DAILY LIFE,  PARIS

Mindfulness i Paris.

 

Vi kom iväg till Paris. Och sträckkörde sånär på ett vattenland.

 

Viggo har nackkrage till minst slutet på augusti men vi tänker att allt blir bra. Vi vet hur skallfrakturen sträcker sig ner mot första halskotan men också att han kan vara exakt som vanligt, närapå i alla fall. Om man bortser från att nackkragen sitter varenda sekund. Tack alla ni som hört av er. Det är fantastiskt fint.

 

Vi bor där vi alltid bor, på Rue Oberkampf i 11 arr. Och allt är perfekt. Som det ju är i Paris. Vi är precis som hemma här fast det ju inte alls är helt sant. Men om man kan ha en villkorslös kärlek till en stad så har Paris min. Det är som om alla ljud och virrvarret av att livet ständigt livet pågår gör mig lugn. Kolugn. Paradoxalt nog. Man kan nog tycka att det borde vara tvärtom. Att alla intryck, all överdos av staden gör tvärtom med en. För en sak är säker, jag sorterar inte det minsta av omvärlden. Jag tar in allt, varenda hörn, ljuden, marken jag går på. Färgerna och alla människor. Min blick flänger runt och hjärnan är på absoluta högvarv. Ända lägger sig tankar på plats, jag sänker axlar och andas djupare än vad jag gjort på länge. Är precis här och nu trots att världen pågår som om det inte fanns en morgondag. Vi sover med öppet fönster mot Rue Oberkampf och det är ingen stillsam historia. Fast jag sover gott, jättegott och vaknar helt utvilad. Värsta mindfulnessen mitt i stan. Hur fungerar det egentligen. Borde utvärdera mig själv. Nog för jag vet att jag gillar städer, det är sedan gammalt, men jag brukar ändå fantisera om att skogen, sjön eller min egen trädgård kanske ändå får mig jordad liksom. Men när jag tänker efter har det nog alltid varit så att staden har exakt den här effekten på mig. Fast det känns i högsta grad tvärtemot mot vad folk och hela vetenskapen säger. Mindfulness  i storstaden. En analys på den kanske?

Leave a Reply