KIDS-arkiv - Sida 11 av 21 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
4
archive,paged,category,category-kids,category-4,paged-11,category-paged-11,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

glömde.

Jag blev kvar i balettvärlden idag. För det slog mig att jag sitter på ett hemskt bra tips till. Det är att kvista dit när det är öppna repetioner. Då är det helt gratis och man får några timmars dans sådär som det ser ut för stunden. På Kungliga Operans fb-sida brukar man då och då hojta till när det är dags. Och då är det bara att köa en stund utanför sen smyger man in och ännu en gång känns det som man tjuvkikar. Fast man får.
 
Jag Nomi for dit och såg repetionerna av Svansjön på stora scenen.

Och då ser det ut lite såhär. Fast många flera ballerinor. Och balettchefer och själva dansläraren och balettchefens lilla son var också där.

Jag kan inte påstå att Nomi och jag kvistade över till Operan trots att vi önskade. Alla tåg var inställda, från Södertälje. Så där fick vi hoppa på bussen. Eller någon av de väldigt mänga. Och lagom i stan blev Nomi åksjuk, sådär jättemycket. Och när väl den där bussen hade stannat kändes det som om det skulle vara jättemånga i kön vid Operan. Så vi tänkte att det är bäst att springa. Så det gjorde vi, det allra fortaste vi kunde.
 
 

Och när allt var slut fick vi veta att alla tåg utom ett endaste skulle ta sådär 3-4 timmar istället för 1 timme på ett ungefär. Bara för de där bussarnas skull. Och det där endaste skulle avgå jättejättesnart, eller själva bussen. Så då fick vi springa tillbaka. Men vi hann stanna här och handla benvärmare. Och lunch till bussresan.  Och sedan sprang vi igen. Med andan i halsen och skrattet i magen.
 
 
Kanske världens snabbaste Stockholmslördag. Men det var det värt.
 
 
Och på den där dansshopen kunde man till jul köpa begagnade tåspetsskor, där pengarna som bara var femtio kronor gick oavkortat till Läkare Utan Gränser. Kanske har de några kvar fortfarande….

sportlov på Operan!

Förra våren fick jag ett sådant fint tips av en läsare som jag bloggade om här. En prova-på-dag på Kungliga Baletten. Och nog för vi nog tänkte att det skulle vara extra fint men det var helt perfekt och alldeles ljuvligt. Inte bara för hon med ballerinadrömmar. Hela familjen var lite smått lyriska efteråt. En alldeles egen värld, den där balettvärlden. En magisk.
 
Hela dagen var så perfekt ordnad. Man hade öppnat upp alla skrymslen och vrår i hela huset och sådana där rum som man aldrig annars får besöka. Salongerna, scenen och alla rummen. Och ni fattar, Operan liksom, det är ju så vackert så man flämtar. Mest hela tiden. Som Guldfoajén. Härinne gav man världens sötaste lilla pjäs men också så klok, vad det handlar om. Balett alltså och dess alldeles speciella värld.  Finaste kostymerna och prima ballerinor. Och påtal om det, alla som jobbar där på baletten hade tagit sin egen lördag för att visa och berätta. De som annars står på stora scenen, första dansare och stora delar av esemblen var dagens värdar. Och man fick fråga och undra precis som man ville. Uppskattas.
 
Och provdansa fick man. Och vid Morgonskolan fick man sitta som små tysta möss och liksom kika i smyg när dansarna flög genom luften och tusensnurriga piruetter. Och få sitta där alldeles nära så man nästan får en piruett i huvudet det är ju inte varje dag precis.
 
Nu är det dags igen. Operahuset öppnas upp under sportlovet!
Susa dit vetja! Här finns info!
Bara härligt!

 
Storlek 38, vem bryr sig?
 

Nu gäller det. Det är ju inte varje dag man står brevid en prima ballerina.

Men det är klart att Charlie också fick dansa. Tycker ni han ser sugen ut? Jomen kanske lite, kolla tåspetspositionen. Men aldrig i livet att han skulle. Skyll dig själv, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag hittade dessa skor.

 
 
Det fanns inte en plats de inte har legat på.

Nomi var också överallt, hon testade varje millimeter av Operan.  

Och igen och igen.

Detta magiska.
 

Hon fick ett par begagnade tåspetsskor i julklapp. Det var hennes allra finaste julklapp. Jag tror ingen annan förstår, sa hon på julaftonskvällen. Nej, hon har nog rätt där. Vi kan inte riktigt förstå.  

Det är sorgligt att lämna stället. Sorgligt sådär ända in i själen. Men så tänker en donna som innan jul moget deklarerade att det var dags att sluta med fiolspelandet  för att satsa fullt ut på baletten. Det måste göras, sa hon. Ska man till Kungliga Baletten, så ska man. Då måste det satsas. Att fiolspelandet liksom hade krävt en 20-minuterslektion och ingen speciell sensation i själva övandet från hennes sida hörde inte dit. Att sedan den där balettlektion fortfarande bara är 45 minuter i veckan, varken mer eller mindre,  är också en helt annan historia. Det handlar bara om att ha bestämt sig, det är det allt hänger på.

insta-mermaid.

– Är den på riktigt, mamma?
Den är på riktigt, jag känner det.
 
Sedan kom någon ny utläggning om sjöjungfrur och dess liv och leverne. Om deras söndagsutflykter, när de reser runt så lång havet räcker och tittar på statyer och sådant, det finns massor av sådana om man tittar noga. Och om slotten där de bor, på havets botten, täckta med havsblommor och med portaler av korall. Och om snäckskalsmackorna med sandsmör och sjögräspålägg.
 
-Men när de har kalas så äter de där guldfiskarna jag såg på Ica.
 
Ja, de ja. Nomi skulle handla salami över disk så jag lämnade henne där. När jag kom tillbaka hade hon smakat sig igenom till den bästa. – 2 hektar tack. Sedan fick hon se dem.
 
– Mamma! Mammaaaa! De har guldfiskar! Kolla, vad vackra, de glimrar! Av guldet!
Kan vi inte äta det till middag?? Snälla?!
 
Är det någon mer i hela världen som har sett att rökt böckling egentligen är guldfisk? Av det alldeles äkta slaget.
 
 
Sjöjungfru-stassen är en nyhet från Numero 74.
Kommer i en affär nära dig framåt våren.

jag fredagsfirar med att blogga!

Å hej från snöstorm och förhopppningar om ett vinterland. Det är lite mycket här just nu. Men vem har inte det liksom. Fast det är så mycket bättre nu än förra året. Men den december tänker jag helst inte på, för känslan i magens skull. Och för nu har jag en Linn, en Elvira och en mamma här som utför stordåd i packa-paket-världen vareviga dag. Tack.
 
Men ändå. Stackars lilla blogg. Jag hinner mycket, men inte riktigt ända hit.
Men idag då, det är ju ändå fredag. Och storm.
 
 
 
Just nu är det affär. Affär högt och lågt och allt mittemellan. Fast det förstod ni nog. Men en dag, bytte vi vikväggen och tyg mot tapet.  William Morris och Golden Lily mot Sandberg och Eden.
 

Jag hade precis fått fint utskick från Sandberg om deras nya kollektion Arkiv. Sandbergs första digitala tapetkollektion någonsin. Läs gärna mer på Sandbergs blogg. Fint där! 
Och med fanns en bit vacker Eden så det är såklart att vi valde den nu när vi ändå skulle vinterskylta nere på staden.
 
 
Är man målare-dotter så faller det sig alltid så att den där pappan kvistar över, om man så mycket som viskar något inom de där tapet och målardomänerna. Det var ju överhuvudtaget inte meningen.
 
 
Men det är som alltid  en fröjd. Oavsett om han gör 12 rum eller en simpel vikvägg på 10 minuter. Jag fattar fortfarande inte den där exaktheten. Det där superperfekta som ändå kan vara fint att äga om det nu handlar om detta. Och den där skära-med-rakblad-på-frihand-historien i exakt rak linje är samma som dra raka linjer med pensel på frihand runt ett helt rum. Impad. Som alltid.
 
 
Och den här gamla vikväggshistorien som vi gjorde till ett textiljobb i Plaza. Den är gjord med Ivar-gavlar från Ikea. Och ni vet väl hur man får den simplaste furu att kännas lite lyxig och inte gul. Precis som på våra plankgolv. Luta. Okej, lite starkt sådär men luta gör man snabbt och med handskar. Såklart. På så vis blir även den enklaste furu vacker med ett  forever resultat.
 
 
Vi vek pompoms bara för att det var länge sedan nu. Och tänkte att de är som snöflingor.
 

 
Och av tapetspillror gjorde vi vimplar.  

 
Garnsnören. Det är alltid bra att ha och så släpade jag det onödigt nog från NY.
 
 
Det hela hängde  på att vi skulle skylta vid Elerts färg. Det är stället med en tapetskatt i källaren. Finaste vintageskatten i högar. Nix jag skojar inte.  Som den med småfåglar här. Hur fin kan man undra. Så har ni vägarna förbi…
 
 
En annan dag packades de första smyckena  för leverans.
Det kändes fint på alla sätt och vis.
 
 
Lite såhär kan det se ut.

 

Nomi´s svan-mani tog oanade höjder. Den här var lite vackrare än alla de andra. men bara lite för alla  svanar är vackra.
 

 

 
På natten mot december så ordnade jag barnens kalender. Uppdragen läggs i natten före. Det var visst någon som tjuvkikade men det vet ju alla att smyggluttar man i en kalender av detta slag är det ju som om innehållet går upp i rök. Osynligt liksom. Förvånad upptäckt såklart för den lilla gluttaren men ostressigt för de som fixar.
 
De här stjärnorna  från Japan är mina favoriter. Inte bara för att spela regnbågsdomino och leka med. Hos oss är de pengar ena dagen, kakor den andra byggmaterial den tredje. Men jag älskar att fästa dem här och var där jag önskar mig en stjärnhimmel. Lite kludd på baksidan så blir väggen drömmig.
 
 
 
Och decembermorgonen kom. Under paljetterna fanns äventyret. Det första.
 

Jag vill spara på alla av de första trevande orden. De lästa. Liv och Viggo lärde sig läsa så extremt tidigt att jag nog i själva förvåningen över att de läste glömde spara sådär ordentligt i hjärtat. Det var mer som herrejisses läser hon, redan! Det ska man väl ändå inte? Och sedan kom Viggo och gjorde detsamma. Och ännu tidigare.
 
Men nu läser Charlie och jag är väl förberedd.
Och när Nomi börjar lär jag vara världsbäst på att spara.   

Det letades änglaspel den där morgonen.

 
Och byggdes med änglar och allt.
 
 
Elden är läskig och det är bra.
 
 
Fast vissa är av annan inställning. Nu hör ni ju honom inte men minen säger allt.
 
 
Frukost med radiokalender. Såsom förra året och alla andra år. Men adventsljusstaken kunde vi inte hitta.  

Då är det ju tur att Viggo har ett loppisfynd sedan smällvarma sommaren i Skåne 2009. Vi fick låna den på nåder men bara i två dagar.
 
 
Jag läste en artikel av Stephan Rössner i SvD och funderade både en och två gånger om det här.
 

Och från det ena till det andra. Nomi önskar sig en peruk. Eller flera. Men löste det på annat och eget sätt. Fast jag förstår att det kändes nästan lika. Svallande liksom.
 
 
Och allt medan jag funderar över vem som döper stormar så känns solen från förra helgen ganska avlägsen. Det är ju inte så man får solkatter i ögonen precis.
 
Jag önskar er en fin helg! Med hopp om adventsmys och snöflingor som yr lite lagom. Och när jag tänker på det så tror jag att just idag kommer vara en extra bra dag att släppa en sak i affären. En sak som ligger nära mitt hjärta.

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak. 
Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.
 

Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.
 
Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.

Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt.  Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga ekosystem.
 
Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.

Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.
 
Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007  hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen.

advent.

 
Det närmar sig med stormsteg
 och jag tittar ut på den glittriga frosten och tänker att den nästan är som snö.
Åtminstone när solkatter gnistrar till det lite extra.
 
Jag var så innerligt nöjd med förra årets julkalender hemma hos oss. Blir helt varm i hjärtat bara av att tänka på den faktiskt.  Såklart var jag  tvungen att göra den till min sida i Family Living, i nummer 6 som fortfarande finns i butik. Men där fick den lilla staden lite mer finess än julen 2012.
 
 
 
Såhär skrev jag i november 2012: Gör lista av juliga saker och lägger de små händelserna i din kalender. Allt för att inte gå miste om hela juletiden. Att stanna upp och för att inte hela december ska gå i rasande fart och så missade man allt det fina. Jag vill inte tänka att jag är sådan som missar, men förra årets (tänk förrförra) december var rent ut sagt hemskt illa i den synvinkeln. Och såklart, vad är väl bättre och mer självklart än allt det där juliga. Allt det där som vi brukar göra mellan varven men så ofta med andan i halsen och stressen i magen.

Så nu ska här kalendern proppas full med både det stora och det lilla som hör vår familj och jul till. Oavsett om det kan låta självklart så kan det ändå vara en liten adventskalender som får ordning på allt. Som får åtminstone mig att stanna upp och känna julefrid.

 

Och spånarkväll hade vi om det julviktigaste för oss. Och på sidan 106 i Family Living får du 24 julkalenderuppdrag serverade. 24 hjärtliga små uppdrag som mest bara myser till det lite, sätter glans på december och puttar all julestress dit pepparn växer. Och är det än bara för en liten stund så är det i alla fall det du kommer minnas när du lägger huvudet på kudden till kvällen.
 
Och husen då, så himla pefekta, i alla fall för en sådan som jag som alltid är ute i sista minuten. Lyft på hustaken sådär lite i smyg när det finns tid över. Och om du upptäcker att snön faller som mest precis innan du somnar. Då kan du lova kvällspromenader i snö som yr, med polkagrisar i fickorna. Pulkaåkning under stjärnorna och snälla snöbollskrig. Där den som förlorar får grilla marshmallows till alla de andra.
 

I affären finns husen, tejpen och papper.

nio år.

 
 
Framförhållning har jag aldrig ägt. Inte min man heller tyvärr. Jag önskar mig det ibland och tänker att det hade varit bra. Men kalas blir det alltid ändå. Trots snabba kast och megasnabbfix. Viggo fyllde nio och kalasgästerna hade plötsligt minskat till mindre än hälften sedan sist. Men om det var det han önskade, då fick det  så bli.
 
 
Och favoritburgarna avlöstes med önsketårta. Och alla runt bordet susade ooo! En helt perfekt Minecrafttårta. Och efter att jag (som inte fattade alls) kvällen innan fått instruktionen att söka: Minecraft + cake + real life så kunde jag ju se vissa likheter. Sen susade de igen av det förvånade slaget när de förstod att det var pappan som hade bakat tårtan. Och alltså inte mamman.

Han var nöjd. Mycket.

 
Femkampen var igång nästan två timmar i sträck. En gren var något Kinect-aktigt. Och vi målar inte grått i vardagsrummet. Det är bara en fjärdedel och var tvunget för ett jobb. Barnen blev förskräckta och Viggo tyckte att han  kände sig deprimerad där redan vid första penseldraget. Vi vill inte ha gråa väggar, vi vill inte, surade de under hela målningen. Nejnej, kära barn, det blir bara ett hörn och allt är borta innan jul. Lättnadssuck.
 
 
Alla musiktävlade utom Nomi som hade annat för sig.

Liv och jag gjorde godisaskar som var Minecraftzombisar,
 sådär mellan varven och undertiden av själva kalasandet. 

 
Huvudsaken var att de var klara när alla skulle gå hem.

På lördagsmorgonen halv åtta så kom jag på att jag borde klippa Charlies hår. Från långt till kort. Han har velat klippt sig i evigheters evighet men det var bara just precis då det kändes som en perfekt timing. Och sen är det ju så fint med långt. Sen åkte han och Kristo på innebandyturnering hela dagen.

 
Sedan var dags för nästa kalas. Så jag och de här galna åkte för att handla kalasmat.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte med tiden. Men efter lunch där någon gång började vi baka en massa. Och det hade nog blivit klart tills gästerna dök upp. Kanske. Om jag inte hade glömt att lägga de smöriga bullarna i formar och allt bara rann ut och det nästan började brinna. Men man kan tydligen grädda bullar halvvägs, ta ut dem nästan brinnande, stänga av ugnen, få ut allt det där kolsvart brända, sätta på ugnen igen och låta den bli varm, lägga de halvgräddade bullarna i formar och grädda igen. Under ihärdigt tjut av alla husets brandlarm och huslarm. Och det blir bra bullar ändå, så ni vet till en annan gång.

Nomi och Svea startade upp kalaset med lite firarshow för Viggo.
 
 
Min mormor kom. 85 år i ålderskillnad. Tänk, det är jättemånga år. 

 
Lego. Alltid. Alla dar.

Ögonblick. Det är de man sparar på, eller hur?

varför skynda på….

– Jag ska vara djävul.
 
Så sa Nomi i söndags då hon skulle på Halloween kalas.
 
För det första så tyckte jag det lät i otrevligaste laget. Sen insåg jag att min feber ändå skulle sätta stopp för röda små horn och eldgaffel in da making. Så diskussionen fortsatte.
 
– Men häxa då? försökte jag.
Häxa!? Jag vill inte vara någon fånig häxa!!
– Jag vill vara djävul.
 
Efter en utdragen övertalning och förhandling att hon skulle få ha Liv´s snygga häx-stass med lite efterpiff så okejdå. Men sedan hittade vi ju den inte. Såklart.
 
Jag ska vara djävul. Hornen ska vara röda som om de glänste av eld.
Riktig eld.
 
Det var då jag kom på det. Fladdermus! Med mask och vingar. Det är ju hemskt läbbigt. Också. Och nästan lite djävulsaktigt om man låtsats. Men bra snällare, tänkte jag men sa inget. Hon tittade på mig som om jag var mossigast i världen. Men efter en smart vänding från min sida, som gick ut på att hon skulle bli en tuff fladdermus,  började hon tina upp.
 
 
 
Du får vara en av de tuffaste, en sådan där som smiter ut om nätterna och smider busiga planer. En sådan där fladdermus som hänger knäveck i de högsta husen i månljusets sken. En cool fladdermus med håliga chockrosa strumpbyxor och glittriga dojjor. Lila! Och så krusar vi håret med. Med den lilla krustången, den som krusar bäst. Och när den stora kusinen som nästan är tonåring sa – du blir så bra! då var allt på den vägen. Så vi satte igång. Coolaste fladdemusen i stada. Men plötsligt stannade hon upp. Stirrade in i spegelväggen med bestämd min.
 
 
 
– Nu vet jag vad jag ska vara.
 
Hon rusade fram till sin byrå och rev ut alla kläder på två sekunder.
 
Visst har du sagt att jag får klippa av en t-shirt så att den blir jättekort?
Såhär magkort?
– Nej..absolut inte. Men vad ska du vara?
– Jag ska… jag ska vara fjortis!
 
Men efter arga vrål så blev det fladdermus ändå. Jag kom på det briljanta att sätta en klämma i våffelhåret så det blev lite moikan-aktigt. Så sa vi att nu är dessutom en punkig fladdermus. Det visste hon ju inte riktigt var det var men det lät bra och – ohh håret var snyggt såhär. Och fjortisdrömmarna lades åt sidan. Tack, tänkte jag.
 
 

Men som hon sa till min mamma häromdagen. Hon lekte någon variant av familjelek med Liv och kusiner. Plöstligt kom hon springade och hoppade hon upp i min mammas knä. Tvärarg. Och nästintill gråtfärdig.

– De säger att jag ska vara 3! Jag vill ju vara 13!
 
 
Nämen ååå tänker man ju. 13 liksom. Och önskefjortis. Det var ju inte alltid sådär fullt av stjärnglans som man kanske lätt kan inbilla sig. Så här i förväg. Alldeles tvärtom faktiskt.

det är ju inte varje dag en sjöjungfru hoppar på cykeln…

 
Hon vägrade imorse. Att lämna hemmet utan iklädd sjöjungfru-klänningen. Och eftersom fenan kunde fästas upp på ett galant sätt och hon lovade ta av den på rasten så fick det vara okej med den saken. Hennes syskon suckade och sa, ska du verkligen? Ska du ha den i skolan?! Det är såklart att jag ska, sa hon och körde näsan i vädret.
 
Drömklänningen.
 
Tyget var som havet och diademet som snäckskal. Det fanns egentligen bara ett litet fel. Hon trodde att man skulle kunna stoppa fötterna i fenan. Allt för den rätta sjöjungfru-feelingen.
 

Men ändå, det kändes nästan på riktigt. Och hade hennes mamma kunnat langa fram en jättesten, eller åtminstone något som nästan var en sten, där på vågorna hade det varit prima.  Sjöjungfrur sitter nämligen på stenar, det vet ju alla. Och nu vet också jag, exakt hur de liksom sittligger och doppar fenan lite i vattnet. Samtidigt som havet glittrar något sådär alldeles särskilt magiskt. Och håret ska vi inte tala om. Det är något så långt och så blankt. Och man kan spegla sig i det.
 

 
Och nu kanske någon tror att jag liksom spär på Nomi´s idéer om det ena och det andra. Eftersom det inte verkar finnas någon hejd på hennes dyrkeri för svanar och rosor och balett och sjöjungfrur och sånt där annat världsligt. Men inte ett dugg faktiskt, inte en gnutta. Vi står alla som frågetecken när hon drar på den ena valsen efter den andra, om ditten och datten, allt med lite extraromantisk glans. Jag vet ärligt talat inte vad hon får allt ifrån, det är bara så hon är. Hennes egen lilla värld verkar helt enkelt glittra lite extra. Det har den alltid gjort.
 
 
Klänningen är alltså från HM´s All for Children kollektion som jag skrev om här. Den verkar slutsåld i alla de stora storlekar på nätet men några små kvar och kanske finns den kvar i någon av butikerna? Och eftersom tapetfrågan alltid kommer upp så tar jag det igen – Blossom från Mr Perswall. Vackrast.