DAILY LIFE-arkiv - Sida 5 av 89 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,paged,category,category-daily-life,category-1,paged-5,category-paged-5,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Om du ska läsa bara en enda sak idag, läs det här!

Måste bara dela med mig av detta. Igår satte jag mig i bilen efter en helt fantastisk gatufest som ni såklart ska få veta mer om. Trött men varm i hjärtat och med en totalt befriande känsla i magen om att världen är en fin plats. Jag kollade min telefon för första gången på flera timmar och instagramappen var liksom det första som mötte mig. Jag har ett lite särskilt sätt att kolla mitt flöde, jag kollar typ den första bilden som kommer upp och oftast är det slut där för något annat kommer emellan. I alla fall, där och då i mörket, så hamnade min blick på en instafilm på en telefon som liksom rabblade swish-inbetalningar. Kolla här! Filmen låg på Julia Mjörnstedts feed. Julia, det var hon som tillsammans med en vän startade  Ung Cancer. 

Jag läste texten om känslan när främmande människor snart skänkt 500 000 kronor. Jag läste om att det var en fjärdedel av summan för att få fortsätta leva. Självklart tittade jag på Julias tidigare inlägg om hennes vän Erica som fått tillbaka cancer efter 10 år som frisk. Om hopplösheten, om att det inte finns någon möjlighet att hjälpa henne, orden om att förlora någon. Och en ljusglimt. Såhär stod det på Julias konto: 

”Jag var 21 år när jag fick cancer. Jag satt på ett sjukhus i Göteborg när läkarna kollade på mig och uttalade det overkliga. Tjocktarmscancer, en god prognos. Samma år, samma stad, lika gammal men några månader senare fick Erika sitt cancerbesked. Den här gången var diagnosen2 den sämsta man kan få. Glioblastom. Hjärntumören som inte växer som en boll utan sprider sig som ett spindelnät i huvudet. Vi opererades båda två. Genomgick behandlingar och blev magiskt nog friska båda två. I år skulle vi, cancertvillingarna som vi kallar oss, fira tio år som friska. Så blev det för mig, men inte för Erika. I mars fick hon besked om att cancern var tillbaka och den här gången kan svensk sjukvård inte hjälpa henne.
Hon kommer att dö, 32 år gammal.
Jag kräks rakt ut när jag tänker på det. Vill skrika, sparka och slåss. Lägga mig ner och ge upp. Men nu är inte tiden att ge upp. Nu är tiden att kämpa lite till. Och så kom en ljusglimt. En klinik i Mexico är kan behandla och eventuellt bota. Köpa henne tid.
Men det kostar pengar. Äckligt mycket pengar. Men pengar går inte att tänka på nu när det handlar om någons liv.
Erika får inte dö. Nu jävlar måste vi rädda hennes liv.
Idag är det fredag och löning. Kanske hade du tänkt unna dig ett nytt plagg, kanske ska du köpa dig en öl ikväll. Jag ber dig – lägg istället de här pengarna på att ge min vän en chans att få leva. För helt krasst – utan vår hjälp kommer hon att dö.
Jag har nästan 6000 följare här på Instagram. Om ni alla swishar 50:- har vi fått 300 000:-, då har vi kommit en bra bit på vägen. Hjälper ni mig dela det vidare till era vänner klarar vi detta på en dag.
Erikas nummer är 0763-786561
Swisha direkt.”

Där i mörkret på parkeringsplatsen lyckades jag inte kopiera Ericas nummer, saknade penna och var uppenbart för trött för att memorera siffror. . Jag åkte hem, sa hej till alla och sa att jag inte kan prata om Lyckliga gatorna just nu. Swischade bums från mig och hela min familj. Och en sekund senare – paff! där är ett inlägg från Julia:

”EN MILJON! De tog er 11 timmar att hjälpa mig att samla ihop en miljon för att ge Erica en framtid. Jag är helt mållös.” 

Alltså. Om Julia är mållös kan jag säga att jag blev alldeles tvärtom. Jag skrek rakt ut. Sprang från rum till rum och förklarade för alla vad det hela handlade om. Och att jag swischat från dem med.

Kära värld, jag äskar dig när du ser ut så här. Att  främmande människor ställer sig bredvid någon som drabbats av det allra mörkaste som kan ske, en dom om att livet är slut här och nu. Att vi är så många som vill greppa halmstråt, utan tvekan, och tillsammans låta hoppet växa för någon. Att man tillsammans ger den där jävla cancer bara en enda stor käftsmäll och skriker högst av alla – att du ska inte ta alla vi älskar. Du har inte den rätten.  Jag hejar på dig Julia, att du visar oss vägen! Och jag hejar på dig, Erica. Av hela mitt hjärta.

SparaSpara

När man känner att man har en bra idé.

Man kan väl inte påstå att jag funderat på det hela särskilt länge men just då kändes det som en bra idé. Nu känns den lite mer lagom bra, med tanke på att man vill ju vara i fas, sådär på första höstterminsdagen, som faller in i morgon. Man vill inte börja sortera kläder, vad är rent och vad är smutsigt. Man vill helst inte börja dagen med att leta strumpor, ja helst inte kläder över huvudtaget. Första skoldagen efter sommaren vill man ju att allt ska gå som smort. Inte att fyra ungar ska rusa runt i cirklar och vråla – vaaaaaar är mina jeans, var äääär min favorittröja som jag inte går till skolan utan … osv… Ordning och reda vill man ha. Liksom börja på ny kula, nu jäklar liksom. Ordning och reda, måndag till fredag. Jaja…som sagt, det kändes smart och bra.

Det hela är inte direkt färdigt men det går ut på detta: Jag tänker mig en vägg som varat i 200 år cirka. Som tapetserats en fasligt många gånger. Sedan falnar ju tapeterna, hänger på tre kvart men ser allmänt tjusigt ut på bild. Möjligen förstår man inte själva slutidén men trots allt, så tror jag absolut på den. Nu har jag tapetserat lager på lager. Med bara tapetspill och några rullar urgamla tapeter som jag fått, plus lite stuvbitar av tyg. Väldigt onoga. Sedan, när allt har torkat så tänkte jag riva, slipa och kanske tapetsera lite till. Nu undrar ni säkert vad jag ska med detta till. Det får ni veta snart!

Där hänger en söt liten t-shirt som kommer härifrån.

Det var just detta som var haken på själva söndagsprojektet. Eller haken skulle jag kanske inte kalla det, det var smart och gick snabbt när det begav sig. Jag svepte liksom hela rummets innehåll till andra sidan för att det stänkte så mycket lim. Det är faktiskt mer illa än det ser ut. Förstår ni vidden av själva stöket då?

SparaSpara

SparaSpara

morgon.

Jag tänker att vi prickade in en konsert som var som poesi när den är som vackrast. Och ett kärleksfullt kalas. Allt mellan de värsta regnskurarna den här sommaren. Just då var allt bara som finast. Som om det aldrig skulle regna mer trots att vi kunde skymta moln där bortom trädtopparna. När jag låg vaken väldigt tidigt imorse, kom Charlie och sade att han vaknat av regnet. – Eller kanske var det en höststorm. Jag visste att jag inte kunde somna om och drog på mig regnkappan.  Jag räddade de allra sista rosorna som slagits hårt mot marken i regnet som fullkomligt öste ner. Och jag tänkte på att vara rädd. Att rädsla inte kryper inpå, det slår en med full kraft såsom rosorna som låg i gräset, genomblöta som av en massa gråt. När jag skrev på verandan så torkade de allt eftersom och jag tänkte på hur man tröstar. Kristo satte sig bredvid mig. Vi lyssnade på regnet och jag tänkte att det hörs mer sedan vi rev ner balkongen. Plåttak och regndroppar tillsammans blir liksom mer genomskinligt. Hade jag vetat hemligheten att trösta, när marken plötsligt saknas under fötterna, hade jag inte låtit dig gå. Jag hade sagt stanna. Så lovar jag att hitta orden.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Den saliga blandningen.

Godmorgon finingar! Tack snälla för fina kommentarer på sistone, ska ta mig tid att svara på varenda en strax. Och ni som delat med er i detta inlägg, tusen tack! Jag är verkligen så glad för input i frågan. Ni är flera som undrat vad jag anser om skärmtid annars, när det inte handlar om kreativ tid. Jag lovar att samla ihop lite tankar om vad jag tycker om saken.

Och tillvaron är minst sagt rörig just nu. Fast för en skull har jag lyckas hålla mig till ett rum, bra va!? Kan försvara mig med att jag ska packa ihop den lilla minivärlden som ska fara till Stockholm inom kort. Ni måste kolla gårdagens insta-story . Vi både klättrade in till låsta områden genom hål i staketet, levde liksom lite gränslöst för en stund och  lekstugan flyttades på gammalt vis genom trädgården! Det hela var bättre än Liseberg. Mer våghalsigt från verandan åtminstone.

Och röra kan vara en världslig sak.

Jag får ofta mail om vilken färg på tapeten vi har. För inte kan väl vi, Krickelin och Johanna ha samma, det ser ju inte så ut? Faktum är att vi har samma men igen, färger och inte ens tapeter ser likadana ut i olika hem. Det är så himla mycket som påverkar. Hemma hos oss ändrar väggar, tak och golv sig extremt från olika årstider eftersom vi har så mycket träd runtom. Trendenser skrev nyligen om färger,  ta del av det inlägget. Och hämta alltid hem tapetprover och färgprover. Vilken tapet har vi då alla fastnat för, denna Chrysanthemum Toile i grön/turkos.

Att just denna tapet skiljer sig så mycket beroende på rum och ljus beror nog allra mest på att konturerna är guldiga, reflektionen i detta gör att tapeten ändrar sig från minut till minut, och vilket hörn du tittar på. Kolla bara inne i hörnet och där ljuset slår rätt på.

Jag är säkert sist att läsa Khemiri. Men jag bara avgudade Allt jag inte minns.

Fick en ny liten novellåda, från Novellix, igår. Tack, är så himla förtjust i de här små novellsamlingarna. Absolut bästa presenten och totalt vardagslyx.

Påtal om tapeter så har vi ett minimalt projekt. Men det behövs helt enkelt en tapet i den där lilla passagen. Frågan är vad?

Framåt kvällen igår gjorde vi allt vi inte fick. Klättrade genom hål i staket, som sagt. Cyklade utan hjälm. Skjutsade varann på cykel. Och vågade oss trettio steg, fast inte längre, in i de där byggnaderna som ska jämnas med marken. De susade i magen på de små, mer än en gång vill jag lova.

Vi förberedde ett samarbete med Lindex som publiceras imorgon. På världens coolaste cykel.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

for the monday coffee.

Den här veckan började med att Nomi kom in i vårt sovrum där jag sov som bäst med öppet fönster. Oj, hösten har kommit, sade hon, stängde fönstret och gick och lade sig igen. Jag kan hålla med men inte mig emot. Bländad av solen läste jag sedan ett morgonmail från min man. Med frågan – Visst vill du gå på Frida? Och bifogad biljett till Moderna på torsdag. Alltså, jag är helt matt av lycka. OM jag vill! – Du är ju ett riktigt fan, sade Kristo. – Ja, host, fan och fan. Brukar liksom inte kalla mig för det. – Jag har ju nyss börjat lyssna på henne. Ja fast det är ju bara det du lyssnar på. Hela tiden! Ja exakt så, faktiskt jämt en månad i sträck. Det är absolut fan-varning på den. Fast med nöje. Så pass att jag var lite nära att blåsa ner till wow i lördags, bara därför att. Recensionerna talade ju helt klart för att man missade något, Gaffa och SvD . Men nuså, fy tusan vad jag längtar. (foto GP)

Långklänning i sammet, hej höstfest! Det påminner mig om att sy om en långkjol i sammet som jag köpte second hand.

Ja jag är ju svag för den här Lilla huset på prärien – vibbarna. Väldigt lik min andra klänning dock som jag bara längtar efter att dra på igen, så snart jag känner en liten höstvind. 

Sugen att se Sofia Coppolas The BeguiledSverige premiär 1 september.

Och kolla vad fint på The Way We Play”...Summer wears our heartbeat. Summer wears our memories. Summer carries our secrets and joy…

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

den utåtriktade klänningen.

Men tack alla <3 för den smått makalösa historien kring vår lekstuga! Stugan har fått en ny ägare och det känns fint att den hamnar hos någon som verkar förälskat sig i det lilla huset precis lika mycket som vi. Annars är jag inne i ett virrvarr av kreativ planering inför kommande gatufester här i Katrineholm. De närmar sig med stormsteg. Just då är det som allra roligast och jag jobbar som allra bäst. Att ligga steget för ligger nog inte mig i fatet. Det är lustigt det där. Man hoppas ju aldrig att det liksom ska brinna i knutarna, man önskar ju det där mysplanerandet lite pö om pö. Lite sjunka in, göra om, piffa till.. Just så blir det aldrig. För OM jag ändå skulle ha den tiden så lyckas jag aldrig liksom komma igång eller hur man nu ska uttrycka sig. När man vet att man har biljoner av timmar framför sig fast det alltid något annat som är prio. Och så händer det liksom inget bra just då, åtminstone inte för mig. Annat är det så är knappt ett par veckor innan, jisses!! Om någon som läser här har några kabeltrummor och oljefat till övers så säger jag tack! Eller det där var minst sagt…jag blir överlycklig!

Inte så himla blommigt i den här trädgården just nu. Tur att ogräs också blommar. Det är inte fult faktiskt.

Och mina palettblommor har växt upp igen efter ödesdagen. Kolla in hos Malin påtal om sticklingar förresten, alltid fint!

Den här klänningen köpte jag på loppis för tid och evigheter sedan. Ahh, ännu en utåtriktad klänning, sade min man. Den har lekts med alldeles förfärligt mycket för den var liksom lite för stor över bysten och jag har liksom bara inte kommit iväg till skräddaren och fixat till den.

Den är sjukt fin ju! Nu ser ni nu inte exakt. Men det är liksom ett tunt fladdrande tyg över det mörka. Ärmarna är liksom vågiga och väldigt vida. Sedan är den skuren perfekt. Och ja så kanske ni redan observerat missödet, det man får räkna med när man säger jadå, lek ni bara… Hålet!  Vid armens början. Och även därbak. Aaaah! Men lite tråd så. Go lördagkväll, nu ska jag cykla iväg till detta. I stövlar och regnkappa. 

SparaSpara

SparaSpara

Lekstuga till salu!

Hej igen! Ni är så väldigt många som hört av er om stugan så vi skippar Blocket, vi försöker såhär istället. Och för att det ska bli mest rättvist får man lägga bud.

Så vad är då till salu.

En lekstuga där allt ingår, det ni sett i tidigare inlägg och i  detta inläggDet enda som inte ingår är stegen som står lutad mot huset här samt den där lampslingan ni ser, de behöver vi liksom ha kvar, men allt annat. Vad som har tillkommit sedan igår är lite som ni ser på följande bilder. Och ganska många meter vimpel (No 74), tror det kan vara runt 10 meter eller så.

Och som en händelse, en toppengrej, så är även stugan HELT NYMÅLAD! Det är ju så himla lyxigt så den skiner på riktigt där den står.

Stuga inklusive inredning och alla små detaljer. Viss inredning är helt ny tex sänghimmel från Numero 74 i puder, prints från limiterade upplagor, utklädningskläder, strumpor mm. Resten är vintage och de flesta av sakerna har fått omsorg, ny färg och form. Allt säljs i befintligt skick.

Stugan är i mycket gott skick och byggt på gediget vis. Måtten är ca 2,85 x, 170 cm. I denna längd ingår den lilla veranda på ca 80 cm. Höjden i stugan är lite drygt 2 m.

Insidan har vitmålad panel på väggarna. Vitmålat golv som slitits fint under åren. Vitmålat planktak.

Utsidan helt nymålad. Falu rödfärg och vita knutar. Svart tjärpapp som tak.

En liten veranda med två små sittbänkar.

Vi har även en trappa på tre steg som har bredden av lekstugans bredd. Denna följer gärna med om ni önskar.

Hämtningen av stugan ordnar köparen. Det enklaste är att använda ett bilsläp. Den går absolut att lyfta på fyra starka personer.

Priset är 7500 kr eller högstbjudande. Man kontaktar mig mail sofia@mokkasin.com och ger sitt bud.  Observera att detta är vår egen lekstuga som säljs privat. Med andra ord förekommer ingen bytesrätt eller sådant. Det får liksom inte förväxlas med ”någon företagsgrej eller Mokkasinaffärgrej” . Som Bloppis fast en lekstuga. 

Verandan är liten men fullt tillräcklig för små minimänniskor. Jag kunde inte låta bli att sy nya dynor! Så vackert såhär. Vimplar och en svan till.

Det är tyget är verkligen en favorit. Att det skulle vara en perfekt match med Falu rödfärg hade jag inte tänkt på innan. Men när det väl slog mig kunde jag inte släppa det. Förresten , jag har läst på om Falu rödfärg. En annan dag ska jag dela det med er. Spännande vill jag lova.

Lite oskrivna kort. Sådär litet-hem-aktiva. Kanske att skicka till kompisarna för inflttningskalaset?!

Blomster på verandan och en postlåda.

Strykjärn som dörrstopp. En gammal våg från början av 1900-talet. Och såklart en räkneram. Stugan kommer förvandlas till affär väldigt många gånger, var så säker.

På baksidan finns ett fönster.

Förresten på motsatt sida, sitter en gammal ratt, som jag till och med lekte med som liten. Jag tror den får sitta kvar, ska fråga min pappa först. En ratt på en vägg är perfekt när stugan blir en husbil. Vida världen runt hörnet, ni vet.

Jag är så himla glad att vi kan sälja den såhär, nymålad och allt. Det känns bara så fint alltsammans. Vi har alla konstaterat att så här fin har den aldrig varit… Fast samtidigt är det ju lite vemodigt. Liv snodde åt sig två knallgula emaljkastruller idag, de är mina barndomsminnen!! Haha, jag kan ju inte säga att hon så mycket som ägnat dem en blick de senaste åren.

Eftersom stugan är öppen upp i nock även på veranda så finns många små loft att samla saker på. Minnen, porslinsfåglar och rosenknoppar.

Ja det var väl allt. Och att jag önskar lika många små stugor med minivärld, som alla era önskningar….

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Varsågoda en liten värld till salu.

Snart åtminstone. För idag regande det ju så någon bild på själva stugan utifrån blev liksom aldrig av. Letade febrilt i gamla bilder men hittade ingen. Det är i alla fall en faluröd stuga med vita knutar. En sannerligen gedigen sådan. Svart tak av tjärpapp. Och en liten veranda. Byggd för flera år sedan. Inuti har vi satt panel och målat vitt, taket också samt golvet. Enligt konstens alla regler. Golvet är fint slitet som det ju ändå blir efter små fötter under åren. Och öppet upp i nock så att även en vuxen kan rymmas. Mått kommer imorgon!

Och hur var det nu då , jo som jag skrev häromdagen:En önskning blev till projekt sälja lekstuga såhär i sensommaren. Lekstugan, den väldigt kära… Jo men kanske ändå. Fast kan vi inte göra om den till sin forna glans? Såklart, så mycket som det lekts i den där stugan måste den allt komma till sin rätt. Det var den allt värd. Just nu var den ju mest bara tom. Möblemang och prylar har flyttats runt och hamnat på andra ställen.  Så jag och mest Nomi, de andra är ju så hemskt upptagna i lovtider, bestämde oss för att skapa den där drömvärlden som vi faktiskt brukar råda där bakom dörren. Leta upp sakerna som ska finnas där, lägga till lite extra och efter några snilleblixtar även en och annan remake. 

Sedan dess har vi ju gjort en pall och grejat ihop en liten minivärld. Och nu är vi alltså klara! Senast ikväll tog vi ett sista teparty i den lilla stugan för att säga – tack! Tack för allt fint, kära lilla stuga! Kika på min insta-story så får ni se en glimt. 

Så vi tar en liten tur och kollar, eller hur! Vi blev ju som sagt glada att vi fick plats med en sänghimmel! Och överraskade! Vår absoluta favorit dessutom från Numero 74 i färgen puder. Som sagt, världen blev allt lite mjukare såhär. Det fina är ju att man möblerar om en hel del i en lekstuga och då är det liksom toppen att kunna ha ett litet tält där också. Kanske vill man sova och drömma extra mjukt, kanske vill man plötsligt ha ett extra rum i den lilla stugan… Det smarta är att vi förberett med krok, så man väljer själv. Såklart! Bordet är en remake och det gillar vi extra mycket. Så pass mycket att vi bestämde oss för detta bord istället för det som följde med den lilla soffan. Fast det andra bordet får man också med! Kan nog inte bli bättre i bordväg.

Soffan är en av de finare vi sett. Den är så liten och så söt. Färgen är perfekt och lagom skavd. Exakt som man vill ha den. Och som sagt bordet som tillhör följer också med,  fast vi tyckte att det lilla grå bordet med pelarben var absolut vackrast till. Men man kan ju liksom inte skilja en liten möbelgrupp åt.

Vi är extra förtjusta i gammaldags telefoner. Jag menar de har lur, sladd och knappar, tänk va?! Skorna med glitter har Liv haft, de slänger solkatter där från väggen. Nästan som en diskokula.

 

Liten spegelvägg till höger. En alldeles ny liten ukulele och en klänning som aldrig passade till Nomi. Tåspetsskorna och halsband och andra saker från den där affären. Som en hel massa strumpor.

Finaste körsbärsgarlanden från Shirley BredalOch en massa smått, gott och lite lagom vackert.

Såklart kan man även knyta upp sin sänghimmel. Och lådan är full med blomster. Jag tror aldrig vi möblerat om så mycket som under de här dagarna. Idag kändes det nästan som om jag hade en ny studio!

 

Miss Luca från Mrs Mighetto är hon som föddes på cirkusen och kan tala med djuren. Hon är dessutom cirkusdirektör med en alldeles speciell kraft. Tänker att hon är bra som förebild i en minivärld. Anna Emilia är en av mina favoritillustratörer. Jag tycker hennes Tree house hänger så bra i en lekstuga. Det känns fint att Nomi valde just dessa, då ingen av dem är dussinvara.

Likaså med klänningen. Den som aldrig passade.

Spegeln är gammal med så otroligt vackert glas. Ser ni den slipade kanten som går runtom? Tidigare så hade den en märklig krönt list uppepå men vi gjorde om den och lite annan färg. Jag har tänkt göra det i flera år, vilken tur att jag tog tag i saken.

Hemlisar.

Här ser ni den slipade kanten ännu bättre. Speglar är alltid bra som tusan, kom ihåg det i lekstugor.

En annan klänning, spetskjol, krona och lackdojjor. Och några Min Skattkammare. En spegel med gömmen och en annan vikbar i porslin med rosor. Några Sonny Angels med Paris-känsla. Och Karin, vår sötis från Mrs Mighetto. Kommer ni ihåg : Miss Karin heter Etoile i mellannamn. Hon föddes en stjärnklar natt någonstans i de mystiska kvarteren på Paris mörka gator. Etoile betyder stjärna på franska och skvallrar om hennes ursprung. Karin delar gärna med sig av sin passion för det vackra och kan genom en blinkning beställa stjärnfall. Om man ser ett stjärnfall kan man aldrig veta om det är Karin som vill bjucka på något vackert… ” Hon sitter perfekt här.

Ännu mer hemligheter.

Lådan ryms ett par målarböcker och pennor, ett pussel och stjärnor i trä. En ask med blommor på locket som doftar av lavendel. Vi fann en massa gamla bokmärken på loppis, såklart lade vi dem i asken. Förutom tre bokmärken med hästar, de stoppade Nomi i fickan.

Såklart kan man lyfta ned sänghimlen. Kanske till ett annat rum eller ut till äppelträdet.

Vi har ett gammalt skåp som är fullt med krokar till kaffekopparna. Det är kanske de allra bästa kopphängarna! Vi har liksom inte sparat på kaffekopparna här. Går en i kras står dig massor åter. Stugan har inget nyckelhål men väl en gammal nyckel. Med bollfrans.

Det här är de allra finaste dockstolarna i världshistorien om man frågar mig. Vi sprang på den här häromdagen och vi kunde liksom inte låta bli den. Vi hörde hur den liksom viskade att den ville komma till vår stuga. Mina barn leker med min mammas, från då hon var liten på 50-talet. Själva fällmekanismen är ju lite magiskt även i smått format.

 

Och det lilla köket med spisen vi gjort. Vi har fyllt lådan med träslevar, bakspade, små tygpåsar, grytlappar, små handdukar, dukar… Sådant man behöver. Krokar för det ena och andra och den väldiga viktiga bjällran för att signalera när middagen är klar. Trådrullar som krokar har vi hela vår vind full med. Man tager vad man haver.

Bästa sandkakeformarna. En hel massa för alla kakor som sak bakas i den här stugan.

Till höger skymtar extrabordet som får följa med. Och där utomhus väntar en väldigt tjusig våg, kastruller, ett gammalt styrkjärn som dörrstopp…

Så har vi ju resväskan packad och klar för stora, vida världen. Har hört att den börjar alldeles kring hörnet. Två superdräkter för kommande stordåd! Ett par glittriga kjolar och en klänning med glimmande stenar. En mantel. Den behövs både för osynlighet och sedan ger den en hel massa krafter, kanske de där man alltid önskat. Och stjärnorna den är full av betyder extra tur. Ur paraplyet sticker det upp en hel massa trollstavar så det räcker till alla kompisar också. Lite otippat med en fisk. Och ännu mer otippat att den är full av kristaller. Det är så krångligt med pengar, tacka vet vi kristaller som fångar solstrålar.

Kalasen ja! Såklart ska det bjudas på kafferep, teparty och kakkalas som om det inte finns någon morgondag! Evighetstårta och högsta tornen av kaffekoppar, snirkliga skedar med rosor, tång för kakorna och en för sockerbitarna! Som sagt, vi tepartajade och gjorde extra fint med rosor istället för kakor. Fast vi hade maränger också och sockerbitar för att liksom prova in den nya tången i silver. Som tack för den här tiden. Nu hoppas vi den här lilla världen hamnar i nya, kärleksfulla små händer.

Lite kök.

Photo: Lucille Iselin

Jag får helt enkelt sätta den utlovade fortsättningen på lekstugan tills imorgon. Det får bli som en liten pausmusik så länge. Dagen gick inte exakt enligt plan. Eller såklart inte alls… men varsågod lite fin köksinspo!

Bilderna kommer från Poupy´s hem på Ibiza, hennes andra hem finns ju i Chiang Mai som jag bloggade ifrån häromdagen. Jag hittade bilderna på Lucille Iselin´s blogg.  Våra vägar korsades i Chiang Mai då hon arbetade som junior artistic director hos Numero 74. Det är ett nöje att spana in hennes portfolio och att hon även var grym på foto kom som en fin överraskning.

Och köket då. Förstår ju att det är hemma hos Poupy, till och med mina barn ser det på en sekund. Och nog för att Sverige inte är Ibiza men ganska ofta så längtar jag efter den här typen av enkelhet i kök, den totala kontrasten mot hur våra kök ser ut. Nu kanske någon menar att det är ju liksom ett utekök under ständig sol men faktiskt är Poupy´s ”andra” kök inte utomhus men lika enkelt. Spana även in den makalösa betongbänken i detta inlägg några bilder ner, bänken tillhör köksdelen på kontoret i No 74´s fabrik.

Och hur ljuvlig är inte den här bänkskivan? Med rätt behandling så håller den såklart lika bra som vilken annan bänkskiva som helst. Enkla krokar, enklar hyllor. Inget särskilt och specialkonstruerat alls.

Kök har ju blivit en sådan jätteindustri. Med special på allt från supersmarta lösningar, till lådinredningar där man knappt vet vad som är ut eller in, och till megamasskonsumtion. Vi kanske tröttnar på en yttepytte detalj i köket eller kanske går något sönder eller fungerar tokigt. Vad gör de allra flesta då (vi själva har också gjort exakt så) byter ut hela alltet. Från golv till tak och allt däremellan. Det tycker jag är så himla konstigt. Byta kök är liksom synonymt med att byta HELA köket. Jag menar vad är det som säger att allt i ett kök bör vara homogent. Frågan om hela köket behöver bytas ut måste man nog ställa sig både en och två gånger. Och man kanske möjligen kan tänka tanken att ”gräva lite där man står”.

Tänkt vad man kan gilla det lite skavda, sneda och operfekta. Även i ett kök. Smart att dölja med en rullgardin eller dragtyg.

Så fint !

Påtal om vårt kök. Det är nu tio år gammalt. Vi valde inredning från flera olika leverantörer och satte ihop det som vi själva önskade. Med kylskåp och spis från Smeg. Som vi såklart trodde var en bra investering. Sure. Tio år och där föll bägge pjäserna typ sönder och samman. Inte så att de ligger i två högar men nästan.

Och laga har vi gjort, flera gånger faktiskt. Det nästintill komiska är att dörrar hänger på trekvart, vi måste baxa in en träslev i ugnsluckan för att ugnen ska hålla värmen. Själva matlagningen är lite av ett spel. Vreden måste dras upp och lite ner för att plattan ska bli varm, och helst på millimetern. Det är under att vi lagar så mycket mat som vi gör. Eller snarare att det blir mat utav själva matlagningen.

Stege som handdukshängare. Och korgar och åter korgar. Jag tröttnade på vår kylskåpsröra för ett tag sedan. Tog en massa lägre trådkorgar i metall som jag köpt för länge sedan och styrde upp kylen på så vis. Påläggsgrejerna i en låda att lyfta ut och in. Samma för olika ändamål, som restlådan och yougurt/juicelådan osv. Nu kanske inte andra familjer behöver sådant här men i vår familj har alla sin personliga åsikt om var saker ska stå. Det finns liksom ingen lag om att på den hyllan har man det och på en annan något annat. Nu går det betydligt bättre och mat hamnar inte längst bak och helt fel = glöms och blir gammalt.

Älskar golvet.

Kan mycket väl tänka mig att diska lite här. Vem kan inte det? Tack Lucille för lånet av fina bilder.

…och en annan fin sak. Du som kom fram till mig idag på Pingstkyrkans loppis. Vad glad du gjorde mig! Blev så himla överraskad, för det händer inte särskilt ofta här på hemmaplan, att jag nog nästan kom av mig. Men verkligen tusen tack för snälla ord, det värmer så mycket!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Sneak peek av minivärlden.

Nu i eftermiddag har jag vikt mig dubbel för att ta några bilder i vår lilla minivärld.  Om du aldrig tidigare har plåtat hemma-hos i just en sådan värld inser du ganska snart att det är minst sagt komplicerat. Nomi höll ställningarna genom att blanda flädersaft, vika servetter och provleka det ena och det andra. Hemma-hos är väl att ta i, man kan ju inte påstå att det ryms exakt det man förväntar sig av ett hem. Men det som är så himla bra i just sådana här minivärldar är att trots ytan är en aningens mindre än i ordinära hem så är fantasin så himla mycket större. Vi bestämde att den nog är oändlig. Såklart att den är, vem i hela fridens namn har varit med om fantasi som tar slut??

Vi tänker som sagt bara sneak peeka lite idag, resten kommer imorgon. Vi hittade N broderat på några näsdukar så två av dem fick åka tillbaka till det andra hemmet vi har och Nomi´s ridväska. Bra att ha i stallet tydligen.

Det finns många gulliga grytlappar här.

Och väldigt många saker till kafferepet.

Jag måste tipsa om gardinklämmor mitt i alltihop. Så smart klämma. Köp på loppis för ungefär en krona styck.

Ibland kan alla vilja ta en tur och vidga sina vyer. Därför har vi packat en bra-att-ha väska. Och snyggparaply, glitterskor och ett posthorn. Eftersom posthorn kanske inte används allt för mycket nu för tiden kan vi berätta att de är för att signalera sin ankomst och avfärd. Ett måste för turer i den stora, vida världen.

Som av en händelse har jag ju lite finheter kvar från en viss affär. De gulligaste strumporna måste ju helt klart sitta på någons små fötter istället för att ligga på ett insomnat lager.

Trådar kan ju vara just trådar. Men om ni inte redan visste så kan de också vara cirka en miljard andra saker.

Vi kunde inte låta den lilla världen sakna ett par tåspetsskor. De är inköpta för att låta pengarna gå till Läkare utan gränser. Då fyllde jag mitt rekvisitaförråd.

Den mest otippade leken idag var när Alice (i Underlandet) somnade bland solkatterna av allt kaffe hon druckit. Hon sade att kaffe både var bästa sömnpillret och lockade fram solkatterna exakt där man ville ha dem. Jag insåg att jag vet alldeles för lite om kaffedrickande. Eller annars gäller det bara just här.

Rosorna ingår nog inte i försäljningen. Jag är rädd att bladen faller innan dess. Men allt det andra. Utom Nomi. Såklart.

Och i lådorna finns saker som känns som de legat där i all världens dar. Lite så är det faktiskt. De små fåglarna och svamparna har bara bytt plats.

Vissa saker ser man knappt med blotta ögat. Men kisar man ordentligt så är de alldeles på riktigt.

Vissa saker har vi gömt men det är ju liksom det som är det fina. Att man hittar något där man minst anar.

Avslutningsvis vill jag bara skriva något som varken har med minivärldar eller fantasi att göra.

Då och då kommer det mail och kommentarer som träffar mig rakt i hjärtat. Jag vill bara att ni ska veta att de betyder så otroligt mycket för mig och jag glömmer dem aldrig. Det är sådana ord från er, som gör att jag bloggar och som får mig att fortsätta trots att jag många gånger frågar mig varför. Igår fick jag ett sådant mail. Det betyder mer än all statistik, siffror och följareantal i hela världen. Att veta att min värld härinne, trots att den ofta inte känns större än just den lilla stugan här ovanför, ger någon glädje och hopp är det absolut finaste jag kan få höra. Då förstår jag varför jag gör det här.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara