INSPIRATION - KIDSROOM-arkiv - Sida 9 av 18 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
5
archive,paged,category,category-barnrum,category-5,paged-9,category-paged-9,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

dagispyssel de luxe.

Garnbollar. Det är lite kärlek på det eller hur?

I senaste Family Living gör jag och Nomi en garnbollsgirlang. Lätt som en plätt. Absolut. Till och med ännu enklare än vad det var på 70-talet med den här moderna och superbra. Och med lite extra finesser så kan till och med några simpla garnbollar få lite extra glans över sig. I det stora hela liksom.
 
Tidningen finns fortfarande på hyllan ett par veckor till.
Förresten blir jag intervjuad där också, om budgetfix minsann.
 
Vintagetapet från Elerts Färg.

då var nästan inte allt slut…

 
Jag som häromdagen tänkte reklama lite för nya grejor i affären. Och så glömde jag bort hela alltet. Typiskt mig men tankarna är inte av det glasklara slaget, såhär i paketpackarland. Och då blev det som det blev att det mesta bara sålde slut sådär av sig självt. Utan reklamen.
 
 
 
Men ändå. Så sjukt fina bäddset från Numero 74. Jag har egentligen fingrat på dem sedan allra första gången jag stötte ihop med dem i Paris för ett par år sedan.Och varje gång därefter. Men ibland måste man vrida och vända på saker. Och när man vridit klart så gick de inte att få tag på. I månader. Men tillsist. Och det här är så fint så jag tänkte i hemlighet, hoppas ingen vill köpa. Hoppas, hoppas att alla blir kvar till mig själv. Så jag liksom måste förbarma mig över dem. Dream on, kan man säga. Det hände ju inte kan jag lova. Flera är redan slutsålda, men de kommer ju in igen är dock osäker på när. Finns som både stora och till små ungar.
 
Och sockorna då! Herregud vilka sockor. Drömsockor. Från London och Catherine Tough Så mjuka, så sköna, så söta. Nog de finaste jag sett. Och… Slut! Men kanske, kanske en sänding till snart.
 
 
Och sist men absolut inte minst på något vis. Stolt presenterar jag Nanna van Berlekom´s fantastiska print i affären. Själva huvudprintet som visar centrum av Zizustadt och de små finurliga med kaninen och regnet. Grejen med de här printen är att historien bakom är bland de härligare jag hört. Så här skrev jag i affären:
 
 
” När historier ligger i en sak, en bild eller här som en karta då blir jag varm inombords. Det hela blir liksom extra vackert då.

Här är historien bakom printet Zizustadt:

Sådär i slutet av 50-talet brevväxlade två kusiner med varann. Den ena satt i Stockholm och kallade sig Zunfg. Den andra i Haag, och hade lagt till sig med smeknamnet Zisz. De var 15 och 16 år och började rita ner hela sin tillvaro i en karta. Fram och tillbaka mellan Sverige och Holland skickades teckningar som tillslut skulle bli en karta över fantasistaden Zizustadt. En karta som slutligen mätte 2×2 meter! En karta med 3500 låtsatsgator, platser och boulevarder. Alldeles hittepå men formade ur fantasin från de bägge pojkarnas verkliga upplevelser, känslor, resor och helt enkelt det som var då i dessa tonåringarnas liv. Obesvarad kärlek, Tv-program, favoritmusik såsom Tjajkovskijs sjätte symfoni och människor de mött och saker de gjort.

Den ene av kusinerna var helt enkelt Nannas pappa och i hennes barndomshem hängde en kopia av kartans centrum. Och med den stora viljan att sprida denna skatt vidare så fick hon 2012 full rättighet att bildbehandla kartan. Och här har ni resultatet! Fantasi när den är som allra bäst och vackrast! ”

 
Nästan så jag hade önskat mig själv till den där brevväxlingen.
 
 
 

kan det alltid få hänga här, mamma?

Idag har jag plåtat nyheter för Numero 74.
Alltid att härligt nöje.


Ni är många som undrar om saker som är med på bilderna för Numero 74. Nästan allt är så pass nytt att det inte finns inte i butik ännu. De allra flesta dyker upp i min affär ett par månader senare men inte allt. Tältet (eller sänghimmeln, kalla det vad du vill) på bilden däremot kommer absolut! Lagom till julen skulle jag tro. Vi hade ett tält till Liv och Viggo när de var små, sen hamnade de i Nomis och Charlies rum. Bästa, finaste myshörnan. Vi hade en lampa under taket och där var där vi läste och läste, alla böcker vi kunde hitta. Sen låtsades någon att det var typ en lian och det ramlade ner och det tog visst år att laga det för det ligger fortfarande i göra-högen…
 
Älskar tältet från Numero 74. Eller likväl en sänghimmel. Det är perfekt att det är enfärgat. I dammiga färger som puder, grå, mullvad och sådant. Inte en massa glitter, guld och pärlor.  Och med ett väldigt fint litet tak. Älskar enkelheten, kanske det vackraste tält eller sänghimmel jag någonsin sett. Av någon underlig anledning brukar sådana här himlar av tyg vara antingen väldigt barnsliga eller annars väldigt flickiga. Så dumt, för vem vill inte tältmysa liksom? Alla vill kan jag lova…
 
 

fem-sekunders-tält!

 
 
Just nu finns ett textiljobb som jag och Linn har gjort för Plaza Interiör. Ett himla skoj uppdrag att skapa finurligt bland en massa vackra tyger som Liberty, William Morris och som här i barnrummet, det franska märket France Duval-Stalla.  Älskar tygerna därifrån och alltid rätt färger, kolla bara på denna nyhet. Fina knappar och kära band. Finns egentligen ingen motsvarighet på närmare håll än Paris, tur att de har en perfekt affär på nätet… Supersnabb leverans dessutom.
 

jag har hört att på tisdagar trollar man alldeles fasligt bra.

 
– Ser det här ut som ett ställe en trollkarl vill hänga på? frågade jag Viggo. 
 
 
Han fingrade lite på kartorna…Det verkade som han funderade.
 

Och sa sedan:
 – Jo, det gör det allt. Förutom en sak. Trollstaven måste ligga mer såhär…
 Så lade han trollstaven lite snett över bokhögen.
Inte alls sådär rakt och korrekt som jag hade lagt den.
– Så ligger trollstavar. 
 

 

Det är såklart att de gör. Det är nog mest att jag inte har vanan inne.

Emelie Flygare-Carlén skriver inte trollkonster och magiska verk. Men eftersom det är min bild. Min alldeles egna. Så låtsas jag. Precis hur mycket jag vill faktiskt.
 
 
 För maken till vackrare bokryggar finns nog inte.
 

 

Nästan allt på de här bilderna kommer från Numero 74. Vimplarna vet ni ju redan och just de här enfärgade är mina absoluta favoriter, jag älskar just den här färgställningen. Faktiskt mer för var dag som går.
 
Allt det fina en trollkarl behöver har jag bara till låns men maila mig om det önskas vackra utklädningskläder så ska jag nog kunna ordna det. Samma sak med stjärnor till kuddar. Och handplockade franska vintagemöbler.
 
Tapeten är ett stycke för sig och den enda rullen av sitt slag. Eller kanske fanns det en kvar eller två…? Men jag har funnit en tapetskatt som gör mig varm i hjärtat. Det finns inte längre än fem minuters cykelväg från där jag bor. Nedför backen och runt hörnet. Jag återkommer om detta. En tapetskatt bör man dela med sig av, eller hur?
 
 

tisdag i Livs rum.

Det är nog Paris. Där högst uppe på skåpet. En parisisk vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv, av träplankor som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta så man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten.

 
Såklart det är Paris. Kolla bara de små franska pagerna. De där små fröknarna har ett kafé ihop. Med färgglada dukar och knallgula väggar. Det är därför de har färgat håret korpsvart. Det blir så snyggt med kontrasten. När de är lediga så gillar de mest att sitta i fönstret. I den parisiska vindsvåningen. Och titta ut över de miljoner hustaken. De balanserar bakelser på tåspetsarna samtidigt som de dinglar med fötterna högt där ovanför marken . Det är modigt. Men modig måste man vara här i livet.  Tänk bara på den svarta hunden, tänk om aldrig hade sagt något? Då hade ju aldrig fjärilarna flyttat in. Det hade ju varit hemskt synd. Så modig måste man vara.
 
 

vem vill inte bo som i sagorna?

Nu kan man ju alldeles tro att jag ligger i hammocken hela dagarna och sörplar lemonad. Och spanar citronfjärilar samtidigt som ungarna flyter runt i det glittrande vattnet. Oh, well. Tro det, så gärna. Jag som inte ens äger en hammock. Fast lite länge bort här på åsen, i det där huset bortom jättemånga trappsteg, där det bor en kringresande organist som aldrig är hemma. Där, där står det en. En sådan där jättegammal och vit, lyxigt nog en dubbelhammock. Jag har aldrig sett den där organisten gunga i den. Och verkligen ingen annan heller. Så jag önskedrömmer om hur den hamnade hos oss. Då skulle jag gunga mest hela dagarna. Fast nu jobbar jag mest.
 
Jag fick en fråga om tapeten Blossom från Mr Perswall, funkar i ett barnrum. Såklart att den gör. När väggar blir som tagna ur Alice i Underlandet så blir rum som av det magiska slaget. Mest för att blommorna är större än de flesta andra blommor.  Då känns det precis som i sagan, till och med för mig som är stor.

 
Sen kan man nästan tro att vinden viner lite där på väggen. Så att alla blommor liksom blir lite böljande. Fast det är ju bara för tyget. Tyget som har hamnat på tapeten. För när allt kommer omkring så är det ju en fototapet, men det visste ni nog. Och det är nog just därför det blir såhär vansinnigt härligt.

 
Förresten tog jag lite tårtpapper häromdagen. Under tårtor är de sådär men på väggen lite som honeycombs. Först sydde jag ihop dem på mitten och vek ut dem som en halv boll. Och fast det var trettio grader varmt och det nästan kändes som julpyssel var jag tvungen att spraya dem lite. Så gruset under blev som guldklimpar. Kanske hundra stycken.
 

mokkasin loves numero74.

 
 
Igår kom det påfyllning från Numero 74. Alltid lika hjärtligt. Såklart sa det smack och så tog vissa saker slut på direkten. Vi stod som förvånade och sa vi tog ju in jättemånga den här gången…
 
Väldigt hjärtligt var det också för en tid sedan när designern för Numero74, Poupy, ringde mig. Vi pratade länge om ditten och datten och spännande saker. Vi pratade också en hel del om hur Numero 74 arbetar. Och det är ett sådant stort hjärta på det.
 
För några år sedan så förälskade sig Poupy hejdlöst i Thailand, människorna och landet. Planen med Numero74 har sedan starten varit att ge tillbaka så mycket det bara går. Tillbaka till människorna, familjerna och barnen i Thailand. Man bygger Numero 74 på ett nära samarbete med människor på plats och där det allra viktigaste är att alla ska må bra hela vägen, på alla sätt och vis. Med stor respekt för människorna och landet är målet att Numero74 i förlängningen ska hjälpa till med utbildningar, barnomsorg. och bara bra-saker.
 
Poupy bor växelvis i Thailand, oftast månader i sträck, för att kunna vara involverad i hela tillverkningskedjan och ha starka och förtroendefulla relationer med de som arbetar inom företaget. I sin egen studio och fabrik utbildar man kvinnor på det specifika hantverket.  Och ja, de flesta som arbetar på Numero 74 är just kvinnor. Man har sin egen specialtet, någon är bäst på sömnad, någon är grym på broderi, en annan på att virka, någon annan på att sticka… Sen åker dessa utbildade kvinnor hem till sin byar för att i sin tur utbilda på plats, man skapar kvinnliga kooperativ.  Och där i de thailändska byarna tillverkars sen alla fina saker. På så vis behöver ingen lämna sin familj, sitt hem för ett arbete på annan ort. Utan livet kan fortsätta precis som vanligt, fast med ett arbete. 
 
När man pratar med Poupy  så slås jag hela tiden om värmen i rösten när hon pratar om Numero74. Självklart som de eldsjälar, hon och Nancy är, som brinner för att skapa ett varumärke som kännetecknas av det fantastiskt vackra och det oerhört kreativa. Men framför allt hur hon talar om sättet som gör detta möjligt. Att det bara är möjligt genom sättet de har valt att arbeta på. Att det finns en själ i Numero74 som bara känns som ett enda stort, varmt hjärta. Och det är det som är det allra viktigaste i hela alltet. Fint,  tycker jag. Och med en önskan om att alla företag i hela världen tänkte samma.
 
 
Läs min tidigare presentation om Numero74 här.
 
 
 
 
Nya färger i den virkade vimpeln. Nu i dimmigt rosa och blåtoner. Sen tidigare fanns den i de mest underbara färger jag vet, hej höstlöven och tjocktröjorna tänker jag när jag ser den.
 
 
 
 
Och kalasiga set som måste få ett eget inlägg för himlens vad fint. Vimpelkort med sydda kuvert, i två färger. Med kalaspåsar i tyg! Och nästan samma sak, fast med stjärnor. Och kalaspåsar med virkade handtag. Det här så fint så jag kommer paketera egna gåvor i dessa så snart det är kalas-dags nästa gång, med matchande kort.
 
 

map of france.

Det kryllar ju inte av nyheter i affären såhär på sommardagar. Därför blir man ju lite  överraskad när det dimper ner en sådan där himla fin. Famille Summerbelle´s print ligger mig alltid varmt om hjärtat. Och en Frankrike-karta gör ju inte saken sämre. Famille Summerbelle hyllar  sitt Frankrike i all sin härlighet, läs själv formgivaren Julie´s egna ord här på Le Blog.

Hela härliga Frankrike.

Det bästa med Famille Summerbelle är detaljerna. Jag älskar dem och mina barn gör det. För de tar liksom aldrig slut, hur mycket man än tittar.

Nomi´s rådjur. Loppis såklart. Den med röd rosett är nyfunnen.

Detaljerna var det. De härliga utan slut.
Map of France finns att köpa här.
 

work space for the twins.

Innan vi åkte till Paris hittade jag två gamla skolbänkar på vår vind. Nu är det ju verkligen inte så att jag aldrig någonsin sett dem. Min syster och jag hade dem när vi var små. Men jag hade glömt dem, de var inte direkt synliga där på vår vind. Den fylls av någon oförklarlig anledning på mest hela tiden så man får sig några lyckliga överraskningar varje gång man går upp dit.
 

Det blev fint i alla fall. Nu ska vi bara hitta två gamla järnsängar också. Och hur mycket jag än önskar så kommer det inte ligga några under någon dörr på vinden. Och ju längre tiden går så växer de ur sina små utdragssängar mer och mer. Lite katastrofläge faktiskt men å andra sidan råkar deras mamma vara så väldans kär i de där gamla sängarna så hon är inte direkt effektiv i den här frågan. Men som sagt, för små är de, trots det sorgliga i det. Så sitter någon på några gamla järnsängar kan ni alltid höra av er. Och har ni bara en så går det fint också.