Finbesök i blomstersvängen.

Igår observerade jag två saker redan vid frukostfixet. Alltså inte det vanliga, utan det om jag får besök. Annars, tyvärr, laddar jag varken upp med fetaostkräm, nybakat bröd eller semlor. Tänk om var sådan ändå. Lite härlig sådär i sin ensamhet när barna gått till skolan. Men spaningen var i alla fall, så jäkla ljust! Ovanligt ljust för att vara morgon. Vårljuset! Sedan insåg jag att shit vad städat vi har det! Så pass städat, åtminstone på de synliga utrymmena, att jag var tvungen att ursäkta mig när Fia och Paulina dök upp. Nästan minimalistiskt ju. Jag menar vad kan det sätta för griller i huvudet när man får främmande, ska det behöva se ut såhär? Nä, verkligen inte.  Inte en grej, inte en röra, inte ett synligt projekt i sikte. Kanske bara en och annan smula. Jag var tvungen att rannsaka mig själv vad det berodde på. Och insåg att nu när jag jobbar i detta skede med boken och bara med boken så blir det liksom inte stökigt automatik. Bokhögar för inspiration och skissblock samlar man ihop på en sekund.

Tänker att det här är mer jag.

Sa jag inte minimalistiskt? Nåväl, Paulina och Fia tyckte det var fint ändå, att komma på besök. Vi åt frukost ända tills vi insåg att vi inte skulle hinna med att luncha. Så vi tog en andra frukost eftersom den ändå stod kvar på bordet.

Vi delade klokhet och kunskap och det var extra intressant att prata om hur vi gör snittblomsindustrin snäll mot hela jordklotet och luften runtomkring. Hur förgänglighet blir det nya vackra helt enkelt och hur vi inte kan förvänta oss isländsk vallmo i januari. Förändring är på gång även här och jag är så pepp att ta del av allt det nya, eller snarare som det var förr.
I samma veva ringde hon som vi önskar mest av allt ska bli vår bok´s illustratör. Jag slogs över ett fantastiskt samtal och hur jäkla fint det är att förstå varann till punkt och pricka trots att vi aldrig träffats. Till och med när vi pratade kring medeltida inspiration och andra utsvävningar kunde man bara säga efter halva utläggningen ”- men äsch du fattar va? – ja, exakt! ”.

Den kamouflerade hunden.

Paulina hade med sig eterneller.

Jag får ytterst fina associationer till mitt 80-tal och i år ska jag inte misslyckas med eternell-odlingen. Märkligt att just den gick snett.

När klockan snart var fyra och jag och Nathalie avslutat dagens telefonmöte så insåg jag att min spaning från morgonen var helt sann. Det var väldigt mycket ljusare och jag kände där och då att jisses vad välkommet ändå.