KIDS-arkiv - Sida 20 av 21 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
4
archive,paged,category,category-kids,category-4,paged-20,category-paged-20,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

viggos school love.

Första dagen i ettan. Då är det banne mig ren och skär kärlek. Till skolan, till fröknarna, till kompisarna, till läxorna, till tidiga mornarna, till rasterna. Till allt som hänger ihop med att nu är man faktiskt stor. Ettagluttare, sug på den.

teater-nomi.

Nomi fyndade en leksakstelefon igår på loppis. Hon skulle ha den i lekstugan (skrev kelstugan först, sweet…). Nu var det ju i allra högsta grad en alldeles riktig telefon. Men vad ska man tro i hightechlurarnas tid. Om det är någon mer som tycker hon har maxad outfit så kan jag lova er att hennes 8-åriga syster (som älskar svart) tyckte detsamma. När vi hämtade de stora ungarna på 4H-lägret viskade Liv:
– Mamma, vilka kläder Nomi har…
– Jaaa, hon är lite färgglad idag.
– Alltså… Hon ser liksom teaterklädd ut.
– Hurdå, som om hon ska gå på teater?
– Nä, som om hon spelar teater.
– Jaha..
Den enda slutsatsen jag drar av detta är att mina barn har bara sett glada pjäser. Inga tunga, sorgligheter ännu. Skönt.

sommarfredag.

Det regnade inte.
Och ingen var sjuk eller ens lite hängig.
Det var en tokvarm julidag, värsta badvädret helt enkelt.
Men det enda vi ville göra var att pyssla. Som galningar…

lek.

Det finns Ninjagos och så finns det Ponkisar.
De badar i glasspinnepooler. Helst med grönt vatten. Eller blått.
Och så äter de flingor när ingen ser.

maxat.

Var är du sommar? Jag fryser och letar strumpor och eldar i kaminen. Och undrar om ungarna vill ha mössor när de ska gå ut. Fast de tycker jag överdriver och vill ha shorts.

Och här är Livs skrivbordshörna som jag ju glömt att visa. Känns som en följetong med skrivbordsbygge, thonetstolar, tapetfunderingar här och där och tveksamheter och beslut. Maxat blev det och Liv tycker det är urtjusigt. Fast tapeten luktar hö. Tapeten förresten, jag visste ju att det var en William Morris men inget annat. Men hos finaste Volang hittade jag till Vintageprylar och Louise bästa info om tapeten som heter Golden Lilly. Jag fick nästan leta ihjäl mig efter det där braiga inlägget. Ni vet när man läser något, glömmer spara det och sen kan man inte för sitt liv minnas var man läste. Men tillsist så.

Psst! Om man klickar på mina bilder en gång och sen en gång till så blir de ganska stora. Tänkte mest om man vill se lite bättre…

the place to be.

Det börjar arta sig för Viggos träkoja. Här är en vägg på plats och nu är alla väggar uppe. Alla vill hänga här. Helst samtidigt. Vilket funkar sådär på fyra syskon plus lika många kompisar. Minst.
Största kusinen fixar skylten. Gulligt. Och påtal om träd. Jag har ju lite svårt för att såga ned träd. Till och med när de inte har någon stam kvar och man måste ha en massa järngrejor i för att hålla ihop det. Men om det tillslut inte finns något val (fy tusan så sorgligt) så känns det lite bättre om det kan bli en koja av det. Lite terapi-bygge sådär.

ohoy.

Viggo är salig över sin nya tapet som kom upp för ett par månader sedan. Och den är liksom så mycket han att det nästan är lite märkligt. Om nu en tapet kan vara som någon. Inget ont om den förra men blå tapeter och vitmålade blanka golv har förmågan att göra rum väldigt kalla. Nu är det precis tvärtom.
 
Och hur coolt är det inte att Otto Dunker var åtta år (för en sexårig Viggo blir det nästan idolstatus) när han ritade tapeten som sedan distribueras av Photowall. Att den dessutom nominerades till Formex Formidable 2010 gör ju inte det hela mindre grymt. Fast inte det minsta konstigt att äpplet faller så här jättenära trädet när man har en sådan väldans begåvad mor.

snipp, snapp, snut så var den här butiken slut.

Tack för era lyckönskningar. Behöver dem just nu. Inte för att jag inte tror att det här var bästa beslutet. Utan för att det stora vemodet slog till igår. Min lilla söta butik är snart alldeles borta. Putsväck. Och  restaurang-killarna som ska utöka med mina kvadratmeter går runt därinne vareviga dag. Och knackar i väggarna. Och fina fågelväggen är ju bara en attans svag liten spånskivevägg. Lätt som en plätt att riva. Och den gamla dörren skulle visst bort. Tänk om de stora gamla fönsterna ryker också. Det är allt väldigt synd på en sådan fin butikslokal. Där som är så skönt att vara. Alltid. Trots några sorger och ett par bedrövelser. Det vore fint om man kunde packa ner den i en liten låda. Butiken alltså, lokalen och allt. Tejpa igen den där lådan och lägga upp på vår stora vind. Och kanske plocka fram den någongång. Någon annanstans.

Ha nu en väldigt lat och skön helg! Själv ska jag mest gå runt och vemoda mig som bäst i en dag eller kanske två.

8 år och samlar på finheter.

Ibland när man snörvlar och nyser (skyller fortfarande allt på den där jädrans majbrasan). Och när haglet står som spön i backen så man nästan fryser värre än i januari. Då kan man alltid ta en sväng till barnens rum. Och spana sådär ordentligt. Bortom stöket finns rätt mycket fint. Det är inte så säkert att man förstår allt av deras lilla värld. Fast fint är det banne mig.
Tack söta ni för krya på dig – hälsningar ♥

i min lilla, lilla värld.

Jag gillar papper. Så är det. Som förpackning, som pyssel, som leksak, som allt. Vackra papperssaker är något magiskt över. Som det lilla huset i kraftig kartong som kom till Mokkasin häromdagen. Ett litet hus i all sin enkelhet med några väggar, ett par golv och en massa flyttbara klistermärken. Precis lagom bo för ett liten lyckofigur eller någon annan av modell mini.