Första advent och lite snöyra önskas. Fast snö eller ej och en decemberkalender som fylls snabbare än alla blixtar i världen, så lovar jag att inte hetsa upp mig i onödan. Det finns liksom inga genvägar till en mysig juletid än att tagga ner några hekto. Rar idé på det temat är adventsböckerna som Rabén och Sjögren producerat i några jular nu. Skorstensjul  är en bok i tjugofyra kapitel att läsa varje dag framtill julafton. Jag har bläddrat och läst lite här och där och det är magiskt, juligt och även väldigt viktigt. I morse tjuvstartade jag med första kapitlet för att barnen skulle få säga sitt. Framför allt om den kunde fånga deras intresse trots att man satt en ålder 3-6 år. Vi är ju inte särskilt knussliga om det där med ålder när det gäller böcker. Bok som bok liksom. Och lika mycket åt ena hållet som att vi gärna läser sådant som riktar sig till äldre barn eller vuxna.  Men genom att prata om boken och läsa in andra ord och förklara, så blir det väldigt bra ändå

Och Skorstensjul fick dem absolut att lystra över frukostmackorna. Och jag är säker på att en treåring skulle göra detsamma, det är det som är det fina med högläsning. Och boken börjar ju trots allt rätt spännande. Tre kids ensamma på Stockholms centralstation mitt i natten. Alldeles nyrymda från barnhemmet de bodde på. På stationen möter de Niklasson. Han frågar dem om ett par kronor och framför honom står en gammal fiollåda med texten ”Snälla, jag är hungrig…” Boken är skriven av Mårten Sandén och så vackert illustrerad av Lina Bodén.

Boken är recenserad här på DN.

Varje morgon i december brukar vi lyssna på radiokalendern. Och vi kommer absolut ha tid över för ett kapitel i Skorstensjul. Det och lite juleljus gör att varje morgon blir bästa peppen.

Magiska sagor förstår man alltid, kanske för att man behöver dem. Sådär varje dag behöver man den lilla dosen av det magiska, det är jag högst övertygad om. Sådant där som gör att det glittrar till lite närmast hjärtat. Helt enkelt för det absolut jätteviktiga, att man aldrig någonsin ska sluta drömma. 

Så skrev jag för något är sedan när Boken o Mademoiselle kom. När vi sedan hade läst den vid frukostbordet skrev jag : Jag har alltid älskat den här typen av böcker. Där varje nytt blad blir som en överraskning. Där bokstäver inte bara är bokstäver. Där man kan bläddra fram och tillbaka och hoppa några sidor och börja om. Och bli varm inombords och tänka att det var då värst vad härligt man kan ha det. 

Så när en magisk nyhet och fortsättning damp ner i min postlåda var det som härligheten själv damp ner en vanlig onsdag. Lovisa Burfitts sagolika teckningar tillsammans med Andrea de La Barre de Nanteuil´s saga, det är så drömmigt.  Jag, Nomi och Svea tyckte det var lika bra att riva upp paketet på vinden. Vi kände att vibbarna där var det bästa för något sådant.

Men lägg av vad fint! Vi svimmar, en målarbok javisst! Men lika mycket en hel hög med sagolika illustrationer av Lovisa Burfitt, på kraftiga pappersark. Och visst kan du färglägga hela den här världen men det går lika bra att riva ut en efter en, som de är, och du har världens vackraste tavelvägg. För bra för att vara sant. Och det är nästan så man tycker det är oförskämt billigt.  Faktiskt inte nästan, det ÄR det.

Såklart fastnade vi i Paris och drömde oss direkt in i våningen. Och sagan, den bara väntade på oss.

Som sagt, jag älskar sådana här böcker. Så vi kunde liksom inte låta bli att ta in några exemplar i affären. Vi älskar ju böcker, alltid,  och en affär utan böcker känns som en affär utan kärlek. Typ. Så fast vi är väldigt långt från en bokhandel så fortsätter vi att plocka in dem vi gillar allra mest. Några ex då och då, bara för feelingens skull. Så här är Boken om Mademoiselle och här är den nya Madomoiselle kommer tillbaka.  Och målarboken, eller de 12 tavlornas bok, såklart!

Och när vi ändå höll på så tog vi in vår allra käraste kapitelbok, som jag har nämnt hundra gånger typ, här på bloggen. Som här 2009 när jag nyss börjat blogga och bilderna var supersmå. Vi avgudar Sandvargen, språket är stundtals som poesi och det är ett sagolikt nöje att vara den som får äran att läsa. Sättet man vrider och vänder på världsalltet och hela universum är som socker för själen. Så kanske man inte kan säga men det känns så. Att man blir inlindad i som spunnet socker. Jag har läst den här för mina barn sedan de var tre och kommer aldrig att sluta. Fast nu läser vi tillsammans.

Paris är aldrig långt borta…tänka sig.