En vänlig bok.

Jag är så ofantligt glad att det är Maja Sten som illustrerat Hidden Places. Och att William Jokijärvi Andersson  satte ihop alltsammans i en sagolik form gör att jag vill utnämna dem till årets dream team. Nästan för bra för att vara sant. Känner mig rakt igenom stolt, ja det gör jag! Stolt att fått göra den här boken med just dem, några som var exakt med på noterna. Att boken skulle kännas snäll och oängslig har legat i bakhuvudet på mig från dag ett. Den skulle vara brokig, otillrättalagd och skev på ett bra sätt. Jag kan nämligen inte tänka mig något finare och tror nämligen att det är just sådant vi människor behöver här på jorden. När Nomi första gången tittade i boken utbrast hon – Allt känns så vänligt, mamma! Såå snällt, man känner sig välkommen. Då kände jag att jaaaa!  Vi gjorde det! Det var ju exakt där vi ville att den skulle hamna.

Igår for jag och Viggo upp till Maja för att prata lite om boken och också om ett kommande, mycket spännande uppdrag för Maja som tillkännagivs den 7 november. Jag vet att ni kommer älska det! Jag har lovat att inte ens visa prototyperna ännu men om ni sneglar upp i högra hörnet så ser ni en tjuvkik!

Idag, när illustrationer ofta är digitala så välkomnar jag Majas sätt att arbeta så mycket. Känslan av att handen verkligen gjort alltsammans är så stark och direkt. Maja gör  allt för hand och det syns. Jag älskar det. Som till exempel när vi bestämde i sista sekunden att boken skulle innehålla skalenliga mallar. Då ritade jag först samtliga i exakta mått för hand, och nej jag kan inte påstå att alla mallar var sparade direkt. Det var helt enkelt att ”montera isär” vissa saker som sydda handdockor och kartonghästar. Men hursomhelst, de ritades av för de exakta måttens skulle. Skickades sedan med post till Maja som befann sig på Höga kusten med lite  oberäknelig postutdelning. Mitt i brinnande deadline.  Hon ritade av alla mallarna och handskrev instruktioner. Scannade in alltsammans och mailade till William. Det visar lite på hur det gått till. Inga snabba, enkla lösningar men helt klart vackrast. Idag ojade vi oss faktiskt över hur fina mall-sidorna blivit. Extra fina mallar, vill man väl ha eller hur?

Vi plockade upp en hel massa skisser ur den där mappen och det finns på mina storys – kika det är så fint!

Så här ser det ut när Maja demonstrerar för klimatet!

Och när hon gör kartongkonst för Statens konstråd. 

I det första mailet till Maja skrev jag : ”Vi inspireras utav folkart från medeltiden och ja lite senare som 1700 och 1800-talet då, art nouveau (och då kommer ju Morris & Beskow in som två självklarheter åtminstone såsom de började) och naturen och sagorna.  Jag har en Singoalla från 1890 som jag gillar. Och samma är det ju med Ett hem.”  Vi kikade på anfanger, ramar och sättet där skrift och bild blev sammanflätat. Vi tänkte att jäklar ändå, vad man kunde trots inte en dator i sikte på hundratals år.

Maja berättade att projektet Hidden Places blev ett sätt att hitta fram till något eget och unikt utifrån den inspirationen. Efter att ha lärt känna Maja har jag förstått att ingenting kommer plötsligt och slumpartat. Det finns el drös med tankar kring varje pennstreck. Hon letar känslan i sina bilder, blåser liv i de varelser hon skapar. Att det är någon där på pappret, inte bara en ekorre i allmänhet. Utan just den ekorren. Den på pappret och ingen annan bland tusentals andra. Det finns en vilja i konstnärskapet som jag känner igen mig mycket i. Man vill förmedla så mycket mer än bara något estetiskt tilltalande. Det finns så mycket som är urvackert och superproffsigt  men saknas känslan faller det ofta platt.

Vi pratade mycket om detta med att teckna med höger hjärnhalva. Förmågan att teckna det vi ser (höger hjärnhalva) istället för det vi vet sedan förut (vänsterhjärnhalva). Den dominanta vänstra hjärnhalvan tar väldigt gärna över och det är därför vi faller in i det evinnerliga vaneseendet och gör som vi liksom blivit tillsagda från början. Det handlar kort om att lära sig att se igen. Se detaljer och nyanser, känna något inför det man skapar. Inte fastna i fakta, logik och analys och ett kritiskt granskande.

I boken skapar vi mycket av återvunnen kartong. Ett av de bättre materialen man kan hitta känner jag. Poröst, lätt att forma, perfekt att måla på, bra att skruva i och sedan bär man ju med sig allt så himla fjäderlätt. En fisk gör du enkelt av den lilla skokartongen. Men ska du göra något större är det smart att fråga på elvaruhusen där man säljer stora tv-apparater och kylskåp. I alla fall om man ska göra ett dockhus…