DAILY LIFE-arkiv - Sida 4 av 86 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,paged,category,category-daily-life,category-1,paged-4,category-paged-4,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Oh lala, det blev en fynd-onsdag!

Hur många planer kan man smida under en resa genom Sverige? Ganska många. Alltså vi har flyttat till Österlen och öppnat hotell, till Varberg för havet skull, till Köpenhamn planerade vi också en flytt men det var nog för vi åt falafel i Malmö. Däremellan bodde vi kvar i vårt hus med byggde ett loft av halva vinden, satte in platsbyggda hörnskåp, byggda garderober av stallfönster i järn och Liv tapetserade otippat nog om. Vi byggde dessutom sisådär 5 olika växthus. Alla så inspirerande på sitt sätt. Men min man är fast besluten om att bygga ett av gamla fönster och inte mig emot. I alla fall så fick vi världens bästa inspiration av Kerstin som driver Mellby KlockaregårdFörst föll vi ju såklart pladask för det vackra, rostiga mitt i allihopa. Men efter en stund visade Kerstin oss ett hemligt och det alldeles egna och supervackra. Hon öste dessutom  över oss en massa fina idéer och pepp. Så där och då blev det nog bestämt, ska vi en gång få till ett växthus så får det vara med en hel hög inspiration från det samtalet och titten.

I alla fall så kom vi hem igår kväll efter semester. Innan frukost hade vi lovat varandra att ”vi får ordning på verandan, sedan gör vi inget mer den här sommaren. Inte ett dyft.” Vi har nämligen lite tråkgöra att ta itu med på vår glasveranda. Sedan fyra år tillbaka så det måste göras.

Men så föll det sig så att jag letade efter en dörr på blocket. Och hittade en hel hög med fönster. Och de var ju nästan nästgårds. Eller inte alldeles riktigt men i alla fall inte i Umeå. Så Kristo for iväg. Och kolla! Hur fina! Med munblåsta glas sedan 20-talet. Det är ju det finaste jag vet.

Och ja, hur fint vore det inte att klä in gavlarna på vårt långa tak med fönster? Ni vet sådär som det kunde se ut när allt var vackert. Lyckligtvis är Kristo exakt som jag. Vi roar oss med sådant här drömmande, bygger lite här och där, sedan blir det ju kanske aldrig riktigt klart och ingeting går väl direkt jättesnabbt. Men vi har i alla fall kul nästan jämt. I samma stund fortsatte vi att drömma om en annan liten händelse. Det började som en enkel lösning gjord av hönsnät från min sida. Kristo spann vidare på plank med egen minidörr och myshörna.. Och neje, jag kan inte säga vad det hela handlade om för det var inget genomtänkt eller sanningsenligt över huvudtaget. Fast man vet ju aldrig.

Vi sparar på precis allt.

Jag vaknade under taket på världens vackraste hus. Lyssnade till fiskmåsar och tassade ner i en trädgård och ett växthus som man liksom knappt kan ta in för att varenda millimeter är som något man vill ta med sig hem och spara. Och exakt så är det med familjen som bor här. Man vill liksom spara varenda en av dem i hjärtat så man alltid har dem nära. Jag och hela min familj är såklart hemma hos Kristin, Jonas och barnen.  Så väldigt fint alltsammans.

Allt medans barna sov vidare så följde jag med Kristin på sådant hon gör om mornarna. Köpte nybakade bröd på Kustbageriet och tog ett dopp på damernas.

Sommarlovsbarna. Bara Igor som saknas. Och Boris såklart.

Det är ju lätt att blev lite besatt av allt vackert.

Jag fick syn på Viggo med skyddsglasögon.

 

Han och Otto höll på med kanske nutidens mest användbara uppfinning. Och då sågar man isär en gammal vagn för att göra något annat. Remake när den är som bäst.

Jag tänkte att ni skulle få hänga med på kvällsmat vid stranden och utflykt till Strömma men först måste jag ta ett dopp. Insåg precis att alla dagar borde börja så. När ni väntar kan ni alltid kolla in lite instastories, världens bästa semesteruppdateringar.

 

Molnen är mjukare här, himlen blåare och vårt heta tips för dagen…

Alltså. Jag är helt lyrisk. Hur bra kan en semester vara?! Nu kommer ni förmodligen inte få höra heta restaurangtips och storslagna utflykter. Inga shoppingtips. Inga loppisfynd. För det är helt enkelt så att våra barn vill inte lämna den här gården. Varför ska man? När man kan ha en häst ungefär som sin egen hund. Ta en promenad med Sunshine som nu egentligen heter Börje. Och däremellan mysa med hundvalpar. Mota höns och leka ”hur många barn får jag när jag blir stor?” på grusplanen. Och sedan rida och rida, när man helst vill och ingen som säger nu är tiden ute. Vem vill åka på utflykt då? Inte våra barn i alla fall. Det hela är liksom bättre än alla utflykter i världen.

De träffade en nioårig tjej idag. Som tog tag i manen på sin häst och liksom drog sig upp (jag har fått det visat för mig ungefär 15 gånger redan). Hon galopperade ut över äppelodlingen. Barbacka. Jättejättefort. Hon byggde sina egna hinder av stolar och träplankor här i trädgården och susade över dem som hon aldrig gjort något annat. Nomi blev så impad att hon höll på att smälla av. Snacka om drömliv. Drömtjej. Drömhäst.

Där världens ände är.

När man tar sig in genom larmade grindar på ett gigantiskt kalkbrott med egen access för ett dygn. Och sedan blir ensam en timme. Då, känner man sig som lämnad vid världens ände. Den kanske tystaste änden också sånär på en skadad liten fågelunge. Vars små svaga pip fick mig att börja gråta. Den var så liten och lika blek som stenarna på marken. Den liksom satt och såg ut över det vattenfyllda kalkbrottet som om det var ett hav. Och definitivt världens ände. I dubbla bemärkelser.  Senare fick jag en tanke om att den borde begravas. Min man tittade på mig och påminde mig om naturen där inga begravningar existerar. Såklart lämnade vi den lilla fågelungen som osynlig bland de tusen stenarna.

Innan jag blev ensam hade Liv och Nomi varit med. Men när vinden vägrade mojna och timmarna gick så kan även det vackraste kalkbrott tappa tjusningen.

De roade sig med att spela in Musical.ly. Liv hade drabbats av idétorka och välkomnade en scen av sten. Hon har ju fullt sjå att hålla sin snart 20 000 fans med inspirerande små filmer. Lillasyrran är ju inte sen att hänga på.

Jag och min superassistent till man fotograferade för Numero 74. Det regnade snilleblixtlösningar över Kristo och jag insåg att alla trädgårdar behöver något åt det här hållet. För att maxa mysigheten.

Så mycket fika i skuggan.

Jag hittade en gammal t-shirt på vinden häromdagen. Den fick jag när jag var 10 eller nåt däromkring. Jag tänkte att Nomi skulle ha den men insåg att jag själv kunde ha den! Så gammal, så glittrig, så 80-tal!

Och så bra med mitt namn på ryggen!

Som tur var kom min superassistent tillbaka efter att ha kört hem tjejerna. Vinden lade sig och det starka solljuset mjuknade. Den tunnaste av solskensstråle kan lysa upp ett kalkbrott till totalt bländande ljus så tack för när solen segnade ner över trädtopparna. Sängar i vattnet är ALLTID en bra idé, eller?

Sängar utan botten är inte en lika bra idé dock.

Kanske är kalkbrott en av mina absoluta favorittillhåll. Tänk att ha privat access alla dagar om året. Kanske blir det jobb ledigt där ibland? Fast jag och grävmaskiner känns som en sådär kombo.

Men precis innan det blev mörkt hittade vi en grotta i berget. Där hängde en hel massa plattor som såg ut som glas. Det såg högst experimentaktigt ut. Kristo trodde det var där man samlade upp nya exotiska flugor och sånt. Ni vet om någon kommit vilse och råkat hamna just precis där. I grottan. Det lät mer spännande än att bryta malm. Å andra sidan får jag för mig att längtan kan vara fruktansvärt lång innan det där spännande från fjärran land dimper ner, här uppe i norr. Och dessutom exakt i en hemlig experiment-station. Jag tror jag fortsätter såhär och ringer och tjatar mig till att få komma genom låsta grindarna då och då istället.

Att befinna sig i ett kalkbrott när solen går ner låter kanske inte låter som det mest storslagna. Men jisses. Känslan av närvaro är helt bedövande och trots att man är högst medveten i stunden, känns det som allt är på låtsats. Varenda skugga, varenda skiftning och insikten om att inte en enda centimeter i denna värld är exakt. Eller hur är det nu med fraktaler, är det så att allt kommer igen och igen? Som evighetsrepriser i det fulla kaoset…

Jag sade hejdå till den lilla fågelungen,  vid stenarna alldeles vid vattenbrynet av det stora, stora havet. Och tänkte på livet som är. Och det där om världens ände.

ett litet kök på låtsats.

Igår gjorde jag ett litet kök för en plåtning till Numero 74. Inte helt utrustat direkt. Verkligen skralt. Men ändå. Fin del av ett kök.  Kanske är mest lite vatten och spis som saknas, när allt kommer omkring. Det sköna med att hålla på att låtsats såhär är ju att man är en feeling av det ena och andra när man håller på. ” åh det här känns precis som hemma hos Poupy (grundaren av Numero 74) sade Nomi. Det kändes bra att vi tog oss ända till Chiang Mai på sådär en sekund.

För dagen var helsvensk egentligen när det kom till knäppt väder och totalt skiftande ljus från ena minuten till den andra. Ena stunden vräkte det ner och världen var kolmörk. Andra minuten var det gassande sol så att kryddorna var tvungna att ha vätskepaus.

Kristo hade gjort vackraste skärbrädorna av en gammal planka som jag fått av min syster Petra´s svärfar. Fatta hjälpen man får när man frågar om konstiga saker. ”Det är möjligen ingen som har en planka som legat ute i väder och vind och är allmänt skruttig men ändå håller ihop…?”

Kan man inte tro om en gammal planka, eller hur?

Det börjar närma sig för Bodhish på Borgmästaregatan på Söder i Stockholm. Jag var där häromdagen och plåtade den magiska lokalen. Och Sanna har redan smygöppnat med de helt fantastiska juicerna. Hädanefter kan jag inte dricka någon annan juice, det är sanningen. Och det är en underdrift att säga att jag är kär i själva juiceflaskorna. De är så sjukt fina i formen, med sin guldiga kork. Bara att få det drickbara i den här är rena rama lyckan. Jag återanvänder dem till allt. Till havremjölken på picknick, till barnens matsäck i skolan, till blommor och sticklingar… Och tar man bort etiketten blir det inte så mycket som en limfläck kvar, bara en sådan sak. Faktiskt en klimatsmart sak också.

Numero 74´s nyheter är finast. Handdukarna är rena rama drömmen. Har aldrig tidigare känt så härlig textil.

Sådana här trådar av lin är så himla användbara. De kostar ingenting på loppis och finns alltid i alla möjliga varianter och grovlek. Jag tror att de är sådana man använder till knyppling, rätta mig om jag har fel. Knyppling förresten, det måste ju vara nästa heta hantverk. Sådär när man sätter gammalt hantverk i modern hipsteranda. Så vackert men ujujuj verkar svårt. Någon som vill lära mig kanske? Funderar på en bok som den där om Himmeli…   Haha, det vore något!

Små vitlökar från pappa och mammas land.

Dags att möta en lillasyster för promenad i solsken. Innan jobbdagen fortsätter. Det är så man kan göra som frilans. Lyxigt!

ett litet kranstrick.

Sprang imorse till alla sommarsånger jag kunde hitta. Sparkade av mig dojjorna och insåg att förra årets kransfix gick rätt smidigt. Då gjorde jag som en girlang för att sedan fästa två band i ändarna. På så sätt behövde jag inte binda hela vägen runt, passa in och den satt som fastklistrad.

Önskar er en vacker midsommarafton!

dagarna.

Jag har kommit på mig själv att älska juni. Jag som alltid tyckt mig vara en höstmänniska. Å andra sidan sa jag en annan gång att jag älskade maj. Och lite mars också. Det har nog lite med allt runtomkring att göra. Men man kan väl älska lite här och lite där. Men just idag älskar jag juni. Varje dike är som en tavla typ. Och i trädgården blommar allt från pioner till rosor. Och huset är proppfullt av barn. I vanliga fall brukar jag bli lite smått hysterisk när jag ska jobba samtidigt med sommarlovet bakom axeln. Men inte ens den biter för tillfället. Det sovs över, det badas och det nattugglas. Och jag har rosa öronproppar. Snart dräller de ner en efter en på frukost, det är knappt att jag kommer ihåg hur många de var som sov över till slut. Men det är fint så. Himla fint.

Någon sade att man inte få sno sticklingar sådär på flygavstånd. Men nu när de ändå överlevde ända från Spanien måste det väl få vara så?

Jag överdoserar allt från korgar till pioner. Handlar numera alltid med korg och tänker att till och med hushållsosten blir mer parisisk på så vis. Jag köper mina stråväskor här och använder dem till allt.

Eftersom vi har skafferi även i källaren så blir det mycket upp och ner. Lösning korg, alltid korg. Köpte mattor på Rusta som får mig att tänka på engelsk lakritskonfekt.

Köpte även dessa randiga där för 50 kr st. Har dem på dagbäddarna under taket och på bänkarna. Nepp, dags att plåstra om skatebordsknän och göra lite moodboards. Kanske tar ett dopp också har ju ända joggat morgonen till ära. Eller egentligen gått lika mycket men fokuserat mest på stunderna av jogging. Sådetså.

Så redo för sommarlov!

Välkommen till grusplanen som någon glömde! Men nåväl det finns betydligt värre saker och det allra bästa i den här bilden är såklart Viggo. Påväg mot skolavslutning. Med sommarlovsfeeling på allra högsta nivå. – åh ska alla vara utklädda, frågade Liv. Han förstod överhuvudtaget inte frågan. Såklart ska man överdosera med palmer och hawaii när man är en timme från sommarlovet.

Palmskjorta från Vans. 

Vi plockade en bukett till hans mentor.

Jag hade ju lovat mig själv att inte plantera något nytt alls i trädgården då den liksom är lite på efterkälken så att säga. Men alltså, plocka blommor runt husknuten är så galet lyxigt så jag måste nog fylla på lite trots allt.

Har jag sagt att våra barn är som natt och dag? Här är Charlie´s egenvalda kläder till morgondagens skolavslutning…

Letade alldeles nyss efter Nomi. Och nu får ni se ännu mer av trädgårdskaoset. Host. Jag är jätteskyldig… och fast man kanske tror att det är skräp så är det bara lappen från Nomi´s skolavslutningsklänning som är det.  Men i alla fall om man bortser från att det inte är så himla tjusigt…

Så är det uppenbarligen väldigt roligt med en gammal spegel på högkant. Särskilt när kvällssolen slår rätt in i den. Hon var i full färd att prova outfit och frisyrval inför morgondagen. Här har vi lite olika avslutningsdagar då de går på olika skolor.

Faktum är att jag håller med. Om det roliga. Särskilt när den är lite sprucken såhär.

Hur kul som helst!

Hejsvejs ! Ni är många som undrat om min volangtröja. Den är så gammal som säkert 10 år.

Som ni ser så var det inte bara Nomi som övade dans i gruset. Solkatterna var för magiska för att lämna till solnedgången.

En spegel i trädgården känns möjligen en aningen onödigt men väldigt härligt på sitt vis. Nu peppar vi för skolavslutningen för samtliga fyra imorgon.

på spaning runt Ericsberg.

Kan inte tänka mig en så mycket bättre tisdag än att smyga runt på ett slott tillsammans med Linn. Eller egentligen inte på själva slottet utan omgivningarna runtomkring. Vi var på jakt efter en location och blev så väl emottagna på Ericsbergs Slott  som ligger en bit utanför Katrineholm. Helt varm i hjärtat av att man tog sig tiden att visa oss runt till hemliga ställen som man inte når som ”vanlig” besökare. Jag älskar ju sådant här, alla historierna om tiden. Den väldig långa sedan 1700-talet på ett sådär ungefär.

Vi träffade Patrik som är VD på Ericsberg och jag blev så himla imponerad av kunnigheten om hela slottsarvet. Och känslan att driva det vidare genom tiden på ett väldigt fint sätt. Man är fast beslutna om att förvalta det historiska arvet men  samtidigt redo att ta till sig nya idéer som ligger i tiden.  Sådant imponerar på mig. Och inspirerar mig trots att jag aldrig har varit i närheten av att jobba på och runtomkring ett slott. Och än mindre att bo. Men ändå. Möjligheter är ju oändliga i allt detta sagolika.

Ericsberg är ett av Sveriges allra finaste barockslott och även ett av de mest välbevarade. I dag är det 8:e generationen av familjen Bonde som driver alltsammans.

De gamla växthusen är från 1700-talet. Ser ganska enkla ut såhär på utsidan…

.

En helt annan värld öppnar sig därinne. Där ryms fikonträd och persikoträd med hundratals år på nacken, så fascinerande.

Själva växthusen var liksom hopbundna med något som kändes som världens vackraste tillhåll för en trädgårdsmästare. Inte heller något man kunde gissa sig till från utsidan.

I lådorna fanns gamla fröer. Man berättade att förr i tiden odlades meloner i växthusen. När melonen var uppäten fick man snällt fara tillbaka med kärnorna. De skulle sparas och återanvändas för att odla nya meloner. Bra så.

Som om tiden stannat. Sjön är utsikten. Samma utsikt låg framför det äldre orangeriet som vi fick se gamla bilder på, men nu fanns bara väggen kvar. Tänker att det såg ut som de i Paris.

Här var så vackert så jag ville stanna.

Det liksom kryllade av gamla saker. Som handskarna i järn som man tog väck mossan på träden med.

Tänk att ha ett sådant här hus hemma. Där man mest kan drömma och väga lite färskpotatis.

Det borde vara lag på att krukor alltid är använda.

Jag tänkte på när kvarnen var igång. Och alla våningar fylldes av människor och en väldans massa rörelse. Det coola var att trots de många åren på nacken så var hela kvarn-apparaten så himla smart.

Och en gång kom elektriciteten till Ericsberg. Det var vackrare förr, ingen snack om den saken.

Fattar ju att de var rena rama överraskningen, då det begav sig.

Jag tar dörren med hem och sjön där utanför.

Ett litet museum som öppnas vid guidade turer och sällskap på konferens. Vi fick tjuvkika och jag tänkte att slottsbarnen hade det minsann väldigt vackert.

Älskar sådana här dockskåp. Ursäkta Lundby men skulle man kunna ta lite inspiration möjligen.

Kanske det vackraste sättet någonsin att lära alfabetet.

Tänker att alla konferenser blir extra drömmiga härute. Den gamla sadelkammaren används numera till mötesrum vid konferenser med alla gamla seldon samlade i som en tavelvägg.

Sedan finns det ju orangerier och orangerier… Här samlas växterna under vinterhalvåret för att flyttas ut i parken när värmen kommer. Härinne fick vi oss en pratstund med en man som arbetat på Ericsberg i 50 år. Han berättade hur tider har ändrats och om människor som kommit och gått.  Skulle ju inte haft några problem att bosätta mig där några veckor och lyssna.

Men såklart hade han jobb att göra så jag och Linn fortsatte att findrömma.

Gåshuset som på tiden det begav sig hade både tillhörande svandamm och om jag inte minns helt galet, ett svanhus i själva dammen.

Och nu går jag ju och funderar på vilken typ av konferens som skulle passa mig. Kan tänka mig en med möten i orangeriet, kräftmiddag i spannstallet, bada i kallbadhuset, yoga på det och sedan en liten champagneprovning… Japp, det kan jag.

 

Andra verkligheter.

Det är något alldeles särskilt att landa i det som är en vanlig söndag efter en veckas yoga-retreat. Utan att redogöra vad som kan vara en alldeles vanlig söndag i hundraåttio kan jag intyga att det är raka motsatsen. Kanske var jag kvar där bland spanska bergen när jag insåg att jag inte skulle hinna till Viggo´s föreställning hur snabbt jag än trampade på Liv´s cykel. Tur att jag kunde ställa cykeln halvvägs och tigga skjuts… men i alla fall hade jag i sista sekunden hunnit binda en liten grattisbukett till vår lille skådespelare. Utav gräslöksblommor, timjan, mynta och lite annat.

Viggo gjorde en lysande insats som Sixten i Kalle Blomquist. Det extra magiska är att jag inte hört en enda replik här hemma innan själva premiären. Men säg den replik som inte satt där den skulle.

Kanske finaste teaterscenen.

Och regnet det föll men ett nöjt gäng tog emot applåderna.    Min pappas skinnkeps från slutet av 50-talet gjorde comeback.

När Viggo var liten tänkte vi nog att han skulle fastna i teater. Han var Kapten Svärord mest hela dagarna och däremellan var han fast i en glasbox som ingen annan kunde se. Sedan blev det en jättelång paus. Tills för ett par år sedan. Nu är det lite av drömmen. Han älskar det. Och jag är glad att både han och hans storasyster är lite utav fast i det, utan att aldrig någonsin ha teaterdrömt självt så tror jag det är himla bra att våga sådär på en scen inför publik. Och när man väl kommit så långt är nog den andra verkligheten alldeles fantastisk.

En fin bok väntade på mig när jag kom hem från Spanien. Jag är kär i Anna Malmberg´s bilder, det finns nog ingen som inspirerar mig i bildspråk såsom hon. Och därför blev jag såklart lycklig över denna bok. 

Boken är ett samarbete mellan Anna Malmberg och Anna Björkman. En perfekt present till någon du tycker om. Jag har skrivit om boken tidigare här 

Det är såsom varje bild innehåller en egen historia. En annan verklighet. Absolut min typ av sagobok.