KIDS-arkiv - Sida 13 av 21 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
4
archive,paged,category,category-kids,category-4,paged-13,category-paged-13,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

fyndtips och tweenie-bok.

Påtal om Soft Gallery så har de ju riktigt schysst halva-priset-rea just nu. Och det fina i kråksången är ju att det finns så våra favoriter kvar från den sagolika kollektionen som jag bloggade om här. Och lika fint är ju att många av de här plaggen funkar precis lika bra året om. Så här kommer våra favoriter som är på skynda-fynda-läge just nu.

Den armlösa hoodien. Så grym. Perfekt med en tröja under –
 
Brallorna i samma. Hur perfekta under vinterns tjockkläder – LUCY PANTS FLOWERS
Sweatshirt med blixtlås – SASCHA INDIGO JACKET
 

 
 
Och påtal om Viggo. Efter att ha sträckläst Harry Potter men tröttnat tvärt efter sida 501 i bok nummer fem så har han haft lite svårt att hitta de där superfängslande böckerna igen. Narnia var bara bra i en bok eller något och Fem-böckerna mossiga. Jag vill ha fantasy! suckade han och jag kände mig lite vilsen i genren. Men så plötsligt idag är han fast igen. Suzanne Collin´s serie om Gregor från Ovanjord verkar omöjlig att lägga ifrån sig. Och turligt nog så är den tredje boken pågång under hösten och fem finns skrivna. Men annars då, fantasy? Någon som sitter på några tips?
 
 

undrar om man får önska igen efter femtusen?

Igår vek vi tranor på verandan.  Först när regnet föll, sen kom solen tillbaka och solstrålarna slog sådär magiskt i huset mittemot. Vår veranda ligger åt öster och där finns ingen kvällsol. Om det inte vore för det där magiska som händer när den har gått runt huset på andra sidan gaveln.
 

Men tranor var det. Vi vek och vek. Liv lärde Nomi.

 
Vi vek inte för något särskilt. Mest för att vi kunde.
 

Sen kom brorsorna. De lärde sig också. Fast Charlie tyckte det blev en gås av det hela. Eller kanske mer åt elefanthållet. 

 
 Sen började tranorna leka med varann.

Den här tjejen är min egen tweenie. Vi fajtas dagarna i ända tills det knyter sig i magtrakten. På oss båda. Men jag tänker att vika tranor kanske är vår grej. Att vika och vika tills tankarna skingras och det inte finns sådant där upp och ner och tweenie-argt kvar för stunden.
 
Kanske är så vi ska göra när det slås i dörrar, suras bakom hörlurarna och den höga musiken, när ytterdörren åker igen med ett brak och hon far iväg som en ilsken blixt på sin gula cykel, när allt är fel och ingenting i hela världen kan göra det rätt igen. Det är kanske då vi ska vika. Vika och vika tills vi når ett tusental. När allt kommer omkring kanske vi når flera tusen, men är det just det som behövs så gärna för mig.

det finns inga genvägar.

 

Det här med att shoppa på egen hand kan vara stort.
 Speciellt när alla pratar franska.

Men man kommer långt på ett Bon jour och ett Merci. Nöjd fröken.
 

Inte så nöjd fröken, tror man kanske. Nu kan man ju tänka att det var värst vad den lilla stackaren lider. Men nu handlar det om Nomi. Med henne finns inga vänta, ska du verkligen, gör det inte lite väl ont det där eller ens tal om något stackars liten…då slår hon dövörat till.
 
När Nomi tog hål i öronen i vintras rörde hon inte en min, hela ansiktet bara sken av äntligen ska det bli av.  När det hela var klart skuttade hon fullkomligt ner från stolen och utbrast Sådärja! med en mycken nöjd uppsyn. Hennes fyra år äldre syster knorrade lite och tyckte inte det hela var lika toppen. Inte ont, nädå, men inte heller sådär  himlastormande fantastiskt som andra ville få det till.
 

 
 
Så nepp, har man köpt glassörhängen så har man. Och då ska de dit i samma sekund. Trots att det kanske inte har suttit örhängen där på veckor. Men synd om henne? Baah, lägg av liksom.
 
 
Snyggt!



Förresten Nomi´s jumpsuit är från Soft Gallery. Så himla fin. Finns någon kvar på rea, fyndläge, här .

oj så mossigt och gammalmodigt men ändå väldigt härligt.

Lagom till lördagsfikat kom han hem igen efter lite amerikajobbande. Och langade fram värsta presenten.

 

Och nu kan man ju kanske tro att varenda unge vet vad en skivspelare är. Men använder man sig av Spotify i tid och otid, har hundra spellistor kopplade till datorer, ipod och telefon. Och på sin höjd lyssnar på en och annan cd så kan det ju bli lite förvirrande. Såklart att Viggo visste, Liv tänkte mest på skålarna man kunde göra av LP-skivorna, de hade hon sett på Fixa rummet eller något.
 

 Men Nomi och Charlie var inte helt säkra på saken. På varken det ena eller det andra.

 
Och då kan till och med en simpel skivspelare kännas magisk.
 
 
För att inte tala om fodralen.
 
 
Och byta varvtal hit och dit. Magiskt, ja verkligen.

 

Big in Japan med Alphaville seglade upp till bästa lördagsdanslåten.
 
Och jag måste ju faktiskt säga att det är helt grymt att ha en bärbar skivspelare. Den där lördagsnatten var kanske varmast av alla nätter den här sommaren. Efter barnen hade somnat och därmed lämnat skivspelandet låg jag och Kristo kvar där under natthimlen och lyssnade igenom alla skivor vi kunde hitta. Själva spelaren heter i alla fall Crosley och här är hemsidan. Vet inte exakt var de kan hittas i Sverige men i Seattle fanns de på Urban Outfitters.

skolavslutning 2013.

Och idag så började den då.  Sommaren. Sådär på riktigt. I regn och rusk och skolavslutning. Och kameran glömde jag hemma. Mitt i alltihopa så sa telefonen stopp och låste sig tvär. Orsak – proppfull med bilder. Såklart. På vägen hem lyckades jag radera några av alla de tusen men den klarade ändå bara två innan den lade av igen. Och ni vet ju hur man tänker sig om den där skolavslutningsbilden. The one and only – examen 2013.  Lite sådär uppradat, välfriserat, välstruket och himlastormande lyckliga barn. Med näpna leenden och sommarlov i blicken. Men äsch, lyckliga är de i alla fall. Och himlastormande.
Och om någon undrar vad Nomi släpade med sig i den där korgen så var det två läppglans och två glittriga smyckesaskar. I den asken ena låg Försvarets hudsalva och en Lypsyl. I den andra en burk med läppglans. Totalt fem läppglans alltså. Utifall det skulle behövas…
 
 

kalasande.

 
 
Förra helgen hade vi kalas för Nomi och Charlie. Kalas nummer 2. Så är det alltid. Nu var det dags för kompisgänget. Med köpebullar, glass och pompoms från vinden är barnkalas ingen större affär.
 
 
 
 
Däremot så insåg vi, kanske en aning försent, att de här två 6-åringarna nog behöver sitt eget kalas. Sitt eget, där bara en är födelsedagsbarn för två timmar.  Vi trixar och fixar, och gör allt två gånger. Tårtor, födelsesånger och det ena och andra. Så har vi gjort sedan de visste vad kalas var.  Såklart. Ändå blir det ju alltid någon som är tvåa. Oavsett om man varvar. Hur gör ni andra med tvillingar? Varsitt kalas eller ett gemensamt?
 
 
 
Nåväl. Vi räknar med varsitt kalas i fortsättningen. Självklart kan man egentligen tycka, känner jag nu. Och barnkalas är ju egentligen det enklaste i världen om man skippar clownerna och eldslukarna. När det kommer till lekarna är de enklaste ändå de roligaste. Här är det Limbo och dansstopp är givet. Bland alla åldrar. Fast Limbo är ju en komplett galenskap om man frågar mig…
 
 
 
Det är det absolut fantastiskt att ha lite äldre barn som hjälpredor på kalas. Till allt från chokladbollsbakning till dukning, namnlappar, godispåsefixet och lekarna. Och har man inga storasyskon så finns nog säkerligen en och annan granne som mer än gärna ställer upp, de brukar bli superstolta av själva frågan. Trots att vi har lyckan att ha två hjälpredor härhemma så lånade vi även in en grannpojke. Perfekt.
 
Liv, Viggo och Melker fick sköta hela skattjakten själva. Allt från klurigheterna som skulle föra gänget mot godisskatten till outfits. Låt dem hållas och lägg inte näsan i blöt, så blir det prima.
 

Här är det kung Viggo som håller hov. Klurigt värre för att gänget skulle få en del av den åtråvärda kartan som skulle föra dem vidare i jakten.
 

Sjutton ledtrådar senare fick de tillsist en del av kartan som pusslades ihop och förde dem mot nästa stopp i jakten.

Tvilling-kalabalik gjorde att kusin Estrid fick ta täten. 

Spänningen är olidlig…
 

Ett troll! Som gastar – Ni måste fånga mig om ni ska komma vidare!
 

Kung Viggo övervakar. Om någon undrar vad han har i ansiktet, så är det vattenfärgsskägg.
 

Trollets hemliga triumfkort var en lek som till och med hade gått mig förbi. Hon delade in barnen i grupper och trasslade ihop deras händer.
 

Sen skulle de utan att släppa varann, trassla ut sig till en ring.
 

 
Lättare sagt än gjort.
 
 
Men till sist, sista pusselbiten av kartan och godispåsarna var inom räckhåll. Turligt.
 
 

förra lördagen..

 
Förra lördagen var vi i Trosa. Liv skulle spela fiol på en liten festival de hade där. Himla fint och Trosa sen då, där skulle man bo. I ett gammalt hus vid kanalen.
 
Livs klänning är härifrån och väldigt fin även när det inte blåser i den. Hennes Hasbeens är från förra året då vi letade med ljus och lykta ända till Frankrike. Av någon underlig anledning som verkar inte denna modell finnas i Sverige i år heller, men väl på Fashion Gallery.
 
 
 
Inte utan min handväska och med dubbla diadem kände sig Nomi klar för festival.
 

I väskan hade hon stoppat ner läppglans, borste och annat livsviktigt. Och den absolut roligaste grejen av alla. En gammal kamera. Utan film. Det kanske inte finns någon leksak i hela världen som slår en sådan manick. Den har allt. Man kan kika, man kan klicka och och mellan varje bild måste man ju dra fram den där rullen som inte finns, bara det en magisk känsla i sig.
 
 
 
Jag vet inte hur många bilder de tog. Ett par miljoner kanske. Och ALLA blev bra.
 

Nomi tappar tänder i en rasande fart. Synd på tandtapparlistan att göra det innan man börjar på sexårs.

 
Jag borstar hans år, jag drar i hans kläder, jag knäpper hans kofta,  jag knyter hans scarf. Men ändå. Sekunden efter det kört. Ostyrigare unge får man leta efter…

femtonde maj är en bra dag.

Tänka sig, sa Nomi. Jag är 6! – Jag är stor, sa Charlie. Jag är 6!
 
Och lite samma säger jag. Tänka sig. Vår lilla barnaskara börjar stora nu. På-riktigt-stora. Borta är snart dagistiden och till hösten sätter de minsta sina fötter på skolgården. Nomi är pepp, Charlie lite mer fjärilar i magen. Det är så de funkar. Den galet tuffa och den mer försiktiga. Födda med två minuters mellanrum och som fastklisttrade vid varann den första tiden här på jorden men ändå så olika så det nästan är skrattretande. Det började redan när de såg dagens ljus, om de skulle till att skrika så småskrek Charlie sådär lite mjukt medans Nomi gallskrek i högan sky. Så hårt och så gällt att det allra flesta tog händerna mot öronen och sa oj, det var värst vad hon skriker. Och så har det fortsatt, inte så att hon går runt och gastar dagarna i ända men man får liksom puffa lite extra på pojktvillingen i det här sällskapet. Men ändå säger Charlie  – Jag ska skydda dig Nomi, när vi börjar skolan. Alltid ska jag göra det. Fast då säger Nomi – Det är ju jag som ska skydda dig, Charlie! Och hur de än må vara med den saken så blir det nog bra hur de än gör, det brukar bli det.
 
Och som att det inte vore nog lyckligt att barn nummer tre och fyra kom till jorden just en femtonde maj så dansade vi på borden exakt den här tiden för exakt fjorton år sedan. Det var nämligen då vi gifte oss! Lyckodag med andra ord. En alla tiders lyckodag.
 

igår.

 
 
Liv och hennes övernattande kusin gjorde frukost.
 
 
Plötsligt drogs halva familjen in och frukost blev till lunchtid och brunch.
 

Nomi fick in snitsen på frallor.
 

Viggo är som fastlimmad vid vårt piano sedan han började ta lektioner för några veckor sedan. Och det är som han inte gjort annat och jag är löjligt mamma-stolt.

 
Min skåpflyttarplan tog form på riktigt. Och jag erkänner att jag inte lyfte så mycket som ett finger själv. Jag var bara tvungen att lova att det inte skulle bäras upp på övervåningen igen. På hedersord. Allt för en gammal kylskåpshistoria. Där jag inte bar själv, inte den gången heller.

 
Flyget till sommarens semester bokades.
Om nästan exakt en månad far vi, gissa var?
 

 
Det är ju lätt att komma över dubbla barnaskaran på mellis när man har fyra själv.
 
 
Två och en halv kladdkaka smällde de i sig.
 
 
Om man var vuxen eller liten bebis fick man däremot sitta vid det här bordet. 
Det är allt bra fint med kompisbesök som tar med sig tårta, en vanlig söndag liksom.
 
 
Min arbetsplats intogs av min man och en Sarah. Egentligen förstår jag mig inte på han i mössan där, det verkar inte finnas något i hela vida världen som känns oöverstigligt. Här är det logga in the making.
 
 
Viggo har kämpat hela hösten och långa vintern med sin simskola. Och vintern blev till vår och i varje veckobrev har klasskompis efter klasskompis gratulerats till att simskolan är avklarad. Men tycker man djupt vatten är superläskigt så tycker man. Jag vet, för jag var likadan själv. Sen lärde jag mig och några år senare simmade jag Ungdoms-SM, men det är en annan historia. Men heja, heja Viggo! Igår tog han längden alldeles själv och jag vet att nu är det nära.
 
 
Så nära var den där poolen men ändå så satans långt borta. Nomi var sur för hon fick inte bada hur mycket hon än tjatade.  I lördagskväll gjorde hon en surfglidning på trädäcket och in i foten åkte en 3,5 cm och ganska bred flisa. In på ena sidan och ut på andra. På akuten sa hon – Jag är fem år, fyller sex om fyra dagar, jag är tvilling och har fått en sticka i foten. Och det där kallar du sticka,  sa läkaren förvånat och sköterskan rynkade på näsan. Sen bedövade de foten och drog ut den med en tång.  
 
 
 
Charlie stajlar för alla han kommer åt.
 
 
Den är tjejen är tio och testar alla gränser dag efter dag, timme ut och timme in. Men ibland så kommer hon av sig själv i allt det tuffa.
 
 
Och hur lyxigt med framdukad måndagsfrukost på söndagkväll.
 
Det var vår söndag.
 

fredagsfluff!

– Är den till mig!?

Inte ? Nehepp…
Men tänk om jag sitter här och vägrar ta av mig den då?
I alla dar.

 
Och kanske snurrar lite i smyg…
 


 

Fast nu kom jag på det! Jag fyller ju år snart!

 
Det kom högar med den vackraste chiffong. De mest bedårande balettkjolar vi någonsin sett. Det är något fullkomligt magisk över dem. Jag vet liksom inte hur det funkar rent kjolkonstruktionstekniskt. Men en dans, en piruett eller bara ett enkelt litet hopp blir urtjusigt och alldeles sagolikt. Fluffigt som alla himlens moln. Böljande som havets vågor. Precis sådär man har har ritat vackert i tusentals år. Ja, jo, nu är det ju dock en kjol. Bara. Men hursomhelst är den grann som få.