-
this is it.
Japp, såhär står det just nu på papperspåsarna i Mokkasins skyltfönster. Och i tidningsannonsen… -
tisdagstema om trappan.
Fabriken har tisdagstema om vad som finns på trappan. Utetrappsdekoration i all ära men hos är det mest en bister sanning. Där kan pumpor stå kvar tills i januari och påskriset tills i slutet av maj. Inget undantag detta år. Plus tusen andra saker. Men där i allt bråte av vattenpistoler, träskor och pinnhögar kan man hitta lite finheter också. En vissen syrenbukett som ska till komposten. En väldans vacker vas som läcker. Ett paraply som kostade 7 kronor när loppisen hade rea.
Gamla paraplyer måste vara tusen gånger vackrare än nya. Just nu känner jag att jag hädanefter måste spana in alla gamla paraplyer på loppis. Dom är så tunna och skira i tyget och läcker säkert som såll hela bunten. Men när allt kommer omkring så gör det inget när de är i de mjukaste färgerna och har de tjusigaste mönsterna och så står det inte Svensk Fastighetsförmedling på dem. Istället kanske det står något snirkligt i guld på insidan och i det där skinnbandet kan man fästa en liten påse att lägga paraplyet i. Flott.Förresten påtal om fina saker och regn. Jag hade världens finaste regnkappa en gång, härifrån. Men förra sommaren när vi var i Köpenhamn blev det inbrott i vår bil. Då blev den stulen plus mina H&M-solbrillor och min mans sneakers. Det är minsann stil på tjyvarna i Köpenhamn. Hursomhelst, jag behöver en ny regnkappa och det vore alldeles förträffligt om någon hade ett litet tips. -
vi kan önska runt i ring, önska kostar ingenting. tänk vad man kan ha det bra, säg vad du vill ha?
Om det här vore en önskefredag skulle jag…bara vara just här. Via Lotta Agaton.kunna göra det här. Via Elsa Billgren.baka den allra högsta tårtan med sådana här. Hos Call me cupcake.fylla hela trädgården med sådana här. Via Tant Johanna.Vilken himla bra fredag det hade varit. Hoppas er blir fin! -
det är det lilla extra som gör det.
Liv lånar vidare i mammas garderob. Och då får man finna sig att små nallar hamnar på dragkedjan på min gamla hood från Jenny Hellström. Hur viktigt det än är att man ser cool ut så piffas det lite extra med små troll och pyttiga figurer. Eller med egengjorda halsband med garn som kedja. Det är det som gör det tydligen.
Minns ni henne förresten? Åh så snyggt det var. Fina, fina kläder till mig och barnen. Typiskt att hon slutade. Fast jag hittade en gammal plastpåse från hennes butik vi Hornstull häromdagen. Alltid något.
-
såhär är det.
Jag tycker det är så himla fint att ni läser. Jag skriver det igen och igen. Men jag känner att jag måste skriva det. För det betyder väldigt mycket. Era hälsningar är som små presenter. Först alla fina ord som värmer i hjärtat och sen att jag får möjligheten att kika in hos er. När jag väl har tid. Och här och där öppnas små världar. Fina små världar som jag vill fastna i. Och så tänker jag att jag måste spara alltihopa. Särskilt när blogger nästan kraschade ihop förra veckan. Men går det? Kan man spara sin blogg?Sen fick jag ett par fina galgar häromdagen. I svart galon. Så snällt. Och jag gillar svalor just nu. Det kanske inte är svalor på Livs tröja och min klänning, kanske är det duvor. Fast jag önskar mig örhängen med svalor. Det var bara det.
-
en vecka gamla.
Igår hade vi 4-årskalas för Nomi och Charlie.
Och det är ju faktiskt inte klokt vad det är lång tid sedan den där höstdagen då jag travade iväg för att få mitt livs överraskning. Kanske trodde jag att bebisen skulle vara femton veckor istället för åtta som den borde. Mest för att min mage var så stor och för att jag kände mig tusen gånger mer gravid än vad jag någonsin gjort tidigare. Men jag var i vecka åtta. Och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad läkaren menade när han efter två sekunders undersökning sa att han brukade låta mammorna se själva när det såg ut på det här viset. Innan han vände skärmen mot mig så hann jag tänka att det var tomt därinne eller att bebisen inte var en bebis, typ. Men det var glasklart, tydligare än något ultraljud tidigare. Två små hjärtan tickade för fullt och jag höll på att svimma. Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken, just då var det som om tvillingar inte existerade i min värld. Jag tumlade ut från kliniken, lutade mig mot gallerdörren i hissen och ringde min man. Men kunde inget säga så jag lade på igen. Sen hoppade jag på bussen och ringde min man en gång till. Och viskade det allra tystaste jag kunde, det är två! Sen kändes det som jag skulle svimma igen.Vi var omtumlade och tyckte att livet kändes uppochnervänt. Jag grinade i två timmar och tänkte på lilla Viggo som inte ens fyllt två år och på Liv som var tre och ett halvt. Och att det till våren skulle komma två små bebisar. Hjälp. Fyrabarnsmamma. Jag som inte ens hade vant mig vid att ha två. K som alltid är lugnast i världen sa att allt skulle ordna sig och funderade mest på vilken bil vi skulle ha. Alla vi känner blev fnittriga när vi berättade och tyckte att det var coolast i världen. Utom en som sa att det var ju det värsta som kunde hända. Jag tror att hon kanske inte riktigt menade så utan tänkte att lugnet var slut för alltid och att vi aldrig skulle få sova mera och oj vad jobbigt. Och visst kom de lite tätt våra barn, visst blev det några år av kaos och en aningen annorlunda. Men nää, det värsta som kunde hända var det absolut inte på något vis. Inte överhuvudtaget. Inte på långa vägar. Det värsta finaste kanske man skulle kunna säga. Att vi har fyra underbara ungar. Jag kan verkligen inte tänka mig något finare än så. I hela världen ♥ -
tisdagstema om favoritplatsen.
Jag har nog alltid drömt om en glasveranda. Eller önskat mig en. Fast det är inte så ofta de sitter på lägenheter i stan.Men tillslut hittade vi en. Minsann. Och där är finast att vara. Alltid. Till och med när man måste ha sockor och varm tröja och plädar och fårskinn på golvet. Fast det gör inget när iskristallerna är som vackrast just där. Och det är där vårsolen värmer allra först och utsikten är rosa en stund i maj. Och där regnet smattrar som finast och åskan mullrar som högst. Och dit kommer solen tillbaka om kvällen som en enda orangegul solnedgång efter att ha blivit en reflex i grannhusets fönster. Det är då vi äter middag här eller spelar alfapet. Och när solen har gått ner på riktigt då ska man sitta här med fina vänner och vin och prata och prata och prata tills det blir morgon igen. Fint som snus. Det är det faktiskt.
Och jag samlar inte på glasfigurer. De här har jag lånat av min mamma. Fast jag tror nästan jag ska börja. Det blir lite extra flott såhär i en glasveranda.Liten uppdatering såhär på onsdagkvällen…Alla era fina hälsningar gör mig så glad. Det är som liten skatt med snällhet som ligger där och väntar. Och som gör mig alldeles varm i hjärtat. Tack!Och de urtjusiga kuddarna, jag glömde ju igen. Men vad bra att ni frågar. Fråga mer och tjata om jag inte svarar för då har jag glömt. Igen. Kuddarna finns i butiken och snartsnart (!) på en nätbutik nära dig. Men ni kan också köpa dem direkt hos Fine Little Day. Finfina saker finns det där. Som tejpen och alla fina tavlor. -
philip karlberg + nanna lagerman och ♥ lisa hilland.
Photography: Philip Karlberg Styling: Nanna LagermanHär vill jag bo, leva och arbeta. Ateljén som visas i senaste Elle Interiör är fullkomligt magisk. Jag höll på att svimma pladask. Där i kön på Ica nu i eftermiddags. Det var helt plötsligt lätt som en plätt att koppla bort kidsen galna framfart. Mamma läser. Det gör inget om ni nästintill kryper ner i glassboxen eller om ni klättrar högst på hyllorna eller river hela stället, bara jag får kolla färdigt. Åhå, så fint. Och där är Lisa Hillands underbara puff och spegel. Som jag första gången såg hos Malin och sen dess drömmer om… -
vi har lite olika tänk om det här med städning.
Jag vet ju redan hur det är. Fast ändå kan jag inte låta bli att tjata. Litegrann, bara lite. Precis efter då vi har vårstädat den där lekstugan. Att de ska hålla lite fason på den. Lite ordning och reda kan man väl begära. Så de kan hänga här och läsa serier och dricka saft och så. De ser frågande på mig och förstår verkligen inte alls varför man inte skulle kunna göra det ändå. Bland lövsopporna, sandtårtorna och brevid snigelcirkusen. Och jag säger att det är väl mysigare om det är lite fint och städat. ”Men det är ju fint här, det är alltid fint här!” Okejdå, vi säger väl så. Allt för lördagsfriden i vårsolen som kom tillbaka.Och jisses vad förälskad jag blev i Lisa Bengtssons nya mönster Tillsammans. Kika in hos hennes assistents Emmas blogg för massor av finfina bilder. -
är det okej om vi stannar tiden lite?
Jag tänker ganska sällan på att oj vad åren går. Om jag börjar tänka så blir jag nästan lite darrigt fundersam. Inte åldersnojjig, inte alls faktiskt. Utan mer att man önskar en liten paus från racet en stund. Bara stanna tiden litegrann och ta tillbaka känslan av evighetslånga dagar. Som när man var liten. Då en timme kunde kännas som en halv dag. Och ett år som ett helt liv.Det har gått fem år sedan 3-åriga Liv spatserade på bryggan vid Öresund. Tiden sedan dess känns som ett ögonblick. Igår frågade hon om hon fick låna min tröja. Att ha i skolan. Och ja, det är såklart. Men hjälp. Min dotter vill låna min tröja. Bara det liksom. Jag måste komma på ett sätt att stanna tiden.Fast hon klär sig inte alltid i oversize t-shirt med fjärilar. Idag kom hennes och K´s överraskning på posten. Överraskningen handlade egentligen bara om en sak. Att de två hade gjort en beställning bara till Liv, som vi andra inte hade en susning om. Jag vill också ha. Speciellt nu, eftersom snön är tillbaka.
