Vem har inte drömt om en robotgräsklippare? Lite sådär i smyg när gräset uppenbarligen är grönare på andra sidan staketet. Jag spanar alltid när ingen ser och undrar hur de hinner och hur de gör, när vår trädgård är den mest vildvuxna i mannaminne. Sedan drömmer jag om en liten robot som tyst susar fram under natten. Och nu när jag även sitter på vetskapen om att det är ett betydligt miljövänligare sätt att klippa gräset är ingen gladare än jag att få äran att prova en robotgräsklippare i sommar. Och nu kommer det absolut bästa tipset inför sommaren 2016. Husqvarna söker nu så många som 50 testpiloter till exakt lika många robotgräsklippare! Japp, du förstod alldeles rätt. Du kan få möjligheten att ha en liten robot i din egen trädgård under alla månader som du kan tänkas behöva en, precis hela sommaren! Det enda som behövs för att få chansen är din ansökan på www.automowertestpilots.se. Ansökningstiden börjar idag den 1 mars och pågår till 31 mars.

Inlägget presenteras i samarbete med Husqvarna.

Det allra lyxigaste som kan hända en tisdag är väl att en fin vän hoppar av tåget sådär mittemellan Stockholm och Göteborg. Precis så hände mig idag, när Kristin tog ett stopp här för lunch. Sådant kan jag leva på i evigheter. Oväntade besök är kanske bland det allra bästa här i livet, åtminstone när de är av sådant här fint slag.

Kristin hade absolut vackraste ringen på fingret. Handgjord, med guldnäbb och allt. En nyhet hos For Good Luck.  Tycker verkligen om dessa ringar, nästan som ett plagg fast det är en ring. Alltså, den ger så mycket feeling. Som en vacker favoritklänning ungefär. Ja du fattar säkert hur jag menar…

Sorgligt nog var Kristin tvungen att ta tåget hem till Varberg. Som tur var fick vi muntra upp hos med hemmabakta semlor från min mamma.  Men kika in på Krickelin så får ni se hur vårt hem såg ut idag, och vad Nomi hade gömt till hennes idol, med instruktion så vi inte skulle glömma att kika. Så himla härligt att se ens egen vardag genom Kristins begåvade kamerablick.

Och sedan tror jag att våren kom i samma veva som Kristin dök upp. Eller det är såklart att den gjorde. Och å jag vet ju så väl att jag sagt det förut, men så snöar det igen. Och igen. Men nu så är det nog sant.

Vi sydde ett krås och tänkte att det var då värst vad tjusigt det är med volanger på hög. Vi döljde tovorna från dagens strapatser med den höga hatten. Och vips var vi som i en annan värld.

Trots att vi egentligen bara var under lampan med guldfransar.

Nomi. Alltid pepp på en bild. Nästintill i alla fall. Det är tur för mig, en väldig tur.

Nu testbloggar jag i smyg från Linn´s dator. Känns bra än så länge. Morgonen började med vår vardagliga försovning. Kanske kan vi kalla det rutin numera. Men hur yrvakna de här två barna tycks vara skulle de med bestämdhet gratulera en bästis på andra sidan staketet. Innan frukost. Och med väldigt lite tid kvar innan skoldags. Men man kan ju inte säga nej om en sådan sak.

Nomi hade handlat på loppis och Charlie på HM.  På förmiddagen packade Linn och jag paket, kanske det fortaste vi kunde. Sedan for vi ner till Elerts och hämtade metervara av världens vackraste vintagetyg, som skulle skickas till en kund.

Jag föll som vanligt för ett gäng tapeter och beklagade mig att jag inte har fler rum att tapetsera. Sandberg är grymma som alltid.

Vi var ju också tvungna att fara förbi en sväng hos Johanna i hennes ateljé. Det är liksom lätt att alltid ha små ärenden dit. Det är nämligen hemskt härligt att hänga där.

Idag var hon extra glad över att ha fått Svenska Guldsmedstidningar från tidigt 70-tal. Vi bläddrade och tyckte allt var sådär megaflott. Och hennes mamma Inga, utexaminerad guldsmed i början av 70-talet hade ju full koll på allt från dåtidens trender och vem eller vad som var allra hetast. Kunde ha stannat i evighet och lyssnat.

Johanna är en mästare på att gräva fram fina saker. Och historier. Nästan alltid har hon något nytt fint att visa eller berätta.

Nu hade hon hittat en massa gamla visitkort och trycksaker.   Bara sådär.   Kan ju knappt slita mig från sådant här.

Jag har en önskering. Inga gjorde den som tredjeårsprov på guldsmedsskolan, 1966. Jag är så kär att jag passar på att fingra på den när jag får tillfälle. Kär i stenen, i formen, i allt.

Vi lämnade Garmlands ateljé och drömde väldigt mycket mera på vägen ut…

Egentligen skulle vi bara leta lakansremsor på loppis. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Linn lyckades till och med fynda ett Hans J Wegner bord. Inte varje dag liksom. Kolla stolen till höger, som något från Alice i Underlandet.

Nomi och jag håller på och bygger ett hus till barbisarna på ena hörnet av hennes kattvind. Andra våningen eller hyllan ska bli kök och salong med fönster mot Eiffeltornet. Vi har bestämt att inget får vara nytt så därför blev jag extra glad när jag fann bästa byrån eller köksbänken.

Om du aldrig haft siktet inställt på barbieinredning när du går på loppis så är det ett hett tips. Allt kanske inte är skalenligt och sådär barbieaktigt som man är van vid, men det har verkligen ingen barbie lidit av. Och lite omväxling kan alltid förnöja. Förresten tänker vi att det här huset ska vara lite mer som i underlandet. Fast i Paris då. Därför är allt vi hittar perfekt.

Påtal om loppis. Nomi´s allra finaste julklapp står där och glänser. Vem har inte alltid önskat sig en serveringsvagn?

Sedan hämtade Linn en klänning som hon lagt i ge-bort-lådan men det ska inte hända bestämde jag. Och vi fixade lite mer kostymer till pjäsen. Och tyckte att de stora julgranskulorna var som riktiga glödande klot. Lite vårsol på det så kan allt hända.

2016, hej! Och tack 2015!  Framför allt  ett stort varmt tack till alla ni som läser Mokkasin. Era hälsningar, era mail och brev är som skatter. Jag är inte världsbäst på att svara, utan att det alls skulle vara meningen så glömmer jag. Men ni ska veta att era ord betyder allt för att den här bloggen fortfarande existerar. Ganska ofta så tvivlar jag, när tiden inte alls räcker. Men med er alltid så genomsnälla feedback så blir det hela genast betydelsefullt och jag förstår precis varför . Tack för det! Och det allra bästa 2016 till er alla!

Puss & en massa kärlek, Sofia

Vår nyårsafton var lugn och bara fin. Vi började dagen med att barnen fick en glömd julklapp. En låda full med böcker. Samtidigt som vi började vår tomteblossmani, visst är det fortfarande alldeles magiskt?

Vi lovar att återkomma med lästips.

För ovanlighetens skull snackade vi ihop oss om lite nyårslöften. Alla hade sitt eget lilla kort med sina egna funderingar. Spännande.

Jag lät kransarna från jul vara kvar och petade otippat nog in lite Brudslöja. Och nejlikor.

Sedan kom min pappa och mamma på korvlunch. Vädret var perfekt.

Lilly och hennes familj var redan hos oss. Och här hade hon börjat frysa efter att ha lekt runt i snön som äntligen har kommit.

Tomtebloss, igen och igen. Jag konstaterade att vår fasad är lite väl full med lämnade skruvar och spikar sedan diverse jobb…

Mamma skulle ta en bild på iskristaller som glittrade i solen. Tror att hon lyckades tillslut. Vår utegran har vi däremot misslyckats med. Den har kanske legat ikullblåst cirka 90 procent av juletiden. Och ni ser ju, när den väl står så är den sned som attan.

Som tur var rensade jag under vårt tak precis innan lunch. Tänk att man alltid ska vänta till sista minuten. Tre stora vaser blåste ner och gick i kras, i oktober… Sju pelargoner och en Dr Westerlund var kylbitna och inte så glada. Där stod en dörrkarm, en gammal dörr och en massa foder. Fem mattor och påsar med frusen blomjord. Sommargrejor och poolprylar. Och frusna tyger, massor av meter, från golv till tak. Fast nuså, ordning och reda. Det enda som stör mig är alla löv som jag skulle krattat ihop. Det lär ju komma fram i tö. Och hellre plötsligt snö.

En korvlunch funkar även på nyår.

Lilly hittade varmaste stället.

När vi värmt oss inne och timmen blev alldeles blå gick Nomi och jag ut för att fotogrefera lite tomtebloss.

Vi kunde hållt på i evighet.

Precis lagom fyrverkeriaktigt.

Såklart gjorde vi jättegod middag. Sashimi till förrätt, torskrygg till huvudrätt och Glace a four till efterrätt.

Charlie och fyrverkerierna.

Fyra barn som håller på att hungra ihjäl.

Tillsist var det middag. Fast efterrätten serverades 2016. Varför blir det alltid så?

Första nyåret för värdens sötaste Evianne.

Och nyårsdag. Känner mig tacksam. För det allra mesta. Och ser fram emot 2016.

Det känns som ett modigt år. Och så måste det vara ett snällt. Det är hög tid för det nu.

Jag vet inte om det var för träden som föll i stormen. Eller mest att alla blad hade fallit och det höga gräset lagt sig med vintern. Men plötsligt hittade vi ett nytt favoritställe. Och en gärdesgård klädd i frostig mossa.Det var när vi råkade titta till höger om grusvägen vid pappas och mammas torp. Det är ju nästintill mystiskt och märkligt när allt kommer omkring. Hur kan man missa något genom alla år. Jättemånga år. Fast mina föräldrar sa att den alltid funnits där. Både platsen och gärdesgården. Fast märkligt var det ändå.

Kanske lika märkligt som när världen plötsligt förändras bara för några minusgraders skull. Och jag håller med Nomi om att var vi än tittade åt just idag, så var allt extra vackert. Det gnistrade och glimmade och var bara vackert och inget annat.

Som tur var hittade vi det hon alltid hade sökt (vilket såklart var en aning överdrivet). Men ändå, en gran till dockhuset! Plötsligt stod den bara där. Egentligen hade vi ett annat uppdrag för denna frostiga dag men det tar vi senare i veckan.

Förra morgonen vaknade jag till det här bordet. Hemma i Kristins vackra hus. Bästa söndagen. Det är Lotta som är skuggan.

Kristin och Miranda hade ju fixat alltmedans vi andra sov som stockar på övervåningen. Efter världens härligaste lördagkväll.

Kristin hade dessutom yogat, redigerat bilder, bloggat och var i full färd med att hänga upp Lisa´s vackra  väggbonad bredvid hennes målning. Det är sådant man gör när andra sover…

Äta frukost med bloggare är ju en rätt märklig historia. Men man vänjer sig.

Nanna fixar och Kristin släcker och tänder och ja, så där håller vi på.

Fast vi pratar väldigt mycket också och går till botten med viktigheter. Som här. Jag kan inte direkt avslöja vad vi tittar på men det är något inte alls så inspirerande och vackert. Kanske rena rama motsatsen till allt det andra. Desto vackrare är Kristins arbetsrum med alla ljuvliga dansande tranor. Emma Von Brömssen´s underbara tapet Dancing Crane  var till och med ännu vackrare i verkligheten. Att det inte var många dagar sedan Kristin och hennes familj flyttade till huset märktes inte alls. Tavlor var på plats, väggarna hade fått tapeter och färg och det kändes som de bott där i hundra år typ. Ni vet, när huset redan är fyllt med all kärlek det behöver för att glänsa. Nu hade vi ju lite brådis för Kustfolk väntade ju men annars hade jag kunnat stanna i evighet. För allt liksom. Helt varm i hjärtat att min Let´s talk to the woods hänger just här.

Och det kommer mera bilder, många fler…