-
newbie
Nomi önskar sig ett livstycke, blev jag varse häromdagen när vi var på loppis. Och en bahytt berättade min mamma. En bahytt liksom, oallmänbildad som jag tycks vara hade jag inte den blekaste aning om vad just en bahytt var. Men nu vet jag. Och nu säger jag ju inte att detta är anledningen till att vi fastnade vid bebiskläderna idag och funderade som tusan vem vi kunde köpa en liten body till. Snarare att det är hemskt kul med hennes klädintresse. Folkdräkt , traditionella Thailandsdräkter, kostym och portfölj. Och nu bahytt och livstycke inför skolstart tredje klass, ser fram emot detta. Och från att ha kollat in en skrikgalen Star Wars tröja på HM stirrade hon förtjust (och jag med) på bebiskläderna i KappAhlsfönstret, så pass att vi var alldeles tvungna att gå in i butiken.
Tillverkad av 100 % organisk bomull är kollektionen Newbie och det vi tyckte var så fint var den lilla bodyn med virkad krage, söta brallor med hängslen, lite Libertyfeeling över många av plaggen.
Men efter ett torrt konstaterande att vi inte hade någon bebis insåg vi att kollektionen som började vid 86 slutade vid 128. Och Nomi är ju en ganska så liten 9-åring. Så vi slog till på en byxdress på rea.
Och shorts, och ett par byxor . Som pyjamasbrallor fast på ett tjusigt sätt, tyckte Nomi. Tipsigt på rean var även denna blus. Och ett par supermjuka puffiga brallor som inte var på rea. Dessa fanns ju också i den minsta storleken och söta med bodyn till.
Nu är ju inte kollektionen alldeles ny under solen men det var faktiskt första gången jag sprang på den. Och av en slump dessutom. Men jag tycker att KappAhl har lyckats riktigt fint här. Modellerna har en skön känsla över sig, detaljerna är väl utvalda, många av plaggen går inte överstyr i gullighet, såsom det ofta kan bli när det ska vara lite lantligt fransk inspirerad. Och inte minst då för hållbarhetstänket. Trots att jag drömmer om så mycket mera så har KappAhl 38 % av sina plagg hållbarhetsmärkta. Dessutom uppnår samtliga plagg kemikaliekrav enligt RSL. Man samarbetar nära med leverantörer för att sprida kunskap och att använda mindre vatten, kemikalier och energi i sin produktion. Kollektioner skeppas till 96,4 procent med båt. Som sagt, allt är bättre än ingenting. Så heja säger jag.
-
bland sommar, troll och fjärilscirkus
Det som jag saknar mest när sommaren går i faslig fart och utan semester är dagarna ute vid Norrdal, mina föräldrars torp. De där dagarna kommer inte så ofta som jag önskar.
Vi gav pappa en fiskare. Precis som honom själv, så den passade fint tyckte vi.
Om jag inte minns helt fel så var det nog med inspiration från Sundborn, Carl Larssons hem, som köket målades gult en gång i tiden.
Oreganon växer som ogräs och det är tur för alla fjärilar. Nomi skulle rädda en skadad vinge men jag tror att den fjärilen redde sig själv när allt kom omkring. Jag har märkt av att fjärilar och nyckelpigor gillar sommaren 2016. Vi har massor och jag har sett sådana jag bara minns från förr. Hoppfullt, tänker jag.
Barfotabarn. Den här tjejen har gått utan skor så länge jag minns. I likväl Stockholm och Paris såsom grusvägar.
Stövlar från gamla tant Svea som inte finns sedan många år tillbaka. Vi tog oss mot stenmuren, minns ni när frosten låg kritvit just här? Det är ängar åt ena hållet och trollskog åt andra hållet.
Tänk att bara en stenmur från urminnes tider kan skilja de gröna ängarna fulla med blåklockor från en skog där allt är torrt och brunt.
Fast att troll skulle vara onda strök vi genast. Och trots att den här typen av skog kan kännas en aning mer åt det dystra hållet så var det mer som om de trivdes där bland skuggan. Trollen alltså. Inte för de kryllade av dem precis just då men det är helt normalt var det någon som sade. Vi bestämde oss för att lämna en present från andra världen. Bara för sakens skull. Nomi sprang hämtade och hämtade blåklockor, därute i ljuset, som de kunde använda som kojor till småtrollen. Eller om de hade myror som husdjur vilket inte var alldeles omöjligt.
” Till trollen ”
Vi länsade våra fickor som var så när som tomma än på en guldtia. Nog för att vi vet att trollen gillar glitter fast mest var det till byggmaterial. Ett lite lyxigare än de var vana med liksom.
När de steg ur trollskogen och började ropa var de hemskt modiga. Men det var ju någon som svarade. Det lät som pappa. Men nej han var ju och fiskade. Som morfar då! Nej, han var ju också och fiskade…
”Charlie, får jag känna på ditt hjärta? ”
Det är såklart att hjärtan bultar i hundranittio av rena rama förskräckelsen. Troll som svarar, det hade vi ju inte räknat med.
Plötsligt fick vi därför lite bråttom, det är ju lätt att få det när hjärtan bultar som mest. Gräset kändes onaturligt högt fast det i själva verket var precis tvärtom. Som tur var hade den lilla vårfloden torkat ut och bildat en liten stig där vi behövde den som bäst.
Nu kan man ju tro att Nomi skyddar sin tvillingbror från trollen men det var de gigantiska rotvältorna. Såhär på tryggt avstäng konstaterade de hur livsfarliga de såg ut.
Verkligheten kallade så snart vi kom tillbaka till Norrdal. Tydligen något världsviktigt via min telefon.
Antingen badar man eller annars gör man det inte alls. Så funkar Viggo. Inte ett bad på dagar och sedan 5 timmar i sträck. Nu var det sträckläsning som vem har tid för bad då kan man fråga sig. Boken Omänniskor var tydligen väldigt bra och nu frågar man ju sig lite om fortsättningen efter uppbrottet mellan de båda författarna.
I de mörkaste vatten…
Tänk att sjön nästan är lika varm som vår uppvärmda pool. Det är en vacker sommar vi har.
Blåbär efter badet, precis som på sjuttiotalet.
Samma stig och samma blåbärsbuskar och samma smak.
Vi pratade en del om det där med älvorna som hängde kjolarna på tork. Och nu har vi alla hört hur de ringer, det är bara att spetsa öronen.
”Jag tänkte att vi åker till landet och köper en katt för 4 kronor. Han sade att Tösen kostade det. 4 kronor!! Hör du mamma! Fyyyyra!! Och hon är jättejättemjuk. Och gosig.”
Charlie ser och lär om konsten att filea dagens fångst av abborrar.
Lite småläskigt är det allt.
Min mamma visar den allra första gardin min mormor inhandlade när hon satte bo tillsammans med min morfar på 30-talet. Hur vacker som helst.
Rottingvagnar är bra fint. Syskonporträtt med min mamma i mitten.
Sedan blev det fjärilscirkus. Med de mjukaste händer lånade Liv och Nomi de fjärilar som ville för en stund.
Tydligen var det inget märkligt alls för en fjäril.
Ögonkontakt var hemligheten.
Sommaren, du är snäll och alldeles mjuk just nu.
-
som yoga
Efter de somrigaste dagarna på landet stack sig Nomi på en kniv hemma hos sina kusiner. De var tydligen i täljaretagen. Inte för att det var någon större olycka men plötsligt så mindes vi ju presenten vi fått från Hello Tälja för några måndader sedan.
Viggo har ju täljvanan inne ifrån sommarens lajvande då det täljdes trollstavar med magiska krafter. Nu fick han feeling på en sked, inspirerad av boken Tälja.
Lite blod får man ta.
Estrid bytte täljandet till bläckfiskar av garn.
”Det är både jobbigt arbete och avslappnande. På samma gång.” Täljcitat av Viggo 11 år.
Kniven i paketet vi fick var från Morakniv.se. Såklart. Nu kanske egentligen Viggo borde ha junior-kniven men han anser sig som en mästare inom detta område…
I lådan vi fick ingick två slags trä, morakniv, olja, sandpapper och plåster. Så himla fin present.
Och boken Tälj!. Superhärlig bok tycker både jag, Kristo och kidsen. ”Världens bästa självterapi, en digital detox” stod det i brevet som följde med. ”Täljandet är som yoga med kniv”. Och just så kan man sammanfatta det. Och nog för att det går minst lika bra att tälja barkbåtar men får man feeling kan man ju alltid slå till på en slev eller en espressokopp. Men som sagt, det hela handlar ju inte om vad man gör utan att man gör. Med sina fingrar. Tillsammans med hjärnan. Fiffigt det där som är självklart.
Och det går ju lika bra med garn skulle de allra flesta hävda.
En bläckfisk blev tre.
Som yoga fast med garn.
En av de tre första. Och just nu pågår masstillverkningen vid köksbordet. Lagom vid midnatt. Sommarnätter alltså, tar de någonsin slut? Och bläckfiskarna då? Det var visst någon väldigt liten människa som gillade bläckfiskar, helst hängande från taket i ett helt stim.
-
den där våningen som man glömmer ibland
De sade att de packade för Thailand. Borta i fem år framöver var det visst, om jag inte minns fel. Mitt i gassande juli och precis där under takpannorna där det är som allra varmast. Vi öppnade alla takluckor. Märkligt att himlen blir extra blå när man öppnar den från en mörk vind. De lovade på heder och samvete att inte kika över takluckskanten, för där sluttar taket brant ned mot marken och världen där uppifrån ger svindel och fjärilar i magen. Men annars vet de att man får leka med precis allt uppe på vår vind. Och jag lovar att det tar vara på det löftet. Med råge till och med.
De hittade mina frisörgrejor från 90-talet. Helt plötsligt var lila peruker inte ett dugg intressant om man jämförde. Cendréfärgade löshårslingor dög precis lika bra.
Friserande på hög nivå mitt i kaoset. På morgonen hade jag rensat häruppe sånär på sakerna utmed väggarna. Men plötsligt var de ju nästan i Thailand och var väl tvungna att få till bästa resepeppen. Och så fick man ju faktiskt leka med allt. Det var ju så det var sagt.
Å. Snyggt. Egentligen älskar jag att hänga som en osynlig skugga när de leker. Jisses vad det snurrar i den här luften.
Kanske är det alldeles korkat att ge kidsen fritt spelrum bland all min rekvisita, möbler, julgrejor, urväxta skor, gamla kläder från min mamma, sparat från när de var små, sladdar kors och tvärs, gamla spånförråd utan riktigt golv och gud vet allt. Fast jag kan inte rå för det. Så mycket som gömmer sig i timmar av lek är nog bland det mest värdefulla jag vet. Vår vind är väl 150 kvm men för de små är den en helt annan värld. Så stor att den aldrig tar slut.
Värmespolar årgång 1991 och lösmustasch.
Och igen. Det där om stordåd och storstilade leksaker. Alltså, det är inte alltid det behövs. Eller egentligen nästan aldrig när man tänker efter. En skrivmaskin, en knapptelefon, ärvda snowjoggers och dammiga papiljotter kan vara nog så fantastiskt.
Och idag var Thailandsresan inställd. Eller åtminstone ändrat till okänt mål. Verkade dock som de längtade efter mer kylslagna breddgrader. De packade snöskor och fodrade jackor och drog på sig urvuxna one piece och halsdukar. ”Vi måste resa varmt eftersom det är isvindar och snöstorm när vi landar.” Alltmedans solen sken som aldrig förr och vi andra sade ungefär tusen gånger att det måste vara den varmaste dagen. Men det är ju i den andra världen…
-
på spaning efter sjöjungfrur
Egentligen var inte planerna för kvällen särskilt storslagna. Men det ena gav det andra. Det var som om hon visste inombords att vi skulle närma oss vatten. För det hela var ju plötsligt alldeles självklart. Vi var på spaning efter sjöjungfrur.
Och kikaren åkte upp hur ryggfisken som om det legat där på vänt och bästa tillfälle. Jag sade något om att jag trodde det behövdes hav för sjöjungfrur men då trodde hon på riktigt att jag sagt fel. – Sjö plus jungfru, vad blir det?
Meningen med hela strapatsen var ju att jag skulle ha en och annan bild på hennes kläder från Bobo Choses så jag kunde tala om att vi har rea på alltsammans. Inklusive melaminet från dem. Jättemycket rea faktiskt, som hittas här.
Men med Nomi blir allt så mycket mer. Eller åtminstone annorlunda. Som när det helt plötsligt kom två änglar farande över molnen. – Inget konstigt alls, sade hon, för jag har sett massor av flygande änglar på Youtube. Jaha, sade jag och spanade för allt vad jag var värd.
Sedan koncentrerade vi oss på vattnet igen. Det var ganska så spegelblankt men ni vet när det går som en bris över vattenytan, när det liksom krusar sig, då är det inte alls vinden som orsaker det hela. Det är nämligen mermaid-glans, en blandning av svenska och engelska för dem som trodde att vi snackade svengelska här. Det uppkommer när de finns närmast under vattenytan. Sjöjungfrur alltså.
Det gick inte många minuter innan hon hade fått span på minst ett tiotal. Men varje gång vi kom närmare så utbrast hon – Oj, nu var det min överdrivna fantasi igen! Så typiskt.
Fast så är det när man hoppas riktigt mycket. Och med det inte sagt att sjöjungfrur skulle ha något med fantasi i allmänhet att göra. Åh nej, lika verkligt som abborrarna som simmade förbi i de största stim hon någonsin hade sett. För att jag skulle fatta lite mer om vilka rörelser vi spanade efter fick jag en liten uppvisning.
Det var knepigt att visa på land fast jag tyckte det var lugnast så.
Det första man spanar efter är en våg av glitter. Jag tyckte jag såg något åt det guldiga våghållet men det var tydligen fel. Glittrigt ska det vara och mer som ett sus av det hela. Och så var det där med mermaid-glansen då, eller för vanligt folk, kruset på vattenytan. Får man dessutom syn på en fena, då är man ju nästan där.
-Fast egentligen vill jag inte se någon…, sade hon plötsligt och vände sig emot mig med uppspärrade ögon.
-För en gång hörde jag att de är alldeles svarta runt ögonen och har bara hår på bakhuvudet. Liksom inget alls här framtill.Och simhud mellan alla fingrar. Det är alldeles sant. Det var ett par sjömän som satt i en ubåt, det har jag sett på youtube, och de filmade när en sjöjungfru knackade på deras fönster. Hon såg ut som en häxa…! Och man hörde ju att det var på riktigt, de filmade ju alltsammans…
– Såg du glittret? Där, där det susar!! Vid stranden nästan på andra sidan. Kan vi inte gå dit? !!
Men du var ju rädd för dem?
Rädd?!! Hur menar du då?? Kom så går vi.
Men jag sade att det var hemskt långt till andra stranden så vi får ta det imorgon.
Sedan slog det henne att sjöjungfrur trots allt verkar finnas i länder där man inte talar svenska. För i alla sjöjungfrufilmer på youtube pratar man bara engelska. Eller något annat språk, men aldrig svenska.
Sedan var vi alldeles oense om vägen hem. Och om det nu skulle vara så illa att vi gick åt fel håll så skulle vi kanske inte komma hem till natten. Frågan är om vi skulle komma hem över huvudtaget… Och det slog mig igen vad världen är stor när man är liten. Jag minns att dessa gångar och broar var som världens ände på sjuttiotalet också, trots att de bara låg bakom huset där jag växte upp. Om man dessutom lägger till lite youtube på det, så är oändligheten bra nära.
-
en ponny på kalaset
Vi har alltid varit hemma på barnens kalas. men bland ridskoleönskningar och fullproppade helger så nappade jag när jag hörde talas om Björkviks Ponnyridskola. Ridskolan ligger ett stenkast härifrån och minsann ordnade de hästkalas. Tror ni att Nomi tackade nej till en sådan sak? Knappast. Så förra lördagen tog vi med ett gäng barn och hamnade här.
Jörgen, hälsade tjejerna välkomna och redan här började braiga hästfakta att samla på. Två tjejer fanns med som storstilade hjälpredor och vissa av Nomi´s kompisar har redan vanan inne.
Lite korv och bröd med sjöutsikt. Två meter från stallet.
Sedan började hästfixet. Nu pratar vi totalt ohästig mamma så jag vet varken om de ryktade, tränsade eller bara borstade. Men de fick fina instruktioner och råd om hur man gör. Till och med jag vågade ju närma mig de här små ponnyerna.
Allt prat handlade såklart om hästar. En annan värld liksom. Det känns som lite samma som jag och fotboll. Som en annan planet.
Fast jag fattar ju det mysiga och väldigt fina. Fyra ponnysar på nio barn gjorde ju att alla hade tid och borsta, fixa och fläta.
Det känns inte som den här ponnyn var van vid just flätande men ändå tjusig där bakom luggen.
När stunden i stallet var färdig tog gänget ett par vagnar..
..och ponnysar.
Och begav sig hit. Är landskapet på riktigt kan man ju fråga sig? Ibland är det så lätt att bli hemmablind. Men just den här dagen sög det till i magen att allt är så himla vackert. Den här tiden, när alla vägkanter är fullproppade med lupiner och hundkex. Träden är extra fluffiga och så galet gröna. Och kossor betar på ängarna och grässtrån vajar i vinden. Och sjön glittrar som om det inte fanns någon morgondag. Då är det ju lätt att känna sig helt lycklig över själva världen.
Snacka om hästkoll. På kort tid fick tjejerna veta så mycket de kunde ta in och jag insåg att det här med min hästrädsla handlar nog allra mest om vem som styr runtomkring. Med en Jörgen när det begav sig hade nog också jag fastnat bland hästar istället för totalt raka motsatsen. Bara svaret när Liv frågade om vad hon kunde tänkas behövas inför ridskolestart till hösten. Skor med en liten klack, sådana du har och ett glatt humör. Resten finns att låna, detta är ingen snobbsport.
Nästan som en egen häst.
Selma.
Signe.
Det här med vagn var tydligen extra härligt.
Svea, Estrid och Svea.
Sten, sax eller påse kan behövas mellan varven. Vem ska leda ena hästen och vem ska leda med vem…
Så nöjd.
Inte varje dag man har en ponny med på kalaset.
Supersugen på tårta.
Plötsligt var det något om att leta hästbajs. Fast trots att ingen gick på det så var de helt säkra på att andra överraskningar väntade.
Här uppe på höskullen var det ingen idé. Kanske lite osäkert också, bland ett och annat spöke. Eller var det bara en katt?
Bättre bland ängar och hundkex.
Helt klart bättre.
Världens mysigaste kalas. Ovant att inte fixa något själv men helt klart värt det. Stämningen på Ponnyridskolan var så himla fin. Enkelt, genuint och med fokus på rätt ställe. Jag hade hört mycket gott om dem innan och allt stämde på pricken in.
Och trots att jag är livrädd för hästar sedan långt tillbaka så önskar jag inte hellre än att mina barn får slippa den känslan. Kanske kan jag bli kvitt den rädslan också om jag får hänga här i Björkviksskogarna en höst eller två…
-
operan
Igår drog vi på oss paljetterna, åtminstone en av oss. Och for till stan för att gå på Operan.
Den där valväskan. Hur söt? Rymmer inte så mycket mer än det allra viktigaste men kan användas som gosedjur och kudde, bra ju.
Vi hängde en stund vid Karlaplan och Charlie fotograferade allt han kunde. Från vrålåk till en stackars giftaskille som körde mini-triathlon i allt från fontänsimmande till att cykla i badbrallor. Kanske har vi lite olika syn på det där med en bra bild.
Min mamma och Liv. Tycker det är fascinerande hur mina föräldrar står ut med dessa tweenisar. Så mycket mer än man själv. Men det är kanske så det blir.
Min pappa och Charlie. Då vi inte är sportfantaster direkt i vår familj så är det hos morfar Charlie tankar fotbollsfakta och alla händelser som kan räknas in i sportgenren. Det är där de bästa tipsen finns och bästa sällskapet för alla matcher i världen. De här två framför tv:n vid en stormatch, ni förstår säkert… Som grekiska för min del.
Vi åt en tidig middag på Lo Scudetto.
Hur många bilar kan man fotografera? Charlie var lyrisk. Östermalm är ju proppat med flotta vrålåk och det fortsatte när vi närmade oss Operan.
Absolut sista sekunden.
Bara att vistas på Operan är ju något alldeles särskilt. Det är ju väldigt vackert såklart men jag tänker också att det är för att det är så vansinnigt olikt det man gör till vardags. Man känner ju liksom som ett sus i magen redan när man öppnar dörrarna. Alice i Underlandet måste vara den perfekta baletten att börja med. Som barn men kanske även som vuxen om man inte har vanan. Mycket för att det är modernt i all sin klassiska form, med videoteknik och stundtals lite som en snabb tecknad film. Det händer något varje sekund och blir du inte som uppslukad ändå så har du ändå något att fästa blicken på. Men det är lätt att bli förtrollad, jag kom på mig själv att liksom tappa allt annat och bara fångas av allt som hände på scenen. Jag tror jag måste smälta det hela för att veta exakt vad som händer med en, tänker att det kommer efteråt. Barnen var också som i den andra världen, inget gnäll, inget när är det slut och bara – det är så bra.
För ett par år sedan besökte vi ju Operan under dag så de hade som öppet hus. Rekommenderas varmt om sådant kommer igen. Då har man historierna i bakhuvudet när man sitter där och det är fint.
Kikare är bra. Och att läsa in handlingen innan om man inte har koll. Och kanske förklara lite vad allt handlar om.
Ja vad säger man, det är lätt att skratta åt dem såhär på distans. Sist ut från Operan i alla fall.
Stockholm börjar bli sommar och det finns nog i ingen stad i världen som känns så härlig just då. Nu kära ni, ska jag hoppa på ett plan.
-
the adventure is out there
Det sägs att Don Fisher älskar segling på alla de sju haven. Och så lite skattjakt på det. Och det hela känns liksom i alla de olika fiskarna som kom levererade häromdagen. Finurliga för att rymma alla dina skatter, små som stora.
Så himla fina. Handknåpade i Spanien. Från minsta lilla skiss till sista stycket. Därför helt unika, var och en. Inspirationen kommer från de alldeles på riktiga fiskarna och de sju världshaven. De rymmer nästan allt du önskar. Pennor, smink, smycken, pengar… Inte alls små utan rymliga och hemskt skön stil.
Husnyckeln i magen på en rosa Brax, det känns tryggt. Ursprungshav är Atlanten och de portugisiska kustrean. Och vilken bebis har inte alltid önskat sig en fiskskallra?
För att inte tala om en 75 cm lång valväska! Släpps på Mokkasin inom de närmaste dagarna.
-
FÄRGSTARKT – CAMILLA LUNDSTEN
Photography: FRIDA STRÖM from the book FÄRGSTARKT
Nu har Camilla Lundstens bok Färgstarkt funnits några veckor i hyllorna. Men den måste helt enkelt få den blogpost den förtjänar. Så galet härlig, att när jag bläddrar i den, tänker att jag borde nog borde lägga till tusen färger i min värld. Byta stil helt enkelt, tror att världen är skulle bli så mycket gladare då.
Det finns nog ingen jag vet som är så mycket som sitt eget varumärke som Camilla. De gånger vår väg korsats har jag varje gång förundrads över den här tjejens energi. Hon är precis såsom allt hon tar sig för. Oavsett om det handlar om illustration, formgivning eller DIY. Allt är bara härligt, rakt igenom härligt!
Färgstarkt är plåtat av Frida Ström. Helt klart ett dream team. Camilla Lundsten Färgstarkt 
Boken är fullkomligt proppad med smarta tips. Camilla delar generöst med sig av sina tankar kring det mesta. En stor del av boken är som en liten bibel i allt om färgmagi. Vi får också gå husesyn hemma i ett hem som är som en godispåse.Hur tråkigt blir ens eget hem i jämförelse…!
Vem vill inte ha ett eget bageri? Smart och himla enkelt men mer hus än såhär behöver inte fantasin, det är det som är det allra finaste.
Ett långt avsnitt om upcycling, om att ta till vara på gamla möbler och göra dem till dina.
Barnrum! Och instruktioner om allt hur du gör din egen sänghimmel till bakverk och glass i papper.
Sidorna om färglära gör oss kanske lite modigare när man får svart på vitt hur det funkar.
Jag är så imponerad av den här tjejen. Minns att jag hade Littlephants prints på Mokkasin när vi öppnade 2009, då var det alldeles i början. Och sedan har det hela liksom bara byggts ihop till som en saga proppad av fantasi. Som att kapitel efter kapitel har öppnats med nya projekt och att ett eget Littlephant-universum har skapats. Supercoolt och väldigt inspirerande!
-
cousins
Nomi och Svea.
Önskar er en snäll fredag!