-
snälla gula höstlöv, kan ni inte hänga kvar en stund till?
Nog för jag hade förstått att hennes favoritsmak är ros. Men att favoritblomman alla kategorier är ros fattade jag först i helgen när hon inte kunde slita sig från den inte särskilt storslagna blomsterhörnan på Ica Maxi. Men som om det spelade någon roll. Där fanns ju rosor. I plastpåse. Röda är de vackraste, sa Nomi. Men de ser vissna ut, får jag köpa de rosa?
Vad säger man då, det var liksom inget tjat om sjöjungfru-Barbies och Pet Shop-kalender trots att högarna var gigantiska. Nej, en bukett rosor. Snälla?
”Det är liksom formen. Och att bladen går runt och runt i cirklar. De är ju så många också, bladen. Och sen färgen, fast finast är röd. Och så luktar de gott. Och smaken, mamma… Det är min bästa.”Själv delar jag varken förtjusningen för själva blomman ros och inte heller smaken, men det är ju en annan historia…Och nu skulle vi ju bara ta några bilder för att hösten var så fin just då. Men Nomi hade några funderingar på hjärtat…
– Du, mamma?? Varför kan inte jag få en bonussyster?– Hur menar du då?– Alltså. Alla mina kompisar som har skilda mammor och pappor har ju bonussystrar.– Jaha. Men nej, det går ju inte.Mamma och pappa ska ju inte skilja sig.– Nää, men jag vill ändå ha en bonussyster. Att ta hand om.– Fast det blir ju ingen.– Nää…Nähä…Ååå så trist.– Fast du vill väl inte att vi ska skilja oss?– Nää men ändå trist…
– Men en riktigt syster då? En liten? Att ta hand om.
– Nepp. Inte det heller.
– Ååå… Men Petra och Sarah då kan inte de få bebisar?
Diskussionen slutade tvärt där. Då jag varken kunde lova bonussystrar, bebisar eller att hon skulle få fler kusiner. Inte ens en hundvalp kunde jag lova. Det var då attans vad typiskt. Sur-mamma… -
all for children 2013.
Nu är dags igen för H&M´s All for children kollektion. Där 25 % går till UNICEF´s arbete för barn i Bangladesh. Man möjliggör skola och utbildning och arbetar för en bättre hälsa för barnen i slumområdena.
Såsom förra året är det åt det magiska hållet. Och såsom förra året kommer det säkert säga swicsh så är allt slut. Så vill man lägga vantarna på någon liten outfit är det nog bara att bänka sig den 10:e oktober. I vissa länder går den upp online redan idag men här i Sverige verkar vi få vänta lite till…
Nomi har redan spanat in denna outfit och det verkar inte som den ska hamna i utklädningslådan. Hon kan inte tänka sig något finare än att studsa iväg till skolan som sjöjungfru. Skorna är sådana där bra med mjuk sula, bästa dansdojjorna.
Lite synd på tyllstassaen att den är full med guldiga skelett.
Det här är ju däremot så tjusigt så man nästan smäller av. Och det finns sjömannahattar med papegoja. Det där printet från havslandet tycker jag är supervackert. Det finns också på strumpbyxor, leggings och strumpor.
Lite Marie Antoinette. Med valp som väska.
Och det randiga önskar man ju nästan i vuxenstorlek. -
en aning fixerad är bara förnamnet.
640640.jpg)
Fredagens mys a´la Nomi. Och Viggo var med på ett hörn.Svansjön och chips. En och en halv timme i sträck.Plus en liten paus med en origami-svan i megastorlek. ”Kan vi inte göra en likadan, mamma? Snälla…?” Jomen. Visst….640.jpg)
Sju snabba till Nomi 6 år.Favoritmusik: Svansjön.Favoritdjur: Svan.Favoritdans: Balett.Favoritfrisyr: Svansjönsfrisyr.
Det är liksom något vitt och vackert som sitter fast i håret.Favoritkläder: Svansjönkläder.Favoritsmak: Ros.Favoritmat. Carbonara.Nomi tog sin första balett-lektion i torsdags. Lycka. Och vi tusentackar Dud med Johanna i spetsen att man lyssnade på en litens drömmar. Fantastiskt.
Och hennes balett-mani har tagit oanade höjder. Hon drömmer nu om det egna balettrummet klätt med speglar precis överallt och räcken att göra konster mot. Och hyser nu alla förhoppningar till att Isabelle (för alltid Fixa-rummet-Isabelle för henne) kommer och fixar biffen… -
så det kan bli.
640.jpg)
Nu förstår ju alla att Charlie är ingen drake. Och han trumpetar inte för kung och fosterland. Inte alls faktiskt. Och Linn är inte den onda häxan som lurar där strax intill. Och svävar närmare och närmare. Redo att slå till på illdåd när man minst anar. Inte alls faktiskt.Men.Jag kan inte sluta skratta åt den här bilden.
Igår vi midnatt hade jag fastnat i ett manisk bildredigerande. Och det är bara så himla märkligt vad bilder kan överraska en ibland. Och Linn, hon svävar ju inte. Inte alls faktiskt. -
hejhej!
Nyss hemkommen från Paris. Hur glad är man då liksom? Speciellt när ens mamma ska ta bilder till ett magasin som man inte ens vet vad det är.– Seså sätt er här nu. Ett barn, två, tre, fyra och så jag. Nu fixar vi det här snabbt. Megasnabbt. Vi behöver bara en endast bild. Så, titta på kameran nu. Och så trycker jag på fjärrkontrollen här under bordet. Nu så – le! Eller ni behöver inte le men titta i kameran åtminstone. Eller ni behöver inte titta i kameran men se inte så förbaskat uttråkade ut… Liv…!!– Amen ååå! Jag känner inte för det här!
Ni ser ju här att fyra av fem biter ihop lite medans den femte…– Jag avskyr det här…Jag vägrar…Jag står inte ut en sekund till…Och så blir jag helt bländad med. Jag kommer aldrig mer kunna öppna ögonen för jag blir så bländad.– Men kom igen nu då. Bara en bild till. Det är ju ändå till Milk.Det där sista säger jag nog lite mer gällt.
Tycker ni jag ser en aning sammanbiten ut cirka hundra bilder senare? Där ingen endaste liten bild är okej….Här är vi dessutom påhejade av både Linn och Kristo. Som om det skulle hjälpa liksom.– Sista nu då. Ni får en tia var.– Ni får spela dator tre timmar i sträck. Fast solen skiner.– Ni får äta godis innan middagen.– Vi åker till Gröna Lund. Direkt.– Ni behöver aldrig någonsin vara med på bild mera. Bara den här!Det där säger jag förstås inte. Kanske något om tian. Tillslut skickar vi någon där Charlie har spårat ur och Viggo är suddig. Jaja, vad är väl en bild i Milk…. -
när kommer tåget?
Undrar just vad som finns där bakom. Är det bara stora svarta hål med spindelnät? Eller är det småspröjsade fönsterbågar gjorda järn? Och ett fasligt massa kras… Men jag önskar mig dem tillbaka. Varenda liten fönsterruta. Det finns sannerligen något sorgligt över igensatta fönster. Skär alltid lite i hjärtat när man funderar över det. Men de är ju i allafall inte igenmurade, så kanske en dag…Men det är det sista de små människorna vid spåret tänker på. De funderar mest på när tåget egentligen ska dyka upp. Det där gamla ångloket som står i ett av lokstallarna. Det som några gamla farbröder är i full färd med att återge sin forna glans. Om ett par veckor ska det ur mörkret och genom de gigantiska dörrarna. Ut på det gamla överväxta spåret ska det. Och sen fortsätta bort i den stora vida världen. Eller kanske skulle det bara till Flen och tillbaka igen. Men det är väl nog så härligt, för ett ånglok som inte sett dagens ljus på en herrans massa år.Igår hade vi ett ärofyllt upppdrag och plåtade för Numero 74. Vi höll till vid de gamla lokstallarna här i Katrineholm. Och där skulle jag nog vilja hänga mest hela dagarna. -
merci, merci och det var då ett ständigt merci.
Det är bra att heta Nomi. Nästan alltid förstås.I Paris var det lite extra flott mellan varven.
Där fick man alltid tillbaka extra växel när man handlade. Men bara om man var en Nomi. Och skulle man inte få någon växel egentligen så fick hon det ändå. Ett litet mynt hit och dit.
På restaurangerna fick hon alltid extra godsaker, fast de fick hennes syskon också. Och på mataffärerna så skulle det bjudas var och varannan gång. Men när en farbror som inte jobbade i affären tog ett äpple och gav henne, så tackade hon bestämt nej och gav honom en sträng blick.Någon måtta fick det väl ändå vara.
På loppisen vid Porte de Vanves fingrade hon på det vackraste halsband hon någonsin sett. Ett hjärta av porslin som hängde på ett blekt sidenband. Liv frågade vad det kostade och loppistanten sa bara– Ingenting för din lilla syster. – Å, sa Nomi, merci! Sen köpte vi gamla vykort och Nomi fick ett extra, ett glittrande med som en saga på. Och en puss på pannan. – Jag är inte det minsta avundsjuk, inte ett dugg faktiskt, sa Liv. Och syftade på kombon av att få både saker och pannpussar.
Innan Nomi fick nog och ville åka hem så hann Liv fråga en gammal man vad ringen i asken kostade.– Den där! skrockade han förnöjt.
Den, den är av äkta guld och den blå stenen är högst ovanlig!sa mannen.Din lilla syster kan få den! Om den passar?Sen provade vi den på fel finger och Nomi fick panik och trodde den skulle sitta kvar där för evigt. I precis samma sekund sa farbrorn något om att hon kanske inte ville gifta sig med honom ändå. Då fick hon ännu mer panik och skrek – Ta bort den mamma, ta bort den! Då sa farbrorn att han kände Carl Bildt och frågade om vi gjorde detsamma. Som om det skulle spela någon roll liksom.Men vi tog bort ringen och eftersom den gamle mannen promt ville att Nomi skulle ha ringen så sa vi merci. Sen hängde vi den på det blekta sidenbandet, bredvid porslinshjärtat. Ibland provar hon den och på lillfingret passar den perfekt. Men sådana där dyrbarheter av ovanligt slag är det ju bäst att förvara säkert. Så den hänger oftast och dinglar där på det blekta sidenbandet. Det är säkrast så. Sen riskerar man ju inte att ringen fastnar för evigt heller. Det vore ju hemskt obekvämt. -
klockan 15-20 är jag inte anträffbar.
Efter att ha lyckats missa både det ena och det andra här i höststarten, bestämde jag mig för att en gång för alla att använda griffeltavlan som den var tänkt. Inte som klotterplank för alla som passerar. Och då blev det såhär. Här har ni våra eftermiddagar.
Nu tänker säkert någon. Men det är väl bara att säga nej. Men i det här fallet har jag fasligt svårt att säga just nej. Inte annars men vem säger man nej till och vad säger man nej till. Vi har sagt nej. Om konståkning, om ridning, om basket, om scouter och om det ena och det andra. Men det här är liksom det de har fastnat i på riktigt. Det som de gillar att göra. Det som de har valt helt själva. Vi har aldrig någonsin tjatat våra barn till aktivteter, är det gnälligt och tråk eller ens ett njaee kanske, då får det vara. Alltid. Jag minns att jag släpade en liten gnällspik vid namn Liv till Little Gym när hon var typ två. Från Söder till Vasastan med en liten bebis-Viggo i släptåg. Det känns som det regnade varje gång och att vi alltid fick vänta på bussen. Och jag fixade och trixade och mutade och krånglade. Allt för att hon skulle gå fast hon egentligen inte hade den minsta lust. Fattar väl jag med, så här i efterhand, att hon inte ville. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, för alltid, och gör aldrig om det. Never more.Så måste jag bara skriva en solig historia. Ni som läser här vet ju att Nomi är nästintill besatt av balett. Och ingen balettskola så långt näsan räcker finns det. Eller fanns det. För vet ni vad som hände? Jag skrev något på min Instagram om just saknaden av balett i vår stad. Varav en av alla de fantastiska eldsjälarna som finns här såg detta, tog tag i saken och drog i de trådar hon visste. Och nu i höst startar två balettgrupper upp på Dud. Jag blir helt varm i hjärtat av sådant. -
just kids.
Det är såklart man hänger där någon gång. När vi ändå bor nästan bredvid. Då på sommaren. Om man vet sig att mamma och pappa ska kolla sommar-rea, då gäller det att ha en plan… En bra.
Och till slut var det fika. På caféet ut mot gatan känns det som hemma. Inte som hemma hos oss men vi skulle gärna bosätta oss där. Absolut.
Hmmm…
Ja det var just frågan… -
tisdag i Livs rum.
f%C3%A4rdigredigeradny%C3%B6verstr%C3%A5lning640.jpg)
Det är nog Paris. Där högst uppe på skåpet. En parisisk vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.f%C3%A4rdigredigeradny%C3%B6verstr%C3%A5lning640.jpg)
En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv, av träplankor som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta så man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten.f%C3%A4rdigredigeradny%C3%B6verstr%C3%A5lning640.jpg)
Såklart det är Paris. Kolla bara de små franska pagerna. De där små fröknarna har ett kafé ihop. Med färgglada dukar och knallgula väggar. Det är därför de har färgat håret korpsvart. Det blir så snyggt med kontrasten. När de är lediga så gillar de mest att sitta i fönstret. I den parisiska vindsvåningen. Och titta ut över de miljoner hustaken. De balanserar bakelser på tåspetsarna samtidigt som de dinglar med fötterna högt där ovanför marken . Det är modigt. Men modig måste man vara här i livet. Tänk bara på den svarta hunden, tänk om aldrig hade sagt något? Då hade ju aldrig fjärilarna flyttat in. Det hade ju varit hemskt synd. Så modig måste man vara.
BLOGG.jpg)
