-
nästan som guld.
Jag vet inte om det var den här klänningen som gjorde att jag inte kunde hålla fingrarna borta från loppisens mässingshylla. Eller om det var den rådande mässingsfebern. Och anemoner igen. Det är något magiskt över dem. Jag tror banne mig att de har passerat ranunklerna och pinoerna som favoritblomma. Och vet ni vad, den svarta kuvertväskan hade min farmor som ung. Det är magiskt om något. Att Svea Åkerström bar runt på den någon gång i slutet av 30-talet. På insidan står hennes namn präglat med snirkliga bokstäver. Vackert är det.Jag önskar er en fin helg!Liten uppdatering. Krukan har jag fått av min mamma och den var min mormors mors. Det är faktiskt en Villeroy & Boch som onekligen känns väldigt gammal. Min mormor fyllde nyss nittioett så jag misstänker att den är det också. -
tack.
Det är sannerligen inte klokt vad ni är snälla. Jag blir alldeles rörd när jag läser era hälsningar och små mail. Det känns hur fint som helst, så TACK. Så hemskt mycket.Och det var ju precis som många av er visste. Det kommer lite efteråt sådär. Att man känner sig ganska så liten och darrig. Och att tanken mest stannar vid gulp, vad skört livet kan vara. Lite som att ha hjärtat i halsgropen fast flera dagar i sträck. Men idag har jag kört bil igen. En hyrbil utan automatväxel. Det var väldigt länge sen sist och var minst sagt en intressant upplevelse. Ungarna tyckte det var en konstig bil och jag höll med.
Jag köpte en hund häromdagen. En liten knallturkos med hallonrosa blomma, gul svans och en pärla som nos. Kanske inte alldeles nödvändigt men det var något med färgerna som gjorde köpet absolut viktigt. Just då.Han som jobbade på loppisen sa, liksom lite som att försäkra sig om att hunden kom i rätta händer, – Hörru du… du vet väl att sådana här är jättepopulära, verkligen populära.. att ha i bakrutan på bilen. Det visste jag såklart inte men han lät mig köpa den ändå. Liv höll på att svimma när hon såg prislappen. – Tio kronor!!! Kostade den bara tio kronor?! Tänk att något så sött kan vara så billigt. -
och en liten pausfågel.
Snart, snart ser knoppar ut precis såhär. Fast idag virvlar snön och jag ska såklart ut på vägarna. Ses senare! -
pausmusik.
Solen strålar genom vintersmutsiga fönster på Mokkasin. Men det gör ingenting alls, låt den stråla. Jag håller som bäst på att hänga hela fönstret fullt med massor av japanska pappersballonger. Och lyssnar på Suede och Pulp och Belle & Sebastian. Någon berättar att Pulp kommer till Way Out West. Jag minns när jag och K såg dem i mitten av 90-talet och tänker att det känns som igår. Av någon underlig anledning känns 90-talet aldrig så fasligt långt borta. Undrar varför när 80-talet känns som evigheter sedan. Hur det än må vara med den saken är det i alla fall vårigt värre idag. Så jag tar och plockar fram den där vårfeelingen igen, bakslag eller inte.Godaste teet i finaste burken från Stil, Inredning & Design. -
söndagsbilden.
Ibland hittar man saker till någon annan. Som känns helt rätt. Man kanske själv blir överförtjust men innerst inne vet man att det finns någon som kommer bli det ännu lite mer. Man är liksom bombsäker på att den personen kommer att bli väldigt, väldigt glad. Oftast händer det ju när man minst av allt är ute och letar presenter. För mig händer det nästan alltid på ställen med gamla saker. På loppis, antikaffärer och second hand. Det är där det oväntade dyker upp. När man minst av allt anar. Något som man aldrig sett förut.
Som i fredags. Jag och Liv var på stans allra finaste affär och letade efter gamla lampor. Det är så mysigt där att Liv frågade om butiken är ett hem, om ägarinnan bor där. I ett dunkelt hörn hängde en tavla. Med New York. Staden som jag många gånger önskar låg utanför våran ytterdörr. Någon mer som önskar det, nästan mer än jag, är min man. Och den där tavlan var som gjord för honom. Färgerna, formerna, hela känslan. Titta på husen, månen, kvinnan som hänger tvätt. Jag älskar den. Men jag vet någon som älskar den ännu lite mer.Söndagsbilder finns på Fabriken idag. -
halmfeeling.
Oj så skoj att ni vill vara med i min utlottning. Tack för alla hälsningar, ni är för rara. Och jag skriver lotter och barnen viker för glatta livet. Spännande blir det på torsdag. Och glöm inte att det går att tävla ända tills torsdag morgon.Jag har alltid gillat lite halmfeeling. Lite vetefält sådär. Som efter en supersommar när fälten är lite gråbeiga. Inte gulaktiga. Så därför har sådana där ones in a lifetime köp (typ Wegner stolarna) blivit ljust trä. Man vågar ju liksom inget annat. Trägolven har alltid varit, var vi än bott, gråaktigt vitoljade (fast nu har vi vitmålade också, minsann vilken utsvävning..). Genom åren har vi surat över gulaktiga plankgolv. Typ, ska vi bo här då måste vi göra golven direkt. Lyxproblem, herregud.Min man är väldigt förtjust i möbler från 50- och 60-talet. I mörkt trä. Egentligen överförtjust. Och det är egentligen jag också. Fast inte på samma gång med det ljusa. Nämennäää, inte den där fåtöljen bredvid den där stolen. Så får de mörka möblerna hamna i något annat rum. Jag vet, så fånigt. Någon slags spärr här, fel ton liksom. Som att inte blanda rosa och rött när man var liten(favvokombo idag).Tills för något år sedan då vi behövde ett skåp. Snabbt. Billigt på loppis. Och det var mörkt trä, sådär gulvarmt i fägen. 60-tal. Fint som snus men oj skulle det här funka. Mot våra gråaktiga golv och stolar. Lyxproblem igen. Men japp, det gick hur bra som helst. Inte samma ton, gult mot grått, men det blev liksom lite skönt. Så nu fortsätter vi så. Det mesta är ju ändå en salig blandning här hemma.
Så var det ju det där med gult. Först blev det ganska mycket gult i barnens rum, ni vet krysantemer och så. Nu får det nog bli lite gult ihop med det där gråvita också. Hittade Stina Persson häromdagen. Fina saker gör hon. Jag önskade mig ju två tavlor i svart-grå-brun-skala men brungult blir nog fint.Nu ska jag ta en tur till sprutlackeringsfirman och se om de kan fixa ett par saker till mig. Återkommer om vad. Fin helg alla! -
tisdagstema om djur i inredningen.,
Dagens tema på Fabriken är inte min grej. Det saknas liksom djur i vårt hem just nu förutom en liten pappersfågel som dinglar från taket. Jag kunde ha gjort ett stilleben av ungefär en miljon gosedjur på ett par fårskinn men jag kände att det blev lite för osofistikerat. Så jag fick leta fram de små bambisarna. Den minsta var min farmors, de andra två kom säkert hem vid någon loppis. Och så lite vackra tapeter med naturfeeling från Anthropologie som ligger på moodboarden (på Pinterest) till Livs rum. -
vitt.
-
fintfintfint.
-
anthropologie.
JanuaryHighlights eller vårkänningar från kära Anthropologie. Nu är det här ju ingen modeblogg men jag kunde inte låta bli. De här bilderna får mig att längta ännu mer efter vägar utan snö och små ärmlösa klänningar. Lite märkligt är det allt. Först går det år utan den minsta lilla riktiga vinter och det enda man säger är att tänk så det var förr. Så kommer det två vargavintrar. På rad. Det snöar och snöar. Och det känns just idag väldigt långt tills man får dra på sig vårstassen och blåsa iväg på snyggvespan.
Bilder Anthropologie.
