KIDS-arkiv - Sida 14 av 21 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
4
archive,paged,category,category-kids,category-4,paged-14,category-paged-14,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

det var igår det.

 Vi frukostmatchade dagen till ära. Det är bara på påsken det händer.

 
Vårt yougurtsocker.
 
 
Mina barn har olika syn på kycklingen. Viggo ville förövrigt måla alla sina ägg med blyerts, det gick sådär.
 
 
Liv delade ut ägg till höger och vänster.

Påskkattkakorna fick ögon och halsband.

 
Och lades i burkar.
 
Charlie bytte från påskdrake till gubbe. Nöjd så.

 

 
 
Mer än vad man kunde säga om hans syster.
– Varför får jag inte ha någon av dessa skor?! 

 
Men allt ordnade sig.
 
 
Röda kinder är grejen. Knappt att vi fick tvätta bort dem inatt.
 
 
Viggo gav upp redan när vi inte hittade hans påsköronperuk, hemmasydd i illorange fuskpäls. Han ser ut som ett penntroll när han har den. Ett tovigt penntroll. Men som sagt, borta var den och arg var han. Men sen blev han Harry Potter.

 
Det slöt upp många flera.

 
Och färden mot godiset kunde börja…

hur du syr en skogsälveutstyrsel.

Egentligen gillar jag inte att sy. Inte sådär på riktigt, efter mönster och passform. Jag led när vi hade ett barnklädesmärke. Inte av själva barnklädesmärket utan för att jag blev tvungen att sy typ hundra brallor själv. Men om jag får sy utan tvång och allt det där andra så är det en annan femma.  Inga mönster, inga tvättrådsmåsten, inte så petnoga utan bara lite sådär vad man känner för stunden. Då gillar jag.
 
Som grejor till barnen, det roade jag mig med när jag bara hade två barn och all tid i världen. Då sydde jag nyckelpigemantlar, fjärilsvingar, tårtor, bakelser och sockersöta piratmantlar och allt det där som vi tyckte att vi behövde. Som en älvkjol. I skogsgrön fuskmocka. Mest för att alla andra älvkjolar var rosa och fluffiga, precis som om man hade fått för sig att skogsälvor var samma sak som bakelseprinsessor.
 
 
Så jag klippte ut tretton blad i fuskmockan. Och lika många i fodertyg. Sen så vändsydde jag alltihop med plattvadd emellan. Så de blev lite tjocka och mjuka och inte det minsta sladdriga. Plattvadd är förresten en himla bra hemlighet om man ska sy mantlar och sånt som måste ha lite styrsel.
 
 
 
 
Sen sydde jag dit alla bladen mellan ett dubbelt bomullsband. Det blev en prima skogsälvekjol som har hållt i sju år och inte visar några som helst tecken på att falla sönder och samman.
 
 
 
 
– Kan vi sluta med det här nu??
 
 
 
– Du lovade ju att det var sista bilden?!
Nu tänker jag bara stirra såhär jättekonstigt.

snabbvimplar och annat fix för folk ute i sista minuten.

Ibland önskedrömmer jag om att planera kalas med evighetstid och under framförhållning. Det tror jag alla i min närhet drömmer om också, att jag var lite mindre hipp som happ. Men det kommer aldrig hända i min världshistoria. Så i vanlig ordning slår det mig alltid sådär i sista sekunden  vad som måste göras. Eller egentligen måste ju ingeting alls göras men vad tusan, är det något man vill åt så är det ju självaste kalasfeelingen. Kalasfeeling, lekar och tävligar, det är där vi fixar mest. Resten kan det vara lite si och så med.  Alltså, inga trerättersmiddagar och hembakt i högar. Så här var det tacos och marängswiss, med 10 levande ljus. Och Liv´s kompiskalas inför 10-årsdagen.
 
Och hur var det nu med snabbvimplarna? Liv och jag hade köpt väldigt färgglada servetter på ÖB, av alla ställen. Det var 75 stycken för 6 kronor, fyndigt. I pastell, tjusigt. Och nu skulle vi ju egentligen duka med dessa. Men kvällen innan kom jag på en snabb idé. 
 
Den slog mig cirka 21.45 och jag for till affären och köpte en häftapparat (för övrigt tycker jag numera ätt häftklammer är nya snyggfästningen, byebye tejpar och band). Sen jobbade jag ganska länge och efter midnatt var jag tvungen att testa och det funkade precis så snabbt som jag hade trott. Servetterna var väldigt tunna, som två tvättservetter. Bara dubbelvikta och inget mer. Snabbt som blixten klippte jag dessa servetter. Sen spände jag upp lite garntråd på sisådär 4 meter mellan två stolar.
 

 
 
Tog min hög med servetter och slängde i all hast över dem över tråden, så de hängde i själva vikningen, den som redan fanns där. Och när jag kom till slutet så vände jag bara och gick tillbaka med min häftapparat. Tjoff sa det ganska många gånger och 4 meter vimpel på 8 minuter. Jag vet att det känns en aningens knäppt att ta tid på spektaklet, allra helst då det var mitt i natten. Men äsch, det bjussar jag på. Snabbt gick det och härligt blev det.
 
 
 
Så på fredagseftermiddagen när ungarna kom hem från skolan, gjorde vi klart piffet inför kvällen. Nejlikor såklart.  

Och denna dag snålade vi bort eko-godiset för färgernas skull.  

 
Finaste klubborna. Som jag bara hade valt för färgerna, men helt plötsligt upptäckte barnen att där stod Je t´aime, Kiss me och Hello. Finns på Ica, i påsar.
 
 
Och så snajdade vi till strösslet till marängswissen. På ÖB finns det färgat sockerströssel som faktiskt ser ut som det jag köpte i New York fast i fulförpackning då.
 
 
Och barnen gjorde rosett-servetter.
Åhlens har fina underlakan som passar perfekt som duk. 99 kronor för 150×250 cm.
 
Och sen badade vi i solstrålar tills kalaset startade vid fem-snåret.
 
Psst! Lampbyten är ett perfekt snabbfix inför kalas. Här fick lampan som hänger i Nomis och Charlies rum byta plats för en stund. Matchigt.

vi tänkte på glasskiosker och snabbfixade kalas.

 
Det är minst sagt hektiskt här. Så jag säger bara hej. Hej och fin helg! 

 
För att maxa det hela ytterligare så tryckte vi in ett kalas också. Ett färgglatt var önskemålet och ett färgglatt fick det bli. Det är en ynnest att få festfixa i pastell när rummet fullkomligt badar i vårsol. Tack våren fast du drog till med tio minusgrader igår.
 
Och psst! Alla ni som följer mig på Instagram (sofiaatmokkasin) så tack för rekordlikes på senaste bilden. Och såklart, ingen hemlighet med supersnabba vimpelvarianten men jag får ta det nästa gång. Nu hetsjobb i några timmar sen färd mot den lite större stan..

om att inte lyckas att hålla sig till ämnet.

 
 
När jag hade affär på stan smyglyssnade jag ibland genom de tunna, gamla fönsterrutorna mot gatan. Där kunde mammor och pappor stå med deras barn och kika i skyltfönstret. Kika för att det såg väldigt härligt ut, om jag får säga det själv. Men det fanns en liten hake, hos vissa av föräldrarna. Och mina värsta smyglyssningar, som gav mig magont och känslan av att vilja vråla extra högt, var de här – Men inte ska du gå in här, det är ju verkligen ingenting för dig,  du är ju alldeles för gammal för sådant här, för att leka… Med ett efterföljande lite överlägset skratt, som att försäkra sig om att ungen förstod. Som en bestämd markering om vem det var som hade kollen.  Leka liksom, vem behöver det när man är… Ja, hur gamla var de här barnen egentligen. Var de sju, var de tio eller tolv? Har man då passerat rätten till lek? Gör man det någonsin?
 

 

För mig är det lycka och ren och skär tacksamhet att barnen leker.
Låt dem för guds skull aldrig sluta.

 
Obegripligt tankesätt kan jag tycka. Och sorgligt så in i vassen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför en sådan sak kan oroa en förälder. För det var lite så det kändes. Som att man livrädd,  innerst inne, ville avfärda barnens leklust. Som att man skämdes lite om barnet önskade leken. Jag minns en förälder som stolt utbrast – min dotter har ju vuxit från sådant här  den flickan gick i tvåan. Då finns det ju andra saker att oroa sig för här i världen kan man tycka. Som helt tvärtom, att snabba på sina barn mot den stora vida världen med allt vad de innebär, det skulle snarare oroa mig. Åt det grövsta.
 
Jaha, nu spårade jag ur alldeles. Egentligen skulle jag blogga om de här små klosstäderna som är nya i affären. Himla fina i alla fall. Och alldeles sådär oroväckande lekvänliga. Gjorda på bästa sätt i Japan. Med FSC-trä och målade i giftfria färger. Såklart kan man tycka. Till och med den lilla kritan är miljöbästa. Städerna som är som en stad är mest, Paris och London  kommer tillsammans med två magnetiska griffeltavelplattor. Där ritar du historien runtomkring eller vad du vill. Det är bara fantasin man behöver ha tillgång till, ni vet den där alldeles livsviktiga…

och så var det ju det där med presenterna…


Jag kan inte rå för det. Men när man åker några futtiga dagar till Paris (eller varsomhelst) så finns det alltid ett litet gissel. Presenterna. Det är ju såklart att kidsen förväntar sig något när man kommer hem. Absolut inga värstingsaker men såklart borde man ju komma hem med något. När man  dessutom åkt till Paris alldeles på egen hand. Utan de fyra barnen i släptåg (jag lovar er, dessa solo-resor är inget de hoppar högt åt, varför ska ni åka själva?!!) . Och missförstå inte, jag köper mer än gärna små presenter till mina barn. Jag älskar att hitta presenter men jag vill att de ska vara rätt annars kan det vara. Så. Först och främst, jag vill inte bara köpa något för köpat skull. För det andra är det ju sannerligen inte helt säkert att de där fyra perfekta presenterna ligger precis framför näsan på en. För det tredje så hinner man ju inte ränna runt i tusen affärer. För det fjärde så tycker jag inte det är kul att ränna runt i tusen affärer om jag så ens skulle hinna, i själva verket tycker jag det är urtrist. Jag vill mycket hellre sitta och fika med min man. Och äta middagar. Och dricka vin. Och promenera. Och prata i timmar. Och nu lät ju det här som en klyscha av värsta romantikslaget. Men vad sjutton, det är ju precis så. När man väl är hundratals mil ifrån kaoset och där meningar alltid avbryts vid hälften då är det ju lätt att falla dit. I romantiken liksom.
 

Så därför tyckte jag att jag var helt smart förra helgen. Vi tog en snabb promenad i snöslasket till La Droguerie och så ägnade vi en timme åt att välja ut de finaste berlockerna vi kunde hitta. Det tar så lång tid för man måste peka, sen måste expediten gå och hämta just den berlocken i någon av de tusen askarna och sen måste man peka igen och så håller man på. Tills man är klar. Sen köpte vi kedja på meter och lås.

Så himla perfekt i presentväg, om jag får säga det själv.

och så var det ungarnas pysselskåp.

 

Precis när vi kommer upp från trappan till vår övervåning hänger där ett skåp. Från början är det en anslagstavla för tidtabeller som hängde i gamla stationshus. Ni vet, sådär gammaldags inglasat. Men som vi byggde om till ett skåp med lite mer djup i. Och här brukar vi mest ha porslinsfigurer och sådant man blir glad av.
 
Men efter jul gjorde vi alltså om och ställde in det snyggaste pysslet. Färgtuber, limflaskor, lera och allt som inte får plats finns kvar i det andra skåpet, det utan glasdörrar. Som för övrigt är proppat ändå så vi var i stort behov av mer lyxig pyssel-plats. Så vi valde ut det tjusigaste. När vi nu ändå fick chansen.
 
 
 
 
Och det blev lite härligare såhär.
 
 


Och det fina är att det aldrig går att missa.
 
 

Sedan kan någon av de  bästa böckerna stå där. De som egentligen är för svåra (de är på engelska) för ungarna men lyx-bläddrande för alltid något gott med sig.

 
Som sagt, bästa böckerna. Sew La Tea Do och Make Hey av väldigt kreativa och begåvade Pip Lincolne från Meet me at Mikes.

Och de där småsakerna. De viktiga, som en liten delfinbjällra eller en vacker knapp. De syns så mycket bättre i glasskåp. Mycket bättre än längst ner i lådorna, under en massa papper, saxar och lim. Självklart. Men det är bra, man vill ju inte gå miste på en delfinbjällra liksom.
 

det var en julklapp, en bra.

På samtliga önskelistor till jul stod det pyssellåda. De hade sett någon på leksaksaffären. Men jag tänkte att med det skrala utbudet (för dyra pengar med tanke på innehållet) kommer de inte så långt. Och förresten så behövdes lagret fyllas på. Med allt från pärlor, lera, lim, flörtkulor, paljetter, piprensare, glitter i allmänhet och egentligen det mesta jag kunde finna i den lokala pysselaffären. Jag lade det mesta i glasburkar. Och eftersom det var söndag eftermiddag och dagen innan julafton så fanns där ingen loppis att länsa på små glasburkar (för man behöver många små, som de minsta barnmatsburkarna) men på Åhléns finns det 15-kronorsburkar som var perfekta. Sen lade jag allt i en stor trälåda och silkespapper.  Bästa överraskningen och en absolut tacksamt  när mamma och pappa låg sjuka på juldagen. Sen gjorde vi om vårt glasskåp till ett pysselskåp. Vi har redan ett pysselskåp men vi önskade oss ett med glasdörrar. Fint ska i glas förvaras, så är det bara. Och det som ändå bara hade bambisar och sånt fick fyllas med allt det andra. Och det skulle jag visa här och nu men insåg precis att jag inte hinner. Snart, lovar!

bästa mjuka klappen i juletid.

 
 
Egentligen skulle vi ju bara visa en sak. Men det var ju så härligt där bland kuddarna, så måste jag mamma? Kan jag inte bara få slumra? Lite…
 

Men okej då.
 
 
 
Är man en ballerina-wannabe
 
så är man.
 

Men det var ju den här vi skulle visa. Den mest fantastiska jumpsuit man kan tänka sig. Så himlens fin och mjuk och alldeles superanvändbar.  Blir vårt allra bästa tips i mjuka julklappshögen. Kommer från danska Soft Gallery och finns här hos Babyshop.

Så perfekt med alla kjolar man kan tänka sig. Och med tröja eller sommarens armlösa klänningar. Och för all del precis som den är och allt som oftast. Nomi har flyttat in i sin och Liv bedrövar sig över att den inte finns i hennes storlek.

Och bästa festskorna är riktiga ballerinas. För vad vore kalas utan dans. Finns på Stockholms Dansservice och här. Kombinera med en guldig liten tyllkjol för yttepytte pengar.

 

Och såklart ska man ha ett knutet glimrande band runt handleden.
Ser ni mönstret förresten? Vackra droppar får man aldrig för mycket av.
 
Och just det. Ljusslingan från Darling Things Happy Lights i färg Medersa.