-
och jag tog en tur i trädgårn.
Det är ju lätt att komma av sig när solen gassar som bäst. Inte orkar man börja sommarpiffa då. Så vår trädgård är kvar lite där den slutade i någon regnig storm för ett par månader sen.Det var då lampskärmen kom upp i trädkojan. För där var det liksom lä och torrt och mysigt. Ganska i alla fall. Den där lampskärmen som har blivit som en följetong.
Och vimplarna har hängt lite här och var. i ur och skur. Blekta och fula men ändå hittar de nya platser.
Och lekstugan är nästan helt tömd. Inte en endaste en av alla loppisprylarna finns där. De gamla kamerorna, de blekta paraplyerna, käppen och allt de andra. Har faktiskt ingen aning om i vilken del av trädgården de har hamnat. Men lite tjusigt har undgått själva flytten.
Som lite påskpynt i fönstret.
Och fåglarna i taket. Ni vet väl förresten att bästa leken är vanligt vatten och några billighetspenslar. Man kan måla hus och alla träden i de bästa färger man kan tänka sig.
Och någon gång i mörka vintern har stugan minsann varit klubbhus. Nog för det varken finns möbler eller saker kvar men golvet är täckt med teckningar. Som enligt sanna källor varit tapet. Teckningarna är många och viktiga. Så man vet hur man kan känna sig här i livet.
Och under glad fanns den förlorade telefonen. Det var ju bra. Väldigt bra till och med.
Och kär-teckningen är allra finast. -
mini micro.
Förr i tiden var jag lite mer petnoga med det här med barnens klädsel. Kalas var lika med flotta stassen. Inte lackskor och struken skjorta men ändå var det jag som styrde upp det. Hängde fram och domderade på. Numera med fyra barn och en ständig tidsoptimism som aldrig håller har jag lagt ner det hela. Och ibland går det käpprätt åt skogen eller kanske inte samma som om jag hade bestämt. Som häromdagen när vi hade kalas. Nomi goes prima ballerina plus korvtights. Men å andra sidan hann jag duscha innan gästerna anlände.
Och jätterosetten åker alltid på.
Och nu ska jag tipsa. Om något annat än stil. Våra absoluta favoritsparkcyklar. Ever. Det finns inga bättre. Jag har skrivit om dem förut, bland annat i lite NY-spaning. De är i superkvalité, jätteroliga och trixiga att åka på eftersom hjulen är ledade och därmed supersnabba. Att de två hjulen sitter fram är det som är det fina i kråksången. Många andra sparkcyklar har ju ett fram och två bak och man kan ju lätt inbilla sig att det är grejen. Men det är precis tvärtom. Vi lånade en sådan en gång och den känns ju alldeles felkonstruerad. Ostadig, osnabb, går inte att trixa med och så fastnar ju det stackars barnet i bakhjulen med fötterna om de inte ska sparka med myrsteg eller benen rätt ut liksom. Värdelös. Och till skillnad mot en tvåhjuling så är denna variant sju resor roligare.Nomi och Charlie tog över Liv o Viggos jättegamla och det var högst förståeligt att de sju år gamla sparkisarna hade börjat falla sönder lite (fast de finns reservdelar, vi har lagat bromsen någon gång) och det var dags för nya. Och nu till tipset. Jag fann dem här. Superbilligt mot vad vi har köpt dem tidigare för, 399 mot 695. Värsta skillnaden. Och snabbaste nätbutiken. De meddelade mig att de hade lite mycket att göra och inte kunde lova att de kom fram i tid. Men två dagar… det är i snabbaste laget.
Och ni ser ju själva. Svansjön nästa. -
äpplet faller inte jättelångt.
Vi har lovat Liv att hon ska få min gamla kamera. Jag måste bara hinna visa hur den fungerar först. Under tiden så har hon drabbats av stilleben-feber. Hela hennes rum är små arrangemang som snart ska hamna på bild. Och det är klart att hon får hållas med det. Ända tills igår. Jag stod och plockade med något vid hennes skrivbord och så … Har du limmat fast pärlorna direkt på skrivbordet och på den gamla porslinsasken? Nog för jag vet allt om genvägar och egentligen inte borde säga något med tanke på söndernålade väggar, söndertrasade tak och halvtapetserade vardagsrum. Men ändå.Liv stirrade på mig. Är du typ galen mamma! Tror du jag skulle limma fast pärlorna på mitt fina skrivbord. Det är ju bara kludd.. Ni vet sån där häftmassa (jag säger alltid kitt), som man enkelt pillar bort. Såklart. Genvägar var det ju.Förövrigt är hon mest nöjd med kattmasken, fastkluddad på plåtlocket, med en virkad blomma till öga. -
charlie & nomi.
Och så kom den då äntligen. 5-årsdagen! Och nu går det verkligen inte att fuskfira längre. Man kan liksom inte dra till med en Ja-må-dom-leva eller hurra för båda på samma gång. Kan låta enkelt det där, fast det är faktiskt lite sjå att få dagen att bli precis lika speciell för båda. Så två pannkakstårtor absolut. Och inte en med hallon och en med blåbär utan exakt samma.
Charlie hävdade bestämt att Nomi fuskade med att blåsa. Så vi gjorde om. Då blev det lika. Tur.
Två pannkakstårtor plus sex barn = soprent. -
amen gaah…
Men ska inte lämna en hög med ouppblåsta japanska pappersballonger under uppsikt. Åtminstone inte om man har tänkt att ha dem till annat. Och speciellt inte om det stryker runt två stycken snart fem-åriga tvillingar i närheten. För när mamman är i ett annat rum kan man blåsa upp tigrar så det står härliga till. Och det fanns ju för all del en massa annat att välja på i ballongväg men det var tigrarna man ville åt. Kunde tro det. Fin fredag!!
-
vårens första stass.
Liv.
Jag är faktiskt lite glad att hon har lämnat sin dystra period. Den där med svarta leggings och en grå tisha dagarna i ända.
Mina leggings från London 1992 var gårdagens lycka. Är du helt galen mamma, får jag dem?? De är de finaste jag sett.Och kanske lite jisses från min sida. De passar mig fortfarande samtidigt som de sitter som en smäck på Liv. Centimeterna kryper allt närmare mina 167.
Och hur härligt är det inte med illgröna träd och hela luften full av rosa körsbärsblommor? Önskar er finaste söndagen i solgasset._________________________________________________________________________________
This is mine nine year old daughter Liv. I’m actually a little happy that she has left her gloomy period. That one with black leggings and a gray tee day long. My leggings from London in 1992 was yesterday’s happiness. ”Are you crazy mom, I have them? They are the finest I’ve seen.”And maybe some geez on my part. They fit me still while they sit like a glove on Liv. Her centimeters is creeping ever closer to my 167…And how wonderful it is with the green trees and the whole air is full of pink cherry blossom? Wish you a beautiful Sunday in the sun. -
ingen lek.
Våra barn är väldigt show-benägna. Och här snackar vi inget kort, uppsluppet och oigenomtänkt som är överstökat på fem minuter. Om det vore så väl kan man nästan tycka ibland. Men nää, det är allvarsamt och innerligt och man drar snarare accociationer till en konstskola i djupaste laget istället för någon gladlynt variant.
Och man kan verkligen inte klandra dem för att inte gå in för det. Här ser ni lördagens repetioner på skiss. Resultatet blev en sång och danstolkning vid namn Nolvac (?) av nästintill hela senaste Laleh-skivan. Vilken är ganska lång… Och det är då man önskar lite mer åt 5 minuters-shower.
Och påtal om djupet. Vitsminkade ansikten med namnen i svart, rätt på sådär. Och tuperat hår med extra vit färg. Och så lite bistra miner på det. För att förstärka allvaret. Det är ju ingen lek liksom. Det är ju föreställning Nolvac och det är på riktigt._________________________________________________________________________________Our children are very happy to have shows. And here we are talking about nothing short, joyful and thought-out which is over in five minutes. If it were so well you can almost feel sometimes. But noo, it is serious and from the hearts and you draw accociations rather to an art school in the deepest meaning instead to a cheerful variant.And you really can not blame them for not going into it. Here are Saturday’s repetitions as a blueprint. The result was a song and dance interpretation by the name Nolvac (?) of practically the whole recent Laleh record. Which is quite long … And that’s when you more wish for something of 5-minute shows.And speaking about depth. White painted faces with their names in black, right on like that. And teased hair with extra white. And some grim expressions added to it. In order to enhance the seriousness. It’s not like a game. It’s the performance Nolvac and it’s for real. -
sådant jag sparar på.
Liv har ingen egen mobiltelefon. Helt enkelt för att vi inte tycker hon behöver någon ännu. Men ibland får hon låna min gamla. Vinsten är ungefär densamma som när hon fick en kamera när hon fyllde 5. Helt plötsligt fick familjebilderna en helt annan dimension. De blev mer på riktigt.Och samma sak nu. Ett sms är liksom inte bara ett sms. Det är små berättelser om livets viktigheter. Igår var hon i Stockholm och det ramlade in små meddelanden om glassmaker och ljud och finaste musiken. Och som här, 45 minuter efter det att Viggo och hon åkte hemifrån i morse. På väg till Hornborgasjön med mormor och morfar. Sen fortsatte de med rapporter om svanar som lade stora och ljusgröna ägg, naturrum och trandans. -
opåskigt.
Ibland gör man det enda rätta. Pannkakstårta är speciellt bra en stormig långfredag när snöflingorna ven runt huset.
Mer pannkakstårta åt folket, tycker Liv och jag.
Här påsklovar de fyra barnen hela veckan lång. Tyvärr gör inte jag detsamma. Så snälla sol och vår, kom tillbaka. Allt blir så mycket enklare då. -
godis tack!
Ett gäng drog runt i grannskapet under förmiddagen. Det var en samling påskkärringar, svarta katter och såklart en liten påskdrake. Även ett ägg iklädd en träningsoverall från 70-talet slöt upp.Själva ägget var Viggo som spårade ur vid gårdagens tillverkning av små påskpresenter i form av fåglar. Varför göra vackra våriga fåglar i pastell? När man kan göra Angry Birds?
