Bokmakeri.

Tidigare var en bok bara en bok liksom. Den var fin eller ful, bra eller dålig. Ibland fantastisk och underbar. Ibland glömd och gömd. Well, egentligen är böcker en av mina stora laster. Så att hävda att det är så bara är nog möjligen en underdrift. Enligt mina vänner har vi alldeles för många böcker. Kan det vara hållbar konsumtion verkligen? DET kan absolut ligga en sanning i det. Men det är som jag slår händerna för öronen och försvara mig och mina böcker intill tidens ände. Min snart 20-åriga systerson undrar om vi verkligen inte bara har dem för syns skull? Läser vi verkligen allt detta? Faktum är att vi nog gör det. Eller åtminstone har visionen om att göra det inom vår livstid. Sådetså. Och det är nog min vardagslyx i ett nötskal, att ta en bok ur någon av bokhyllorna och läsa lite lagom för stunden. Förresten gjorde jag ett inlägg om våra bokhyllor en gång.

Nu kan jag dessutom hävda att jag även är i stort behov av dem böcker jag inte läser. Och aldrig kommer läsa. Så ja kära systerson, DE är för syns skull. Jag snackar om de tyska uppslagsböckerna från 1893. Nu var det ju inte just språket jag föll för utan upplägget på uppslagsböcker från den här tiden. Då snålade man inte på detaljerna. Och nu sitter jag här, och ska göra bokmanus och böcker är allt annat än bara en bok. Jag sätter boken en millimeter från näsan, jag väger gram mellan mina fingrar och jag synar allt i minsta detalj. Det är roligt men det är snurrigt och på bilden överst syns det nog hur den där hjärnan går på alldeles för mycket högvarv just nu och vilar alldeles för lite. På natten funkar den allra sämst, som om jag vill grotta ner mig all historisk bokmakeri och hur det funkar rent teknisk. Jag behöver ju inte det, boken ska ju inte bindas för hand. Eller ens av mig.

Inspirationen hämtar vi ju främst i de gamla böckerna. Så är det ju bara.

Men har jag berättat om de är? När jag for till London med minimalt handbagage. Och jag hade 2 timmar på mig att se London som jag inte sett på 15 år. Minst. Hur jag messade en kompis som sa – åk till Shoreditch – vilket jag gjorde. Det var bara det att taxiresan tog 20 minuter. Jag insöp allt jag kunde, blev handlöst kär i området och handlade fyra astunga böcker till barnen. Och tog taxin tillbaka och träffade teamet bakom Lush. Fy fanken, vad jag ångrade det köpet.

Fast inte böckerna. De är exakt som en uppslagsbok från sent 1800-tal fast på nytt vis.

Är det någon som minns den här boken?

Maken till bok alltså. I sammet och låda! DEN boken lagar jag inte mat ur, det lovar jag. Men så flott så man dånar. Le Rouge, i Gamla Stans, finns det fortfarande?