INSPIRATION - INTERIOR-arkiv - Sida 21 av 31 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
3
archive,paged,category,category-inspiration-interior,category-3,paged-21,category-paged-21,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

kanske att överdriva.

Jag har en ny galgcrush. Fick en bunt nya (eller gamla såklart) av min lillasyster. Jag som inte ens visste själv att jag önskade mig sådana. Hur fint är det inte med sådana presenter? Superfint.

Säkert ger de många härliga sjuttisvibbar ala gillestuga. Men jag tycker bara de är tjusiga. Lite Thonet-stol över dem. Lite väl glidiga för klänningar men klämmor är bra.
Jag har så många kärlekar till galgar att det nästan är överdrivet. 

Och tillslut lyckades jag verkligen fynda sådana här. Jag hade tidigare försökt tiggt till mig likadana av min 92-åriga mormor. Men nope det gick inte för sig. Fick bara låna dem på mycket bestämd tid. Och så har jag galgar med plastband, stålgalgar, galongalgar utan nitar, teakgalgar, barngalgar… Ni hör ju själva, det är överdrivet. Fast det är ganska bra att ha ibland. Tro mig.
Och jag har inte glömt resten av frågorna. Absolut inte. Det är nog mest att jag är lite långsam av mig och att huvudet är lite fullt av en massa annat och att det var en hel hög med frågor roligt nog.
Men jag lovar. Nästa svar blir vad jag aldrig släpper in i hemmet och vilka tre saker jag inte kan leva utan. I inredningsväg då. Och om namnet Mokkasin. Och mitt värsta inredningsköp. Ses!

amsterdam.

Hur har det kunnat gått mig förbi att man kan ladda ner en hel pdf från ett av mina absoluta favoritreportage någonsin? Jaja, jag har sagt det förut. Favoriter hit och dit. Men alltså. Det här hemmet. Makalöst.
Alldeles nyss ramlade Elle från 2007 ner framför foten på mig. Och reportaget från Linda Loenens hem plåtat av megaduktiga Hotze Eisma var det som slogs upp. Jo, det är faktiskt sant. Och det var då jag hittade den där pdf:en. Som säkert har funnits där sedan 2007 typ. Men ändå. Makalöst. Igen.

bilder.

Jag var tjugotvå år när utställningen Catwalk visades på  Fotografiska Museet/Moderna Museet i Stockholm. Arton år sedan, det är verkligen år och dar sedan. En hel evighet. Och det slog mig häromdagen när jag hittade en gäng fotoböcker inköpta under den tiden, en del köpta i New York, att jag var jag var helt tagen av fotografi just då. Samtidigt så hängde jag jättemycket i ett liten skrubb i en källare och framkallade och donade men sen vet i tusan vad som hände. Jag måste ha tappat bort allt på vägen någonstans. Märkligt sånt där. Varför tappar man bort det man gillar?

Utställningen Catwalk var jag tydligen så pass tagen av att jag köpte både en massa posters och fotoböcker. Och faktiskt hittade jag den där rullen med posters för ett tag sedan. Helt ovetandes om vad som fanns där i hade den tydligen följt med i alla flyttar hit och dit. Tur.

De som deltog var ett gäng grymma fotografer.

Det var knappt att jag mindes att Stockholm hade ett Fotografiskt museeum för sådär länge sedan. Men det låg på Moderna Musset. Frågan är bara var Moderna låg 1993, jag minns faktiskt inte.

Den högra bilden är plåtat av Mikael Jansson och den vänstra av Denise Grünstein. Illustrationen Guide to Manhattan av David Ehrenstråhle är inte alls sådär gammal och 90-tal.  Finns att köpa här.

Och så fotografiet  Girl and Badger  Det är Jenny Brandt (Dos Family) som har plåtat. Min barn var helt konfunderade i flera veckor av själva bilden.
Vad gör flickan i mörkret alldeles själv? Hon står ju på vägen? Är hon kompis med grävlingen? Sover den? Vad gör prinsessan (Nomi såklart, som är glitterfixerad) där ensam,var är hennes mamma och pappa? Tänk om det kommer en bil…


Och det är det som är det fina med fotografier. Man vill liksom bli lite konfunderad. Och påtal om det så vill jag se Helen Lewitt och utställningen Urban Lyrics , Fotografiska 23 september – 11 december.

Ha en fin fredag förresten!

tack.

Ni är sannerligen helt fantastiska. Era hälsningar och små berättelser och tankar berör mig så till den milda grad. Miljoner tack för att ni delar med er. Fint.

Och hur bra är det inte att ha en son som älskar orange. Nu såhär i heta oranga tider kan man ju alltid låna till sig en lampa eller två. Taklampan i Viggos rum sitter också lite löst vill jag lova. En äkta sjuttisvariant som hängde över köksbordet när jag var liten. Vi får väl se vad som händer.

brown is the new black.

Eller trä åtminstone. Vad gör man när man inser att soffan man lämnade in hos lackeraren inte borde vara svart? Inte egentligen, om man nu fick lov att tänka efter lite. När man dessutom har den där tänkaefterstunden precis när man hämtat soffan från lackeraren blir det ju ännu lite mer onödigt. Lite typiskt sådär.

Men då är det ju väldigt turligt att man råkar ha en lillasyster som fyndat en likadan soffa på loppis. Och som väldigt gärna vill ha en svart fast lackeraren väldigt turligt(så här i efterhand) inte hade tid. Och att han inte ens hade tid över när jag ville måla den vit, kan man ju tycka var ännu mer tur. För sen tyckte jag den var perfekt som den var.

Och tillsammans med den guldgula lampan blev det hela minsann ett strå vassare. Och eftersom lampan kom från östermalm (enligt loppischefen) så känns hela köket numera som det har fått en touch av extra flott elegans. Tjusigt värre liksom.

Särskilt eftersom lampan gick loss på hela fyrtio kronor. Ojojoj, så tjusigt. Nästintill lite vräkigt överdåd.

variant.

Den fick stanna kvar efter fotograferingen idag. Ljusslingan som blev en ihopsnurrad klump och hör och häpna inte är från Granit. Men frågan är var den är köpt, den är rätt gammal. Kanske var det från Konstsmide, kanske inte. Men det är nog ändå samma sak när allt kommer omkring. Fast vi brukar mer köra cirkusstajlen i trädgården eller på kalas.

drömmen om ett eget garage.

 
 

I senaste numret av Elle Interiör finns ett superfint reportage från ett hem som jag spanat in tidigare.  Ett gammalt garage i Paris som är omgjort till bostad och helt enkelt är fantastiskt. Och ett är säkert, sitter man ändå på ett garage kan det lika gärna se ut på det här viset. Eller lika gärna kanske är att hoppas för mycket.Väldigt gärna menar jag.
Bilderna i Elle är tagna av samma fotgraf fast med andra schyssta vinklar. Spantips!


Hemmet tillhör en av mina favoritillustratörer och formgivare Zoé de Las Cases. Hon gör så bedårande små saker, ni måste bara kika på hennes sida. Man ser hennes bilder då och då i min favorittidning och är dessutom en av formgivarna bakom mitt glassigaste pysselmärke. Lite lycka sådär.

pappas tuschteckning.

Att blogga är ju en pepp utan dess like. Jag har aldrig varit men om maken till rara männniskor. Så när allt kom omkring så blev det ju inte så läskigt som jag befarade. Er förtjänst, tack! Och frågorna. Snälla de med och kul som bara den. Hinner inte svara nu men jag tar några vartefter.

Förövrigt funderar jag över hur jag ska sno tillbaka tavlan på bilden… Den har fått susa tillbaka till mitt föräldrarhem. Typiskt nog för jag gillar den. Fast jag hade den bara på ett litet förnämligt lån. Min pappa målade den på sextiotalet när han var sisådär tjugo. Han säger att tavlan är väldigt djup. Så jag känner nog att vi får gå till botten med vad alla dessa krumelurer betyder.
Ha en fin helg! 


japp, magiskt är rätta ordet.

Det finns ju kombinationer som bara blir helt perfekta. Hanna Konola har gjort finaste postern Magic för Fine Little Day. Som i sin tur har fullproppat sin shop med nyheter som är makalösa finheter.
Nya printet Gran  finns som oemotståndliga kuddar.


Samma GRAN fast på tapet. Kommer att finnas hos Photowall. Precis som Ohoy. Jisses vad vi gillar den tapeten. Grantapeten finns i flera olika färgställningar.
Och vykorten. Åh vykorten. De är som små sagor, vart och ett i sig. Ett endaste litet vykort blir som den finaste lilla presenten. Och nu är det alltså ett gäng nya som jag får precis samma känsla av. Fantasi helt enkelt.

 

 
Och skärbrädorna. Samma sak där. Älskart. Så himla fint. Det är en fröjd att ha sådana här vackra skärbrädor. Jag tänker faktiskt på det varje gång jag tar fram dessa. Det känns så lyxigt och så vackert att tillochmed tråkhushållsosten blir urtjusig. Så enkelt kan det minsann vara att vardagslyxa sig lite.