-
fredag.
Exakt min vy imorse. Ganska rofyllt faktiskt och det där skåpet som jag köpte på Blocket häromveckan är så fint. Som alla andra skåp. Känner att rosa är extra fint just nu. Kanske är det januarimörkret som gör´t. Skåpet är målat i Jotun lady Supreme Finish med kulörkod S1505-Y50R och 15 glans vilket är väldigt matt. Nu önskade jag det men kan tänkas att de flesta gillar typ 40 glans vid skåpmålningar. Väggen målades med Jotun Minerals i nyans Grå harmoni.
Med detta vill jag bara visa att det här hemmet liksom inte är harmoni i övrigt. Det verkar ju onekligen vara så att så många tror att en bild säger all sanning i världen. Fast det är precis raka motsatsen. Ett rent och skönt hörn har förmodligen en kontrast om man vänder på klacken. I alla fall hos oss. Jag har bytt arbetsplats och den är rätt okej. Då solen går upp framför näsan och går sakteligen ner bakom ryggen, åtminstone såhär års. Sedan ser man bara hustak och ett gammal vattentorn och skog… Men, sedan var ju det där med strukturen, den åtråvärda ordningen och att använda sitt eget hem som studio. Jag skyller på det. Man kan väl säga att det inte riktigt klaffar i min hjärna. Alla dar. Eller kanske inte alls.
Men det fina med ett stort hus är ju att det förmodligen är ordning och reda någonstans. Eller möjligen alldeles tomt som i Nomi´s rum. Kanske dags att ommöblera lite. Eller kanske inte. Nepp nu ska jag dricka en cappuccino, gjord av havremjölk och kaffe från den här maskinen. Påtal om det bytte jag till havremjölk som någon slags nystartgrej. Först tyckte jag det var lite si. Eller så. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Helgens tips, testa. Och inte bara en gång. Innan litern är slut har du vant dig.
-
och så var det ju nästan vår också.
Idag har jag plåtat ett jobb men resultatet och vad det hela handlar om får ni se framåt vårkanten.
Och nej jag har inte haft med Skultuna-ljusstaken med i jobbet… fast andra fina saker. Som lampan! Kära hjärtanes vad vacker. Hobo från Örsjö . Som ett brev på posten bloggade Krickelin just idag om ett tjusigt fik där lampan satt uppe, kolla vad fint!
Jag är helt fascinerad av hantverket bakom lampan. ” Glaset blåses rakt ner i mässingskorgen och expanderar till sin slutgiltiga form. ” Lampan är blåst i Mickejohans glasbruk i Örsjö och varje lampa blir såklart unik.” Eftersom mässingskorgen bara delvis styr glaset, blir varje lampa lite olika beroende på hur mycket luft som blåses in i glaset. I och med att glasmassan stelnar i ett visst ögonblick, och bevaras, skapas en nerv hos lampan,” säger Gustaf Nordenskiöld som är formgivaren bakom Hobo.
Ja, nu kan man ju drömma vidare om lampan för den är verkligen inte min egna. Långt ifrån. Och det är knappt att jag har vågat andas på den. Hantverk är ju inte gratis. och absolut värd sitt pris. Och jag skulle gärna spara till den. Urvacker.
Littlephant har nyligen kommit med världens raraste miniservis.
Och kolla in vårens färgskala från Marmar Copenhagen. Kanske världens gulligaste bebisbods. Ribbad, kort ärm och allt.
Sedan föll jag dit så in i vassen. Garbo & Friends mönster Fauna är ju bara så ljuvligt! Jag har drömt hela dagen om att sova i den här fabelvärlden. Det fina i kråksången är att samma bäddset finns för vuxna. Det är ju jättebra. Övervägde ett tag att ta påslakanet som kuddfodral. Bara för att få vakna med det här mönstret framför näsan.
-
kanske är det ett frukosttrick! när man vill impa.
Om ni koncentrerar er på frukosten så kan ni bortse från julstjärnor och hyacinter. Måste nämligen tipsa om en god grej. Och en mycket enkel.
Jag har ju haft lite räkmacka när vi kört våra torsdagsfrukostar. När andra bakar och gör godisar och kakor. Så. Dukar jag. Fattar ju innerst inne att det inte håller i längden. Så just den där torsdagen drog jag till med något som ju såg avancerat ut men var precis tvärtom. Och egentligen något alldeles ojuligt men så gott! Receptet hade jag hämtat från Made By Mary och hennes bok om just frukostar. En liten guldgruva faktiskt.
Frukost alltså.
I alla fall. Det som var mest komplicerat med denna sak var att man var tvungen att komma på det kvällen innan. Man behövde liksom lägga bananer i frysen. Detta gör jag numera alltid så snart de är lite övermogna och man inte behöver dem för stunden. Sedan gjorde jag även chiapuddingen dagen innan. Resten på morgonen.
Frukostriffle från Made by Mary´s Gröna frukost
Chiapudding – recept för 4 normala portioner eller 10 små
4 dl havremjölk (eller annan valfri mjölk
5 msk chiafrön
1 tsk vaniljextrakt
2 tsk lönnsirap
Blanda och låt stå i kylen över natten
Fröcrunch
1 dl pumpafrön
1 dl oskalade sesamfrön
1 dl solrosfrön
2 msk kokosolja
2 msk honung
Rosta fröna på medelvärme i torr stekpanna. Dra stekpannan från värmen och sänk plattan. Tillsätt kokosolja och honung, rör och sätt tillbaka på plattan. Puttra under omrörning i ca 2 min. Häll upp på bakplåtspapper och låt svalna.
Nana Ice cream
2 frysta, supermognad bananer
1-1,5 dl vegetabilisk mjölk
250 g frysta bär
Mixa alltsammans tills konsistensen är som mjukglass.
Och nu är det dags för själva rifflen då. Varva puddingen, Nana ice cream och jordnötssmör. Sedan toppar man med fröcrunch och bär. Så jäklarns smarrigt!
Här finns fler riffle-tips på Mary´s blogg.
Just den här dagen hade vi fint besök av Johanna och Karin som driver kommunikationsbyrån Edit & Björnen.
Inte mer juligt än att det funkar i januari.
Solen de där dagarna i december var ju alldeles fantastisk. Fast ovanlig.
Vi fick present också. Vackrare skärbräda än såhär blir det inte. Som ett konstverk. Blev kär i dessa illustrationer första gången jag såg dem på Formex för flera år sedan, därför känns det extra fint såhär.
-
pastell.
Kalkfärg möter lämnad kvar vägg från en viss Mighettoplåtning Och sedan min mans hörn på det. Fredagsjobb. Och lite helg på det. Så småningom. Självklart fick jag ju assistans av min far som plötsligt kom över. Eller inte så plötsligt, men en liten fråga som handlar om att måla blir plötsligt jag-stannar-och-målar-i-några-timmar… Tack!
I all hast och inte igår när jag velade gråa färgval, såg jag att min kompis Mari nyss har målat hela huset med just denna kalkfärg. Och Elin kom med bra tips igår. Återkommer om färgkoder och hela baletten på pudrigt skåp och vad jag tänker om kalkfärg när alltsammans är torrt. Än så länge känns det bara fint. Önskar er en härlig helg!
-
En nyckel och en sänghimmel sedan är resten av världen någon annanstans.
De här bilderna tog jag en väldigt ensam dag i huset. Jag brukar jag lyxigt nog förse mig med en assistent i form av Linn eller Kristo men just den här dagen var det inte så. Eftersom jag är min egen stylist plus fotograf så kan det vara en smula knivigt. Man kan ju liksom, som bekant, inte vara på två ställen samtidigt. Men just den här dagen var det bara så himla fint. Trots att jag for som en liten vind fram och tillbaka mellan pudriga saker och kameran. Och upp och ner i halmhögarna som ligger i trapporna. Det fina hade såklart med huset att göra och att jag känner mig så himla hemma där trots att många säkert skulle tycka precis tvärtom. Tur för mig.
Den här tiden på året är träden precis som moln. Det är bara färgen som skiljer dem åt. Därför tycker jag så mycket om när träd är alldeles nära. Ute fast nästan som inne. Som att leva bland molnen. Det kan jag drömma om ibland, själva känslan av att kliva runt där allt bara är mjukt och lent. Som sockervadd fast utan det klibbiga. Det finns väl ingen i hela världen som inte drömt om detsamma. Ibland är det skönt med drömmar som man vet med säkerhet alltid kommer stanna i som just en dröm.
Just den här dagen skulle det finnas en plats där man kunde vara lite hemlig om nu kände för det. Kanske är sänghimlar en av världens bästa uppfinningar när det kommer till just den saken. Alltid ett knyt upp, eller två, från en osynlig plats. Åtminstone känns det så när man är på insidan, det är väl inte för inte det kallas för himmel.
Kanske är hemligheter egentligen det man samlar på…
…och doft från blommorna. Tänker ofta på hur dofter är ens helt egna.
Kläder ska torka där solen landar, trots att sommarregnet faller alldeles utanför. Det kanske mest magiska regnet av dem alla.
Puder. En av mina favoriter i färgskalan. För att den är lugn och mjuk. Och tyget som är nytt för säsongen är ljuvligt. Ett lager av spets. Ihop med enkelheten hos No 74 blir det en perfekt match av sött.
Påtal om match så är det detsamma med speglar och fönster. Alla speglar borde liksom höra samman med ett fönster.
En nyckel och allt blir hemlisar automatiskt. Smart så.
Det behövs liksom inte så mycket då förrän något litet ska kännas extra värt. En bambi med tre ben och en och annan stjärna…
-
när du känner att din gamla avlagda bandyhjälm från 60-talet behöver piffas upp.
Tänk er min pappas gamla avlagda jofa-hjälm från den tid då bandy var stort som tusan. Vi snackar 60-tal nu. En sådan där röd, tunn sak utan någon som helst vaddering. En sådan hjälm som folk skulle förknippa med ren livsfara och ödesdigra händelser nuförtiden. Tänk en sådan hjälm och sedan en diskokula på toppen plus en hel massa andra kulor av olika slag. Då får du liksom en nyårshjälm, väl värd en stad som fyllde hundra.
Mokkasin hade ju fått äran att göra kostymer till den dag då Katrineholm fyllde 100, närmare bestämt nyårsafton. Det resulterade i en promenad på 10 000 katrineholmare med sex kostymklädda figurer i täten. Jag var ett knippe kaos den dagen och hann inte ta några bilder alls under själva förberedelserna. Och precis när jag tänkte filma hela alltet där i mörker och snålblåst, så lade såklart min telefon av. Och jag minns med säkerhet att jag lyckades knäppa några bilder men var de blev av är en annan fråga. Men jag ska se om jag lyckas sammanfatta det hela på något vis så småningom. Ärofullt var det i alla fall, hur man än vrider och vänder på det.
Min man är väldigt bra på sagolika lösningar. Jag kan verkligen inte ta på mig äran för själva konstruktionen och att den satt där den satt sedan. Och faktiskt i några timmar, utan att vippa i vinden eller få kostymbärerskan att få huvudvärk, den vägde liksom en hel massa. Tänker att det var spegelmosaiken som gjorde det. Och ja, såhär kanske det hela ser en smula överdrivet ut. Och det var den ju, överdriven alltså. En diskohatt. Inte var dag liksom. Men det var ju liksom det som var grejen. Och i själva verket, ihop med alltsammans var den absolut helmagisk.
Syrener. Så helt fel. Så mycket o-säsong så det skriker om det. I snödrivor och en massa minusgrader. Men jag var tvungen, ska man leka vår i januari är man liksom det. Det galna är att det till och med doftar syrener om dem.
-
som guld fast utan glitter.
My pictures for No 74 – Wallpaper Blossom/Mr Perswall
Att följa Numero 74 på instagram är härligt. Inte bara för att bilderna är mig extra kära utan för att de liksom har en plan med sitt postande och dagarna följer en alldeles särskild färg. Just nu är det gulddagar. Eller senap. Eller ockra. En av mina absolutfärger.
Den dagen plockade vi in Nomi i en liten ateljé med den antika, franska mannekängen som hon fått av en vän.
Sammet, sammet och också en väggdekoration.
Minns ni när vi besökte Numero 74 i Chiang Mai? Resan har en egen kategori här. Om du inte redan läst om själva företaget och deras älskvärda sätt att driva det, måste du göra det. Det är fantastiskt och så inspirerande. Jag är så himla stolt att få möjlighet att få vara en del av allt detta och jobba så nära dem.
Godmorgon torsdag då. Idag ska vi vara med på radio och prata kostym. Direktsänt runt 10-snåret.
-
Inget stadskalas utan glitter.
Nästan varje dag tänker – vad kul jag har på jobbet. Aldrig någonsin med tunga axlar eller nej, det är måndag. Aldrig tänker jag att det är ett jobb i den bemärkelsen att jag gör något jag liksom måste. För jag vill ju, varenda sekund vill jag. Inte bokföra och sådant då men resten. Och inte just därför att jag ofta jobbar hemifrån, utan jag är minst lika lycklig när jag är i fallfärdiga hus eller i snålblåst någonstans. Jag tror jag har berättat att jag har varit frisör i en herrans massa år och för en evighet sedan. Jag pluggade till det på gymnasiet, när Frisörskolan fortfarande var just en skola just bara för frisörer. De sade att vi hade högskolekompentens men det där var ju en sanning med modifikation i slutet av 80-talet. I alla fall, älskade jag mitt jobb. Då också. I femton år var det absolut det bästa jag visste. Jag kunde inte tänka på något annat. Aldrig någonsin kändes det som om – oh no och nej för jobbdag. Nix, precis tvärtom. Jag jobbade jämt men tyckte det var toppen. Tills en vacker dag då jag absolut inte ville se åt en sax mer. Då slutade jag. Nästan från en dag till en annan. Jag läste in allt som var möjligt på komvux. Och det var jag och de som precis slutat gymnasiet där på Åsö vuxengymnasium, mitt på söder i Stockholm. Jag var över trettio och absolut äldst i klassen. Helt plötsligt var det jätteskoj med matte, historia och allt som gick att läsa. Och jag tänkte på alla möjliga pluggiga framtidsplaner. För var det ändå inte så att jag liksom hade fallenhet med själva studerandet, var det någon som sade. Det kreativa kunde jag väl göra på fritiden sådär liksom bara för kul. Hobby, du vet. Ja, så var det nog, instämde jag och började kolla hur man skulle bli läkare. Eller arkitekt. Varför ta något halvdant om man ändå skulle. Och sedan kom fyra barn på fyra år och vi flyttade och jag minns att jag tänkte att barnmorska skulle jag nog bli… Men ändå. Idag kan jag tänka att vilken tur att jag valde som jag valde. Jättetur faktiskt.
Lyckligt lottad var det. Eller hej från kostymmakarhuset. Vi hade fint besök av spindlarna i nätet. De som liksom håller i trådarna för vad som komma skall. Självaste stadskalaset. Det är alltså Katrineholm som går och fyller 100 år. Nästan lika gammal som min mormor som fyller 97 i januari. Vilken grej, när man tänker efter. På nyårsafton 1917 fick Katrineholm sina stadsrättigheter. Såklart sätter staden igång sitt firande just på nyårsafton, vad passar väl bättre? Just den här dagen kommer en särskilt upplyst promenad gå av stapeln. Promenaden kommer vara alldeles full av överraskningar. Och Mokkasin har äran att skapa något åt det magiska hållet. Vi tänker såklart på sagan och att ingenting alls behöver se sådär alldeles vanligt ut. Egentligen inte alls. Det är en drömpromenad vi vill åt. Kantad med fantasi. Och glitter. För själva kalasets skull.
Två av sex kostymbärare kom och provade för ändringar och nålande.
Minns ni hatten Kristo byggde, men nu full av paljetter.
Tänk vintermörkt… och snö. Eller frost går också bra, tänk när träd och alla strån ser ut som från Narnia. Fast det där kan ju ingen lova så vi tänker att vi ordnar det ändå.
Det sys och tråcklas rätt många meter…
Och glittra ska det, något alldeles fasligt mycket. 100 år liksom, kom igen! Inget kalas utan glitter, det vet väl alla.
Roligt på jobbet var det.
-
en dag på jobbet.
I onsdags var vi ännu en dag i huset. Ni vet vid det här laget vilket det är. Dags för ännu en plåtning för Numero 74. Tänkte ni kan få se lite hur det kan vara. Utan filter liksom. Kristo är precis mellan två jobb så han assar mig nu, Linn också såklart och ibland lyxigt nog bägge. Först måste man pälsa på sig allt man kan hitta hemma. Tänk minusgrader natt som dag i ett hus, det blir liksom råare luft än ute. Såklart hade jag kommit på några styling-idéer strax innan sovdags natten innan. Det brukar vara då det kommer. Så sista sekunden fix blir det alltid. Här virar jag band kring Love…
Dagen innan den här dagen hade Kristo varit ute här och rivit bort masonitskivor som hängde på tre kvart. Och såklart var världens vackraste vägg därunder. Ännu en.
Ofta får man infall så plötsligt. Och då är det bra att kunna låna en bit tapet från 40-talet eller något.
Sedan flöt det på fint ända tills jag skulle fota första bilden. Då dör datorn. Den fulladdade. Och det är liksom lite som att köpa grisen i säcken, att plåta en hel styling och bara kika på den lilla displayen på kameran. Jag sade att det var för kallt för datorn, Kristo att datorn höll på att bli gammal, Johanna sade senare att det såklart var spökena… I alla fall fick vi dra till stan igen för att hyra ett ”litet” elverk. För el finns inte i övergivna hus.
För varje gång vi plåtar här ger vi hörn efter hörn lite kärlek. Man känner att man vill det. Och vindpustar, lång slutartid och vimplar är en sådan där kombo. Så fönster fick åka upp.
Kaffepaus mitt i alltihopa.
Själv tappade jag min mandelkaka mitt i skräpet. Det kändes orättvist om man jämförde. Men jag blåste bort lite damm…
Och jag tjatar ihjäl er om ljuset här men jag är kär.
Varenda årstid, varenda timme på dygnet, varenda väder. Alla gör det något med huset och jag kan inte sluta när vi är här. Jag är så jäkla kär i alltsammans att jag tänker att jag vill ha det.
Hej vardagsrum!
Vi öppnade en låst dörr.
Och sopade oss ut.
Och fikade igen.
Förstå att göra vimplar från tidningar som isolerats med. Det stod något om kriget…
När vi öppnade dörren kunde man plötsligt springa runt på ännu härligare sätt. Och jag önskade mig tillbaka i tiden. Då väggarna var tapetserade och rummen var fyllda med kärlek och värme.
Jag är nog med att lämna lite vackert. Så om vi tagit ner det för stunden måste det absolut upp igen.
Always…
Nu är han och jag påväg till Stockholm. Jobb väntar…
-
Vårt vinterland.
Jag tänker inte blogga första advent. Vi var ju som sagt inte i fas, men det beror ju också på hur man ser på saken. Innan middag blev vår veranda som ett stjärnfall, och åtta (jättemånga ju) amaryllisar hamnade i vatten och vi hittade Liv´s adventsljusstake, som hon gjorde i slöjden för några år sedan, på vinden. Sedan var det absolut adventsmys i alla fall. Och vi bestämde i familjeråd att det hänger liksom inte på pyntet. Vi hinner ju imorrn heller nåt, det är ju trots allt bara tjugosjunde november.
Helgen blev mest ett litet sött stadsbygge, skyltfix och en hastig resa till en stad i snöstorm.
Jag tänker inte gå in på varför jag ilsket sysselsatte mig med de här siluetterna i en halv dag… Den lilla detaljen eller ganska många sådana, var liksom inget jag räknat med innan. Men man skulle väl kunna säga att adventsfixet fick gå bet på så vis.
Fast hursomhelst är jag minst sagt kär i den här typen av Katrineholm.
Som skulle hamna i ett av skyltfönstrena helst igår. Men pågrund av den där arga saken fick det bli tidigt imorse i ställe.
Vi saknar två siluetter som inte hann bli klara. Sedan är den hel.
Julstjärna såklart.
Siluetter kanske är bland det finaste som finns. Så himla mycket fantasi i något helt platt och vitt. Vi belyste ju dem emellan och lade vadd som snötäcke. Och slängde över flera hundra vaddkulor som miljarder av snöflingor.