Tisdag. En bra dag att börja blogga igen. Nog för jag inte har slutat helt medvetet men hösten har startat lite ovanligt snurrigt. Med dagar i en rasande fart. Jag vet inte hur många gånger vi försovit oss sedan skolan startade och hur många förvirrade scheman på barnens aktiviteter vi har gjort. Men ändå, allt är bra.

Igår började med att jag ännu en gång fick tapetserhjälp av min pappa. Nu har jag bara två väggar kvar och de ska jag göra själv. Resultatet får ni se senare i höst, för ett svenskt tapetföretag.

Vi satte tapeten hos min syster för att den skulle få hänga kvar mer än för fotostunden. Kändes väldigt skönt. Har alltid lite jobbigt över saken att tapetsera och måla över, ständigt. Hon hade börjat på en tavelvägg som egentligen skulle kunna bli den största jag sett. Fint redan nu.

Hemma igen kom rekvisita vi längtat efter. Från Numero 74. Vi satte igång att planera i samma sekund som vi packat upp. En kvinna som kom på besök frågade om vi höll på att flytta in eller om vi flyttade ut…

Och nu kan jag äntligen avslöja att vi ska samarbeta med Numero 74!  Vi kommer att plåta marknadsföring och kampanjbilder för dem, vilket känns så himla skoj. Jag längtar efter att få börja.

För länge sedan önskade vi ett blommigt tipi från Numero 74, nu har de äntligen gjort det. I vackraste tyget de någonsin haft. Och bara för vi önskat så snällt fick vi en hög såhär i förväg, trots att det hör till nästa års kollektion.  Finns i affären för leverans nu. Finns även i gråblommigt, precis lika vackert.

Jag tänker att det är den finaste tipin någonsin.

På eftermiddagen tur jag och Nomi en tur i regnet. Vi skulle kolla in ett ställe bland kolonilotterna. Nomi ville flytta in genast. Det var ju som ett hav av dockhus.

Och andra hav också för den delen.

Vi smög in på den finaste lotten, men vi hade fått lov sådär på distans. Det fanns så mycket fint så jag kunde inte annat än hålla med. Vad är väl ett bautahus när man kan ha såhär tjusigt!

Det fanns till och med en liten bänk där man kunde låtsats att man hade milsvid utsikt. Nomi kände det som hon var i Paris och kanske var hon Mademoiselle Oiseau när allt kom omkring, det var därför hon satt med stil.

Vi tog pandan och åkte hem. För att spilla ut en liter pannkakssmet i lådor och på golv.

När Kristo kom hem och jag hade torkat pannkakssmet i hundra år så fortsatte vi rita kostymer till en storföreställning som kommer att gå av stapeln här i februari. Eller jag säger och min man tecknar, så otroligt lyxigt och bra. Nu ska jag väcka ett hus. Och vi försov oss inte denna tisdag. Bara en sådan sak. Hej höst, vi börjar om nu!

Jag är lika förälskad i Rut och Viola som första gången Malin Mighetto skickade mig dem på bild. Därför känns det extra fint att de endaste vi hade kvar fick gå till en väldigt bra sak. Vi var alldeles lyckliga i fredagskväll när vår auktion för Vi gör vad vi kan avslutades. Vi blev alldeles rörda när vi insåg att buden på de bägge printsen slutade på 250 respektive 350 euro! Wow! När det sedan visade sig att de sista buden liksom krockade med varandra i slutminuterna och det blev ett ”tekniskt” virrvarr och det var ett stort frågetecken om när exakt, mellan de sista buden, slog klockan åtta kändes allt jättesvårt, vi ville ju absolut att allt skulle bli rätt och inte göra fel mot någon. Men vet ni? Alla inblandade i budgivningen tänkte inte alls efter sin egen vinnings skull utan bara dit pengarna ska gå. Att de högsta buden, oavsett klockslag skulle vinna, bara för den goda sakens skull. Alltså, så himla fint på alla sätt och vis. Orden som delades där och då, alla så stora i sina kärleksfulla tankar och den fantastiska viljan att hjälpa andra. Just då kände jag någonstans i mitt eget hjärta, jag tror verkligen på att det vänder nu. Inte pågrund av vår auktion såklart. Utan pågrund av en hel massa saker. Men jag tror på människan, att vi är så många med hjärtat på rätt ställe och vi har fått nog nu. Visserligen fick jag nog för länge sedan men tillsist går det liksom inte längre. Finns bara en endaste väg att ta. Jag tror att vi tillsammans kommer rädda den här världen. Att vi kommer visa alla dem, som har tappat sitt förnuft, medmänsklighet, humanitet och kärleken på vägen, att de har så fruktansvärt fel och att vi har rätt. Punkt.

Det finns en sak med affären som jag fullkomligt älskar. Eller nu börjar ju de bli en del. Alla våra fina samarbeten. Senaste är ju Mini Mocks for Mokkasin och det är helt ljuvligt. Ta gärna en titt här #minimocksformokkasin  Fransar i brun mocka och detaljer av äkta Libertytyg, vår stora favorit när det kommer till Liberty i blomstermönster och färger. Specialbeställt och allt. Och det är lite så med alla våra samarbeten. Vi går nog lite över ån, är lite omständiga och lämnar ingenting åt slumpen. Men ni vet, man känner ju i magen hur det bara måste vara. Det är dessutom helt fantastiskt att jobba med sådana som Petra på Mini Mocks. Vi vet ingen som är så noggrann och rakt igenom superbegåvad som hon. Och allt är dessutom lika med hennes Stockholmsbaserade team. Mockasinerna är helt handgjorda, från minsta lilla klipp, varenda stygn och till sist också den unika brännstämpeln. Skinnet är naturgarvat och totalt giftfritt. Från eko-kossor… Tjusigt ska tjusigt ha. Vi kunde inte motstå att tillverka en egen brännstämpel. Mockasinerna kommer i en handgjord papier mache låda. Som i sin tur ligger i vår tygpåse. Imorgon klockan 12 släpper vi denna exklusiva kollektion. På www.mokkasin.com.  Limiterad såklart. Woods som små kängor fast i det mjukaste ditt barn kan bära. Och Flower Field . Som en äng om sommaren.

De är här nu! Mokkasin ´s  samarbete med Minimocks.  Ni ska såklart få se dem från alla håll och kanter. Och den andra modellen. Men titta under! Vi kände ju såklart att de finaste mockasinerna skulle ha den tjusigaste brända stämpeln under. Det hela är så fint att man dånar lite

På fredagen kom Linn med en bukett liljekonvaljer. Finaste fredagspeppen.

De handplockade buketterna. De små med de vackrast utvalda. När någon har stått med näsan nära jorden för att leta fram de allra finaste. Tagit sin tid för någon annan. Min mamma är så bra på det där.  Att leta de få som just slagit ut eller de allra sista blommande innan frosten.  Jag minns hur hon fick mig och mina systrar att plocka blommor till våra fröknar, ibland var det mamma själv som plockade, och bära med till skolan. Med våta servetter  virade runt stjälkarna. På skolavslutningen var de extra fina.

Vad hände med de små handplockade buketterna? De känns som de försvunnit bland storslagna presenter och huvudbry om hur vi ska visa uppskattning och tacksamhet.

Och påtal om lite sällsynta saker.  Nomi fick min mammas gamla handsydda dockkläder häromdagen. Lite lagade i sömmarna som det ju kan bli med små plagg slitna sedan 50-talet. Precis så som hon lagar mina barns kläder ibland. De säger att hon är bäst. Även på söndagsmiddagar och pannbiff.  Dockkläderna var precis lagom många för att rymmas i en liten ask. Precis tillräckligt för att man ska se alla fina små detaljer och då ingenting göms i mängden. Ni ska se de små tryckknapparna. Och nu vet jag ju att man inte ska sno till sig från sina barn. Men titta! Hur vacker? Som Linn sade, den här hade jag kunnat ta på mig precis som den är. Fast annan storlek då.

Min egen mamma och pappa. De gifte sig en dag i början av maj, 1967. Mamma hade liljekonvaljer i sin brudbukett. Och anemoner. Varje vår letar min pappa efter de allra första liljekonvaljerna i skogen. Ibland är de bara pyttesmå ljusgröna knoppar när våren kommit sent. Men ändå. Finast så.

Jag bar min mammas brudklänning en annan majdag. Trettiotvå år senare, på mitt eget bröllop. Helt enkelt för jag tycker att den är en av de vackraste och då tänkte jag inte längre än så. Men idag kan jag känna att det vackraste av allt var ju att den var just min mammas. Och inte vilken klänning som helst. Att liksom bära ett minne i sin egen historia. I själva verket inte något storslaget och mest betydelsefullt för dem som minnena berör. Men jag tror att det är just det som är det fina. Det lilla i den väldigt stora världen. Min mamma är bra på det där lilla. Förmodligen förstod  jag inte det förren jag själv blev vuxen. Eller annars tog jag det bara för givet när jag var yngre, då man tänkte att tiden varade i evighet och fortfarande kunde förlora sig själv i allt från små nyckelpigor till hur det kändes när snön träffade tungspetsen om vintern. Men värdefulla saker i sin litenhet det är det jag uppskattar allra mest idag. Som när min mamma spelar brädspel med barnbarnen i evigheters evighet, eller lagar någons favorittoffla som gått sönder, när hon kvistar över med en nybakad limpa eller helt enkelt bara är. Och plockar de där endaste två dahliorna som överlevde en köldfrusen natt och ger dem till mig.

Just den här boxen. Med blommor och blad och hela alltet. Och 8 böcker inspiration! Har nu en lycklig vinnare! Kika in på @sofiaatmokkasin eller @mokkasinstories  så får ni veta!

Tusen tack alla ni som tävlat i vår #mokkasininspirationgiveaway. En massa fina ord och hälsningar som gör en alldeles lycklig. Önskar att jag kunde ge varenda en av er ett inspirationspaket. En vacker dag…!

Fin helg!

Äntligen! Klockan 12. Prick. Den stora och den lilla .