STUDIO GHIBLI

Den 17 juni 2013 lade jag ut den här bilden på instagram. En evighet sedan. Det var en av de första dagarna på en lång månad i Paris, och regnet stod som spön i backen. Åskan slog hårt mellan den höga husen. Vi hamnade på en hemlig gata. Under bilden finns texten The old brother and sister to the small ones: Ohh no! Don’t walk further in! It looks like Spirited Away ! ( Miyazaki’s movie Their most scary movie ever…) Vi såg aldrig den gatan igen (vi letade faktiskt) förrän i somras när den plötsligt var där. Ett stenkast från där vi alltid går, vi har passerat där hundratals gånger. Undrar just var den varit under alla år?  Vi kände genast att det var något bekant… Men mamma, det var ju här! Kommer du ihåg?! Gatan från Spirited Away!

Våra barn har alltid älskat Miyazaki´s  och Studio Ghiblis filmer. Och varit livrädda som ni förstår av ovan. De får fortfarande rysningar av Spirited Away. Men lika mycket som att just den filmen är det läskigaste de sett är många absoluta favoritfilmer från barndomen. Nostalgi de lux nuförtiden. Givetvis har vi dem på DVD men ändå blev det jubel när Netflix släppte Studio Ghibli´s filmer (kanske för att de där dvd:erna har sett bättre dagar). De kom en och en till mig och berättade nyheten. Först i april finns samtliga filmer men redan nu kan man se många av favoriterna.

När de var små satt de som förtrollade och kunde se Totoro varje helg, flera månader i sträck. Faktiskt har jag sett det hos dem nu också, hur de liksom sugs in, att de inte vill missa en sekund. Trots att de faktiskt har sett de flesta av filmerna flera gånger tidigare. Något som är ganska ovanligt vid andra filmer numera, det är mer ni behöver inte pausa jag kommer strax.  Jag tror det handlar om äktheten, det rena. Att själva berättelsen inte drunknar i allt extra allt, som coola effekter och svulstig musik. För trots alla detaljer och svindlande äventyr så hålls tempot på den nivån att du blir fast. Berättelserna förtrollar givetvis. De helt magiska äventyren som är en blandning av allt. Att verkligheten är högst närvarande liksom bredvid allt det magiska, det läskiga, det supervackra, det lite skeva och märkliga. Och fantasin, den oändliga! Trots det som kan uppfattas läskigt av yngre tittare (se nedan vad det läskiga handlar om i Spirited Away) så finns en mjukhet i filmerna. Naturen är alltid där, snällhet och vänskap värderas extra högt.

Som vuxen ser man ju också ett annat perspektiv. Ett djup och ett komplext berättande som har sin grund i något mycket mer tankeväckande än ett sagolikt äventyr. Etik, det filosofiska perspektivet och existentiella frågor som lindas in i något som är lätt att ta till sig på många plan. Och att hjältarna är unga tjejer kan man ju inte annat än älska.

Spirited away

– Sånt hänger ju kvar för alltid. Det där med att föräldrarna förvandlas till grisar, är så otäckt. Flera år trodde jag att det skulle hända. Jag kunde inte tänka mig något värre. 

Laputa – slottet i himlen

– Jag kan inte se fler filmer av Miyazaki, jag blir så ledsen.
– Hur menar du, du sa ju igår att du älskar dem.
– Jag kommer aldrig få uppleva allt det här vackra och aldrig vara med om de här äventyren. Det är så otroligt sorgligt. Kan inte ens tänka på det utan att vilja gråta. 

Min granne Totoro

– Det ÄR världens mysigaste och finaste film. Den absolut vackraste. Man är inte gulligare än Totoro. Och syskonen är fina. 

Lånaren Arrietty

– Åhh det är ju hon som bor innanför väggen. Jag ville vara hon så mycket.
– Varför då?
– Meeen du ser väl? Hon hade en knappnål också. Som svärd.

Kikis expressbud

– Hon är en så modig tjej, hon vet exakt vad hon vill, hon är inte rädd för något. Hon hjälper alla, även när man tror att det inte går. … jag kan nog se mig själv lite i henne. Det är sån girl power. Hon räddar en kille från att dö, hängandes i ett luftskepp. 

Ponyo på klippan vid havet

– Det är den om pojken som hittar guldfisken på stranden. Hon får heta Ponyo och är magisk. Den är söt. Och fantastisk. Hon är gullig. Allt är det. 

Porco Rosso

– Alltså, det var så länge sedan jag såg den här. Det var en gris som flög omkring och sköt, han var kär också. Jag tror han var en soldat som blivit förvandlad till en gris. Jag tror inte det var någon favorit. 

Prinsessan Mononoke

– Hon är ledare över skogen  och rider runt på en vit varg. Hon växte upp hos vargarna.

Det levande slottet

– Jag vill teckna såhär. Förresten, visst är alla hans filmer handtecknade?

Ja det är ju det. Och kanske är det just därför det blir extra magiskt.