån det kan vi använda det på bästa sätt. Och där tror jag inte det handlar om att bästa sätt är så du själv känner är bäst. Jag tror vi många gånger behöver lite krass vägledning här för att förstå det. Att väldigt många inte inser det ”bästa sättet”. Att en tydlig medvetenhet är första steget. Företaget Time well spent var ett av de första som tog detta längre. I Sverige finns en motsvarighet i Timewellspentsweden. Och lördagslyssningen då – skriet från Silicon Valley – Kriget om din uppmärksamhet. -
Slängkyss.
Mest ett fredagshej och hopp om en fin helg! Och härligt sportlov, det är över hela landet väl? Och enligt mina barn åker ALLA till fjällen utom vi. Så kan det vara. Men är med stor säkerhet denna fredags största påhitt. Hursomhelst hittade jag en massa rosenbilder från i somras då vi besökte den här familjen.
Du får se det som lite pausmusik denna fredag. Roligare än så blir det inte just nu.
Som en bukett till dig och dig… Det kan väl i alla fall vara fint nog.
Eftersom jag bara bloggar blombilder så tycker ni jag ska läsa dagens, årets klokaste inlägg. Eller man skulle kunna säga att det är ett måste att klicka sig vidare hit nu, med detsamma! Så jädrans fint Emma, som sagt. Min idol var det.
Någon annan som reflekterar modigt och transparent är denna tjej. Känner igen varenda ord där om affär, viljan att göra skillnad och det banne mig inte är lätt. Och ett satans slit. För övrigt skrev jag ett inlägg om detta när jag valde att stänga ner en affär.
Weronica drar till med veckans svep på ett alltid lika utomordentligt vis. Och eftersom jag bommade Erdem för HM (hur många gånger bloggade jag inte om det i förväg??!) så ska jag inte göra detsamma med HM´s nästa Conscious Collection som hon skriver om. Den skriker mitt namn och eftersom jag har blivit lite smått besatt av Dalarna och karin larsson så är det väl just det. Kolla bara här, de två grönmönstrade klänningarna. OHHH!
Sommaren, åh den sommaren. Och lilla Borisen.
Slängkyss en fredag!