-
och första december kom fortare än jag anade.
Ni som hänger med mig på instagram (sofiaatmokkasin) såg ju att jag blev lite överraskad strax efter tio igår kväll. Jag hade liksom siktet inställt på första advent och söndag när det gällde julkalender-fixet. Men jag hade en väldigt bra plan så det var minsann inte så hemskt ändå.
Eftersom jag aldrig är ute i förväg med något blev jag ganska glad när jag sladdade in på Material på Folkungagatan i torsdags, fem minuter innan stängningstid. Med Nomi kvar i bilen på en högst olaglig parkering (och senare i en toktjutande bil då jag av misstag larmade på) rusade jag in och frågade om de hade askar. Och de hade inte sådana jag tänkt men av en slump hittade jag några andra som såg ut som hus. Tjugofyra stycken. Så himla bra.
Och vid ett svagt ögonblick så tänkte jag att kanhända att jag dekorerar hela byn. Men å andra sidan så kan man ju spara det där till ett annat år, tänkte jag smart där vid tio-snåret. Eller ta det lite då och då när andan faller på.
Så vimpelfix och upp och leta hylla på vinden. Sen var det ju klart.
För det fina i kråksången är ju att man kan ju aldrig vad som finns i de där husen. I vår familj verkar tomtenissarna vara lite som jag, det är ingen idé att ha framförhållning liksom. Så här lyfts det i smyg på hustaken, lite sådär när det finns tid över. Och det kan ju sannerligen inte någon ha den blekaste aning om. Förresten så känns idén som jag bloggade om häromdagen bra och varm i hjärtat. Juleuppdragen i form av gåtor och ledtrådar känns perfekt och just nu har resten av familjen lämnat huset för sin första syssla i juletid. -
och vår december blir enligt följande.
En himla fin sak med att ha en blogg är ju att man råkar på saker som man nog hade glömt annars. Som den här konversationen på första decemberdagen för snart ett år sedan. Den ännu olösta frågan om det är en tomte på bilden eller inte. Hur det än må vara med det så sitter Magic där den sitter, årstid ut och årstid in. Sommar som vinter. Midsommar och jul. Fast lite julfeeling får jag allt när jag ser den.Och julfeelingen satt som en smäck igår när vi hade spånarmöte över blårbärspajen. Förslagen om vad som sätter julpiffen på december haglade tätt. Det var ju självklart det där vanliga som pepparkakshuset, lussebullarna, pyntningen, pyssla etiketter och slå in julklappar. Och julgodiset. Att göra julkort var jätteviktigt, kanske för att det inte blev några förra året. Och kanske för att de liksom vet med sig att vi lägger ribban högt, som här. Sen var det där kanske omöjliga som snöbollskrig, snökojor och snögubbetillverkningar. Och likadana islyktor som morfar brukar göra. Många skridskoåkningsutflykter med varm choklad och grillad korv. Och att göra jättestora smällkarameller proppade med godis. Och rita tomtar som vikgubbar. Någon ville sjunga julsånger en hel kväll och göra luciashow för mormor, morfar och min mormor Anna som är 92. En annan åka till skogen och leta gran och dricka varm choklad igen och ha utflykt som bäst när vi ändå var på god väg.
Och så var de där tomtemutorna, trots att de inte uttryckte det på så vis. Fixa grötfrukost till tomten och skinkmacka. Och lådor med knäck i. Helt onödigt tyckte Charlie, han kan väl äta i Nordpolen. Nää, sa Nomi, de har svält där. Då blev det ju genast en annan innebörd av det hela.
Julmustprovning tyckte absolut Viggo och tillade att det skulle vara precis som vinprovning, precis som om han hade någon aning om hur det var med den saken. Han hade förövrigt någon idé om att Kristo skulle rita tomtar som vi skulle klistra på alla fönster som någon slags dekoration. Allt för julstämningen liksom.
Sen var det någon som ville åka på julmarknad till Paris och någon tyckte att mormor skulle ha marsipanfigurtillverkning i år igen. Sist gick Charlie löst helt och önskade innerligt att vi skulle klä in hela huset i lampor och glitter. Lite amerikanskt sådär. Sen tappade han greppet helt och önskade att lamporna var blå och blinkande. Som vattenkaskader. Och så kunde det titta fram lysande och sjungande tomtenissar där bland vattenlamporna. Men då sa jag att vi redan hade 24 bra saker att göra så vi fick spara det till nästa år. -
det enda stället där ljuset nådde in.
Egentligen tänkte jag foto hela den här tavelväggen. För den fortsätter på andra sidan dubbeldörrarna också. Men det förbaskade ljuset just nu är inte att leka med, skymningstimme redan klockan tre och sen går den snabbt till nattsvart.Men jag gillar att tavlorna går lite omlott med möblerna och meningen är det ska fortsätta så. Och sen har mina favoritsvampar kommit in i affären igen. Eller den stora har aldrig var där tidigare men nu är den det och den är så jädra megamysig bara.
För övrigt hittade vi en dockteater bakom soffan häromdagen. Den satt fastkilad där bakom i hemlighet. Märktes bara när vi skulle dammsuga. Ännu en egen värld som vi inte hade en aning om. Skapad av grillpinnar och washi-tejp. Och det var hus, fängelse och bussar. Och pratbubblor och en trollkarl. Och det bästa var att man kunde läsa på baksidan om vad de hette. Och det var Cissi Cigarett (!) och Bosse Badkar och Lasse Luftballong. Frågade just vad den förställningen handlade om. Men det var mest lite olika, från dag till dag… -
alla sätt är bra…
Idag känns det väldigt perfekt att dessa små barn inte har varit i närheten av sina Nintendos sedan i mars eller något. Det är ju då man kan säga, spela på ni, så mycket ni orkar. För febern slog till och rösterna försvann. Och då kan ju SuperMario och sträcklyssna på Lasse Maja vara det enda rätta.Nomi och jag behöver våfflor, kraxade Charlie nyss.Det är såklart att ni behöver det. Med glass. -
kalabalik i rymden.
Igår hade Viggo teater avslutning vilket är lika med uppspelning av terminens pjäs. Han skulle vara professor och genast är det Einstein-looken man vill åt. Så vi våfflade hår med alla krustänger som fanns. Och efter mycket spray och tupering så var det precis så galet och vilt som Viggo ville ha det. Succé såklart. Snyggaste frisyren i Kalabalik i rymden. Så lång allt väl, ända tills ett par timmar senare.
– Jag ska ha såhär imorgon också. I skolan.Det är ju här man inte får börja skratta eller ens se förvånad ut. Det är helt klart läge för, jamen visst, snyggt! Fast så tänker man, han har glömt det imorgon. Han behöver bara få sova på saken. Det är såklart att han ändrar sig.
Men. 06.30 Asch, det har rufsat sig fel under natten. Du får fixa. Och jag fixar. Och halvvägs: Ta den andra tången också, den där superkrusiga.Och sen går Viggo till skolan. Och det är då det börjar. Det nervösa mamma-hjärtat och beskyddarinstinkten gör sig påmind. Hjälp, hur ska det gå? Tänk om det går alldeles åt skogen. Tänk om ingen annan fattar storheten med denna frisyr.Så kommer han då hem. Lika krusig som sist jag såg honom. Och så lite försiktigt i förbi farten:-Var det någon som såg att du hade ny frisyr?– Alla tyckte det var fett snyggt. Och på elevrådsmötet sa rektorn att det var jättefint.– Oj, så rektorn lade märke till din nya stil. Det var värst.– Men sen sa Josef att jag såg ut som en tant. Jag svarade att han såg ut som en gubbe. Då sa han: Ehhh, vad dum du är. Och förresten, jag ska ha så här i morgon med. -
våra saker – vi bestämmer.
Den här helgen hamnade jag i ett manisk stim av städande. Det var en massa annat på gång, och jag hade överhuvudtaget inte tid men ändå. Där mellan varven susade jag runt i alla (lite överdrift) de där skåpen som vi senaste året bara har proppat fulla och stängt och blundat. Och låtsas med god inlevelse att det var värst vad välstädat vi har.
Och så kom jag då till barnens rum. Och här kan man ju gå vårdslöst fram om de nu inte står och kikar över axeln. Och vrålar nope och nej och aldrig i livet. Då får inte slänga! Det är mitt bästa.Och man vrider och vänder på det där bästa och fattar inte grejen fullt ut men om ni säger det så. Så är det väl så.
Och man tycker mest att det kanske är lite trasigt, lite dammigt och knöligt.Men det var ju huset som Nomi och jag gjorde i Paris!
Jamen det såklart. Jag fattar.
Jag fattar ju att jag inte kan gå på som en ångvält här. Men det är ju bara det att det är inte bara en endaste liten pappersvärld. Det är ju världar för det ena och det andra. Och det är kartonger som är robotar. Och experiment som har barkat åt pipan men inte värre än att man kan göra om dem igen. Och ballonger fyllda med mjöl, som har ögon och är nedbäddade i någon låda som de hade eget liv. Och allt det där pyttelilla, det där som nästan ser ut som dammkorn fast i själva verket är något superviktigt. Som man ibland råkar lägga i skräphögen. Och det var ju självklart inte meningen alls men misstag kan ju göras. Och när jag tittar närmre så är det såklart jag fattar. Verkligen. Om ni säger det så. Så är det väl så… -
rapport från det uppochnervända livet.
Igår när en av barnens kompisar mamma kom för att hämta så ursäktade jag röran lite i förbifarten. Runtom den här barnaskaran står dessutom 7 bautakartonger med nyheter till affären. Jamen, sa hon. Det är man van vid, du ska se hemma hos oss… Sen tystnade hon och sa att kanske inte ändå. Och då skyllde jag på den där fotograferingen. För över två veckors sedan… Alltså inte på själva fotogreferingen men att jag inte hade hunnit med. Två veckor går fort. Det vet ju alla.Vi började lite i helgen när vi hade vänner här. De travade som vanligt rätt in i gästrummet för att lämna sina saker. Som var fullt med soffa och soffbord och sådant där som inte skulle vara där. Men sen lekte barnen hästhoppning precis där soffan skulle stå. Så det hamnade på fel ställe ändå.Och sen var det ju höstlov. Och cirkusföreställningar. Och ståpåhänder-träning. Och kojbyggen. Och allt det andra. Då är det lätt att man vänjer sig. Och tycker att det kanske inte är så farligt när allt kommer omkring.
För det är ju härligare att spela monopol på en stor madrass istället för vid köksbordet.
Det blir liksom en annan feeling på det hela. En bra.
Och en halv soffa blir rätt fin efter kojbyggen också. Och precis lika skön fast den står snett och vint och på helt galet ställe.
Och jag vet inte säkert vad som målades vid den här vaxduken häromdagen. Det var något experimentaktigt. Men den ligger ju bra där.
Hjärtangubbar ritas med fördel på golvet. Så vad tusan. Det kunde varit värre. Och det är det ju, för ni har inte sett resten av det här huset. Men ändå. Det blir helg ändå, var så säker. Ha en fin en, hörrni! -
presenter…
Han kom ju hem, den där efterlängtade mannen till sist. Och pappan. Fast det är många dagar sedan nu. Och vad är väl ett Florida om man jämför liksom? Och inget borta i över en vecka utan en och annan liten present. Kan man ju tycka om saken..
Om det nu finns något bra med en USA-tripp så är det att Anthropologie finns där. Och om man har tur så kan man få en liten kanin som ska vakta ringarna och allt glittret.
Eller mycket snyggare Converse än i vanliga fall.
– Är det inte Monki? Och inte American Apparel? Vad sa du, Abercrombie & Fitch?? Vad är det?
Jamen, okej då.
Och jaa, nu ska det fixas skor!
Jag blev ju glad bara av själva påsen. Och tejpen och banden. Sådan är jag.
Vad är det där för tejp egentligen? Det är inte washi och det är inte vanlig tejp. Finaste. Precis, exakt sådan vill jag ha i min affär. Den ser ut som skrynligt linne, bara en sådan sak. Har du en tejp-fabrik eller stora tejp-kunskaper kan du ju slå en pling.
Fast jag fick sådana där hjärtliga små saker. Som en champagneskål med en blomranka på. I silver.
Och en liten ask med kritor. Som egentligen var gammal och från Paris. Det är jättehjärta på den.Och i denna stund mindes jag precis Fabriken och söndagsbilden. Det är då bra underligt att man inte ska komma ihåg något här i världen. Får man låtsats att detta är en söndagsbild-följetong eller nåt. Kanske inte, men kolla in söndagsbilder där i alla fall. -
det ska bli skor by Liv.
Det var i somras då solen gassade som allra bäst. Och under parasollet på uteserveringen vid Moderna Muséet satt Liv. Med hela bordet fullt med finaste från La droguerie. Då är livet i skönaste laget minsann.
Men samtidigt lite bekymmersamt. Hur var det nu jag tänkte?
Jomen, det var ju skor som skulle bli mina. Bara mina, som ingen på hela jordklotet har.
Med fransar och blommiga skosnören.
Och pärlor lite varstans.
Det kommer att bli bra. För tänk, jag kan göra precis som bara jag vill.
Kanske ska man välja bollfransen? -
it´s all about her shoes.
Nomi packar.
– Maammmaaa! Kommer du inte ihåg att jag tappade klacken? Vi måste till skomakaren. Åååååå!Jo, det minns jag. På bröllopet vrålade en bestört Nomi. Åååå, jag har tappat klacken! Sen att klacken är en 3 mm tjock gummisula är ju en annan femma.Och pssst! Charlie är på banan igen!
