-
bobo choses ss16
Vi älskar Bobo Choses senaste kollektion. Nomi tycker den är som underlandet och jag är benägen att hålla med. Vi har ju alltid ett litet urval på Mokkasin av kläder vi tycker om extra mycket om. Vi kommer aldrig ha hela kollektioner utan plocka de plagg vi verkligen gillar. Det är så vi själva tycker om att handla, att urvalet redan är gjort och sedan kombinera som vi känner för. Nomi och Svea är världsbäst på att själv kombinera, välja oväntade detaljer. Som att en baddräkt är en topp. Hatt, fluga och pärlor från loppis. Vackert roshalsband från For Good Luck. Och paljettjacka från HM. För glittret skull.
-
our weekend diary
Ännu ett bevis på att allt är inte exakt vad man ser. Men i alla fall. Nomi tycker absolut att Mrs Mighetto´s Lola, från deras nya supervackra limiterade kollektion, borde hetat Nomi. Det var något med likheten och håret. Vad tycks annars om vårt harmoniska sovrum? Med tapetlämningar från ett tidigare jobb för Mr Perswall och pudermålar för Mrs Mighetto. Samt evighetshögar av rentvättat och jordens röra. Men det finns värre saker.
Och faktiskt, kors i taket, lyckades jag få ner resten av julstjärnorna. Detta var nog rekord. Och de kom även ända till vinden. Lagom till påska.
Och om ni nu bortser från världens mest ledsna växt så gillar vi nya kollektionen från Bobo Choses väldigt mycket.
Ett loppisfynd som jag nog har en plan med. En bra.
Earth hour. Här är det ingen halvmesyr. Telefonförbud och absolut inte TV. Allt sådant räknas som fusk. Jag tyckte vi skulle köra Svarta Madame men då skrek alla hysterisk så vi enades om Sanning eller Konsekvens…
Våra helgfrukostar är numera en salig röra. En tonåring som vägrar gå upp, helst också en sovkompis som vägrar lika mycket. Någon som tycker sig vara hungrig en helt annan tid än den andra. Någon som hellre går och äter samtidigt som man tittar på blomster. Och så håller det på.
På söndagen lämnade vi kvar sju barn i huset, for ett par mil genom skogen, bjöd in oss själva på fint förmiddagskaffe som vi längtat extra mycket efter. Jag älskar när man bara kan ringa på vägen och säga att man kommer över. Inget planerande och uppstyrande utan bara, funkar det så funkar det. Och det gäller liksom åt både hållen, så nu vet ni det. Älskar oväntat besök.
Och det här hemmet. Alltså. Kan nog inte bli härligare än såhär. På allt liksom. Allra mest för Karla-Therese och Christian och barnen som bor där såklart, men resten är också helt ljuvligt.
Jag hade också en uppgift att hitta ett träd. Man vet liksom aldrig när man behöver ett.
Och sedan har min man blivit sportig och skulle köpa ett par skor. Men det blev inga alls fast jag köpte en kratta. Mitt strå till stacken för alla löv vi lämnade när snön kom.
När vi väl kom hem var det vissa som hade lagt beslag på Linn´s jobbdator.
Andra spelade in en film. En skräckfilm var det tydligen, de verkade rätt skärrade själva och började svamla om någon kyrkogård. Ellen till höger, skulle föreställa spöke och hade tråcklat sig i den mest spöklika klänningen de kunde hitta, min julklänning från -80. Där ser man.
Spagettimiddag klockan tre.
Sedan tog jag med mig Nomi och Svea till Paris. Eller såklart inte men vi tyckte att vi behövde en historia i bakfickan när vi ändå skulle plåta lite kläder. Tjejerna var fruktansvärt sugna på Eiffeltornet men tyckte att Paris blivit så blekt och tråkigt. För att råda bot på eländet köpte vi med oss lite färdkost i form av pastelliga tefat.
Det hela spårade ut nästan direkt när Nomi absolut inte ville vara kvar på marken. Hon påstod att hon såg Eiffeltornet bättre ifrån taket. Paljetterna åkte av trots att vindarna var isiga. Hon försökte nog mest vara tuff.
Sedan gick vi bakom hörnet och glömde bort allt vad Paris hette. Vi visste ju att det vackraste stället i Katrineholm hade brunnit men vi var nog inte helt beredda på att det skulle se ut såhär. Och vi mindes när vi åt prinsesstårta precis här . Nomi sade att det ser ut precis som det gör i Syrien och efter det hade vi lite svårt att koncentrera oss på vad vi verkligen skulle göra.
Vi var tvungna att fundera väldigt länge tills vi enades om att vi i alla fall hade de bästa minnena och att alla skulle få finnas kvar precis som de var. Att prinsesstårtedagen skulle vara den vi sparade i hjärtat för alltid. Sedan tänkte Nomi på Djulö Skola och sade att det kommer bli exakt såhär fast inte exakt lika stora högar. Precis som om kriget dragit fram fast det inte ens är i närheten.
Det här två små kusinerna är mina allra bästa små modeller. Så tappra och så coola.
Och så mycket skinn på näsan så att jag är övertygad om att de kommer ta världen med storm. Eller de har redan börjat.
-
diy – en hel spegelvägg
Den här tapeten är bland den finaste jag vet när det handlar om barnrum. Färgen är perfekt, precis så dammig och mjuk som man vill att en vägg ska vara. Tapeten görs av Sian Zeng och heter Woodlands. Den finns i tre färgställningar, alla ljuvliga, fast den här är helt klart min favorit. Jag är svag för rosa i blandning av brunt, puderaktig sådär. Att själva motivet är lite lagom förtrollande gör ju inte saken sämre. Älskar växterna och blommorna, och att fantasin ryms där med små minihus och djur. Och för all del, barnrumsperfekt verkligen, men jag skulle gärna sätta den i en hall, i en garderob och hur fin är den inte inuti ett skåp? Kan inte låta bli att tänka på hur härligt det var när vi hittade ett platsbyggd skåp i vårt hus, tapetserat inuti, säkert någon gång för hundra år sedan. Alla tapeterna, olika på varje hyllplan, sitter såklart kvar. Och på så vis vore det ju extra härligt att hitta något sådant här magiskt år 2116.
Och annars är detta vårt senaste jobb för Family Living. Vi älskar speglar och hela väggar av dem helst. I senaste numret av tidningen gör vi de allra enklaste, vackraste och ingen lär vara den andra lik. För en liten minipeng dessutom. Så pass liten att du kan gå loss att göra spegelvägg a 80-tal fast lite mer 2016 eller vad man nu kan få det till.
-
lullaby crib
Jobbdag är idag packa-paket-dag fast med ett spännande lunchmöte inplanerat alldeles strax… Bra med lagom start. Affärens planer 2016 är att fortsätta fylla den med sådant som vi tycker är allra bäst. I alla led. Vi fick precis innan jul precis en sådan nyhet som vi bara älskar. En handgjord ekovagga! The LULLABY CRIB I ekologisk bomull och bambu. Den är helt ljuvlig och får oss att längta efter bebisar. Vackrare sovställe för de små får man leta efter. Och nog för man inte kan fråga en liten bebis men jag som älskar hängmattor tänker att det här måste vara det bästa. Våra barn har legat sin första tid i en vagga, fast en i trä som jag hade som bebis. Varenda liten rörelse, varje pyttig fäktning med den lilla armen eller minspark gör att vaggan kommer i en lagom gungning. Som ett evigt vyssande per automatik liksom, kan det bli bättre? Den här vackra vaggan görs av det holländska företaget Little Hedonist och vi är så stolta att få representera dem i Sverige. Kära Petra som driver MiniMocks har precis en sådan vagga till sin lilla nyaste och finaste Harry, kika in på hennes instagram.
-
allt behöver inte vara på riktigt
Igår fick jag en fin hälsning här på bloggen. Någon tycker om att jag lever med ena foten i fantasins värld. Den hälsningen gjorde mig glad, för fantasin är så viktigt för mig. Ibland tänker jag att den kom tillbaka med barnen. Nu är det ju inte så att jag är totalt lost från verkligheten, absolut inte. Jag tror inte på att leva i en egen bubbla för jämnan, tvärtom så tror jag att vi måste ha alla sinnen öppna och aldrig blunda. Framförallt för att förstå världen och kunna hjälpa den så gott vi förmår. Men jag tror att fantasin är viktig för oss alla. Därför är jag inte sen att låtsats och låta tankar skena iväg. Framför allt i mitt jobb. Nästan alltid har jag små påhittade historier i bakhuvudet när jag jobbar, då blir allt så mycket härligare.
Som en frostig dag när solen aldrig gick upp, visst lyser stjärnor så mycket starkare då?
Ju mer snön ven omkring oss desto klarare lyste den. Som guld. Vi tänkte att vi skulle låta den falla, mest för önskningens skull.
Fast ju mer vi kisade genom snön och milsvida fält såg vi stjärnfall vart vi än vände oss.
Tänk att få önska sig. Och önska sig igen, och igen.
Ni minns väl känslan av den första snön? Tusen miljarder som smälte på tungan. Snöflingor fyllda av önskningar, drömmar och kärlek. Det var visst så hon sade…
-
Födelsedagsrabatt på strumpor
Imorse fyllde vi på med barnstrumpor i affären. De kanske finaste knästrumporna på jorden. Och eftersom bästa Linn fyller år idag så tänkte vi fira litegrann. Så därför får man hennes ålder i rabatt som fiffigt nog är samma sak som 25 %. Så rävar, ugglor, björnar och allt mellan himmel o jord i strumpväg är nedsatta idag och bara just idag. Här hittar du alla strumpor.
-
Ett kapitel varje dag fram till jul.
Första advent och lite snöyra önskas. Fast snö eller ej och en decemberkalender som fylls snabbare än alla blixtar i världen, så lovar jag att inte hetsa upp mig i onödan. Det finns liksom inga genvägar till en mysig juletid än att tagga ner några hekto. Rar idé på det temat är adventsböckerna som Rabén och Sjögren producerat i några jular nu. Skorstensjul är en bok i tjugofyra kapitel att läsa varje dag framtill julafton. Jag har bläddrat och läst lite här och där och det är magiskt, juligt och även väldigt viktigt. I morse tjuvstartade jag med första kapitlet för att barnen skulle få säga sitt. Framför allt om den kunde fånga deras intresse trots att man satt en ålder 3-6 år. Vi är ju inte särskilt knussliga om det där med ålder när det gäller böcker. Bok som bok liksom. Och lika mycket åt ena hållet som att vi gärna läser sådant som riktar sig till äldre barn eller vuxna. Men genom att prata om boken och läsa in andra ord och förklara, så blir det väldigt bra ändå
Och Skorstensjul fick dem absolut att lystra över frukostmackorna. Och jag är säker på att en treåring skulle göra detsamma, det är det som är det fina med högläsning. Och boken börjar ju trots allt rätt spännande. Tre kids ensamma på Stockholms centralstation mitt i natten. Alldeles nyrymda från barnhemmet de bodde på. På stationen möter de Niklasson. Han frågar dem om ett par kronor och framför honom står en gammal fiollåda med texten ”Snälla, jag är hungrig…” Boken är skriven av Mårten Sandén och så vackert illustrerad av Lina Bodén.
Boken är recenserad här på DN.
Varje morgon i december brukar vi lyssna på radiokalendern. Och vi kommer absolut ha tid över för ett kapitel i Skorstensjul. Det och lite juleljus gör att varje morgon blir bästa peppen.
-
WOODLANDS
Första advent på söndag? Jag förstår ingenting. Det kändes som i förrgår vi packade ner julsakerna. Ibland undrar man vilken jord jag lever på men det blir härligt hur som helst. En åsidosatt affär i juletid kan dock kännas lite ohärligt. Å andra sidan har vi gjort vårt bästa i ett par dagar för att styra upp den. Och jag lovar att den hinner bli uppstyrd innan det lackar mot jul, på riktigt.
Vi är glada att fylla på med de ljuvligaste lamporna från Fromage La Rue. Handgjorda, välgjorda och himla fina. Funkar lika bra på golvet som på väggen. Här hittar du alla former. Blixtar, hjärtan, stjärnor och molnen. Äntligen.
Och den här tapeten. Har varit kär i den sedan första gången jag såg den. Det är nog mycket för färgen och växterna. Och själva sagokänslan. Lite sådär hemlig som om den vore full med gömda historier. Sådana där som man inte är alldeles säker på. Kanske är de verkliga när allt kommer omkring. Åtminstone när mörkret lägger sig mot kvällen. Woodlands från Sian Zeng är så mjuk och varm som en tapet kan bli. Precis sådana väggar man alltid vill ha runt omkring sig.
-
en mjuk helg
Tacksam och glad för en mjuk helg. Och gott bröd. Och hasselnötter. Tänka sig att Linn´s lilla Leo plockade två stora korgar med sin morfar. Sådär direkt från trädet. Kanske något andra gör hemskt ofta men jag har aldrig gjort det.
Jag tror jag älskar hösten för att världen är som guld. Blir som hypnotiserad av vinden bland gula löv som samtidigt glittrar i solen. En usel bilförare såhär års… Och lampan då. Så fantastisk. En kompis gav mig den, bara så där. Det är andra lampan jag fick av henne. Båda är som smycken.
Vi har fått en ny maskin. Vår andra och en likadan, som var Kristos mamma, höll i 45 år. Det är också helt fantastiskt. På sitt sätt.
Imorse, innan frukost, rev vi ut de fyra lagren heltäckningsmatta i det rum som vi kallar slottsrummet ibland fast det inte ens är ett rum. Egentligen bara en enkel kattvind. Nomi hoppades på att vi skulle hitta en lönndörr eller en lucka. Den skulle leda till underlandet. Jag sa att vi kanske inte skulle hoppas för mycket.
Sedan åkte Liv och jag ut bland en massa träd och filmade lite. Youtube ni vet…
Det är ju inte varje dag man hamnar på Hogwarts till lunch. Vi skulle hämta hem Viggo som varit på Magiska Lajv sedan i fredags.
Viggo var ju på sitt första lajv i somras och blev totalt fast. Då sov han i tält i skogen en hel vecka och nu var det alltså bästa Harry Potter stämingen. Och om han är som förtrollad av hela alltet så är jag detsamma. Det är faktiskt helt magiskt! Att lämna sitt barn i som en saga är något som alla borde prova på. En vetskap om att alla där, barn som vuxna, kommer att landa mitt i en fantasivärld gör mig alldeles varm i hjärtat. Då gör det inget att inte ett endaste livstecken dyker upp från ungen. Och när man hör de magiska berättelserna på vägen hem, ett oavbrutet berättande i två timmar om en fantastivärld som faktiskt varit alldeles verklig, så förstår man att det finns inte en tanke på oss här hemma. Kära nån. Ska man fajtas med spindlar, slänga ur sig trollformler till höger och vänster, lära sig Expecto Patronus sådär plötsligt när man måste för sin överlevnad, bevittna dramatiska slag, se hur dementorer går upp i rök, få gå om ett år på Hogwarts pågrund av bus och så vidare. Och så vidare igen. Alltså då ringer man inte hem. Inte ens skickar ett mess. Som sagt, har man inte kommit i kontakt med detta förut så gör det! Det är precis sådant här som världen behöver mer av. Tjejer och killar i olika åldrar, en salig blandning människor på samma plats, på precis samma villkor. I en lek. Som man lekte förr. På riktigt! Inte framför skärmar och i en virtuell värld där man aldrig behöver se eller röra varandra. När alla städade sina rum så smög jag runt lite i smyg och lyssnade. Wow, så snällt, fint och bra rakt igenom. Och med en respekt för varandra som jag älskar att se och ger mig hopp. Katrineholms Äventyrsklubb stod som arrangörer för detta lajv och jag kan bara säga tack av hela mitt hjärta, att ni gör detta så fantastiskt bra!
-
i underlandskläder bland flygande rymdstenar
Lite underlandskläder kan ju locka de flesta till en liten mörkerpromenad. En väldigt kort ska tilläggas. För precis efter så såg vi den där rymdbollen som flög över himlen. Eller rymdsten heter det visst. Nog för vi tänkte att det var då värst vilket kort och plötsligt fyrverkeri. Sådär från ingenstans. Men det kanske var ett hemligt kalas. Men sedan kom det ett prassel och ett knaster och då kände vi att natten blev så väldigt mörk. Fast det egentligen mest var kväll. Och Nomi mindes att vi faktiskt såg en jätteblixt imorse också. Då trodde vi att det inte var på riktigt fast vi var fyra som märkte. Fast såhär i efterhand och efter flygande rymdstenar kan man ju fundera hur det var med den saken…
Ikea har fått in en rolig kollektion idag. Den heter Lattjo och är hemskt härlig.
Fin helg till er, kram!
