• ett molnhus är egentligen världens enklaste.

    Den här sommaren alltså. Så mjuk och fin så hela jag känns som sockervadd. Eller som Sonny-Lou sade igår morse när jag hittade honom ritandes vid vårt köksbord…

    ”jag drömde, att jag funderade på hur det skulle kännas att sova på ett moln. Jag tänkte att det måste vara mjukt och fluffigt och väldigt ljust. Kanske borde man bygga ett molnhus… ”

    Jag håller med. Ett hus där inga hörn är hårda. Där man, vad som än händer, kan luta sin kind mot de allra mjukaste av väggar. Och starta varje morgon med att stoppa tårna som i vit vadd.

    Exakt så…

     

     

  • jag tänker på puderfärgad mjukglass…

    Godmorgon! Hoppas ni har en fin helg! Måste visa min nya lampkärlek! Som mjukglass eller hur?! Hittade den på Salto Mortale när vi besökte Österlen. är ju svag för denna typ av glaslampor…

    Sluta, så mycket vackert i luften! Det fanns faktiskt fler sådana som mjukglass.

    Jag smet med han där. Allt medans barna roade sig vid vägkanten i Brösarp. Kanske var det här den enda affären vi besökte under vår vecka i Skåne, förutom mataffären då.

    Ångrar mig på den här. Fanns två dessutom.

    Och till höger i ofokus står finaste brickbordet. Kan man kanske också ångra lite.

    Den här lampan fick egentligen inte plats. Så totalt proppfull bil, kolla! Det var ju därför vi var tvungna att lämna en hel hög med sängkläder i Varberg för att få plats med ett barn till. 

    Åh ni är många som mailar om mina fotoprints! Det gör mig så glad. Snart, efter sommaren, kommer affären att fyllas på. Jag har hittat finaste pappret och bästa trycket. Bara några småsaker kvar att fixa.

     

     

  • hur många nya saker kan man lära sig?

    Idag fick vi sno han till vänster för att få till en födelsedagsfika. Snacka om upptagen…

    Vi hade svängt ihop en rulltårta. Kan det vara bästa bakelsen? Vi gör såhär:

    • 3 ägg
    • 1,5 dl socker
    • 2 msk mjölk
    • 2 dl vetemjöl
    • 1 tsk bakpulver

    Sätt ugnen på 250 grader. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätter mjölken. Blanda mjöl och bakpulver och vänd det i smeten. Bred ut smeten jämt på en plåt med bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen i 5 minuter. Häll socker på ett annat bakplåtspapper och stjälp kakan upp och ner. Låt svalna.

    Vi fyllde den med mosade jordgubbar, lite socker och lite vispad grädde. Väldigt lite grädde, sådär så det knappt märktes. Resten av grädden tog vi uppepå.

    Såklart dekorerar man med rosor när man kan.

    Linn kom över med en trädgårdsbukett. Hon fick leta efter den upptagna i källaren…

    Källaren… Det är nämligen där han hänger mest hela tiden just nu. Vi lyckades avleda honom tidigt imorse med frukost på ett berg, annars är han som uppslukad. Han är nämligen fått för sig att han ska lära sig att göra spröjsade fönster exakt på det ”rätta” viset, sådär man alltid gjort. Sådär man gjorde 1913 när vårt hus byggdes. Ingen halvmesyr här inte. Och man kan absolut kalla mig naiv men jag fattade inte överhuvudtaget vilket hantverk det hela är. Det är ju liksom inte som att limma ett plockepinn direkt. Alltså, Kristo, ditt tålamod, din vilja att lära är helt enastående. Jag känner ingen annan som kastar sig in i nya saker med samma positiva attityd. Som fullföljer projekten och dessutom tycker man har roligast i världen under processens gång. Jag själv hade tröttnat efter tredje plåstret. Jag hade tröttnat redan vid insamlingen av informationen från Riksantikvarieämbetet. Ärligt talat, jag hade inte ens försökt…

    Vi sparade dekorationer i något som känns som ett fågelbad. Jag är lite tveksam hur denna vas med hålig insats ska användas, något som sitter på tips kanske? Nähä, dags att leta i källaren efter en 47-årig man. Klockan är ju ändå över åtta och då kan man väl tycka att det är hög tid för middag?

     

  • sommarkollo.

    Sommarkollo är kanske bästa känslan av sommarlov. Tänkte hon efter att ha smugit runt tältet ute i trädgården, innehållande en Viggo med en drös av kompisar. Sov de något alls kan man ju undra… Men igår såg det ut såhär om morgonen. En Kristin och en Igor i vårt vardagsrum.

    Älskar att hitta finingar lite här och där i vårt hus.  Igor och Kristin var här för att hämta hem sin grabb som vi tog med oss hem efter dagarna i Varberg.

    Vårt liv om sommaren är nog det mest snurriga som finns. Fast jag tycker om det så himla mycket. Det är liksom noll struktur, städningen har tagit semester och vi säger ja till allt känns det som.

    I det läget äter man frukost vart man vill. Det här gänget skulle sova i bebissängar på vår vind. Men flyttade in till Liv i sista minuten.

    Igor var så sugen på det här med motorcykel.

    Det började redan kvällen innan. Så gulligt så man smälter. Och chihuahuan Robert är inlånad på Nomi´s begäran. Igen…

    Otto fick alltså flytta in hos oss för en stund. Så modig liten kille. Vi lämnade lite packning i Varberg så han rymdes i vår fullpackade bil. Sedan har han hängt med på allt som händer i den här sommarlovs-snurriga familjen som om han aldrig gjort annat. Med ungar och folk som kommer och går, nya ansikten varje timme och ändå så självklar och cool. Tänk kusinkalas med 20 ungar som man aldrig tidigare träffat och lika många vuxna. DET är sommarlovsmodigt som heter duga. Tur att de pausade lite med abborre-fiskande med vår morfar där Otto passade på att dra upp den största. Den smakade tydligen väldigt fint också. Och så var det där med slajmet. Kanske var Otto den bästa slajm-tillverkaren i mannaminne. Nomi har ett nytt recept där limmet har bytts ut mot ansiktsmask… Jag välkomnar detta då limmet höll på att driva mig till vansinne. Det värsta just nu är att hela vårt hem glittrar. Alla glittrar, maten glittrar, soffan glittrar. Även min man man glittrar när man pussar honom gomorron.

    Jag tycker om Kristin så mycket. Därför är det extra fint att vi fick chansen att synka ihop familjerna också.

    Jag tror att Kristo försöker se lite extra cool ut här. Fast det behöver han inte för han är min favorit hursomhelst.

    Så var det äntligen dags.

    Startklar.

    En helt annan dag. Sommarlov är när det regnar en hel dag och blåser storm och man väljer att bada typ tre timmar i sträck ändå. Då man vägrar fika inomhus och kräver glassen och kexen vid poolkanten. Här regnade det så mycket så jag och Viggo sprang ut med glassen. Man ville ju liksom inte vara utomhus i onödan.

    Vissa surade. En chihuahua under täcket och under tak, i tre timmar. Med mörk blick. Hon ville ju inte bada när man kan leka på vinden med spöregn som smattrar på taket.

    Andra tyckte att regndag var skärmdag.

    Igår var vi ju såklart tvungna att hinna med lite loppis innan Kristin for hem igen. Såklart åkte vi till min favorit Helena och Augustas antik. 

    Nomi och Svea hamnade i klädhörnan.

    ”jag har hört att man svimmar automatiskt när man har sådana här” sade Nomi och Svea knöt för allt vad hon var värd. Men svimningen uteblev.

    En trådhållare med blått. Den ropade ju på Kristin, det förstår ju alla.

    Livet hos Helena är extra fantasifullt, så är det bara. Nomi fyndade förresten en klänning.

    Jag tänker att gamla saker får barn att tänka lite utanför det vanliga. Som när man hittar en almanacka i marmor som är lika aktuell nu som på 20-talet. Kan det liksom bli smartare?

    Nu var det ju knappt att den allra största spånkorgen gick in i Kristin´s minibil. Men allt går. Ser fram emot att se den i växthuset.

    Sedan svängde vi in till Möbelmagasinet innan det var dags för grillunch vid poolen. Sedan for familjen Krickelin hem (ni måste kika hennes senaste inägg om då vi besökte dem) och Robban for hem och Svea. Tur att det ramlade in en efter en tältgäst så att ordningen var återställd.

    Och där kom Viggo in från trädgården. ”vi somnade klockan 7….” Men vad bra att klockan är 9.09 nu då.

  • HM plus Erdem

    Jag bara dör över det här samarbetet. Nästan för fint för att vara sant ju.  Hur många gånger har jag inte fullkomligt dreglat över Erdem-klänningar här i bloggen. Alltså det är så sjukt vackert bara. Och så kom nyheten om att HM och Erdem släpper en designer- kollektion 2 November 2017. Och grattis alla män, som grädde på moset kommer även en kollektion för män! Och Baz Luhrmann lägger sin hand på marknadsföringen… Vill ha!

  • Oh lala, det blev en fynd-onsdag!

    Hur många planer kan man smida under en resa genom Sverige? Ganska många. Alltså vi har flyttat till Österlen och öppnat hotell, till Varberg för havet skull, till Köpenhamn planerade vi också en flytt men det var nog för vi åt falafel i Malmö. Däremellan bodde vi kvar i vårt hus med byggde ett loft av halva vinden, satte in platsbyggda hörnskåp, byggda garderober av stallfönster i järn och Liv tapetserade otippat nog om. Vi byggde dessutom sisådär 5 olika växthus. Alla så inspirerande på sitt sätt. Men min man är fast besluten om att bygga ett av gamla fönster och inte mig emot. I alla fall så fick vi världens bästa inspiration av Kerstin som driver Mellby KlockaregårdFörst föll vi ju såklart pladask för det vackra, rostiga mitt i allihopa. Men efter en stund visade Kerstin oss ett hemligt och det alldeles egna och supervackra. Hon öste dessutom  över oss en massa fina idéer och pepp. Så där och då blev det nog bestämt, ska vi en gång få till ett växthus så får det vara med en hel hög inspiration från det samtalet och titten.

    I alla fall så kom vi hem igår kväll efter semester. Innan frukost hade vi lovat varandra att ”vi får ordning på verandan, sedan gör vi inget mer den här sommaren. Inte ett dyft.” Vi har nämligen lite tråkgöra att ta itu med på vår glasveranda. Sedan fyra år tillbaka så det måste göras.

    Men så föll det sig så att jag letade efter en dörr på blocket. Och hittade en hel hög med fönster. Och de var ju nästan nästgårds. Eller inte alldeles riktigt men i alla fall inte i Umeå. Så Kristo for iväg. Och kolla! Hur fina! Med munblåsta glas sedan 20-talet. Det är ju det finaste jag vet.

    Och ja, hur fint vore det inte att klä in gavlarna på vårt långa tak med fönster? Ni vet sådär som det kunde se ut när allt var vackert. Lyckligtvis är Kristo exakt som jag. Vi roar oss med sådant här drömmande, bygger lite här och där, sedan blir det ju kanske aldrig riktigt klart och ingeting går väl direkt jättesnabbt. Men vi har i alla fall kul nästan jämt. I samma stund fortsatte vi att drömma om en annan liten händelse. Det började som en enkel lösning gjord av hönsnät från min sida. Kristo spann vidare på plank med egen minidörr och myshörna.. Och neje, jag kan inte säga vad det hela handlade om för det var inget genomtänkt eller sanningsenligt över huvudtaget. Fast man vet ju aldrig.

  • Vi sparar på precis allt.

    Jag vaknade under taket på världens vackraste hus. Lyssnade till fiskmåsar och tassade ner i en trädgård och ett växthus som man liksom knappt kan ta in för att varenda millimeter är som något man vill ta med sig hem och spara. Och exakt så är det med familjen som bor här. Man vill liksom spara varenda en av dem i hjärtat så man alltid har dem nära. Jag och hela min familj är såklart hemma hos Kristin, Jonas och barnen.  Så väldigt fint alltsammans.

    Allt medans barna sov vidare så följde jag med Kristin på sådant hon gör om mornarna. Köpte nybakade bröd på Kustbageriet och tog ett dopp på damernas.

    Sommarlovsbarna. Bara Igor som saknas. Och Boris såklart.

    Det är ju lätt att blev lite besatt av allt vackert.

    Jag fick syn på Viggo med skyddsglasögon.

     

    Han och Otto höll på med kanske nutidens mest användbara uppfinning. Och då sågar man isär en gammal vagn för att göra något annat. Remake när den är som bäst.

    Jag tänkte att ni skulle få hänga med på kvällsmat vid stranden och utflykt till Strömma men först måste jag ta ett dopp. Insåg precis att alla dagar borde börja så. När ni väntar kan ni alltid kolla in lite instastories, världens bästa semesteruppdateringar.

     

  • Molnen är mjukare här, himlen blåare och vårt heta tips för dagen…

    Alltså. Jag är helt lyrisk. Hur bra kan en semester vara?! Nu kommer ni förmodligen inte få höra heta restaurangtips och storslagna utflykter. Inga shoppingtips. Inga loppisfynd. För det är helt enkelt så att våra barn vill inte lämna den här gården. Varför ska man? När man kan ha en häst ungefär som sin egen hund. Ta en promenad med Sunshine som nu egentligen heter Börje. Och däremellan mysa med hundvalpar. Mota höns och leka ”hur många barn får jag när jag blir stor?” på grusplanen. Och sedan rida och rida, när man helst vill och ingen som säger nu är tiden ute. Vem vill åka på utflykt då? Inte våra barn i alla fall. Det hela är liksom bättre än alla utflykter i världen.

    De träffade en nioårig tjej idag. Som tog tag i manen på sin häst och liksom drog sig upp (jag har fått det visat för mig ungefär 15 gånger redan). Hon galopperade ut över äppelodlingen. Barbacka. Jättejättefort. Hon byggde sina egna hinder av stolar och träplankor här i trädgården och susade över dem som hon aldrig gjort något annat. Nomi blev så impad att hon höll på att smälla av. Snacka om drömliv. Drömtjej. Drömhäst.

  • Där världens ände är.

    När man tar sig in genom larmade grindar på ett gigantiskt kalkbrott med egen access för ett dygn. Och sedan blir ensam en timme. Då, känner man sig som lämnad vid världens ände. Den kanske tystaste änden också sånär på en skadad liten fågelunge. Vars små svaga pip fick mig att börja gråta. Den var så liten och lika blek som stenarna på marken. Den liksom satt och såg ut över det vattenfyllda kalkbrottet som om det var ett hav. Och definitivt världens ände. I dubbla bemärkelser.  Senare fick jag en tanke om att den borde begravas. Min man tittade på mig och påminde mig om naturen där inga begravningar existerar. Såklart lämnade vi den lilla fågelungen som osynlig bland de tusen stenarna.

    Innan jag blev ensam hade Liv och Nomi varit med. Men när vinden vägrade mojna och timmarna gick så kan även det vackraste kalkbrott tappa tjusningen.

    De roade sig med att spela in Musical.ly. Liv hade drabbats av idétorka och välkomnade en scen av sten. Hon har ju fullt sjå att hålla sin snart 20 000 fans med inspirerande små filmer. Lillasyrran är ju inte sen att hänga på.

    Jag och min superassistent till man fotograferade för Numero 74. Det regnade snilleblixtlösningar över Kristo och jag insåg att alla trädgårdar behöver något åt det här hållet. För att maxa mysigheten.

    Så mycket fika i skuggan.

    Jag hittade en gammal t-shirt på vinden häromdagen. Den fick jag när jag var 10 eller nåt däromkring. Jag tänkte att Nomi skulle ha den men insåg att jag själv kunde ha den! Så gammal, så glittrig, så 80-tal!

    Och så bra med mitt namn på ryggen!

    Som tur var kom min superassistent tillbaka efter att ha kört hem tjejerna. Vinden lade sig och det starka solljuset mjuknade. Den tunnaste av solskensstråle kan lysa upp ett kalkbrott till totalt bländande ljus så tack för när solen segnade ner över trädtopparna. Sängar i vattnet är ALLTID en bra idé, eller?

    Sängar utan botten är inte en lika bra idé dock.

    Kanske är kalkbrott en av mina absoluta favorittillhåll. Tänk att ha privat access alla dagar om året. Kanske blir det jobb ledigt där ibland? Fast jag och grävmaskiner känns som en sådär kombo.

    Men precis innan det blev mörkt hittade vi en grotta i berget. Där hängde en hel massa plattor som såg ut som glas. Det såg högst experimentaktigt ut. Kristo trodde det var där man samlade upp nya exotiska flugor och sånt. Ni vet om någon kommit vilse och råkat hamna just precis där. I grottan. Det lät mer spännande än att bryta malm. Å andra sidan får jag för mig att längtan kan vara fruktansvärt lång innan det där spännande från fjärran land dimper ner, här uppe i norr. Och dessutom exakt i en hemlig experiment-station. Jag tror jag fortsätter såhär och ringer och tjatar mig till att få komma genom låsta grindarna då och då istället.

    Att befinna sig i ett kalkbrott när solen går ner låter kanske inte låter som det mest storslagna. Men jisses. Känslan av närvaro är helt bedövande och trots att man är högst medveten i stunden, känns det som allt är på låtsats. Varenda skugga, varenda skiftning och insikten om att inte en enda centimeter i denna värld är exakt. Eller hur är det nu med fraktaler, är det så att allt kommer igen och igen? Som evighetsrepriser i det fulla kaoset…

    Jag sade hejdå till den lilla fågelungen,  vid stenarna alldeles vid vattenbrynet av det stora, stora havet. Och tänkte på livet som är. Och det där om världens ände.

  • ett litet kök på låtsats.

    Igår gjorde jag ett litet kök för en plåtning till Numero 74. Inte helt utrustat direkt. Verkligen skralt. Men ändå. Fin del av ett kök.  Kanske är mest lite vatten och spis som saknas, när allt kommer omkring. Det sköna med att hålla på att låtsats såhär är ju att man är en feeling av det ena och andra när man håller på. ” åh det här känns precis som hemma hos Poupy (grundaren av Numero 74) sade Nomi. Det kändes bra att vi tog oss ända till Chiang Mai på sådär en sekund.

    För dagen var helsvensk egentligen när det kom till knäppt väder och totalt skiftande ljus från ena minuten till den andra. Ena stunden vräkte det ner och världen var kolmörk. Andra minuten var det gassande sol så att kryddorna var tvungna att ha vätskepaus.

    Kristo hade gjort vackraste skärbrädorna av en gammal planka som jag fått av min syster Petra´s svärfar. Fatta hjälpen man får när man frågar om konstiga saker. ”Det är möjligen ingen som har en planka som legat ute i väder och vind och är allmänt skruttig men ändå håller ihop…?”

    Kan man inte tro om en gammal planka, eller hur?

    Det börjar närma sig för Bodhish på Borgmästaregatan på Söder i Stockholm. Jag var där häromdagen och plåtade den magiska lokalen. Och Sanna har redan smygöppnat med de helt fantastiska juicerna. Hädanefter kan jag inte dricka någon annan juice, det är sanningen. Och det är en underdrift att säga att jag är kär i själva juiceflaskorna. De är så sjukt fina i formen, med sin guldiga kork. Bara att få det drickbara i den här är rena rama lyckan. Jag återanvänder dem till allt. Till havremjölken på picknick, till barnens matsäck i skolan, till blommor och sticklingar… Och tar man bort etiketten blir det inte så mycket som en limfläck kvar, bara en sådan sak. Faktiskt en klimatsmart sak också.

    Numero 74´s nyheter är finast. Handdukarna är rena rama drömmen. Har aldrig tidigare känt så härlig textil.

    Sådana här trådar av lin är så himla användbara. De kostar ingenting på loppis och finns alltid i alla möjliga varianter och grovlek. Jag tror att de är sådana man använder till knyppling, rätta mig om jag har fel. Knyppling förresten, det måste ju vara nästa heta hantverk. Sådär när man sätter gammalt hantverk i modern hipsteranda. Så vackert men ujujuj verkar svårt. Någon som vill lära mig kanske? Funderar på en bok som den där om Himmeli…   Haha, det vore något!

    Små vitlökar från pappa och mammas land.

    Dags att möta en lillasyster för promenad i solsken. Innan jobbdagen fortsätter. Det är så man kan göra som frilans. Lyxigt!