-
och allt medan rosorna vissnar
Med risk för att tjata. Men det här lilla tältet alltså.
-
mademoiselle oiseau kommer tillbaka
Magiska sagor förstår man alltid, kanske för att man behöver dem. Sådär varje dag behöver man den lilla dosen av det magiska, det är jag högst övertygad om. Sådant där som gör att det glittrar till lite närmast hjärtat. Helt enkelt för det absolut jätteviktiga, att man aldrig någonsin ska sluta drömma.
Så skrev jag för något är sedan när Boken o Mademoiselle kom. När vi sedan hade läst den vid frukostbordet skrev jag : Jag har alltid älskat den här typen av böcker. Där varje nytt blad blir som en överraskning. Där bokstäver inte bara är bokstäver. Där man kan bläddra fram och tillbaka och hoppa några sidor och börja om. Och bli varm inombords och tänka att det var då värst vad härligt man kan ha det.
Så när en magisk nyhet och fortsättning damp ner i min postlåda var det som härligheten själv damp ner en vanlig onsdag. Lovisa Burfitts sagolika teckningar tillsammans med Andrea de La Barre de Nanteuil´s saga, det är så drömmigt. Jag, Nomi och Svea tyckte det var lika bra att riva upp paketet på vinden. Vi kände att vibbarna där var det bästa för något sådant.
Men lägg av vad fint! Vi svimmar, en målarbok javisst! Men lika mycket en hel hög med sagolika illustrationer av Lovisa Burfitt, på kraftiga pappersark. Och visst kan du färglägga hela den här världen men det går lika bra att riva ut en efter en, som de är, och du har världens vackraste tavelvägg. För bra för att vara sant. Och det är nästan så man tycker det är oförskämt billigt. Faktiskt inte nästan, det ÄR det.
Såklart fastnade vi i Paris och drömde oss direkt in i våningen. Och sagan, den bara väntade på oss.
Som sagt, jag älskar sådana här böcker. Så vi kunde liksom inte låta bli att ta in några exemplar i affären. Vi älskar ju böcker, alltid, och en affär utan böcker känns som en affär utan kärlek. Typ. Så fast vi är väldigt långt från en bokhandel så fortsätter vi att plocka in dem vi gillar allra mest. Några ex då och då, bara för feelingens skull. Så här är Boken om Mademoiselle och här är den nya Madomoiselle kommer tillbaka. Och målarboken, eller de 12 tavlornas bok, såklart!
Och när vi ändå höll på så tog vi in vår allra käraste kapitelbok, som jag har nämnt hundra gånger typ, här på bloggen. Som här 2009 när jag nyss börjat blogga och bilderna var supersmå. Vi avgudar Sandvargen, språket är stundtals som poesi och det är ett sagolikt nöje att vara den som får äran att läsa. Sättet man vrider och vänder på världsalltet och hela universum är som socker för själen. Så kanske man inte kan säga men det känns så. Att man blir inlindad i som spunnet socker. Jag har läst den här för mina barn sedan de var tre och kommer aldrig att sluta. Fast nu läser vi tillsammans.
Paris är aldrig långt borta…tänka sig.
-
och prärievargarna hördes bara på avstånd
Jag tänker att folk tycker man är lite galen sådär. Men det finns värre saker att ägna tankar åt. Solen var påväg att gå ner och bor man på landet så har man ju en minut till fälten. Kanske tre. Om man tar bilen. Det hela är väl inte värre än att andra såsar framför tv:n eller nåt. Så mitt i bästa läggningstid sladdar vi in vid stadens absolut populäraste promenadspråk. I badrock. Inte jag då, vilket var bra såhär i efterhand. Får man parkera här, undrar Nomi. Nä, verkligen inte, svarar jag. Men det går snabbt. Och det gjorde det.
Vi låtsades att det var prärien och att det egentligen var i brantaste laget för att springa ner. Och Nomi var inte helt säker på mig och om ormarna som inte fanns, i alla fall inte med bara ben och låga minnetonkas. Så jag bar henne över de högsta stråna. Det kändes som om vi var mitt i en strapats och helt övertygade kunde vi ju inte vara på att det var en flod någonstans där under. Kanske när vi minst anade.
Så vi tänkte ut lite smarta planer om jag skulle sjunka till knäna eller bryta benet i sluttningen. Det ska man ha för att känna sig trygg mitt i ett kvällsäventyr. Även om det inte är så stort.
Fast när vi väl hamnade där mitt i alltihop och fick slänga lite blickar över fälten så sade vi att det är ju väldigt härligt såhär.
Kanske skulle man ha det precis såhär varje kväll. Precis innan läggdags.
-
som om det vore meningen
Det gäller att våga. Annars är man ingen människa, bara en liten lort, var det någon klok som skrev. Kanske handlar det om att smyga uppför den där väldigt branta brandtrappan i solnedgången. Den där förbjudna där niorna hänger när de vill vara extra coola. Trots att risken att synas är alldeles för stor.
Men det är ju något med brandtrappor, det susar i magen för varje steg, ju högre mot stjärnorna man tar sig. Kanske lite sådär som själva livet.
För visst är det suset man vill åt? Fast man kanske backar i början.
Men visst vill man väl att det ska pirra lite extra i hjärtat? Av att det just idag var något helt annat, något alldeles nytt från igår.
Kanske var det något väldigt stort. Eller kanske något jättelitet, som ingen i hela världen märkte av. Mer än du. Och kanske någon annan. Som om det vore meningen.
Men det som kommer sedan är ändå värt allt pirr i världen. Och alla de tusen fjärilarna i magen.
För sådär på en ögonblicks sekund kanhända att man växer till det dubbla minst. Och någon annan gör detsamma. Tänka sig att det bara behövdes ett litet steg eller två.
För att landa mjukt.
-
den lilla och havet.
Vi är ju väldigt kära i att ge bort en filt som bebispresent. Bara för att det är så himla bra för en liten människa att äga just en filt. Just nu far några riktigt fina ända från Brooklyn till oss. Ekologisk bomull såklart och tryckta efter alla de bästa reglerna där på plats. Vi gillar Water Winter Factory för deras syn på planeten som sådan, att producera hållbart. Vi gillar dem för de ljuvliga mönstrena skull, med inspiration från gamla tapeter och barnböcker.
Bara havet och ett par mockasiner, vårt helt perfekta samarbete med Minimocks, såklart eko och handgjort.
Jag tycker den här vågstilen är så fin. I somras såg jag ett tapetprov i ram hos våra vänner. Det var Abigail Edwards helt sagolika vågtapet Seascape.
Tatueringarna vi har på Mokkasin är också från Brooklyn minsann. Helt giftfria och ljuvliga. Man kan ju tycka att det vore en självklarhet, om det ogiftiga, men tänka sig att det är det inte alls.
Barnpläd – High Seas Navy kommer också med skog Barnpläd – Winter Forest – Minimocks for Mokkasin – Woods finns också med blommor Minimocks for Mokkasin – Flower field – Print – In the Secret lake – Quiet reading – Tatueringar
-
idag har vi svimmat fjorton gånger över all världens tjusighet
Att gå på loppis med Nomi är ungefär som att färdas genom fantasin självt. Ingen sak är för liten för att inte rymma en historia. Helst en alldeles storstilad, sådär tagen ur ingenstans. Men verkar ganska så självklar när allt kommer omkring. Hennes lyckosrus över storslagna fynd går inte av för hackor. De är ofta återkommande. Och lika euforiska varje gång. Men just i den sekunden, är det just precis allt hon drömt om i vackerhet. Just då är det som allt annat vackert är som bortblåst och det hon håller i sin hand det mest tjusiga som någonsin hamnat framför hennes ögon.
Den där kostar inte mycket, det är ju ingen god kvalitet i den, sa Ola på Möbelmagasinet när Nomi frågade om prislappen. Han synade den och sänkte lite till. Åt fanders med kvaliteten. Och att jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen. Inte nog med att denna pjäs var det vackraste för all tid och evighet så måste ju vi alla förstå det ovanligt unika med den. En sjöjungfru liksom. Herregud! Så speciell. I beskydd av delfiner. Eller om det var hon som beskyddade dem. Det enda som saknades i det totalt förtjusande var snäckskalen… Som bikiniöverdel kan vi säga om vi ska skippa den utförliga förklaringen om huruvida och var sjöjungfrur har sina snäckskal.
Det översta halsbandet fick hon av sin mormor igår. Och idag upptäckte hon dubbelbroscher. Så nära cirkus man kan komma. Jag känner mig så himla mycket cirkus!
Du tror fortfarande inte på sjöjungfrur? sa hon när vi gick hemåt. Det är nog därför du inte förstår varför den är så dyrbar. Och förresten, vet du en annan sak? Om man inte tror på sjöjungfrur kommer man aldrig i hela livet få se någon heller. Trist för dig. Väldigt till och med. -
nomi goes folklore
Jag kan inte låta bli att älska Nomi´s känsla för kläder. Hennes besatthet kanske man kan kalla det. Såklart går det överstyr mellan varven, men hon får hållas. Och det är aldrig någonsin tråkigt när hon väljer kläder. Nu är hon ju bara 8, jag vet att det kommer svänga. Men jag önskar att det aldrig gör det. Att hon aldrig ändrar inställning. Att det får fortsätta att bara vara en sak som betyder något – vad hon själv gillar. Sedan kan alla andra tycka precis vad de vill. Punkt. 
Förra veckan var de på Nordiska muséet. Och trots att hon sett folkdräkter på midsommar sedan hon föddes så var det där och då det satte sig. Folkdräkt! Det är så vackert så man svimmar en smula. Och jag skulle gärna vilja hälsa såhär på distans till guiden klädd i folkdräkt, min dotter sög åt sig allt som en svamp och skulle nog hänga med dig lite sådär varje dag. Och nu hade hon ju önskat hela garderoben full av folkdräkter. Men man tar ju vad man har. Morgonen efter besöket hämtades min gamla sjuttisklänning med inspiration från tyrolen från utklädningslådan. Det är ju ändå lite folkdräkt över den när allt kommer omkring. Trasig och saknad av både resår i puffärmen och knappar. Men lite snabb sömnad på morgonkvisten och nytt band vid själva snörningen. Som ny. Och vid ögonblicket just då så mindes jag ju att jag även haft en folkdräkt när jag var liten. Så samtal i ottan till mormor som lovade att kolla med hennes kusin om den fanns kvar. 
Fredagens stora händelse. Min mamma levererar folkdräkt!
Nomi goes Folklore
Även en vuxendräkt levererades med tillhörande hätta. Kanske tjusigast i världen. 
Mormor är påkläderska.
Hon vet att hon borde ha en annan blus. Och en speciell brosch. Och särskilda skor. För det har hon sett på muséeum.
Nu surfar hon folkdräkter som det inte fanns någon morgondag. Högst på listan, Södermanland till trots, ligger önskan om en Leksandsdräkt. Absolut vackrast.
Som sagt, hoppas att det aldrig går över.
-
men så är det….
– Äsch, det är bara en vanlig värld. Fast en extra sorglig.
– Jaha, han… En pojke som aldrig blev inbjuden till älvornas kalas i det stora slottet. Det var bara älvors fest.
… Så han snodde ihop en tårta och bjöd in till fest själv. Men ingen kunde komma. Så han är jätteensam. Det är bara han och alla hans statyer.
Det var hemskt sorglig ju, hela lådorna är ju fulla med en massa figurer som borde älska kalas.
– Ja faktiskt, jättesorgligt ju. Men så är det.När barnen gör småsaker av lera använder de alltid Silk Clay. Den är superenkel att använda och kan användas om och om igen om den nu inte har lufttorkat till en prinesstårta eller något åt det hållet. -
säg till när ni tröttnar…på blommigt!
Alltmedans ägarinnan till detta rum är på konståkningsträning, så tänkte jag börja bära kläder till skåpet. Snöbyrån är ratad för stunden och jag säger jatack och lånar den lite tills Nomi flyttar hemifrån. Eller något sådant. Och ja, konståkning. Vi vek för tjatet, det förutsägbara. Balett, dans, gympa, sång och nu även konståkning. Det är det hon gör. Och önskar cirkusskola…
Solfjädern följde med i träningsväskan.Kunde vara bra att ha på discot senare ikväll.Likaså fluga och vit skjorta.Fin fredag till er! -
slottsfrukost under snedtaket.
Om man har ett slott på fyra kvadratmeter med snedtakdå blir vilken frukost i världen som den bästa.I ärlighetens namn så vill jag erkänna en sak. När vi flyttade till huset hade vi fyra kattvindar. Ni vet sådana där som är närmast taket. Smala och långa, där regnet smattrar alldeles extra härligt. Där man hör de små svalungarna pipa om sommaren. Det är ju liksom bara några brädor emellan. Varje kattvind har ett fönster, varsitt pyttelitet. Så när mörkret faller så blir det alldeles kolmörkt där. Om man inte tänder förstås.Erkännandet då. Vi tog bort två av dem. Och så som jag har ångrat mig. För jag insåg ganska snart att en lång och smal kattvind är som det mest magiska rummet för ett barn. Nästan som ett slott. Jag upptäckte det när vår ena kattvind, den som var min och Kristos enda garderob, blev stället man gärna kröp in i. Det var bara det att eftersom det var vår enda garderob så blev den snart ganska full. För att inte tala om den andra. Den blev full med sladdar, det kan ni fråga min man om.Så över jul bestämde jag mig. De där kattvindarna ska få vara precis som en kattvind ska vara. Så jag rensade. Och rensade. Och hängde det vi hade i klädväg på två klädställningnar. Förövrigt har jag en bra klädplan, den ska ni få höra en vacker dag. Och sladdarna, alltså… Men tillsist var de tomma.
Sedan fyllde vi den längsta. Med bara utklädningskläder och barnens saker. Och hattaskar och ljuslingor och kuddar. Och det är liksom kanske det enda rum de behöver. Det är trångt, det är mörkt och det går att låsa från insidan. Ni fattar va? Det är där det händer. Det är där de hänger.
Frukost här med vinylspelaren indragen under snedtaket. Soundtrack från Flashdance.Faktiskt så nära slottsfrukost man kan komma.
