DAILY LIFE-arkiv - Sida 5 av 88 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,paged,category,category-daily-life,category-1,paged-5,category-paged-5,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Lite kök.

Photo: Lucille Iselin

Jag får helt enkelt sätta den utlovade fortsättningen på lekstugan tills imorgon. Det får bli som en liten pausmusik så länge. Dagen gick inte exakt enligt plan. Eller såklart inte alls… men varsågod lite fin köksinspo!

Bilderna kommer från Poupy´s hem på Ibiza, hennes andra hem finns ju i Chiang Mai som jag bloggade ifrån häromdagen. Jag hittade bilderna på Lucille Iselin´s blogg.  Våra vägar korsades i Chiang Mai då hon arbetade som junior artistic director hos Numero 74. Det är ett nöje att spana in hennes portfolio och att hon även var grym på foto kom som en fin överraskning.

Och köket då. Förstår ju att det är hemma hos Poupy, till och med mina barn ser det på en sekund. Och nog för att Sverige inte är Ibiza men ganska ofta så längtar jag efter den här typen av enkelhet i kök, den totala kontrasten mot hur våra kök ser ut. Nu kanske någon menar att det är ju liksom ett utekök under ständig sol men faktiskt är Poupy´s ”andra” kök inte utomhus men lika enkelt. Spana även in den makalösa betongbänken i detta inlägg några bilder ner, bänken tillhör köksdelen på kontoret i No 74´s fabrik.

Och hur ljuvlig är inte den här bänkskivan? Med rätt behandling så håller den såklart lika bra som vilken annan bänkskiva som helst. Enkla krokar, enklar hyllor. Inget särskilt och specialkonstruerat alls.

Kök har ju blivit en sådan jätteindustri. Med special på allt från supersmarta lösningar, till lådinredningar där man knappt vet vad som är ut eller in, och till megamasskonsumtion. Vi kanske tröttnar på en yttepytte detalj i köket eller kanske går något sönder eller fungerar tokigt. Vad gör de allra flesta då (vi själva har också gjort exakt så) byter ut hela alltet. Från golv till tak och allt däremellan. Det tycker jag är så himla konstigt. Byta kök är liksom synonymt med att byta HELA köket. Jag menar vad är det som säger att allt i ett kök bör vara homogent. Frågan om hela köket behöver bytas ut måste man nog ställa sig både en och två gånger. Och man kanske möjligen kan tänka tanken att ”gräva lite där man står”.

Tänkt vad man kan gilla det lite skavda, sneda och operfekta. Även i ett kök. Smart att dölja med en rullgardin eller dragtyg.

Så fint !

Påtal om vårt kök. Det är nu tio år gammalt. Vi valde inredning från flera olika leverantörer och satte ihop det som vi själva önskade. Med kylskåp och spis från Smeg. Som vi såklart trodde var en bra investering. Sure. Tio år och där föll bägge pjäserna typ sönder och samman. Inte så att de ligger i två högar men nästan.

Och laga har vi gjort, flera gånger faktiskt. Det nästintill komiska är att dörrar hänger på trekvart, vi måste baxa in en träslev i ugnsluckan för att ugnen ska hålla värmen. Själva matlagningen är lite av ett spel. Vreden måste dras upp och lite ner för att plattan ska bli varm, och helst på millimetern. Det är under att vi lagar så mycket mat som vi gör. Eller snarare att det blir mat utav själva matlagningen.

Stege som handdukshängare. Och korgar och åter korgar. Jag tröttnade på vår kylskåpsröra för ett tag sedan. Tog en massa lägre trådkorgar i metall som jag köpt för länge sedan och styrde upp kylen på så vis. Påläggsgrejerna i en låda att lyfta ut och in. Samma för olika ändamål, som restlådan och yougurt/juicelådan osv. Nu kanske inte andra familjer behöver sådant här men i vår familj har alla sin personliga åsikt om var saker ska stå. Det finns liksom ingen lag om att på den hyllan har man det och på en annan något annat. Nu går det betydligt bättre och mat hamnar inte längst bak och helt fel = glöms och blir gammalt.

Älskar golvet.

Kan mycket väl tänka mig att diska lite här. Vem kan inte det? Tack Lucille för lånet av fina bilder.

…och en annan fin sak. Du som kom fram till mig idag på Pingstkyrkans loppis. Vad glad du gjorde mig! Blev så himla överraskad, för det händer inte särskilt ofta här på hemmaplan, att jag nog nästan kom av mig. Men verkligen tusen tack för snälla ord, det värmer så mycket!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Sneak peek av minivärlden.

Nu i eftermiddag har jag vikt mig dubbel för att ta några bilder i vår lilla minivärld.  Om du aldrig tidigare har plåtat hemma-hos i just en sådan värld inser du ganska snart att det är minst sagt komplicerat. Nomi höll ställningarna genom att blanda flädersaft, vika servetter och provleka det ena och det andra. Hemma-hos är väl att ta i, man kan ju inte påstå att det ryms exakt det man förväntar sig av ett hem. Men det som är så himla bra i just sådana här minivärldar är att trots ytan är en aningens mindre än i ordinära hem så är fantasin så himla mycket större. Vi bestämde att den nog är oändlig. Såklart att den är, vem i hela fridens namn har varit med om fantasi som tar slut??

Vi tänker som sagt bara sneak peeka lite idag, resten kommer imorgon. Vi hittade N broderat på några näsdukar så två av dem fick åka tillbaka till det andra hemmet vi har och Nomi´s ridväska. Bra att ha i stallet tydligen.

Det finns många gulliga grytlappar här.

Och väldigt många saker till kafferepet.

Jag måste tipsa om gardinklämmor mitt i alltihop. Så smart klämma. Köp på loppis för ungefär en krona styck.

Ibland kan alla vilja ta en tur och vidga sina vyer. Därför har vi packat en bra-att-ha väska. Och snyggparaply, glitterskor och ett posthorn. Eftersom posthorn kanske inte används allt för mycket nu för tiden kan vi berätta att de är för att signalera sin ankomst och avfärd. Ett måste för turer i den stora, vida världen.

Som av en händelse har jag ju lite finheter kvar från en viss affär. De gulligaste strumporna måste ju helt klart sitta på någons små fötter istället för att ligga på ett insomnat lager.

Trådar kan ju vara just trådar. Men om ni inte redan visste så kan de också vara cirka en miljard andra saker.

Vi kunde inte låta den lilla världen sakna ett par tåspetsskor. De är inköpta för att låta pengarna gå till Läkare utan gränser. Då fyllde jag mitt rekvisitaförråd.

Den mest otippade leken idag var när Alice (i Underlandet) somnade bland solkatterna av allt kaffe hon druckit. Hon sade att kaffe både var bästa sömnpillret och lockade fram solkatterna exakt där man ville ha dem. Jag insåg att jag vet alldeles för lite om kaffedrickande. Eller annars gäller det bara just här.

Rosorna ingår nog inte i försäljningen. Jag är rädd att bladen faller innan dess. Men allt det andra. Utom Nomi. Såklart.

Och i lådorna finns saker som känns som de legat där i all världens dar. Lite så är det faktiskt. De små fåglarna och svamparna har bara bytt plats.

Vissa saker ser man knappt med blotta ögat. Men kisar man ordentligt så är de alldeles på riktigt.

Vissa saker har vi gömt men det är ju liksom det som är det fina. Att man hittar något där man minst anar.

Avslutningsvis vill jag bara skriva något som varken har med minivärldar eller fantasi att göra.

Då och då kommer det mail och kommentarer som träffar mig rakt i hjärtat. Jag vill bara att ni ska veta att de betyder så otroligt mycket för mig och jag glömmer dem aldrig. Det är sådana ord från er, som gör att jag bloggar och som får mig att fortsätta trots att jag många gånger frågar mig varför. Igår fick jag ett sådant mail. Det betyder mer än all statistik, siffror och följareantal i hela världen. Att veta att min värld härinne, trots att den ofta inte känns större än just den lilla stugan här ovanför, ger någon glädje och hopp är det absolut finaste jag kan få höra. Då förstår jag varför jag gör det här.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Tänk att de och huset fann varandra och att de landade såsom på molnen.

Det här är Lilly. Hon, hennes lillasyster Evy och hennes mamma och pappa har flyttat in i världens finaste hus. Huset ligger stort sett i hästhagen åtminstone så nära man kan komma en hästhage eller för all del även en kohage, utsikten är som världshaven fast det är gyllene fält. Jag tänker att innan någon gick loss och renoverade lite 80-talsaktigt på sina ställen så var nog hela alltet som Villa Villekulla. Kolla bara här på trapphuset. Helt galet ljuvligt ju.

Det extra fina är ju att huset inte ligger alls särskilt långt från där vi bor. Nu ska ju våra vänner ha det som sommarhus men jag lovar att de kommer inte längta sig tillbaka till lägenheten i Stockholm så värst mycket. Och ingen är gladare än vi för det. För vem väl inte alltid vakna såhär? Sovrumsutsikten. Alltså, jag sade ju att det var som havet. Samma känsla liksom. Jag lovar att Sarah och hennes familj kommer bli specialister på hur fälten beter sig innan åskan, räkna till miljarder av molnfigurer, se hur regnet flyttar sig till ena sidan av utsikten till den andra. Hur de kommer förundras när världen färgas röd framåt hösten och när alltihop är bländade vitt. Och de kommer se de allra första vårtecknet lite från ovan, lite tidigare än alla oss andra. Nu kikade vi mest på korna som betade precis under fönstret. Liv och Viggo hittade tydligen bästa uppkopplingen. På stenen, där mitt i kohagen. Bara en sådan sak. Vad ska man med Stockholm till då?

Vi gick runt i ALLA hus de nu har i sin ägo. Vi smidde planer som om det inte fanns någon morgondag. Eller egentligen precis tvärtom. En massa morgondagar utan slut, helt plösligt kändes allt så himla enkelt. Yoga i huset från 1898 med det sagolika plankgolvet.  Ateljén bara stod där, den hade säkert aldrig varit ateljé förut men någon gång måste ju vara den första. Och jag spanade var ljuset hamnade framåt kvällen och förklarade hur lätt det är att göra hål i hus. Vi planerade fester och kräftskivor och kanske var jag lite påstridig om var gästerna kunde sova.

I såhär gamla hus får man räkna med en annan fjäril som flugit vilse och somnat in på fönsterbrädan.

Fast ändå så vackra där de sov.

Nyckel som barna hittade under bråte och skrot. Det är självklart att det var just den nyckel som varit på villovägar i all världens dar.

Vissa rensade ogräs och rötter efter lunchen.

Medan andra sådär i hemlighet inte kunde hålla sig ifrån att kika under plastmattorna. Nu ska jag ju inte säga att vi tjatade. Jomen. Lite då. Vi sade att vi åtminstone kunde hjälpa till att kika. Liksom hjälpa till lite på traven. Att det faktiskt inte betyder alls att man behöver dra bort hela alltet. Att man kan göra ett litet, pyttelitet hål och endast titta. Det sade vi faktiskt. Både jag och Kristo är ju stormförtjusta i just den här grejen. Att liksom lyfta på mattor och se vad som finns under. Och nu har vi ju liksom inga egna golv att tjuvkika under. Längre. Men alla dessa golv. Två lägenheter i Stockholm, ett stort hus. Det är ju såklart att man liksom inte frågar en extra gång när självaste husägarinnan har sagt – okejrå!

Alla ni som varit här, känslan?!! Den är så jädra spännande så man vet ju inte var man ska ta vägen. Och titta plastmattan var inte ens limmad! Bara lite futtig tejp.

Och sedan då… när man ser vad som finns under. Att de där plankorna är exakt som de sågs ut när de lades in 1909, då måste man ju skrika av ren lycka. Det är så magiskt. Hej trägolv liksom! Det tog lite sådär 100 år innan någon befriade dig. Och ja, jag veeeet. Vi sade ju att vi bara skulle kika. Men när vi ändå hade kikat så kunde vi väl titta lite till. Och mattan åkte ju ut av bara farten. Nästan av sig självt faktiskt.

Evy åt melon på den andra sidan plastmattan.

Allt medans vi andra var i himmelriket. Vi rullade ihop plastmattan och bröt spånskivor. Och började dra spikar.

Det var ju kanske inte direkt planerat det här. Vi skulle ju käka middag och hänga mest. Men får man feeling så får man. Och jag kunde väl i och för sig ha lånat några andra kläder men allt kom så plötsligt på. Fast det fanns värre saker, som att jag drog spikar så frenetiskt så jag fick blåsor i händerna. Ajdå.

Barnen roade sig själva.

Men jag snodde dem lite då och då. Gullisar!

Många spikar blir det. Helt intakta och bara att återanvända.

Jag påminde Lilly om lägenheten där hemma. Det är ju lätt att glömma såhär på avstånd.

Sommarfötter.

Sådärja. Två timmar tog det allt som allt. Efter såpningen så tackade vi Sarah och Patrik så väldigt mycket för gästfriheten att få riva ut golv såhär. Kanske inte alla värdar som skulle säga, jamen vi gör´t! De sade att det kanske inte är alla gäster som frågar heller…

Under trappor måste ju vara drömmen självt. De här tre tog tillfället i akt , när andra var upptagna, att släpa ner allt vad sängkläder hette.

Och den lilla kära punschverandan…

Den som ser ut att vila på molnen.

Absolut bästa färgerna på ros.

Observera den puderrosa pärlsponten. Sade ju att det är som Villa Villekulla.

Ja host. När vi ändå var i farten var vi ju tvungna att hjälpa till med det där tjuvkikandet. Såklart väldiga flotta plankor där med. Och även under heltäckningsmattan som leder ända ner till undervåningen. När vi kände att trappnosen fanns kvar kände jag nästan ett sting av avundsjuka. Våra trappnosar sågade de ju bort när de täckte in trappen med matta på sjuttiotalet. Smart värre…

Det finns en kattvind som är större än alla andra kattvindar.

Där kan man springa det fortaste man kan.

Och kika på korna eller kanske mest himlen. Är man liten så är man.

Det nya sovrummet med citronsåpadoft.

Tre kakelugnar. Och världens största bok som vi hade med oss i inflyttningspresent. En gästbok som också är en husbok.

En 14-åring och en snart 13-åring är en utmanande historia… Och ja det är inte den snart 13-åriga till höger. Missvisande text.

Solen gick ner mellan regnskurarna.

Så här på replängds avstånd är fåren inte särskilt läskiga. En viss donna kände modigheten komma smygande..

Önskar att vi visste exakt hur huset såg ut innan man satte dit plattorna. Det är smått magiskt att under de där grå plattorna sitter fasaden kvar exakt såsom man spikade över den. Om man tycker det är drömmigt att leta fram de gamla trägolven vad ska då inte detta projekt vara. Förstå första plattan! Halva fasaden! Ena gaveln! Jag måste bli inbjuden…

Vi pratade om det där med regnbågens slut och att skatten alltid ser ut att vara jättenära. Varför går man aldrig dit då? Ja, det är verkligen den stora frågan.

Så kom solen igen. Och lite vind i håret.

Den hade alltså bara gått ned på låtsats.

Kramkalas…

..och pussarna, de haglade.

Ända till solen verkligen försvann över åkrarna och middagen var klar.

Är så himla glad för våra vänners skull. Att de och huset fann varandra och att de landade som på molnen. Att känna i magen att vänner hittar hem är minst lika fint som att själv göra det. Och av rent egoistiska skäl är jag överlycklig. Att veta att den här vännen som varit så långt borta så länge,  snart kommer bara vara en liten pyttig biltur från mig gör mig helt mjuk av lycka. Hon ska bara bo lite i Karlskrona först men sedan så.

Nyp er i armen finingar, det är ert!

De gömda bilderna…

Hittade en hel massa fotografier från då vi var i Thailand och hälsade på Poupy som driver Numero 74 tillsammans med Manop och hela det fantastiska teamet.  Insåg i samma sekund att jag inte bloggat ens hälften från den resan. Därför var det ju rena rama turen att hitta bilderna under 3 totalt missvisande foldrar med namn som ”2014”, ”alla bilder från laptopen” och slutligen  ”januari 2016” (??!!) . Det hela hände nämligen i mars 2016 så inga rätt där… Älskar inte min ordning bland bilder. Det är ju faktiskt ett under att jag hittar några överhuvudtaget. I alla fall, ska jag leta igenom dem och visa er. Så länge kan man alltid kika under kategorin Thailand – Chiang Mai här på bloggen.

Alltså, huset ovan. Det är mina drömmars hus. Där bakom en gammal trädörr i gamla stan av Chang Mai… Så vackert och personligt och det härligaste häng jag någonsin varit med om.

Hela den där resan var fantastisk. Känns nästan overkligt såhär på distans.

Nomi och Liv med välkomsthalsband av blommor på Numer0 74`s egna fabrik. Om ni inte har läst inlägget om hur Numero 74 drivs, med hjärtat absolut först alltid, måste ni göra det här. Förebild de luxe när det kommer till business.

Jag älskar den här bilden. Det här är middags-goals. Långbord, tusen maträtter, barnen, alla fina, samtal på engelska, franska och svenska i en salig röra.  Perfekt.

Maten… alltså kära hjärtanes vilken mat.

Det är Manop (och hans dotter ) på bilden. Mannen bakom allt, sade Poupy själv. Någon gång ska jag dela med mig hela historien om hur Poupy och Manop träffades. Det är en saga faktiskt.

Och idag har jag bara inspirerats och lyssnat på repeat.

Alltså det här med att bli inspirerad. Jag håller på och planerar inför gatufesterna Lyckliga gatorna i Katrineholm. Och mitt i sommaren kände jag ett stort behov av inspopåfyllning… Jag är inte helt lättflörtad här.  Ofta hittar jag den där jag minst anar och inte direkt handfast och solklar och inte helt enkel att dela med sig av. Det kan vara ett samtal, ett möte, en tygbit… Men på vägen hem från Varberg slog det mig att det är faktiskt inte klokt vad jag kan tänkas att inspireras av sköna Marina inför dessa fester. Marina alltså, Strömma farmlodge´s ägarinnahur i hela friden har hon kunnat bli så grym? Mitt senaste inlägg från vistelsen i Varberg och på Strömma fick rubriken Girl power. Och man kan väl tänka att Marina liksom är definitionen av detta ord. Helt klart och självklart! 

Så ja idag har jag förlorat mig i storyn om Strömma och jordens peppbok om att våga, om att gå sin egen väg och aldrig sluta drömma. Som en saga med lyckligt slut fast det liksom bara är början. Ska du köpa en bok till dig själv eller till någon du känner,  för all världens pepp och inspiration – köp denna!  Jag offrade en av mina böcker till en inspovägg – helt klart värt det ibland. Allra särskilt när Krickelin har tagit bilderna. 

Orden,  så vackra så. Lite som poesi kan man också se boken. Som poesi i pepp.

För övrigt tipsade Anna om Frida Hyvönen. Så mitt i allt detta kaos har jag lyssnat och lyssnat på plattan Kvinnor och barn. Om och om igen. Det är så vackert, så begåvat och så förbaskat skört. Samtidigt som det är det starkaste jag hört. Det är knappt jag fattar att det är på riktigt.

ett molnhus är egentligen världens enklaste.

Den här sommaren alltså. Så mjuk och fin så hela jag känns som sockervadd. Eller som Sonny-Lou sade igår morse när jag hittade honom ritandes vid vårt köksbord…

”jag drömde, att jag funderade på hur det skulle kännas att sova på ett moln. Jag tänkte att det måste vara mjukt och fluffigt och väldigt ljust. Kanske borde man bygga ett molnhus… ”

Jag håller med. Ett hus där inga hörn är hårda. Där man, vad som än händer, kan luta sin kind mot de allra mjukaste av väggar. Och starta varje morgon med att stoppa tårna som i vit vadd.

Exakt så…

 

 

jag tänker på puderfärgad mjukglass…

Godmorgon! Hoppas ni har en fin helg! Måste visa min nya lampkärlek! Som mjukglass eller hur?! Hittade den på Salto Mortale när vi besökte Österlen. är ju svag för denna typ av glaslampor…

Sluta, så mycket vackert i luften! Det fanns faktiskt fler sådana som mjukglass.

Jag smet med han där. Allt medans barna roade sig vid vägkanten i Brösarp. Kanske var det här den enda affären vi besökte under vår vecka i Skåne, förutom mataffären då.

Ångrar mig på den här. Fanns två dessutom.

Och till höger i ofokus står finaste brickbordet. Kan man kanske också ångra lite.

Den här lampan fick egentligen inte plats. Så totalt proppfull bil, kolla! Det var ju därför vi var tvungna att lämna en hel hög med sängkläder i Varberg för att få plats med ett barn till. 

Åh ni är många som mailar om mina fotoprints! Det gör mig så glad. Snart, efter sommaren, kommer affären att fyllas på. Jag har hittat finaste pappret och bästa trycket. Bara några småsaker kvar att fixa.

 

 

hur många nya saker kan man lära sig?

Idag fick vi sno han till vänster för att få till en födelsedagsfika. Snacka om upptagen…

Vi hade svängt ihop en rulltårta. Kan det vara bästa bakelsen? Vi gör såhär:

  • 3 ägg
  • 1,5 dl socker
  • 2 msk mjölk
  • 2 dl vetemjöl
  • 1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 250 grader. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätter mjölken. Blanda mjöl och bakpulver och vänd det i smeten. Bred ut smeten jämt på en plåt med bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen i 5 minuter. Häll socker på ett annat bakplåtspapper och stjälp kakan upp och ner. Låt svalna.

Vi fyllde den med mosade jordgubbar, lite socker och lite vispad grädde. Väldigt lite grädde, sådär så det knappt märktes. Resten av grädden tog vi uppepå.

Såklart dekorerar man med rosor när man kan.

Linn kom över med en trädgårdsbukett. Hon fick leta efter den upptagna i källaren…

Källaren… Det är nämligen där han hänger mest hela tiden just nu. Vi lyckades avleda honom tidigt imorse med frukost på ett berg, annars är han som uppslukad. Han är nämligen fått för sig att han ska lära sig att göra spröjsade fönster exakt på det ”rätta” viset, sådär man alltid gjort. Sådär man gjorde 1913 när vårt hus byggdes. Ingen halvmesyr här inte. Och man kan absolut kalla mig naiv men jag fattade inte överhuvudtaget vilket hantverk det hela är. Det är ju liksom inte som att limma ett plockepinn direkt. Alltså, Kristo, ditt tålamod, din vilja att lära är helt enastående. Jag känner ingen annan som kastar sig in i nya saker med samma positiva attityd. Som fullföljer projekten och dessutom tycker man har roligast i världen under processens gång. Jag själv hade tröttnat efter tredje plåstret. Jag hade tröttnat redan vid insamlingen av informationen från Riksantikvarieämbetet. Ärligt talat, jag hade inte ens försökt…

Vi sparade dekorationer i något som känns som ett fågelbad. Jag är lite tveksam hur denna vas med hålig insats ska användas, något som sitter på tips kanske? Nähä, dags att leta i källaren efter en 47-årig man. Klockan är ju ändå över åtta och då kan man väl tycka att det är hög tid för middag?

 

sommarkollo.

Sommarkollo är kanske bästa känslan av sommarlov. Tänkte hon efter att ha smugit runt tältet ute i trädgården, innehållande en Viggo med en drös av kompisar. Sov de något alls kan man ju undra… Men igår såg det ut såhär om morgonen. En Kristin och en Igor i vårt vardagsrum.

Älskar att hitta finingar lite här och där i vårt hus.  Igor och Kristin var här för att hämta hem sin grabb som vi tog med oss hem efter dagarna i Varberg.

Vårt liv om sommaren är nog det mest snurriga som finns. Fast jag tycker om det så himla mycket. Det är liksom noll struktur, städningen har tagit semester och vi säger ja till allt känns det som.

I det läget äter man frukost vart man vill. Det här gänget skulle sova i bebissängar på vår vind. Men flyttade in till Liv i sista minuten.

Igor var så sugen på det här med motorcykel.

Det började redan kvällen innan. Så gulligt så man smälter. Och chihuahuan Robert är inlånad på Nomi´s begäran. Igen…

Otto fick alltså flytta in hos oss för en stund. Så modig liten kille. Vi lämnade lite packning i Varberg så han rymdes i vår fullpackade bil. Sedan har han hängt med på allt som händer i den här sommarlovs-snurriga familjen som om han aldrig gjort annat. Med ungar och folk som kommer och går, nya ansikten varje timme och ändå så självklar och cool. Tänk kusinkalas med 20 ungar som man aldrig tidigare träffat och lika många vuxna. DET är sommarlovsmodigt som heter duga. Tur att de pausade lite med abborre-fiskande med vår morfar där Otto passade på att dra upp den största. Den smakade tydligen väldigt fint också. Och så var det där med slajmet. Kanske var Otto den bästa slajm-tillverkaren i mannaminne. Nomi har ett nytt recept där limmet har bytts ut mot ansiktsmask… Jag välkomnar detta då limmet höll på att driva mig till vansinne. Det värsta just nu är att hela vårt hem glittrar. Alla glittrar, maten glittrar, soffan glittrar. Även min man man glittrar när man pussar honom gomorron.

Jag tycker om Kristin så mycket. Därför är det extra fint att vi fick chansen att synka ihop familjerna också.

Jag tror att Kristo försöker se lite extra cool ut här. Fast det behöver han inte för han är min favorit hursomhelst.

Så var det äntligen dags.

Startklar.

En helt annan dag. Sommarlov är när det regnar en hel dag och blåser storm och man väljer att bada typ tre timmar i sträck ändå. Då man vägrar fika inomhus och kräver glassen och kexen vid poolkanten. Här regnade det så mycket så jag och Viggo sprang ut med glassen. Man ville ju liksom inte vara utomhus i onödan.

Vissa surade. En chihuahua under täcket och under tak, i tre timmar. Med mörk blick. Hon ville ju inte bada när man kan leka på vinden med spöregn som smattrar på taket.

Andra tyckte att regndag var skärmdag.

Igår var vi ju såklart tvungna att hinna med lite loppis innan Kristin for hem igen. Såklart åkte vi till min favorit Helena och Augustas antik. 

Nomi och Svea hamnade i klädhörnan.

”jag har hört att man svimmar automatiskt när man har sådana här” sade Nomi och Svea knöt för allt vad hon var värd. Men svimningen uteblev.

En trådhållare med blått. Den ropade ju på Kristin, det förstår ju alla.

Livet hos Helena är extra fantasifullt, så är det bara. Nomi fyndade förresten en klänning.

Jag tänker att gamla saker får barn att tänka lite utanför det vanliga. Som när man hittar en almanacka i marmor som är lika aktuell nu som på 20-talet. Kan det liksom bli smartare?

Nu var det ju knappt att den allra största spånkorgen gick in i Kristin´s minibil. Men allt går. Ser fram emot att se den i växthuset.

Sedan svängde vi in till Möbelmagasinet innan det var dags för grillunch vid poolen. Sedan for familjen Krickelin hem (ni måste kika hennes senaste inägg om då vi besökte dem) och Robban for hem och Svea. Tur att det ramlade in en efter en tältgäst så att ordningen var återställd.

Och där kom Viggo in från trädgården. ”vi somnade klockan 7….” Men vad bra att klockan är 9.09 nu då.

HM plus Erdem

Jag bara dör över det här samarbetet. Nästan för fint för att vara sant ju.  Hur många gånger har jag inte fullkomligt dreglat över Erdem-klänningar här i bloggen. Alltså det är så sjukt vackert bara. Och så kom nyheten om att HM och Erdem släpper en designer- kollektion 2 November 2017. Och grattis alla män, som grädde på moset kommer även en kollektion för män! Och Baz Luhrmann lägger sin hand på marknadsföringen… Vill ha!